Nazi-sionism?

Det bor drygt två miljoner människor i Gaza. Hur många av dem kommer att svälta ihjäl? Det har länge setts som tabu, och även som ett tecken på antisemitism, att jämföra Israels politik mot palestinierna men den tyska nazismen. Men om Israel medvetet isolerar två miljoner människor och låter dem svälta ihjäl blir jämförelsen nästan oundviklig

Nazismens och trumpismens sociala bas

Här kan man ta del av en YouTube-video med en mycket intressant jämförande analys av den tyska nazismens och den US-amerikanska trumpismens sociala bas.

Den inleds med en analys av de sociala grupper som stödde Hitler och NSDAP och fortsätter med en analys av de som idag stöder MAGA.

Som jag ser det är den största skillnaden mellan dessa att trumpismen har lyckats nå ut till stora delar av (speciellt den vita) arbetarklassen, vilket nazisterna aldrig lyckades med. Men trots detta är likheterna större än vad många nog inser.

För trots den skillnad jag nämnde måste man nog ändå se att trumpismens liksom nazismens dominerande sociala bas är den lägre medelklassen, dvs i huvudsak de delar av denna som bygger sin ställning på privat egendom (som småföretagare och bönder).

Att trumpismen lyckats få stora inbrytningar inom den vita arbetarklassen beror i alla fall delvis på att klassmedvetenheten är mycket lägre i USA än den var i Tyskland på tidigt trettiotal. Stora delar av den vita arbetarklassen i USA definierar sig som medelklass , och anser sig ha mer gemensamt med medelklassen än med de delar av arbetarklassen som de anser sig stå över.

En sak som missas i den länkade videons analys är kön. Betydligt fler män än kvinnor stöder Trump, och det gäller även icke vita. Medan mindre än 10 procent av svarta kvinnor stöder Trump, är samma siffror för svarta män över 20 procent.

Överhuvudtaget verkar det finnas större politiska könsskillnader idag än det fanns för antal årtionden sedan. Kvinnor är i stora delar i världen mer vänster än män...

Vilket alltså är en aspekt som videon jag länkar till helt missar.

Donald Trump 2019

"Nazi-sionism" är inte en lämplig term, men Israel är ändå skrämmande...

Jag har raderat ett inläggg om Israel jag nyligen skrev. Jag anser fortfarande inte att man måste vara antisemit för att man jämför dagens israeliska sionism med nazism, men jag anser ändå inte att det är en meningsfull jämförelse . 

Det finns förvisso likheter mellan Israels terror mot palestinier och exempelvis Nazi-Tysklands terror mot polacker och andra slaviska folkgrupper. Däremot inte med Nazi-Tysklands utrotning av judar. 

För nazisterna var judarna en ondskefull grupp, som hotade hela världen. Därför ville de utrota alla judar i alla länder, inte endast i Tyskland. Det sätter nazismen i en särställning. Liksom deras industriella sätt att bedriva denna utrotning

Dessutom bedrev nazistpartiet en terror även mot sin egen befolkning. De förbjöd alla tyska politiska partier utom sitt  eget, alla tyska fackföreningar, alla tyska oberoende media. Man kunde till och med bli avrättad för att man endast kom med en förflugen negativ kommentar om Hitler. 

Där är vi inte i Israel, även om Netanyahu kanske drömmer om sådant på nätterna. 

Däremot är Israel idag ändå både skrämmande och otäckt. De kombinerar en utrotningspolitik som liknar den serbchauvinisterna bedrev i Bosnien, med en förkrossande teknisk överlägsenhet som dessa saknade.  Var än en fiende till Israel gömmer sig kan Israel komma åt denne, även det handlar om någon som gömmer sig i en en hemlig bunker i ett annat länd, tio meter under marken. 

Det ger mig faktiskt mardrömmar.

Nazisten som hatade Hitler

Jag har nyss sett denna dokumentär om Otto Strasser. Den kom alldeles nyligen, och jag såg den med ett visst intresse. 

Otto Strasser var i en strikt mening av ordet en mycket osympatisk politisk figur . Men också en mycket intressant sådan.  

Ända sedan jag blev uppmärksammad på hans egenartade öde - troligen 1972, möjligen så tidigt som 1971 - har han fascinerat mig. Han blev tidigt medlem i  Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet  (NSDAP) - idag vanligen kallat för nazistpartiet.  Han hamnade snart i en bitter konflikt med Adolf Hitler och lämnade nazistpartiet 1930. Han hann lämna det innan han blev utesluten. 

När jag först hörde talas om honom såg jag att han brukade beskrivas som teoretikern inom nazistpartiets vänsterflygel. Det var nog därför jag blev fascinerad. "Nazistparti" och "vänsterflygel" var ju två ord som liksom inte riktigt hörde samman. 

Men egentligen var han i motsats till Hitler ganska så trogen till NSDAP:s tidigaste program , som togs redan 1920. I detta kombinerades en hårdför tysk nationalism, med inslag av antisemitism, med krav på ingripande mot, och till och med konfiskering av, storkapitalet. 

Vad som sedan kom att hända var att tonvikten på antisemitism gradvis kom att öka inom partiet, medan de "socialistiska" idéerna gradvis försvagades.   En milstolpe i denna process var utgivningen av Hitlers "Mein Kampf" med sina paranoida utfall mot de judar som Hitler tyckte sig se överallt. 

Hitler skrev denna bok under sin fängelsetid,. Den närmaste perioden efter denna,  dominerades partiet av Otto Strasser och hans bror - Gregor Strasser. De var båda antisemiter, men deras antisemitism var i motsats till Hitlers inte byggd på rasteorier, Av döma av Otto Strassers senare böcker verkade de snarare se judarna som en grupp som på grund av avsaknaden av ett "riktigt" eget land blev destruktiva motståndare till det nationella, mer precist det "tyska". 

