Idag kan man på såväl såväl Svenska Dagbladets som andra tidningars förstasidor läsa otäcka artiklar om Coronasmittan.
Men idag för exakt ett hundra å sedan, den 29 februari 1920, kunde man på SvD:s första nyhetssida (förstasidan bestod då av annonser) läsa en skakande artikel om en annan typ av "smitta". Rubriken var "Bolsjeviksmitta per flygmaskin".
Vad handlade detta om? I en underrubrik kunde man läsa "En väl maskerad propaganda med centraler i Hamburg och Essen".
Vad det handlade om, visade sig vara att kommunistpartiet i Tyskland hade försökt hålla kongress, och när polisen stoppade denna, upptäckte de att det även fanns ryssar närvarande.
Det är för övrigt en lite underlig parallell till dessa dagar.. .. att det också då sågs som viktigt att kontrollera exakt på vilka vägar "smittan" har tagit sig fram. Vi får bland annat veta: "De ryska agenterna komma till Tyskland dels med flygmaskiner, som föra dem över till Schlesien, varifrån de resa vidare med järnväg, dels komma de från Köpenhamn."....osv
Trots att det talas om agenter framgår det klart att det endast handlar om att sprida material från Sovjet, som tydligen var förbjudet, och att träffa tyska kommunister., om tydligen var förbjudna att hålla kongresser.
Det talas alltså inte om spioneri, inte om något annat än personkontakter och spridande av åsikter.
Och detta är alltså långt efter att Kaiser Wilhelm tvingats att avgå; det råder 1920 formell demokrati i Tyskland.
Att använda namn på sjukdomar när bolsjevikerna beskrivs börjar SvD:s redaktion att göra från och med 1 november 1918, då man på ledarsidan har en skräckfylld artikel om dessa med rubriken "Pesten".'
Innan dess hade man ofta beskrivit bolsjevikerna i en riktig välvillig dager, eftersom de slöt fred med Tyskland i mars 1918 och alltså hade underlättat för tyskarna att vinna första världskriget - vilket ju var en av SvD:s högsta önskningar från och med augusti 1914...
lördag 29 februari 2020
onsdag 5 februari 2020
Telge Bostäders utförsäljning - ett förräderi
Jag hyr den lägenhet jag har i Hovsjö sedan 1 januari 2007.Jag fick kontraktet efter att ha stått Telge Bostäders kö i bara några år. Numera är kön mycket längre - för att få en lägenhet verkar den vara mer än tio år. Jag känner en person som stått i den i 17 år.
Jag trodde att det faktum att jag bott här i 13 år skulle göra att jag fick en någorlunda bra placering. Och det sades så från en person i Telge Bostäder jag frågade för et tag sedan. Men hen hade fel. Man måste genom en egen handling placera sig i kön och de 13 år man har bott här har ingen betydelse alls.
Telge Bostäder ägs av Södertälje kommun. Dvs dess policy beslutas av partierna i Södertälje kommunfullmäktige.
Nu har alltså alla partier utom Vänsterpartiet röstat för att hälften av alla Telge Bostäders bostäder i Hovsjö (inklusive min) ska säljas till ett privat bolag. Och den 1 februari överfördes dessa så till ett bolag vars namn jag inte ens ids nämna.
Det var ingen tillfällighet att jag valde att ställa mig i kön hos ett kommunalt och inte ett privat bolag. Jag vill helt enkelt inte ha en privatvärd. Och eftersom jag varit så dum att jag inte ställt mig i en kö igen finns en stor risk att jag tvingas bo i ett hus som drivs av ett vinstdrivande företag tills - jag dör.
Jag anser att Södertälje kommun inte har någon som helst rätt att sälja ut hundratals bostäder till ett privatföretag - utan att fråga hyresgästerna om de går med på det. Och det har de minsann inte gjort.
Jag vill inte alls bo i ett hus som ägs av ett vinstdrivande företag. Och i och med att jag fick kontrakt hos Telge Bostäder trodde jag att jag för resten av mitt liv skulle slippa det.
Och jag antog att den politiska sammansättningen i Södertälje kommunfullmäktige är så pass vänster så att det inte finns en risk för privatiseringar här. Ack vad jag bedrog mig.
Av Moderaterna, SD, KD, L och C kunde man kanske inte väntat sig något annat. Men även S och MP röstade för att sälja ut.
Vänsterpartiet har ett namn som faktiskt verkar ovanligt passande dessa dagar. För av döma av denna omröstning är alla andra partier idag - marknadsliberal höger.
Borgare är borgare - men S och MP försöker låtsas som att de skulle vara något alternativ till borgerligheten. Detta förräderi mot många av sina egna väljare (åtminstone S har mycket höga siffror i valen i Hovsjö och Södertälje) - tyder inte direkt på att det är så..
Ja, förräderi tycker jag inte är ett för starkt ord. Åtminstone jag känner mig faktiskt - förrådd.
Jag trodde att det faktum att jag bott här i 13 år skulle göra att jag fick en någorlunda bra placering. Och det sades så från en person i Telge Bostäder jag frågade för et tag sedan. Men hen hade fel. Man måste genom en egen handling placera sig i kön och de 13 år man har bott här har ingen betydelse alls.
