Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.
Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier. Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön - med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster. Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,
Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben". Det lät faktiskt lite unket.
Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern - utan mer specifikt av den utomparlamentariska vänstern.
Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund". Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med,
-------------------------------------------------------------
Basarbete - ett livsvillkor
Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.
Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.
Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något enstaka uttalande.
Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.
ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.
Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete. Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.
Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.
Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.
Erik Rodenborg
Visar inlägg med etikett Liberala Förbundet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liberala Förbundet. Visa alla inlägg
söndag 9 december 2018
lördag 4 juni 2016
Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen
Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt här och här.)
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
torsdag 19 september 2013
Som vänsterliberal i femtonårsåldern
Med en viss tvekan har jag nedan lagt upp lite texter om och från den period då jag identifierade mig som vänsterliberal. Det var en parentes, kan man säga.
Det började som en beundran för Per Gahrton. Den ledde mig till att vid femton års ålder bli medlem i FPU i augusti 1970. Ganska så snart upptäckte jag att FPU/Storstockholm vare sig var gahrtoniter eller överhuvudtaget vänsterliberaler, utan var tvättäkta högerliberaler som intrigerade för att bli kvitt Gahrton.
Då gick jag med i "Liberala Förbundet", en säregen f.d. akademikerorganisation (som strukit de akademiska kraven på medlemskap) , som kombinerade en abstrakt nominellt "vänsterliberal" (de facto utopiskt socialistisk) ideologi, med en medlemsbas som till stora delar kom från de övre mellanskikten.
Denna medlemsbas gjorde att deras linje blev just ... abstrakt. Utopisk socialism, utan klasskamp - så att säga. Det var till en början med inga problem för mig. Jag kom själv från mellanskikten och hade mycket dimmiga begrepp om klasskamp.
Men mycket snart insåg jag att det faktiskt var problematiskt. Åtminstone från någon gång i början av våren 1971. Men jag stannade kvar, huvudsakligen för att bedriva fraktionsverksamhet till förmån för en liten organisation på yttersta vänsterkanten, som jag ;sympatiserade med från och med maj 1971 och som jag slutligen öppet gick över till i april 1972.
Det började som en beundran för Per Gahrton. Den ledde mig till att vid femton års ålder bli medlem i FPU i augusti 1970. Ganska så snart upptäckte jag att FPU/Storstockholm vare sig var gahrtoniter eller överhuvudtaget vänsterliberaler, utan var tvättäkta högerliberaler som intrigerade för att bli kvitt Gahrton.
Då gick jag med i "Liberala Förbundet", en säregen f.d. akademikerorganisation (som strukit de akademiska kraven på medlemskap) , som kombinerade en abstrakt nominellt "vänsterliberal" (de facto utopiskt socialistisk) ideologi, med en medlemsbas som till stora delar kom från de övre mellanskikten.
Denna medlemsbas gjorde att deras linje blev just ... abstrakt. Utopisk socialism, utan klasskamp - så att säga. Det var till en början med inga problem för mig. Jag kom själv från mellanskikten och hade mycket dimmiga begrepp om klasskamp.
Men mycket snart insåg jag att det faktiskt var problematiskt. Åtminstone från någon gång i början av våren 1971. Men jag stannade kvar, huvudsakligen för att bedriva fraktionsverksamhet till förmån för en liten organisation på yttersta vänsterkanten, som jag ;sympatiserade med från och med maj 1971 och som jag slutligen öppet gick över till i april 1972.
onsdag 18 september 2013
Ett flygblad om KFML och SACO-strejken 1971
Från mim huvudblogg 29/10 2011./
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
Lite mer om Liberala Förbundet
/Från min huvudblogg 27/10 2011./
Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
Eftersom det inte går någon klar linje från min aktivitet i Liberala Förbundet till vad jag gjort senare har jag inte tänkt så oerhört mycket på denna period i mitt liv. Men nu har jag börjat tänka desto mer…
Innan jag gick med i LF strax innan jag fyllde 16 i december 1970 bestod mina politiska erfarenheter dels av de KFML-dominerade FNL-grupperna och dels av ett kort besök i det Leijonborg-dominerade FPU Storstockholm. Jag var inte stalinist, och kunde aldrig tänka mig att bli det. Jag var heller inte folkpartist, och kunde inte heller tänka mig att bli det.
Men en vänsterliberalism a la Gahrton tilltalade mig.
När jag sedan såg utfallen mot Liberala Förbundet i FPU Storstockholms medlemstidning blev jag fascinerad. Så en dag ringde jag till LF och bad att få beställa material.
Det kom, och det var ganska mycket. Där fanns en hel del intressant, bland annat en liten pamflett som hette "Moderaterna kallar oss marxister, maoisterna kalla oss borgare. Döm själv!" Den visade sig senare vara skriven av en av de mest vänsterinriktade av LF:s medlemmar, med vissa sympatier för trotskismen.
Men av någon anledning var det nog den tidigare nämnda artikeln av Ingela Söderbaum som jag fick mest sympatier för. Den avspeglade en önskan att lämna den akademiska stilen och verkligen nå ut till vanliga människor.