Under bröderna Strassers ledning blev Julius Streicher - vars antisemitism om möjligt var ännu mer betonad än Hitlers - utesluten ur partiet, anklagad för "vulgärantisemitism". När Hitler senare fick kontroll över partiet fick Streicher på nytt bli medlem. 

Denne gav ut en vidrig antisemitisk tidning med namnet "Der Stürmer". Han blev 1946 dömd till döden vid Nürnbergrättegångarna.

Otto Strasser var mer konsekvent än sin broder, som slutligen kapitulerade för Hitler - vilket inte hindrade Hitler att sedan låta mörda Gregor - vid de blodiga utrensningar 30 juni 1934 som brukar kallas "de långa knivarnas natt". 

Då hade Otto Strasser redan lämnat Tyskland. Han fick sedan fly från land till land. Först kom han till till Österrike, men tvingades fly därifrån när Tyskland började att hota detta land. Ett tag var han i Schweiz men åkte sedan till Tjeckoslovakien - men tvangs sticka därifrån  när Tyskland invaderade. . Efter det flydde han till Frankrike, bara för att tvingas lämna när Tyskland 1940 även invaderade detta land. 

Under hela denna tid levde Strasser under ständiga mordhot.  Tyskland ville också ha honom utlämnad.

Efter mycket om och men kom då Strasser till sist till Kanada 1941 - där han levde till dess han tillåts att återvända till Tyskland (närmare bestämt Västtyskland) 1955. 

Där försökte han skapa ett "rent" nationalsocialistiskt parti, som kombinerade en hårdför tysk nationalism med en (vid det här laget ganska så vag) "antikapitalism". 

Strasser har i sin bok "Hitler och jag" som kom 1941 beskrivit att Hitler i samband med brytningen skrikande hade anklagat honom för att vara... "marxist". Vilket han definitivt inte var.

Däremot kan man  nog säga att han på något sätt var "antikapitalist". Men den var på många sätt dömd på förhand, 

Det är ju en paradox att kräva antikapitalistiska åtgärder och samtidigt verka inom ett parti som på alla sätt försökte krossa den enda sociala kraft som skulle ha kunnat utmana kapitalismen - dvs arbetarrörelsen. "Strasserismen" var och förblev en (förvisso i grunden reaktionär) utopi. 

Otto Strasser skulle dock kanske ha haft en chans att få makt i Tyskland om Hitlers (lyckade) försök att krossa SA 30 juni 1934 skulle ha misslyckats. SA organiserade då mer än 3 miljoner man och var numerärt oerhört mycket starkare än den dåvarande tyska armén som kanske uppgick till 100.000 man. 

Å andra sidan var förstås armén mycket bättre beväpnad. 

Om man nu ska våga sig på en kontrafaktisk historieskrivning kan man ju fundera på vad som hänt om Hitlers och de många andra ledande nazisternas plan att mörda de ledande i SA under den 30 juni och dagarna efteråt (de dödade minst 300)  skulle ha läckt ut och SA-ledningen hade vidtagit åtgärder för att försvara sig. Många ledande nazister (inklusive Hitler själv) deltog ju  i de blodiga raiderna. Då skulle resultatet kanske ha blivit att istället dessa hade dödats. 

Då skulle det blivit en märklig situation. Förmodligen skulle det genast utbrutit ett inbördeskrig   mellan SA och armén. Om SA hade segrat är det inte alls uteslutet att den nya SA-styrda regimen skulle ha vädjat till bröderna Strasser att ingå i den.

Inom SA fanns en stark motvilja mot överklassen och den nya regimen skulle med all säkerhet inte fått stöd från de toppar i borgarklassen som hade samarbetat med Hitler. Det skulle ha skapat en situation  med oerhört starka sociala spänningar. 

Troligen skulle regimen fallit ganska snart men om den inte gjorde det skulle det ändå knappast blivit något världskrig. SA var bra på att misshandla motståndare på gatorna men det är oerhört svårt att tänka sig att en SA-armé skulle klara av att erövra andra länder genom blixtkrig. 

Otto Strasser var som sagt en reaktionär nationalist. Om han hade levt idag skulle han med säkerhet stött någon av de invandrarfientliga grupperna i Tyskland - eller bildat en egen.

På något sätt kan man säga att Strassers rykte i viss mån räddades genom att han blev motståndare till den mest vidriga statschefen under 1900-talet, och kanske i världshistorien. I just det avseendet liknar han kanske Winston Churchill, en annan reaktionär nationalist och antisemit som också fick ett bättre rykte än han förtjänade genom att han blev en av Hitlers huvudfiender.

Trotskij-text om nazismen

/Denna text av Trotskij lägger jag ut som ett  historiskt dokument. Från Marxist Internet Archive, Jag har rättat en uppenbar felskrivning./

What Is National Socialism?

(June 1933)

---

Written in exile in Turkey, June 10, 1933.
Translated from Russian and from German.
Appeared in several versions in various journals, first being The Modern Thinker, October 1933.
Last two paragraphs added as postscript November 2, 1933.

---

Naive minds think that the office of kingship lodges in the king himself, in his ermine cloak and his crown, in his flesh and bones. As a matter of fact, the office of kingship is an interrelation between people. The king is king only because the interests and prejudices of millions of people are refracted through his person. When the flood of development sweeps away these interrelations, then the king appears to be only a washed-out man with a flabby lower lip. He who was once called Alfonso XIII could discourse upon this from fresh impressions.