Telge Bostäder ägs av Södertälje kommun. Dvs dess policy beslutas av partierna i Södertälje kommunfullmäktige.
Nu har alltså alla partier utom Vänsterpartiet röstat för att hälften av alla Telge Bostäders bostäder i Hovsjö (inklusive min) ska säljas till ett privat bolag. Och den 1 februari överfördes dessa så till ett bolag vars namn jag inte ens ids nämna.
Det var ingen tillfällighet att jag valde att ställa mig i kön hos ett kommunalt och inte ett privat bolag. Jag vill helt enkelt inte ha en privatvärd. Och eftersom jag varit så dum att jag inte ställt mig i en kö igen finns en stor risk att jag tvingas bo i ett hus som drivs av ett vinstdrivande företag tills - jag dör.
Jag anser att Södertälje kommun inte har någon som helst rätt att sälja ut hundratals bostäder till ett privatföretag - utan att fråga hyresgästerna om de går med på det. Och det har de minsann inte gjort.
Jag vill inte alls bo i ett hus som ägs av ett vinstdrivande företag. Och i och med att jag fick kontrakt hos Telge Bostäder trodde jag att jag för resten av mitt liv skulle slippa det.
Och jag antog att den politiska sammansättningen i Södertälje kommunfullmäktige är så pass vänster så att det inte finns en risk för privatiseringar här. Ack vad jag bedrog mig.
Av Moderaterna, SD, KD, L och C kunde man kanske inte väntat sig något annat. Men även S och MP röstade för att sälja ut.
Vänsterpartiet har ett namn som faktiskt verkar ovanligt passande dessa dagar. För av döma av denna omröstning är alla andra partier idag - marknadsliberal höger.
Borgare är borgare - men S och MP försöker låtsas som att de skulle vara något alternativ till borgerligheten. Detta förräderi mot många av sina egna väljare (åtminstone S har mycket höga siffror i valen i Hovsjö och Södertälje) - tyder inte direkt på att det är så..
Ja, förräderi tycker jag inte är ett för starkt ord. Åtminstone jag känner mig faktiskt - förrådd.
Privatisering...
/Från min huvudblogg den 28 januari 2020. /
Den 1 februari tas min, och ett stort antal andra Hovsjölägenheter, över av ett privatföretag. Det är allmännyttiga Telge Bostäder som fattade beslut om utförsäljningen. Telge Bostäder är ju politiskt styrt men alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att sälja ut hälften av alla dess lägenheter i Hovsjö till ett privat företag.
Idag har den första hyresavin kommit från den nye ägaren. Jag märker att jag får upp starka känslor av olust, ångest och illamående. Jag märker att jag reagerar hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Jag inser att jag varit privilegierad i ett avseende. Så vitt jag minns har ingen av ägarna till de bostäder jag har haft sedan jag blev vuxen och började skriva kontrakt själv varit vinstdrivande företag. De "vanliga" lägenheter som jag bott i har varit allmännyttiga. Och förutom det har det varit studentrum, folkhögskolekorridorer och annat där ägarna inte heller varit vinstdrivande företag.
Men den nye ägaren är en sådan. Missförstå mig inte., jag vet inget om detta företag mer än att det är ett vinstdrivande privatföretag. Det är illa nog, men det är alltså inte så att jag vaknat upp en dag och upptäckt att jag har fått en ägare som denna...
Jag vet alltså inget direkt negativt om den nye ägaren - mer än att det som sagt är ett vinstdrivande företag. Och det räcker alltså för att ge mig olust...
Det har varit en form av trygghet med bostadsföretag som är ägda av samhället - eller ex.vis av Stockholms Studentkår. Det är företag som är skapade för att tillgodose allmänna behov. Inte för att ge vinster till en privat ägare.
Förändringen ger mig alltså psykiskt, och till och med fysiskt obehag.,
Detta om mina känslor. Mina åsikter är att alla hyreshus ska ägas av allmännyttan eller av ideella föreni8ngar. Jag har inget emot att någon ska kunna äga sin egen bostad, men jag har definitivt något emot att någon eller några personer privat ska kunna äga andras bostäder.
Jag anser att alla privata bostadsföretag bör konfiskeras, dvs socialiseras utan ersättning. Bostad är ett livsviktigt behov för de flesta människor. Därför anser jag att bostäder är för viktiga för att man ska låta privata intressenter profitera på dem.
Det finns dock en liten ljusglimt i det hela. Jag ringde Telge Bostäder och frågade om jag skulle få någon fördel av att jag bott hos dom 13 år, om jag skulle ställa mig i kön till deras icke privatiserade lägenheter. Jag fick svaret att så var fallet....
Den 1 februari tas min, och ett stort antal andra Hovsjölägenheter, över av ett privatföretag. Det är allmännyttiga Telge Bostäder som fattade beslut om utförsäljningen. Telge Bostäder är ju politiskt styrt men alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att sälja ut hälften av alla dess lägenheter i Hovsjö till ett privat företag.
