Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU

Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.

I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.

"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan'  röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.

Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.

Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."

Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland  annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.

Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.

Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.

Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.

På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid  skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär  - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.

Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig

Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.

1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.

Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand,  en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.

Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra  Folkpartiet inifrån...

Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare  en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.

Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....

Dags för ett nytt namnbyte?

Det s.k. Folkpartiet beslöt för ett tag sedan att byta namn till Liberalerna, ett namnbyte jag kommenterade här.

Men sedan dess har mycket vatten hunnit flyta under de liberala broarna. Nu kräver ledande liberaler att Birgitta Ohlsson ska lämna partistyrelsen, framförallt för att hon offentligt gått emot major Jan Björklunds öppning för ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Snart ter sig kanske namnet "Liberalerna" lika missvisande som någonsin Folkpartiet.

Det kanske är dags för ett nytt namnbyte, för att underlätta samarbetet med de "nationella". Kanske Sverigeliberalerna skulle vara ett mer passande namn?

Lars Leijonborgs tänkande

Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.

Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"

Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället,  för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.

Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.

Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.

Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".

Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.

För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.

Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.

Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.

Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".

Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.

Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.

Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.