The leader by will of the people differs from the leader by will of God in that the former is compelled to clear the road for himself or, at any rate, to assist the conjuncture of events in discovering him. Nevertheless, the leader is always a relation between people, the individual supply to meet the collective demand. The controversy over Hitler’s personality becomes the sharper the more the secret of his success is sought in himself. In the meantime, another political figure would be difficult to find that is in the same measure the focus of anonymous historic forces. Not every exasperated petty bourgeois could have become Hitler, but a particle of Hitler is lodged in every exasperated petty bourgeois.

The rapid growth of German capitalism prior to the First World War by no means signified a simple destruction of the middle classes. Although it ruined some layers of the petty bourgeoisie it created others anew: around the factories, artisans and shopkeepers; within the factories, technicians and executives. But while preserving themselves and even growing numerically – the old and the new petty bourgeoisie compose a little less than one-half of the German nation – the middle classes have lost the last shadow of independence. They live on the periphery of large-scale industry and the banking system, and they live off the crumbs from the table of the monopolies and cartels, and off the spiritual alms of their theorists and professional politicians.

The defeat in 1918 raised a wall in the path of German imperialism. External dynamics changed to internal. The war passed over into revolution. Social Democracy, which aided the Hohenzollerns in bringing the war to its tragic conclusion, did not permit the proletariat to bring the revolution to its conclusion. The Weimar democracy spent fourteen years finding interminable excuses for its own existence. The Communist Party called the workers to a new revolution but proved incapable of leading it. The German proletariat passed through the rise and collapse of war, revolution, parliamentarism, and pseudo-Bolshevism. At the time when the old parties of the bourgeoisie had drained themselves to the dregs, the dynamic power of the working class also found itself sapped.

The postwar chaos hit the artisans, the peddlers, and the civil employees no less cruelly than the workers. The economic crisis in agriculture was ruining the peasantry. The decay of the middle strata did not mean that they were made into proletarians, inasmuch as the proletariat itself was casting out a gigantic army of chronically unemployed. The pauperization of the petty bourgeoisie, barely covered by ties and socks of artificial silk, eroded all official creeds and first of all the doctrine of democratic parliamentarism.

The multiplicity of parties, the icy fever of elections, the interminable changes of ministries aggravated the social crisis by creating a kaleidoscope of barren political combinations. In the atmosphere brought to white heat by war, defeat, reparations, inflation, occupation of the Ruhr, crisis, need, and despair, the petty bourgeoisie rose up against all the old parties that had bamboozled i.e. The sharp grievances of small proprietors never out of bankruptcy, of their university sons without posts and clients, of their daughters without dowries and suitors, demanded order and an iron hand.

The banner of National Socialism was raised by upstarts from the lower and middle commanding ranks of the old army. Decorated with medals for distinguished service, commissioned and noncommissioned officers could not believe that their heroism and sufferings for the Fatherland had not only come to naught, but also gave them no special claims to gratitude. Hence their hatred of the revolution and the proletariat. At the same time, they did not want to reconcile themselves to being sent by the bankers, industrialists, and ministers back to the modest posts of bookkeepers, engineers, postal clerks, and schoolteachers. Hence their “socialism.” At the Yser and under Verdun they had learned to risk themselves and others, and to speak the language of command, which powerfully overawed the petty bourgeois behind the lines.  Thus these people became leaders.

At the start of his political career, Hitler stood out only because of his big temperament a voice much louder than others, and an intellectual mediocrity much more self-assured. He did not bring into the movement any ready-made program, if one disregards the insulted soldier’s thirst for vengeance. Hitler began with grievances and complaints about the Versailles terms, the high cost of living, the lack of respect for a meritorious non-commissioned officer, and the plots of bankers and journalists of the Mosaic persuasion. There were in the country plenty of ruined and drowning people with scars and fresh bruises. They all wanted to thump with their fists on the table. This Hitler could do better than others. True, he knew not how to cure the evil. But his harangues resounded, now like commands and now like prayers addressed to inexorable fate. Doomed classes, like those fatally ill, never tire of making variations on their plaints nor of listening to consolations. Hitler’s speeches were all attuned to this pitch. Sentimental formlessness, absence of disciplined thought ignorance along with gaudy erudition – all these minuses turned into pluses. They supplied him with the possibility of uniting all types of dissatisfaction in the beggar’s bowl of National Socialism, and of leading the mass in the direction in which it pushed him. In the mind of the agitator was preserved, from among his early improvisations, whatever had met with approbation. His political thoughts were the fruits of oratorical acoustics. That is how the selection of slogans went on. That is how the program was consolidated. That is how the “leader” took shape out of the raw material.

Mussolini from the very beginning reacted more consciously to social materials than Hitler, to whom the police mysticism of a Metternich [3] is much closer than the political algebra of Machiavelli. Mussolini is mentally bolder and more cynical. It may be said that the Roman atheist only utilizes religion as he does the police and the courts, while his Berlin colleague really believes in the infallibility of the Church of Rome. During the time when the future Italian dictator considered Marx as “our common immortal teacher,” he defended not unskillfully the theory which sees in the life of contemporary society first of all the reciprocal action of two classes, the bourgeoisie and the proletariat. True, Mussolini wrote in 1914, there lie between them very numerous intermediate layers which seemingly form “a joining web of the human collective”; but “during periods of crisis, the intermediate classes gravitate, depending upon their interests and ideas, to one or the other of the basic classes.” A very important generalization! Just as scientific medicine equips one with the possibility not only of curing the sick but of sending the healthy to meet their forefathers by the shortest route, so the scientific analysis of class relations, predestined by its creator for the mobilization of the proletariat, enabled Mussolini, after he had jumped into the opposing camp, to mobilize the middle classes against the proletariat. Hitler accomplished the same feat in translating the methodology of fascism into the language of German mysticism.