Idag har den första hyresavin kommit från den nye ägaren. Jag märker att jag får upp starka känslor av olust, ångest och illamående. Jag märker att jag reagerar hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Jag inser att jag varit privilegierad i ett avseende. Så vitt jag minns har ingen av ägarna till de bostäder jag har haft sedan jag blev vuxen och började skriva kontrakt själv varit vinstdrivande företag. De "vanliga" lägenheter som jag bott i har varit allmännyttiga. Och förutom det har det varit studentrum, folkhögskolekorridorer och annat där ägarna inte heller varit vinstdrivande företag.
Men den nye ägaren är en sådan. Missförstå mig inte., jag vet inget om detta företag mer än att det är ett vinstdrivande privatföretag. Det är illa nog, men det är alltså inte så att jag vaknat upp en dag och upptäckt att jag har fått en ägare som denna...
Jag vet alltså inget direkt negativt om den nye ägaren - mer än att det som sagt är ett vinstdrivande företag. Och det räcker alltså för att ge mig olust...
Det har varit en form av trygghet med bostadsföretag som är ägda av samhället - eller ex.vis av Stockholms Studentkår. Det är företag som är skapade för att tillgodose allmänna behov. Inte för att ge vinster till en privat ägare.
Förändringen ger mig alltså psykiskt, och till och med fysiskt obehag.,
Detta om mina känslor. Mina åsikter är att alla hyreshus ska ägas av allmännyttan eller av ideella föreni8ngar. Jag har inget emot att någon ska kunna äga sin egen bostad, men jag har definitivt något emot att någon eller några personer privat ska kunna äga andras bostäder.
Jag anser att alla privata bostadsföretag bör konfiskeras, dvs socialiseras utan ersättning. Bostad är ett livsviktigt behov för de flesta människor. Därför anser jag att bostäder är för viktiga för att man ska låta privata intressenter profitera på dem.
Det finns dock en liten ljusglimt i det hela. Jag ringde Telge Bostäder och frågade om jag skulle få någon fördel av att jag bott hos dom 13 år, om jag skulle ställa mig i kön till deras icke privatiserade lägenheter. Jag fick svaret att så var fallet....
söndag 12 januari 2020
KROSSA USA-IMPERIALISMEN!
Jag trodde faktiskt inte det skulle bli krig mellan USA och Iran. Båda sidorna har för mycket att förlora för att det skulle vara ett sannolikt scenario..
Men USA använder istället skärpta sanktioner som vapen. Det är också obehagligt.
Genom USA:s ställning i världsekonomin kan USA ganska effektivt dra tumskruven åt på länder som de ogillar. Vilket inte främst drabbar dessa länders ledare, utan befolkningen.
Vad gäller Iran har USA också sagt att de ska införa hårda sanktioner mot alla företag som handlar med Iran....
I både Venezuela och Iran har USA-sanktioner drabbat befolkningen hårt. Och även på Kuba.
När Sovjet och östblocket famns hade USA inte på samma sätt sådana möjligheter. De länder som USA ville isolera kunde handla med COMECON....
COMECONs ekonomi var planerad, deras banker var statliga, och att bojkotta statliga banker och statliga företag var ju en meningslös åtgärd.
Till en liten grad kan Kina idag spela en roll som COMECON gjorde, men bara till en liten. Kina är integrerad i världsekonomin i och har i alla fall en halvkapitalistisk ekonomi...
I motsats till Lars Ohly en gång sörjde jag inte direkt murens fall, men jag sörjde definitivt att hela Östeuropa och Ryssland blev en del av världskapitalismen istället för att utveckla en socialistisk demokrati.
USA har möjligheten att ta ett strupgrepp på på nästan alla världens länder som de ogillar. Inte på Kina, förstås, men nästan alla andra.
Med risk för att låta som ett konstigt eko från typ 1965-1975 eller så vill jag nu bara säga en sak. USA-imperialismen ÅR det största hotet mot världens folk....
Och än mer så eftersom den numera också har en ledning som systematiskt och medvetet saboterar arbetet mot den globala uppvärmningen....
PS. Sedan är det också förstås så att den europeiska imperialismen i grunden inte är !bättre än U(SA:s. Men är svagare och saknar förmågan att vara världspolis. Om EU blir starkare och mer centraliserat kommer det att kunna spela samma obehagliga roll som USA gör idag.
Demonstration i Holland 1968 mot USA:s krig i Vietnam.
Men USA använder istället skärpta sanktioner som vapen. Det är också obehagligt.
Genom USA:s ställning i världsekonomin kan USA ganska effektivt dra tumskruven åt på länder som de ogillar. Vilket inte främst drabbar dessa länders ledare, utan befolkningen.
Vad gäller Iran har USA också sagt att de ska införa hårda sanktioner mot alla företag som handlar med Iran....
I både Venezuela och Iran har USA-sanktioner drabbat befolkningen hårt. Och även på Kuba.
När Sovjet och östblocket famns hade USA inte på samma sätt sådana möjligheter. De länder som USA ville isolera kunde handla med COMECON....
COMECONs ekonomi var planerad, deras banker var statliga, och att bojkotta statliga banker och statliga företag var ju en meningslös åtgärd.
Till en liten grad kan Kina idag spela en roll som COMECON gjorde, men bara till en liten. Kina är integrerad i världsekonomin i och har i alla fall en halvkapitalistisk ekonomi...