Jag betalade in medlemsavgiften och gick sedan på stockholmsavdelningens årsmöte den 12 december 1970. Efteråt samlades vi hemma hos någon av medlemmarna och hade livliga diskussioner långt in på natten. Och inte bara om politik. Jag minns en lång diskussion med Richard Murray om determinism och fri vilja.
En del av de som var där höll på att lämna LF. De såg sig nog som trotskister, och hade tröttnat på att vara med i ett "liberalt" förbund. De flesta av dem kom tillbaka nästa vår, men då med närmast entristiska avsikter.
När jag kom hem på natten till den 13 skrev jag i min dagbok: "Bra - radikal - stämning. De flesta röstade på VPK! Många intressanta diskussioner. En hel del av dom som var där höll på att bli socialister. Gick därifrån c:a halv ett. Gick som i en dimma hem. Tydligen trött!"
Efter ett tag kom jag in i Stockholmsstyrelsen. Jag fick nyckel till lokalen och roade mig en hel natt i mars 1971 med att läsa igenom gamla protokoll och tidningsurklipp.
Jag var inte marxist, men jag hade ett mycket radikalt jämlikhetspatos. Så idén om "lika konsumtionsmöjligheter" passade mig mycket bra!
Driven av sin idé om total inkomstutjämning tog LF avstånd från SACO-strejken våren 71, vilket också passade mig utmärkt. Jag skrev själv till stora delar ett mycket militant anti-SACO-flygblad som kårpartiet Liberalerna delade ut under strejken (jag har kvar det, lägger kanske ut det på bloggen nån gång) . Jag skrev också, så vitt jag minns, ett uttalande om SACO-strejken som togs på konferensen 1971. Det sista är jag lite osäker på, men jag tror att uttalandet i så fall fanns i ett nummer av Liberal Debatt detta år.
LF var då, som sagt, reformister. Det var jag med. Det var lite av sossarnas "ökad jämlikhet"-kampanj driven till sin yttersta spets. Men faktum är att LF:s fördelningspolitiska program inte bara låg till vänster om SAP och VPK, utan även i stort sett alla vänstergrupper, möjligen med undantag av någon anarkistsekt.
Med marxistiska termer skulle man kunna säga att de ville gå direkt till kommunismens högsta fas - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utan revolution, utan "proletariatets diktatur" och utan en mellanliggande "socialistisk" fas.
Detta var LF:s så att säga renodlade period, efter att de slutade att vara ett studentförbund. Sedan bröts det hela sönder i olika fraktioner, bland annat en trotskistisk grupp, som jag själv blev en del av efter maj 1971.
Till sist blev de någon form av anarkosyndikalister, och bytte namn till Frihetliga Socialisters Förbund. Men då var jag redan utanför.
Men det är det renodlade LF 1970-71, med sin kompromisslösa (men reformistiska) egalitarism som fascinerar mig. Tyvärr har jag haft bort nästan allt material från dem. Men "Liberal Debatt" som gavs ut av LF, innan den bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift, finns ju på bibliotek.
Jag skrev att det inte går någon rak linje från LF till vad jag gjorde senare. Men på ett sätt fanns det nog något kvar. Deras motstånd mot höglönestrejker bar jag med mig, och gjorde att jag långt senare hamnade i konflikt i vänstergrupper varje gång de ville stöda SACO i deras lönekamp.
LF var som sagt en parentes, och inte bara för mig. Det skulle förvåna mig mycket om man kan träffa på någon idag som säger "jag stöder Liberala Förbundets linje, som den uttrycktes i program och resolutioner 1970-71."
Därför kan man nog inte heller förvänta sig att någon skulle vilja skriva förbundets historia. Troligen är dessutom deras arkiv borta för alltid.
Men om någon vet något om deras arkiv, eller om deras medlemstidningar eller utåtriktade material finns kvar, kan ni gärna höra av er!
Lika konsumtionsmöjligheter
/Från min huvudblogg 25/10 2011./
Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
Idag lånade jag en bok som jag egentligen borde ha läst 1971, men som jag aldrig läste. Förmodligen för att den verkade lite tråkig. Den heter "Jämlikt och olikt", kom ut 1970 på Bonniers förlag, och är skriven av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm. Dessa tre personer presenteras i inledningen till boken som ordförande, vice ordförande, respektive f.d. ordförande i Liberala Förbundet.
När jag bröt med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i slutet av 1970 skulle jag snart fylla 16. Jag hade blivit besviken på de intrigerande högervridna leijonborgarna i FPU:s stockholmsdistrikt och ville hitta något som var mer vänster och mindre pinsamt och kälkborgerligt.
Så jag gick med i Liberala Förbundet (LF). Det var f.d. Liberala Studentförbundet , som hade avskaffat de akademiska kraven för medlemskap. Men de var också långt till vänster om liberalismen, enligt alla rimliga definitioner. Deras två huvudkrav var löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter. Den första delen av programmet skulle kanske kunna förenas med någon form av liberalism, men knappast den andra.