The bonfires which burn the impious literature of Marxism light up brilliantly the class nature of National Socialism. While the Nazis acted as a party and not as a state power, they did not quite find an approach to the working class. On the other side, the big bourgeoisie, even those who supported Hitler with money, did not consider his party theirs. The national “renaissance” leaned wholly upon the middle classes, the most backward part of the nation, the heavy ballast of history. Political art consisted in fusing the petty bourgeoisie into oneness through its common hostility to the proletariat What must be done in order to improve things? First of all, throttle those who are underneath. Impotent before big capital, the petty bourgeoisie hopes in the future to regain its social dignity through the ruin of the workers.

The Nazis call their overturn by the usurped title of revolution. As a matter of fact, in Germany as well as in Italy, fascism leaves the social system untouched. Taken by itself, Hitler’s overturn has no right even to the name counter-revolution. But it cannot be viewed as an isolated event; it is the conclusion of a cycle of shocks which began in Germany in 1918. The November Revolution, which gave the power to the workers’ and peasants’ soviets, was proletarian in its fundamental tendencies. But the party that stood at the head of the proletariat returned the power to the bourgeoisie. In this sense the Social Democracy opened the era of counter-revolution before the revolution could bring its work to completion. However, so long as the bourgeoisie depended upon the Social Democracy, and consequently upon the workers, the regime retained elements of compromise. All the same, the international and the internal situation of German capitalism left no more room for concessions. As Social Democracy saved the bourgeoisie from the proletarian revolution, fascism came in its turn to liberate the bourgeoisie from the Social Democracy. Hitler’s coup is only the final link in the chain of counterrevolutionary shifts.

The petty bourgeois is hostile to the idea of development, for development goes immutably against him; progress has brought him nothing except irredeemable debts. National Socialism rejects not only Marxism but Darwinism. The Nazis curse materialism because the victories of technology over nature have signified the triumph of large capital over small. The leaders of the movement are liquidating “intellectualism” because they themselves possess second- and third-rate intellects, and above all because their historic role does not permit them to pursue a single thought to its conclusion. The petty bourgeois needs a higher authority, which stands above matter and above history, and which is safeguarded from competition, inflation, crisis, and the auction block. To evolution, materialist thought, and rationalism – of the twentieth, nineteenth, and eighteenth centuries – is counterposed in his mind national idealism as the source of heroic inspiration. Hitler’s nation is the mythological shadow of the petty bourgeoisie itself, a pathetic delirium of a thousand-year Reich.

In order to raise it above history, the nation is given the support of the race. History is viewed as the emanation of the race. The qualities of the race are construed without relation to changing social conditions. Rejecting “economic thought” as base, National Socialism descends a stage lower: from economic materialism it appeals to zoologic materialism.

The theory of race, specially created, it seems, for some pretentious self-educated individual seeking a universal key to all the secrets of life, appears particularly melancholy in the light of the history of ideas. In order to create the religion of pure German blood, Hitler was obliged to borrow at second hand the ideas of racism from a Frenchman, Count Gobineau [4], a diplomat and a literary dilettante. Hitler found the political methodology ready-made in Italy, where Mussolini had borrowed largely from the Marxist theory of the class struggle. Marxism itself is the fruit of union among German philosophy, French history, and British economics. To investigate retrospectively the genealogy of ideas, even those most reactionary and muddleheaded, is to leave not a trace of racism standing.

The immense poverty of National Socialist philosophy did not, of course, hinder the academic sciences from entering Hitler’s wake with all sails unfurled, once his victory was sufficiently plain. For the majority of the professorial rabble, the years of the Weimar regime were periods of riot and alarm. Historians, economists, jurists, and philosophers were lost in guesswork as to which of the contending criteria of truth was right that is, which of the camps would turn out in the end the master of the situation. The fascist dictatorship eliminates the doubts of the Fausts and the vacillations of the Hamlets of the university rostrums. Coming out of the twilight of parliamentary relativity, knowledge once again enters into the kingdom of absolutes. Einstein has been obliged to pitch his tent outside the boundaries of Germany.

On the plane of politics, racism is a vapid and bombastic variety of chauvinism in alliance with phrenology. As the ruined nobility sought solace in the gentility of its blood, so the pauperized petty bourgeoisie befuddles itself with fairy tales concerning the special superiorities of its race. Worthy of attention is the fact that the leaders of National Socialism are not native Germans but interlopers from Austria, like Hitler himself, from the former Baltic provinces of the Czar’s empire, like Rosenberg; and from colonial countries, like Hess, who is Hitler’s present alternate for the party leadership. [5] A barbarous din of nationalisms on the frontiers of civilization was required in order to instill into its “leaders” those ideas which later found response in the hearts of the most barbarous classes in Germany.

Personality and class – liberalism and Marxism – are evil. The nation – is good. But at the threshold of private property this philosophy is turned inside out. Salvation lies only in personal private property. The idea of national property is the spawn of Bolshevism. Deifying the nation, the petty bourgeois does not want to give it anything. On the contrary, he expects the nation to endow him with property and to safeguard him from the worker and the process-server. Unfortunately, the Third Reich will bestow nothing upon the petty bourgeois except new taxes.

In the sphere of modern economy, international in its ties and anonymous in its methods, the principle of race seems unearthed from a medieval graveyard. The Nazis set out with concessions beforehand; the purity of race, which must be certified in the kingdom of the spirit by a passport must be demonstrated in the sphere of economy chiefly by efficiency. Under contemporary conditions this means competitive capacity. Through the back door, racism returns to economic liberalism, freed from political liberties.