I motsats till Lars Ohly en gång sörjde jag inte direkt murens fall, men jag sörjde definitivt att hela Östeuropa och Ryssland blev en del av världskapitalismen istället för att utveckla en socialistisk demokrati.
USA har möjligheten att ta ett strupgrepp på på nästan alla världens länder som de ogillar. Inte på Kina, förstås, men nästan alla andra.
Med risk för att låta som ett konstigt eko från typ 1965-1975 eller så vill jag nu bara säga en sak. USA-imperialismen ÅR det största hotet mot världens folk....
Och än mer så eftersom den numera också har en ledning som systematiskt och medvetet saboterar arbetet mot den globala uppvärmningen....
PS. Sedan är det också förstås så att den europeiska imperialismen i grunden inte är !bättre än U(SA:s. Men är svagare och saknar förmågan att vara världspolis. Om EU blir starkare och mer centraliserat kommer det att kunna spela samma obehagliga roll som USA gör idag.
Demonstration i Holland 1968 mot USA:s krig i Vietnam.
söndag 29 december 2019
Desinformation på SvD:s ledarsida
/Från min huvudblogg 21 december 2019./
För några dagar sedan skrev Inger Enkvist en ledarartikel i Svenska Dagbladet, där hon menade att s-regeringen under 60-talet hade lurats av den "nordvietnamesiska" propagandan och därför vände sig mot USA.
De hade enligt henne blivit lurade att tro att det pågick ett befrielsekrig i Sydvietnam, när sanningen var att det var en nordvietnamesisk invasion. Vidare trodde hon sig veta att 95 procent av de som stred i söder inte var FNL-truppar utan i själva verket reguljära nordvietnamesiska förband.
FNL fanns egentligen inte....
Det här trodde väl också en del svenska tidningar ca 1964,men redan nästa år insåg man ju att så var det absolut inte.
Om det vore så hade ju krigets utgång dessutom varit helt obegriplig. Det borde inte vara någon match för världens största militärmakt att slå tillbaks ett angrepp mot en allierad stat från lilla Nordvietnam.
Men redan 1965 visste de flesta svenska medier att FNL hade en mycket stark bas i Sydvietnams bondebefolkning. Till och med Svenska Dagbladet insåg det efter ett tag.
De enda som då skrev som SvD:s ledarsida nu skriver var högerextrema organisationer som "Demokratisk /sic/ Allians" och "Kommittén för ett fritt /sic/ Asien". (Med stöd av några få isolerade debattörer , inklusive tyvärr också några övervintrade ex-radikaler som Ture Nerman och Ebbe Linde!)
Kriget i Vietnam avslutades 1975, med att USA flydde hals över huvud. Men striden om vad som verkligen hände i Vietnam är tyvärr inte över. Därför kan man idag alltså se en av Sveriges ledande dagstidningar på ledande plats försvara det oförsvarbara...
PS. När Inger E ska beskriva "nordvietnamesernas" ruttenhet nämner hon också att efter ha "invaderat" södra Vietnam (OBS Vietnam var ju ETT land, som 1954 hade styckats upp i två delar av stormakterna i Genéve!) sedan hade fräckheten att invadera Kambodja. Där har hon ju rent formellt rätt - detta VAR till större delen en invasion, i motsats till Vietnamkriget. Men, men, tycker hon verkligen att det kan läggas Vietnam till last att de befriade Kambodja från Pol Pot!!
För några dagar sedan skrev Inger Enkvist en ledarartikel i Svenska Dagbladet, där hon menade att s-regeringen under 60-talet hade lurats av den "nordvietnamesiska" propagandan och därför vände sig mot USA.
De hade enligt henne blivit lurade att tro att det pågick ett befrielsekrig i Sydvietnam, när sanningen var att det var en nordvietnamesisk invasion. Vidare trodde hon sig veta att 95 procent av de som stred i söder inte var FNL-truppar utan i själva verket reguljära nordvietnamesiska förband.
FNL fanns egentligen inte....
Det här trodde väl också en del svenska tidningar ca 1964,men redan nästa år insåg man ju att så var det absolut inte.
Om det vore så hade ju krigets utgång dessutom varit helt obegriplig. Det borde inte vara någon match för världens största militärmakt att slå tillbaks ett angrepp mot en allierad stat från lilla Nordvietnam.
Men redan 1965 visste de flesta svenska medier att FNL hade en mycket stark bas i Sydvietnams bondebefolkning. Till och med Svenska Dagbladet insåg det efter ett tag.
De enda som då skrev som SvD:s ledarsida nu skriver var högerextrema organisationer som "Demokratisk /sic/ Allians" och "Kommittén för ett fritt /sic/ Asien". (Med stöd av några få isolerade debattörer , inklusive tyvärr också några övervintrade ex-radikaler som Ture Nerman och Ebbe Linde!)
Kriget i Vietnam avslutades 1975, med att USA flydde hals över huvud. Men striden om vad som verkligen hände i Vietnam är tyvärr inte över. Därför kan man idag alltså se en av Sveriges ledande dagstidningar på ledande plats försvara det oförsvarbara...