Det handlade nämligen om något så drastiskt som en löne- och förmögenhetspolitik som avskaffade alla, säger alla, inkomstklyftor. Eller rättare sagt alla som inte berodde på att vissa människor måste ha mer pengar på grund av nödvändiga utgifter , som till exempel livsviktiga läkarbesök. Men det konsumtionsutrymme som fann kvar efter dessa nödvändiga utgifter skulle vara lika för alla.
Om det också gällde de som inte hade arbete minns jag inte, och jag har inte läst så mycket i boken ännu att jag kan svara på den frågan. Det är helt klart att de var för att alla, även de som inte arbetade, skulle ha en garanterad inkomst, men hur stor den skulle vara för de sistnämnda har jag ännu inte upptäckt.
Men att lika konsumtionsmöjligheter i alla fall skulle gälla för alla löntagare var helt klart. Boken diskuterar i detalj hur man kan komma dit, men endast i rent tekniskt-ekonomiska termer.
För väl att märka, författarna var reformister. De utgick från att man med politiska beslut relativt friktionsfritt skulle kunna skapa ett sådant samhälle. Det fanns inga diskussioner om borgarklassens motstånd, och klasskampen lyste helt med sin frånvaro i boken.
En sak som är intressant är att de flesta aktiva medlemmar i Liberala Förbundet (åtminstone så vitt jag fattade det då!) antingen var, eller var på väg att bli, höginkomsttagare av något slag. (Jag var väl ett av undantagen...) De hade alltså en politisk linje som om den genomfördes drastiskt skulle slå mot deras egen ekonomi (eller framtida ekonomi). Det var på sätt och vis sympatiskt. Och på sätt och vis typiskt för det tidiga 70-talet.
Vänstervågen var alltså så stark att ett borgerligt studentförbund inom loppet av några år hade svängt från liberalism till en linje som i princip var en antites till allt vad marknadsekonomi heter. Och som alltså skulle ha slagit sönder de egna medlemmarnas ekonomiska framtidsutsikter om den hade genomförts.
Jag träffade alla bokens tre författare när det begav sig. Arne Granholm kanske bara en eller två gånger, Ingela Söderbaum då och då, och Richard Murray ganska så ofta.
Den som jag spontant fick mest sympatier för var nog Ingela Söderbaum. Det var hon som skrev den första artikel jag läste i det gedigna material jag fick från LF på posten redan november 1970. Det var en sympatiskt hållen reflektion över den svårtillgängliga texten i LF:s publikationer. Ingela insåg att deras vänsterlinje måste få till följden att de riktade sig till större massor än de nu nådde ut till, och hon hade använt något test som kallades för "läsbarhetsindex" på deras publikationer. Hur man räknar ut det har jag glömt, men hon kom i alla fall fram till att LF borde förbättra läsbarheten om de ville nå flera.
Dessutom minns jag med en stark nostalgikänsla hur roligt det var att sitta och småprata med henne på Liberala Förbundets konferens 28-30 mars 1971.
Men tiden förändras ju. Arne Granholm lämnade så vitt jag kan se politiken, och förbundets främste teoretiker, Richard Murray, blev sedemera ledande i Stockholmspartiet. Vad jag kan se drev han vare sig frågan om löntagarstyrda företag eller lika konsumtionsmöjligheter i Stockholms stadshus...
Och Ingela Söderbaum blev efter några årtionden aktiv medlem i Folkpariet Liberalerna, vars politik ju inte direkt går ut på att förverkliga dåvarande Liberala Förbundets program….
Ja, det var andra tider då. Då kunde borgerliga studenter vända in och ut på den borgerliga politiken och komma ut organiserat med att aktivt arbeta mot sina egna ekonomiska intressen.
För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: "Visst är det beklagligt att den tiden försvann"...
Per Gahrton, Lars Leijonborg – och ett psykotiskt sammanbrott
/Från min huvudblogg 31/7 2009/
Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.
Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.
1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.
Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.
Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.
Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.
De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget
Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.
Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.
Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.
Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.
Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.
Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.
På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.
Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.
De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.
För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.
Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.
Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.
Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.
Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.
Se också Kungsholmens FNL-grupp.
Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.
Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.
1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.
Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.
Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.
Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.
De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget
Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.
Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.
Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.
Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.
Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.
Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.
På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.
Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.
De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.
För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.
Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.
Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.
Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.
Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.
Se också Kungsholmens FNL-grupp.
Folkpartiet - i de maktägande minoriteternas tjänst
/Denna artikel skrev jag när jag var 16 år, i mars 1971. Jag hade lämnat FPU och gått med i "Liberala Förbundet", kallade mig ännu vänsterliberal, men var på väg att bli socialist. Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning "Radikalt Alternativ". Den blev faktiskt hårt angripen av personer i FPU:s högerflygel - en skribent kallade den för "ohämmad folkpartihets"! Är väl på något sätt ett tidsdokument... /
I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."
Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.
På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.
Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!
Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.
Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".
Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?
Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.
Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.
Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.
I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."
Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.
På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.
Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!
Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.
Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".
Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?
Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.
Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.
Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)