Nationalism in economy comes down in practice to impotent though savage outbursts of anti-Semitism. The Nazis abstract the usurious or banking capital from the modern economic system because it is of the spirit of evil; and, as is well known, it is precisely in this sphere that the Jewish bourgeoisie occupies an important position. Bowing down before capitalism as a whole, the petty bourgeois declares war against the evil spirit of gain in the guise of the Polish Jew in a long-skirted caftan and usually without a cent in his pocket. The pogrom becomes the supreme evidence of racial superiority.

The program with which National Socialism came to power reminds one very much – alas – of a Jewish department store in an obscure province. What won’t you find here – cheap in price and in quality still lower! Recollections of the “happy” days of free competition, and hazy evocations of the stability of class society; hopes for the regeneration of the colonial empire, and dreams of a shut-in economy; phrases about a return from Roman law back to the Germanic, and pleas for an American moratorium; an envious hostility to inequality in the person of a proprietor in an automobile, and animal fear of equality in the person of a worker in a cap and without a collar; the frenzy of nationalism, and the fear of world creditors ... all the refuse of international political thought has gone to fill up the spiritual treasury of the new Germanic Messianism.

Fascism has opened up the depths of society for politics. Today, not only in peasant homes but also in city skyscrapers, there lives alongside of the twentieth century the tenth or the thirteenth. A hundred million people use electricity and still believe in the magic power of signs and exorcisms. The Pope of Rome broadcasts over the radio about the miraculous transformation of water into wine. Movie stars go to mediums. Aviators who pilot miraculous mechanisms created by man’s genius wear amulets on their sweaters. What inexhaustible reserves they possess of darkness, ignorance, and savagery! Despair has raised them to their feet fascism has given them a banner. Everything that should have been eliminated from the national organism in the form of cultural excrement in the course of the normal development of society has now come gushing out from the throat; capitalist society is puking up the undigested barbarism. Such is the physiology of National Socialism.

German fascism, like Italian fascism, raised itself to power on the backs of the petty bourgeoisie, which it turned into a battering ram against the organizations of the working class and the institutions of democracy. But fascism in power is least of all the rule of the petty bourgeoisie. On the contrary, it is the most ruthless dictatorship of monopoly capital. Mussolini is right: the middle classes are incapable of independent policies. During periods of great crisis they are called upon to reduce to absurdity the policies of one of the two basic classes. Fascism succeeded in putting them at the service of capital Such slogans as state control of trusts and the elimination of unearned income were thrown overboard immediately upon the assumption of power. Instead, the particularism of German “lands” leaning upon the peculiarities of the petty bourgeoisie gave way to capitalist-police centralism. Every success of the internal and foreign policies of National Socialism will inevitably mean the further crushing of small capital by large.

The program of petty-bourgeois illusions is not discarded; it is simply torn away from reality, and dissolved in ritualistic acts. The unification of all classes reduces itself to semisymbolic compulsory labor and to the confiscation of the labor holiday of May Day for the “benefit of the people.” The preservation of the Gothic script as opposed to the Latin is a symbolic revenge for the yoke of the world market The dependence upon the international bankers, Jews among their number, is not eased an iota, wherefore it is forbidden to slaughter animals according to the Talmudic ritual. If the road to hell is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.

Reducing the program of petty-bourgeois illusions to a naked bureaucratic masquerade, National Socialism raises itself over the nation as the worst form of imperialism. Absolutely vain are hopes that Hitler’s government will fail today or tomorrow, a victim of its internal inconsistency. The Nazis required the program in order to assume power; but power serves Hitler not at all for the purpose of fuming the program. His tasks are assigned him by monopoly capital. The compulsory concentration of all forces and resources of the people in the interests of imperialism – the true historic mission of the fascist dictatorship – means preparation for war; and this task, in its turn, brooks no internal resistance and leads to a further mechanical concentration of power. Fascism cannot be reformed or retired from service. It can only be overthrown. The political orbit of the regime leans upon the alternative, war or revolution.

Postscript

P.S.: The first anniversary of the Nazi dictatorship is approaching. All the tendencies of the regime have had time to take on a clear and distinct character. The “socialist” revolution pictured by the petty-bourgeois masses as a necessary supplement to the national revolution is officially liquidated and condemned. The brotherhood of classes found its culmination in the fact that on a day especially appointed by the government the haves renounced the hors d’oeuvre and dessert in favor of the have-nots. The struggle against unemployment is reduced to the cutting of semi-starvation doles in two. The rest is the task of uniformed statistics. “Planned” autarky is simply a new stage of economic disintegration.

The more impotent the police regime of the Nazi is in the field of national economy, the more it is forced to transfer its efforts to the field of foreign policy. This corresponds fully to the inner dynamics of German capitalism, aggressive through and through. The sudden turn of the Nazi leaders to peaceful declarations could deceive only utter simpletons. What other method remains at Hitler’s disposal to transfer the responsibility for internal distresses to external enemies and to accumulate under the press of the dictatorship the explosive force of nationalism? This part of the program, outlined openly even prior to the Nazis” assumption of power, is now being fulfilled with iron logic before the eyes of the world. The date of the new European catastrophe will be determined by the time necessary for the arming of Germany. It is not a question of months, but neither is it a question of decades. It will be but a few years before Europe is again plunged into a war, unless Hitler is forestalled in time by the inner forces of Germany.

November 2, 1933

Leo Trotskij talar i Danmark 1932.

PS till "Veras resa": Att hota fadern med SS för att slippa bli slagen

Jag skrev i inlägget nedan om hur Vera Oredsson verkade söka sig  till den nazistiska rörelsen för att fly misshandeln i hemmet. Men  efter ett tag blev det mer än så. Någon gång i 40-talet, då hon torde ha varit 13 eller möjligen 14, lyckades hon utnyttja sitt nazistiska kontaktnät än mer effektivt än så.