PS. När Inger E ska beskriva "nordvietnamesernas" ruttenhet nämner hon också att efter ha "invaderat" södra Vietnam (OBS Vietnam var ju ETT land, som 1954 hade styckats upp i två delar av stormakterna i Genéve!) sedan hade fräckheten att invadera Kambodja. Där har hon ju rent formellt rätt - detta VAR till större delen en invasion, i motsats till Vietnamkriget. Men, men, tycker hon verkligen att det kan läggas Vietnam till last att de befriade Kambodja från Pol Pot!!
 |
tisdag 20 augusti 2019
Ett något bisarrt drama från 1972
Just den har kvällen 1972, den 20 augusti, gick två unga män till bokhandeln Röda Rummet, för att stanna där över natten. Syftet var att vakta lokalen inför en eventuell nazistisk och/eller fascistisk attack. Den ena av dem var jag.
Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.
RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).
I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.
I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor. Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.
Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.
Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,
Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.
Nåväl, anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,
Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.
En av dem var alltså jag. Som möjligen hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.
Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.
Vem var då den andra unga mannen som ställde upp? Vi kan kalla honom Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong
Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna ut styrkeförhållandena...
Dessutom var han på många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.
Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.
När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...
Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.
Jag undrar fortfarande hur ledningen för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.
Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.
Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.
Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...
Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....
RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.
Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....
Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.
De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.
Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.
De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972... ;-)
Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.
RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).
I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.
I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor. Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.
Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.
Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,
Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.
Nåväl, anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,
Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.
En av dem var alltså jag. Som möjligen hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.
Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.
Vem var då den andra unga mannen som ställde upp? Vi kan kalla honom Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong
Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna ut styrkeförhållandena...
Dessutom var han på många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.
Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.
När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...
Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.
Jag undrar fortfarande hur ledningen för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.
Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.
Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.
Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...
Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....
RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.
Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....
Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.
De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.
Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.
De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972... ;-)
fredag 2 augusti 2019
Greta Thunberg och den nakne kejsaren
/Från min huvudblogg 25 juli 2019/
En av de ytterst få HC Andersen-berättelser jag gillar (de flesta är förfärliga!) är Kejsarens nya kläder. Ni har väl alla hört vad den handlar om, så jag tar inte om den här.
Det är svårt att inte associera till den när man hör Greta Thunbergs tal till franska nationalförsamlingen. Det kan höras här.
(Bli inte förskräckt när hon kort inleder med att tala franska. Det är av artighet, mot värdarna, hon övergår mycket snabbt till engelska. )
Hon är glasklar. Och visar att de stolta proklamationer som de makthavande kommer med idag endast har funktionen att dölja att ingenting görs. Och samtidigt få människor att tro att någonting görs.
Ja, hon har klart visat att kejsaren faktiskt står naken..
Hon är är barnet i HC Andersens saga.
Hon är den tveklöst viktigaste opinionsbildaren i världen idag.
Greta Thunberg tillsammans med aktivister inom Skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag i april 2019. Bild av Frankie Fouganthin från Wikpedia
En av de ytterst få HC Andersen-berättelser jag gillar (de flesta är förfärliga!) är Kejsarens nya kläder. Ni har väl alla hört vad den handlar om, så jag tar inte om den här.
Det är svårt att inte associera till den när man hör Greta Thunbergs tal till franska nationalförsamlingen. Det kan höras här.
(Bli inte förskräckt när hon kort inleder med att tala franska. Det är av artighet, mot värdarna, hon övergår mycket snabbt till engelska. )
Hon är glasklar. Och visar att de stolta proklamationer som de makthavande kommer med idag endast har funktionen att dölja att ingenting görs. Och samtidigt få människor att tro att någonting görs.
Ja, hon har klart visat att kejsaren faktiskt står naken..
Hon är är barnet i HC Andersens saga.
Hon är den tveklöst viktigaste opinionsbildaren i världen idag.
Greta Thunberg tillsammans med aktivister inom Skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag i april 2019. Bild av Frankie Fouganthin från Wikpedia
lördag 1 juni 2019
Leninism, stalinism och religionsfrihet
I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
torsdag 16 maj 2019
Ett politiskt beslut den 16 maj 1971
När jag vaknade i morse hade jag just drömt att jag blivit medlem i Socialistiska Partiet. Efter en en kort stund insåg att det knappast var en slump att jag drömde det just idag.
För kvällen just denna dag för 48 år sedan - alltså den 16 maj 1971 - fattade jag ett beslut som sedan kom att påverka min politiska världsbild under årtionden. Det var då jag beslöt att bli sympatisör till den organisation som dagens Socialistiska Partiet härstammar från i rakt nedstigande led. Nämligen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var 16 år.
Jag har tidigare skrivit om det i min blogg - men då mest om hur det påverkade min relation till FNL-grupperna. Men det var ju också ett beslut som kom att påverka så mycket mer.
Spontant hade jag nog uppfattat mig som "vänster" så länge jag kan minnas. Under barndomen tog det sig mest uttryck i en form av spontan, men oftast lite hemlig, sympati med Sovjet. Det land som alla vuxna jag kände talade illa om.
Denna sympati förstärktes när jag i slutet av nioårsåldern plötsligt fattade vad som hände i Vietnam. Hela synen på att USA kämpade för "demokrati" fick sig plötsligt en knäck. Så Sovjet framstod i många avseenden som den bättre parten i det kalla kriget.
