... om ett huvudvittne till Palmemordet, som just kommit ut med en bok. Det bekräftar det som många redan torde inse - att det finns många obesvarade gåtor, både om mordet och den markliga polisutredningen. Hans ganska långa inlägg kan läsas här.
I sitt inlägg nämner han även sin senaste bok, "Huvudet på en påle". Jag hade tänkt recensera den, men det blev aldrig av. Delvis kanske för att den är så pass fragmenterad
Den inleds med ett långt kaptitel om Rafael Trujillo. den man som var diktator i Dominikanska Republiken fram till 1961. Och hur han hela tiden hade stöttats av USA. Dvs ända fram till den allra sista fasen. då CIA verkar ha spelat en central roll i att han störtades.
Efter det kommer kortare kapitel om olika ämnen - ända fram till ungefär mitten av boken.
Då tar Wall på nytt upp det ämne han är mycket insatt i - just Palmemordet. Detta avsnitt fyller sedan resten av boken.
Här fokusar han mycket på ett märkligt faktum som oftast förbisetts. Nämligen att Lisbeth Palme i det första förhöret sade sig ha sett två gärningsmän. Detta tystades sedan ner på det mest märkliga sätt - ända tills Lisbeth efter ett tag kom med en helt annan version, där det endast fanns en gärningsman
Boken kan rekommenderas, framförallt för Palmeavsnittet, men även för det övriga innehållet.
Den kan beställas här.
Visar inlägg med etikett Palmemordet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Palmemordet. Visa alla inlägg
lördag 10 februari 2018
söndag 28 februari 2016
Olof Palme och Vietnam
Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.
Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.
Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.
Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.
När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.
Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.
Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.
Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.
Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.
Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.
När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.
Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.
Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.
tisdag 21 juli 2015
Förbannelsen
Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.
Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.
Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.
Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".
Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.
Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.
Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.
Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.
Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...
onsdag 1 februari 2012
Mordgåtan Olof Palme
2010-10-20
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)