En dag berättade hon, enligt Folke Schimanski, för en SS-man hon kände att fadern brukade slå henne. Han beslöt sig att ta att ta ett allvarligt samtal om saken med hennes far.

Efter det blev hon aldrig mer slagen.

Kanske ytterligare en liten ledtråd till varför nazismen fick ett sådant grepp om henne....

TILLÄGG

Det skulle också kunna förklara hennes märkliga och absurda kommentar till Anderz Harnings böcker Stålbadet och Asfåglarna. Han berättade i dem hur han i barndomen i åratal blivit slagen av sin nazistiska mor. Vera O reagerade på detta - och skrev att det var i demokratiska familjer man slog barn - i nazistiska familjer gör man det aldrig...

Veras resa

Jag har ägnat hela gårdagskvällen (kvällen den 5 februari) till att läsa igenom Folke Schimanskis bok om sin syster - en bok men namnet  "Veras resa". 

Hans syster är åtta år äldre än honom,  heter alltså Vera Oredsson, och är en central figur i den svenska nazismens historia.

De bodde båda som barn i Nazi-Tyskland och kom till Sverige 1945.

Vera föddes 1928, och blev nazist redan som barn. Till stor del berodde det nog på att hon i den nazistiska organisationen för unga flickor - Bund Deutscher Mädel - fick ett sammanhang där hon kunde fly från sin familj. En familj där fadern ständigt slog henne och där modern verkade betydligt mer mån om sin son än om sin dotter.

Att hon i detta läge blev nazist är kanske inte så oerhört konstigt. Att hon sedan fortsatte vara det resten av sitt liv -- hon lever ännu idag - 96 år gammal - är det däremot,

Boken kan heller inte förklara detta. Det förblir en gåta.

I slutet av 40-talet sökte Vera upp Sven-Olov Lindholm, ledare för det övervintrade nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS). De gifte sig efter ett tag.

Men hennes make började efter ett tag distansera sig från Hitlers nazism. Han började intressera sig för Otto Strasser - "vänsternazisten" som bröt med Hitler redan 1930 och lämnade Tyskland när NSDAP tog makten 1933.

Och mot slutet av sitt liv blev Lindholm faktiskt sympatisör till Vänsterpartiet och under en tid aktiv i FNL-grupperna...

Vera däremot höll närmast fanatiskt fast vid sin beundran för Hitler och skilde sig efter ett tag från sin man.

Istället gifte hon sig med Assar Oredsson - därav hennes nuvarande efternamn. Han hade  grundat Nordiska Rikspartiet (NRP)  1956 - som under många år var det enda nazistpartiet i Svrige. Under en period tog hon också över ledarskapet för NRP från sin make..

Sedan började hon samarbeta med Nationaldemokraterna - en högerutbrytning från Sverigedemokraterna. Det nämns dock inte i boken.

Numera stöder hon Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och är också hedersmedlem i denna nazistgrupp.

Några djupare insikter i sin systers drivkrafter har dock inte Folke Schinanski. De verkar ha förlorat kontakten ganska snart efter att de kom till Sverige. Tydligen besökte han ändå henne och Sven-Olov Lindholm i början av 50-talet - då den senare försökte intressera Schimanski för en bok av Otto Strasser...

Om man intresserar sig för extrema livsval är boken definitivt intressant. Och samtidigt ganska så tragisk.

Hitler och SA

Jag kan rekommendera detta program i SVT som handlar om den nazistiska ledningens blodiga krossande av SA, de stormtrupper som spelade en viktig roll i Hitlers maktövertagande. Ett krossande som genomfördes den 30 juni 1934, och de närmast påföljande dagarna.

Programmet är informativt och innehåller  en  rad fakta jag förut inte kände till. 

Däremot tar programmet endast i förbigående upp den politiska bakgrunden för denna utrensning.

Den kan man däremot få i  denna artikel av Leo Trotskij från 1933, som väl att märka skrevs året innan krossandet av SA. 

När  nazistpartiet grundades  hade det ett program som hävdade att de bekämpade såväl vänstern som den borgerliga högern. Eller för att vara mer exakt - i programmet ingick även  en konfiskering av  storkapitalet och bankerna. 

Nazismens sociala bas var småborgerligheten  - där många ofta hyste ett hat mot såväl storkapitalet som arbetarklassen. De såg storkapitalet som något som förtryckte dem "ovanifrån" och den organiserade arbetarklassen som ett hot "underifrån". 

När den ekonomiska krisen i det tidiga 30-talet kom, ruinerades  stora delar av småborgerligheten. Då kom stora delar av de utslagna delarna av denna småborgerlighet (som småföretagare och småbönder) att se Hitler och nazistparitet som en kraft som skulle kunna återställa den ställning de hade haft före krisen.

Det visas grafiskt i den tyska valstatistiken. När nazisterna växte raderades medelklasspartierna ut, medan arbetarpartiernas valsiffror endast minskade marginellt. 

Även om nazisterna inte fick något märkbart stöd inom den organiserade arbetarklassen, kunde de ändå också rekrytera bland de oorganiserade arbetslösa .

Det var framförallt från deklasserad småborgerlighet och bland arbetslösa som de nazistiska stormtrupperna  - SA - kunde rekrytera. De växte snabbt både före och efter Hitlers maktövertagande i januari 1933. De blev till en paramilitär styrka, som bestod av miljoner människor. 

Deras ledare Ernst Röhm,  tvingades att tala om en "andra revolution" som skulle rikta sig mot storkapitalet. Det var nödvändigt för att SA skulle behålla sina medlemmar... 