Dessa sympatier försvagades dock en del när jag kom upp i tonåren. Jag började få mer normala tonårsintressen, framförallt popmusik, Och jag insåg att dessa inte var speciellt tillgodosedda i Sovjet.... Det "tråkiga" draget i Sovjet hade inte varit något problem under barndomen - jag var själv ganska så tråkig... Men som tonåring besvärade det mig en del.
Jag försökte hitta en vänsterposition som förenade jämlikhet och frihet - och lösningen blev efter ett tag en vänsterliberalism a la Per Gahrtons FPU. Och efter ytterligare ett tag dess allra vänstraste variant i form av Liberala Förbundet (LF).
Men det var något som fattades.
Vänsterliberalismen var naiv. verkade blunda för den klasskamp som ändå var så tydlig. Att man utan våldsamma konflikter skulle kunna nå LF:s mål om löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter verkade milt sagt orealistiskt.
Men hur såg alternativet ut? Den "marxism" jag stötte på från och med 15-årsåldern var den som fördes ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), som jag stötte på i FNL-grupperna, som jag blivit aktiv i augusti 1970. Det föreföll mig ... underlig. Metafysisk, stelbent, och bitvis helt absurd.
Dessutom stalinistisk. Sovjet var bra under Stalin, men 1956 genomförde en handfull borgaragenter en kontrarevolutionär statskupp. Hur en handfull borgaragenter kunde ta makten i ett socialistiskt land genom en "kupp" framgick inte speciellt klart.
Dessutom hade jag läst en hel del historia. Stalintiden var vederbörligt vidrig, även om man tog hänsyn till att borgerliga historieböcker säkert var otillförlitliga,
Dessutom visste jag en del om den superauktoritära skolan i Sovjet under Stalintiden. Jag var ju aktiv i elevrådet. (och under en kort period 1970-71 i en mer militant utbrytning från det) och vi kämpade för demokrati i skolan. Om vi hade gjort detsamma i Stalins Sovjet - det insåg jag - skulle vi drabbats av mycket värre repressalier än de rektorn hotade med i vår skola!
Men Kina då? KFML hyllade det Kina som jag hade läst om bland annat i bildtidningen Kina som distribuerades av Kinas ambassad till vår skola. Det var lätt att se att Mao-kulten var till och mer ännu värre än Stalinkulten. Det fanns all anledning att vara skeptisk mot ett politiskt system där ledaren närmast gudomliggjordes och sågs som ofelbar.
VPK var mer stillsamt odogmatiska. Men efter et tag började jag se det som alltför opportunistiskt. och anpassat.
Anarkisterna var ju frihetliga så det förslog - men ju mer material av dem jag tog del av, ju mer utflippade tedde de sig.
"Trotskism" stötte jag på i två sammanhang . Dels varnade FNL-grupperna för denna. De var splittrare som försökte slå sönder fronten, eller det var vad som sades. Jag läste en broschyr från Uppsala FNL-grupp med titeln "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen". Den beskrev i princip trotskisterna som agenter för imperialismen, om inte som rena fascister. Jag blev skeptisk mot den från första stund jag läste den - men å andra sidan - om endast en tiondel av vad som stod i den var sant var ju trotskisterna verkligen hemska.
Det andra stället jag stötte på begreppet trotskism var i Liberala Förbundet. Redan på det första mötet hos dem stötte jag på några som höll på att lämna dem och istället sympatiserade med trotskismen... Jag förstod inte hur man kunde gå från vänsterliberalism (ens av den närmast icke-liberala LF-varianten) till en typ av hårdför kommunism...
Men en dag i början av 1971 ringde en av dessa personer upp mig och frågade om jag ville gå på en trotskistisk studiecirkel. Den organiserades av just Revolutionära Marxisters Förbund, som hade bildats av två "trotskistiska" organisationer - Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Jag hade redan sett och köpt första numret av deras tidning med det lite egenartade namnet Mullvaden - på ett möte om SACO-strejken den 1 mars 1971.
Jag hade funnit den intelligent och sympatisk. Inte testuggande utan nyanserad och som sagt sympatisk. Speciellt gillade jag deras analys av SACO-strejken (och blev besviken när jag lite senare fick reda på att de ganska snart hade övergivit den!)
Jag började gå i studiecirkeln men de första gångerna gick inte mycket in, Jag tyckte nog ändå att de var sekterister - om än mycket intelligenta sådana.
Men jag tyckte förstås att deras analys av Sovjet och Kina var oerhört mer övertygande än KFML:s - eller för den delen VPKs. Och deras syn på hur ett socialistiskt samhälle skulle byggas på demokratiska rådsorgan där "partiet" upprätthöll sin "ledande roll" endast genom sin förmåga att övertyga, och inte på något otäckare sätt.
Men så var det det där med enhetstaktiken. Hade FNL-grupperna (och KFML) rätt när de sa att RMF ville splittra fronten och ersätta den med en socialistisk organisation. RMF:arna försäkrade att så ej var fallet. Men de ansåg att fronten skull ha tendensfrihet. och inte bekom kulisserna monolitiskt styras av... KFML.
Jag hade redan från början irriterats just av att KFML uppenbarligen styrde FNL-grupperna bakom kulisserna så den synen verkade tilltalande (vilket den också var, på papperet, men i praktiken måste jag nog nu medge att RMF:s frontpolitik då ändå var ganska så sekteristisk - i praktiken,)
På kvällen den 16 maj var det ett möte i Kungsholmens FNL-grupp. Rent demonstrativt hade jag tagit med nig en broschyr - "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen" - en kritik mot Uppsala FNL-grupps broschyr. Jag lät den ligga framför mig under hela mötet. Till slut uppmärksammades det av en nitisk medlen - som direkt frågade mig "Har du ännu inte insett att trotskisterna är fascister?" Jag svarade - ganska så irriterat - att jag definitivt inte ansåg att trotskister var fascister.
Så kom jag hem. Hemma fanns ett nummer av Förbundet Kommunists teoretiska organ, som som sig bör hette just "Kommunist" Där fanns en artikel om kommunisters agerande i enhetsfronter, just av typen FNL-grupperna. Där stod det att frontens uppgift var att föra ut förbundets politik på ett visst område. Det lät ungefär som KFML (r) - den bindgalna "vänster"utbrytning från KFML som verkligen på allvar försökte slå sönder FNL-grupperna.
Jag tog en penna i handen. I marginalen skrev jag: "Sekterism, då är RMF:s modell bättre". I samma sekund som jag skrev detta visste jag att jag nu såg mig son RMF-sympatisör...
Jag vaknade på morgonen den 17 maj och kom plötligt på att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Så kom jag också på vad det var. Min första tanke var "Hjälp nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"..
Vilket jag ett år senare också blev....
För kvällen just denna dag för 48 år sedan - alltså den 16 maj 1971 - fattade jag ett beslut som sedan kom att påverka min politiska världsbild under årtionden. Det var då jag beslöt att bli sympatisör till den organisation som dagens Socialistiska Partiet härstammar från i rakt nedstigande led. Nämligen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var 16 år.
Jag har tidigare skrivit om det i min blogg - men då mest om hur det påverkade min relation till FNL-grupperna. Men det var ju också ett beslut som kom att påverka så mycket mer.
Spontant hade jag nog uppfattat mig som "vänster" så länge jag kan minnas. Under barndomen tog det sig mest uttryck i en form av spontan, men oftast lite hemlig, sympati med Sovjet. Det land som alla vuxna jag kände talade illa om.
Denna sympati förstärktes när jag i slutet av nioårsåldern plötsligt fattade vad som hände i Vietnam. Hela synen på att USA kämpade för "demokrati" fick sig plötsligt en knäck. Så Sovjet framstod i många avseenden som den bättre parten i det kalla kriget.
Dessa sympatier försvagades dock en del när jag kom upp i tonåren. Jag började få mer normala tonårsintressen, framförallt popmusik, Och jag insåg att dessa inte var speciellt tillgodosedda i Sovjet.... Det "tråkiga" draget i Sovjet hade inte varit något problem under barndomen - jag var själv ganska så tråkig... Men som tonåring besvärade det mig en del.
Jag försökte hitta en vänsterposition som förenade jämlikhet och frihet - och lösningen blev efter ett tag en vänsterliberalism a la Per Gahrtons FPU. Och efter ytterligare ett tag dess allra vänstraste variant i form av Liberala Förbundet (LF).
Men det var något som fattades.
Vänsterliberalismen var naiv. verkade blunda för den klasskamp som ändå var så tydlig. Att man utan våldsamma konflikter skulle kunna nå LF:s mål om löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter verkade milt sagt orealistiskt.
Men hur såg alternativet ut? Den "marxism" jag stötte på från och med 15-årsåldern var den som fördes ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), som jag stötte på i FNL-grupperna, som jag blivit aktiv i augusti 1970. Det föreföll mig ... underlig. Metafysisk, stelbent, och bitvis helt absurd.
Dessutom stalinistisk. Sovjet var bra under Stalin, men 1956 genomförde en handfull borgaragenter en kontrarevolutionär statskupp. Hur en handfull borgaragenter kunde ta makten i ett socialistiskt land genom en "kupp" framgick inte speciellt klart.
Dessutom hade jag läst en hel del historia. Stalintiden var vederbörligt vidrig, även om man tog hänsyn till att borgerliga historieböcker säkert var otillförlitliga,
Dessutom visste jag en del om den superauktoritära skolan i Sovjet under Stalintiden. Jag var ju aktiv i elevrådet. (och under en kort period 1970-71 i en mer militant utbrytning från det) och vi kämpade för demokrati i skolan. Om vi hade gjort detsamma i Stalins Sovjet - det insåg jag - skulle vi drabbats av mycket värre repressalier än de rektorn hotade med i vår skola!
Men Kina då? KFML hyllade det Kina som jag hade läst om bland annat i bildtidningen Kina som distribuerades av Kinas ambassad till vår skola. Det var lätt att se att Mao-kulten var till och mer ännu värre än Stalinkulten. Det fanns all anledning att vara skeptisk mot ett politiskt system där ledaren närmast gudomliggjordes och sågs som ofelbar.
VPK var mer stillsamt odogmatiska. Men efter et tag började jag se det som alltför opportunistiskt. och anpassat.