Denna retorik liknade den som NSDAP hade haft under sin tidigare fas, och fick stöd  av några f.d. ledande nazister - som bröderna Otto och Gregor Strasser  -  som höll fast vid det tidigare nazistiska programmet. Detta program hade i praktiken övergetts när Hitler under andra delen av 20-talet hade rensat ut "vänstern" i partiet. Otto Strasser hade uteslutits ur partiet och lämnade omedelbart Tyskland när Hitler fick makten. 

Hans broder Gregor stannade dock kvar i Tyskland - och blev sedan ett av offren för massavrättningarna den 30 juni 1934. 

Naziledningen hade alltså inga som helst planer på att genomföra detta program.  De hade redan före sitt maktövertagande haft möten med ledande representanter för storkapitalet och försäkrat dem att de inte på något sätt skulle drabbas när de kom till makten, *

Vad som hände under perioden före den 30 juni var att ledande företrädare för det tyska storkapitalet - bland annat president Hindenburg - offentligt krävde att den nazistiska ledningen skulle krossa SA. Dessutom ville ledningen i den tyska arme´n också krossa SA av en annan anledning.  SA hade nämligen krävt att den reguljära tyska armén skulle upplösas och bli en del av SA.

Bara någon månad efter Hindenburgs tal beslöt Hitler att genomföra precis det som Hindenburg hade krävt. 

Hur det gick till kan ni se i programmet. Utrensningen drabbade inte endast SA. Gregor Strasser dödades som sagt också - men dessutom avrättades en rad borgerliga politiker som hade kritiserat Hitler från ett helt  annat håll. 

SA:s ledning utrotades rent fysiskt.  På något sätt hade de sig själv att skylla, eftersom de  hade varir med och spridit, och själva trott på,  myten om den "ofelbare" Führern, som alltid hade rätt. Därför var de helt oförberedda på det som  hände.  

Den kända nazistiska kampsången "Horst Wessel Lied"  (som kan höras här) var från början SA;s sång. Den behölls dock som den centrala nazhymnenhär efter att SA krossandes. 

På partidagarna 1935 sjöngs denna sång av de ledande nazisterna.

Lite märkligt - då man  i den kan höra dessa rader: 

 " Kam'raden die Rotfront
    Und Reaktion erschossen
    Marschier'n im Geist
    In unsern Reihen mitt" 

 Eller översatt till svenska:

   " Kamrater som den röda fronten
    och reaktionen har skjutit
    marscherar i anden
    ännu i våra led."

Det fanns en gång en video på YouTube när man ser Göring sjunga dessa rader på just partidagarna 1935. Det känns lite märkligt. Han tillhörde dem som hade varit med att planera massmorden på SA-medlemmar 1934. 'Han tillhörde ju förstås inte "den röda fronten" men ingen kan väl förneka att han var en del av  "reaktionen"...

Man kan undra om han reflekterade över att denna vers också faktiskt skulle kunna riktas mot honom själv,

Hitler, Göring, Hess och Goebbels (på bilden) var fyra av de sex  som ledde massmorden den 30 juni. De andra två var Himmler och Heydrich.

 -------------------------------------------------------------------------

*Och när de kom till makten visade de sin lojalitet med storkapitalet  genom att inom några månader förbjuda och krossa arbetarrörelsens organisationer. 

Ett annat perspektiv på andra världskriget

Det har kommit en ny bok om andra världskriget. Den är utgiven på Semic förlag och skriven av Gunnar Wall. Den heter "Andra världskriget och myten om det goda kriget".

Den är inte en historik, av den typen som följer en rät kronologisk linje. Istället inriktar den sig på att lägga fram fakta som ofta brukar glömmas bort i de vanliga historieskrivningarna.

För även om den värsta av de stater som deltog i kriget definitivt var Nazi-Tyskland, och även om en seger för Nazi-Tyskland över både Sovjet och Storbritannien skulle ha öppnat dörren för en i sanning mardrömslik värld, innebar det inte att de andra krigsförande parterna stod för några "goda" alternativ.

Det brukar förvisso de flesta inse, men ofta ganska selektivt . Borgerliga demokrater brukar ju inte så ofta idealisera Sovjets roll, och sovjetvänliga skribenter, i den mån de fortfarande finns, brukar ju inte tro att USA och de andra borgerliga staterna i kriget var fria från imperialistiska motiv.

Men Gunnar Wall visar att ingen av de krigförande parterna styrdes av "goda" motiv.

Speciellt hård blir hans beskrivning av Winston Churchill. Churchill var vare sig en principiell demokrat, eller någon sorts humanist. I boken tas bland annat upp hur Churchills politik i Indien blev direkt ansvarig för en ren massvält 1943. Det brukar sällan uppmärksammas, medan Stalinregimens ansvar för svältkatastrofen i Ukraina 1930-33 mycket ofta brukar tas upp.

Churchills främsta krigsmål var att undanröja hoten mot det brittiska imperiet. Därför bekämpade han Gandhi likväl som Hitler...

Han kunde samarbeta med Stalins regim, endast för att den verkade ha lagt världsrevolutionen på hyllan. Han till och med uppskattade de blodiga stalinistiska utrensningarna av trotskister och andra vänsteroppositionella, med dessa ord:

"Ryssland återvinner sin styrka i takt med att kommunismens aggressiva attacker avtar i hennes blod, Processen kan vara grym, men den är inte sjukligt sadistisk. Det är på grund av självbevarelsedrift som Sovjetunionen känner behovet att stöta ut Trotskij och hans färska, destillerade gifter". (s. 158-59).

Boken visar också att Churchill ingalunda var fri från antisemitism. Hans speciella form av denna blandade han till och med upp med Illuminati-teorier...

När britterna landsteg i Grekland mot slutet av kriget blev deras främsta uppgift att med blodiga medel slå ner de vänsterinriktade partisanerna. I detta fick de under bordet stöd av Stalin, som i hemlighet hade kommit överens med Churchill om att Grekland ska vara en brittisk intressesfär.

Man får också läsa om de interneringsläger USA upprättade för japaner under kriget. Och det påpekas att de officiella motiveringen för dessa - att Japan var en fientlig nation - inte höll. Det upprättades aldrig några motsvarande läger för tyskar eller italienare. .

USA släppte också två atombomber över Japan, trots att Japan var berett art kapitulera.

Här kan jag inte låta bli att ur minnet citera ett möte mellan Albert Einstein och och en högt uppsatt USA-militär som ägde rum efter att atombomberna fällts. Det beskrevs i en bok om spelet kring utvecklingen av atombomberna jag läste i 12 eller 13-årsåldern. (Jag har glömt både titel och författare, så om någon kan ge ett tips om vad boken heter, blir jag glad.)

Einstein var upprörd över att de bomber som byggde på hans egna upptäckter användes på detta sätt. Officeren svarade att det är bättre att hundratusentals japaner dör, än att en enda till av våra egna pojkar ska behöva dö.

För att återgå till boken, tar den också upp hur de västmakter som sade sig stå på demokratins sida mot Franco i det spanska inbördeskriget samtidigt genomförde en blockad mot Spanien, som endast gynnade Franco. Medan Franco-sidan fick en betydande hjälp från Nazi-Tyskland hindrade blockaden regeringssidan att få köpa vapen av de borgerligt demokratiska länderna i väst.

Men boken visar också på Sovjetunionens roll. Sovjet gav en viss hjälp till regeringssidan, men kombinerade denna med att låta den sovjetiska säkerhetstjänsten uppätta en filial i Spanien, som genomförde blodiga utrensningar av de spanska vänsterpartier som var i opposition mot kommunistpartiet.

Boken tar också upp hur de allierade kände till de nazityska utrotningslägren men att de inte på något sätt försökte hindra dess verksamhet, genom att exempelvis bomba transporterna till dessa.

Jag nöjer mig med detta. Boken är fylld av an mängd fakta (som också dokumenteras i källhänvisningar i slutet av den) som nog kan få många att se andra världskriget i ett nytt ljus.

Att Nazi-Tyskland besegrades var ju definitivt något bra. Men det innebär ju inte att de styrande i de länder som till sist vann, var några ljusets änglar, eller några genuina demokrater och antirasister.


Winston Churchill på Downing Street 1943

Sover Tove Lifvendahl?

Vad har hänt med SvD? Tove Lifvendahl är fortfarande politisk chefredaktör. Jag ser henne som ganska så extrem nyliberal höger, vars åsikter i centrala frågor är ungefär 180 grader motsatta mina egna. Men hennes argumentering brukar inte vara råvulgär.

Det är den knappast idag heller-  i något hon själv skriver. Men hon skriver mer och mer sällan, och överlämnar skrivandet till andra. Som Ivar Arpi.

I dagens papperstidning är huvudledaren undertecknad av honom. Den har rubriken.... "Feminazisterna på våra universitet".

"Feminazist" är en vulgär term som frodas på de värsta macho- antifeminist- och papparättssidor på nätet.

Att se den på ledarsidan på en av Sveriges största dagstidningar, till på köpet den jag prenumererar på, är hisnande.

Jag prenumererar på SvD för att det enda alternativet i Stockholm heter DN - och om man har den riskerar man att få kaffet i vrångstrupen när ex.vis Stefan Lisinski lägger ut texten.

Nu nu är ju risken att jag får det av Arpi istället.

I sak bygger ledaren på ytliga jämförelser mellan att feminister angriper män och att nazister angriper judar. Några personer har lyckats få, enligt Arpi, bisarrt mansfientliga artiklar publicerade i prestigefyllda akademiska tidskrifter - artiklar som senare visade sig vara en sorts skämt, avsedda att testa om tidskrifterna tog in vad som helst.

Artiklarna var av lite olika slag - en hävdade till exempel att det var en fördom att det var bättre att bygga upp muskler än fett. Lätt absurt. förstås, men inte specifikt mansfientligt, för att inte tala om nazistiskt

Men framförallt. Behöver det verkligen påpekas att den laddning "nazism" fått i vårt samhälle inte beror på att de på trettiotalet publicerade hatiska artiklar? Det beror på att de införde diktatur i en av Europas starkaste stater, slog ned allt motstånd med mord, avrättningar och koncentrationsläger, och startade ett världskrig .

Och - framförallt - att de i rena förintelseläger (och även utanför dessa) utifrån en noga genomtänkt plan utrotade många miljoner människor under industriliknande former.

Ordet "nazist" är ett atombombsalternativ i all debatt. Att förfalla till det i debatter på nätet har förresten fått ett namn - Goodwins lag.

Men SvD är inte en skum nätsida. Det är en av Sveriges största tidningar. Och Tove Lifvendahl är som politisk chefredaktör ansvarig för dess ledarsida.

Hur mycket nyliberal höger hon än må vara har man som sagt aldrig förknippat henne med den hatiska buskagitationen på nätets värsta avgrundssidor.

Det kan man inte nu heller - i något hon skriver själv. Men medan hon tydligen sysslar med annat låter hon innehållet på ledarsidan mer och mer likna vildvuxna nationalistiska och antifeministiska webbsidor.

Den mest skonsamma förklaringen är väl att hon sover... Men i så fall är det kanske dags att hon vaknar.