Anarkisterna var ju frihetliga så det förslog - men ju mer material av dem jag tog del av, ju mer utflippade tedde de sig.
"Trotskism" stötte jag på i två sammanhang . Dels varnade FNL-grupperna för denna. De var splittrare som försökte slå sönder fronten, eller det var vad som sades. Jag läste en broschyr från Uppsala FNL-grupp med titeln "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen". Den beskrev i princip trotskisterna som agenter för imperialismen, om inte som rena fascister. Jag blev skeptisk mot den från första stund jag läste den - men å andra sidan - om endast en tiondel av vad som stod i den var sant var ju trotskisterna verkligen hemska.
Det andra stället jag stötte på begreppet trotskism var i Liberala Förbundet. Redan på det första mötet hos dem stötte jag på några som höll på att lämna dem och istället sympatiserade med trotskismen... Jag förstod inte hur man kunde gå från vänsterliberalism (ens av den närmast icke-liberala LF-varianten) till en typ av hårdför kommunism...
Men en dag i början av 1971 ringde en av dessa personer upp mig och frågade om jag ville gå på en trotskistisk studiecirkel. Den organiserades av just Revolutionära Marxisters Förbund, som hade bildats av två "trotskistiska" organisationer - Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Jag hade redan sett och köpt första numret av deras tidning med det lite egenartade namnet Mullvaden - på ett möte om SACO-strejken den 1 mars 1971.
Jag hade funnit den intelligent och sympatisk. Inte testuggande utan nyanserad och som sagt sympatisk. Speciellt gillade jag deras analys av SACO-strejken (och blev besviken när jag lite senare fick reda på att de ganska snart hade övergivit den!)
Jag började gå i studiecirkeln men de första gångerna gick inte mycket in, Jag tyckte nog ändå att de var sekterister - om än mycket intelligenta sådana.
Men jag tyckte förstås att deras analys av Sovjet och Kina var oerhört mer övertygande än KFML:s - eller för den delen VPKs. Och deras syn på hur ett socialistiskt samhälle skulle byggas på demokratiska rådsorgan där "partiet" upprätthöll sin "ledande roll" endast genom sin förmåga att övertyga, och inte på något otäckare sätt.
Men så var det det där med enhetstaktiken. Hade FNL-grupperna (och KFML) rätt när de sa att RMF ville splittra fronten och ersätta den med en socialistisk organisation. RMF:arna försäkrade att så ej var fallet. Men de ansåg att fronten skull ha tendensfrihet. och inte bekom kulisserna monolitiskt styras av... KFML.
Jag hade redan från början irriterats just av att KFML uppenbarligen styrde FNL-grupperna bakom kulisserna så den synen verkade tilltalande (vilket den också var, på papperet, men i praktiken måste jag nog nu medge att RMF:s frontpolitik då ändå var ganska så sekteristisk - i praktiken,)
På kvällen den 16 maj var det ett möte i Kungsholmens FNL-grupp. Rent demonstrativt hade jag tagit med nig en broschyr - "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen" - en kritik mot Uppsala FNL-grupps broschyr. Jag lät den ligga framför mig under hela mötet. Till slut uppmärksammades det av en nitisk medlen - som direkt frågade mig "Har du ännu inte insett att trotskisterna är fascister?" Jag svarade - ganska så irriterat - att jag definitivt inte ansåg att trotskister var fascister.
Så kom jag hem. Hemma fanns ett nummer av Förbundet Kommunists teoretiska organ, som som sig bör hette just "Kommunist" Där fanns en artikel om kommunisters agerande i enhetsfronter, just av typen FNL-grupperna. Där stod det att frontens uppgift var att föra ut förbundets politik på ett visst område. Det lät ungefär som KFML (r) - den bindgalna "vänster"utbrytning från KFML som verkligen på allvar försökte slå sönder FNL-grupperna.
Jag tog en penna i handen. I marginalen skrev jag: "Sekterism, då är RMF:s modell bättre". I samma sekund som jag skrev detta visste jag att jag nu såg mig son RMF-sympatisör...
Jag vaknade på morgonen den 17 maj och kom plötligt på att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Så kom jag också på vad det var. Min första tanke var "Hjälp nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"..
Vilket jag ett år senare också blev....
lördag 23 mars 2019
Jesus var socialist
Jag har ofta argumenterat (exempelvis här) för att Jesus och den tidiga kristna rörelsen, om den definieras politiskt, entydigt och definitivt var vänster. Det är jag förstås inte ensam om. Var och en som på ett seriöst sätt undersöker vad som verkligen står i evangelierna och Apostlagärningarna (för att inte tala om Jakobs brev!) kan knappast dra någon annan slutsats.
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Därför blev jag glad när jag via en Facebooksida för "progressiva mormoner" upptäckte denna artikel av Chuck McKnight.
Den heter "Jesus was a socialist" och argumenterar övertygande , och är mycket väl underbyggd.
I dessa tider, då olika högerkristna organisationer (alltifrån Livets Ord till Kristdemokraterna!) fått förvrida bilden av den urkristna läran är de fakta och synpunkter som läggs fram i den mer än välkomna.
Läs den gärna.
Målning av Jesus, från Katarinaklostret vid Sinaiberget (c. 550 e.kr..)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)