Citerad i Per Gahrtons memoarer

Håller på att läsa Per Gahrtons memoarbok "Motvalls". Det är del ett i hans självbiografi och den kom i år, så någon del två lär inte komma. 

Jag stördes först i att uppläggningen var mer tematisk än kronologisk, vilket förvirrade mig,  men efter ett tag vande jag mig.

Och i det kapitel där Gahrton beskriver motsättningarna i FP/FPU är han både logisk och kronologisk.

Men jag blev lite paff när han på sidan 298 plötsligt nämner mig.  

Så här:

------------------------

Ett välvilligt men efterhand besviket ögonvittne till händelseutvecklingen i FPU hösten 1970 var den då 15-årige Erik Rodenborg som i en blogg 2015 berättar att han efter att han läst flera artiklar av mej i Liberal Debatt blev FPU-medlem. Men han gick bara på ett möte, söndagen  den 27 september 1970:  

 "Mötet blev en chock. Vad jag inte visste i förväg var att FPU Storstockholm styrdes av FPU:s högerflygel, som just var ifärd med att intrigera för att bli kvitt Per Gahrton.

 Nåväl, så här skrev jag i min dagbok den kvällen. 'Skulle till FNL-gruppen men åkte till FPU istället - för sista gången! Småkonservativ stämning, folkpartikärlek och - värst av allt - en förvånansvärt konservativ inställning till Vietnam."

-------------------------

Så långt Gahrtons bok. Har rättat en felstavning av mitt efternamn och en smärre grammatisk ändring Gahrton uppenbarligen av misstag gjort* när han citerade min text. 

Ja, jag visste att han läst på mina bloggar eftersom han vid ett tillfälle kommenterat i en av dem. Men jag hade knappast väntat mig att han skulle citera från dem i sin självbiografi.

-------------------------

 *Fast för att göra Gahrtons skrivning rättvisa är det tveksamt om den kan kallas en grammatisk ändring. För jag hade av misstag skrivit en punkt efter ordet "stämning", men hade sedan liten bokstav i ordet "folkpartikärlek". Så Gahrton hade valet att antingen ändra punkten till ett komma eller ändra till en stor bokstav i ordet efter, om han skulle få en grammatiskt riktig mening. Han valde det senare alternativet.

Per Gahrton in memorian

Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig  känsla av vemod och sorg.

Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.

Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.

Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.

Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.

En central punkt i  denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.

Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick,  till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.

Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.

Så jag slutade att gå på deras möten.

Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs  nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.

Och Gahrton förlorade.

Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst)  tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.

Även  om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.

Och, ja, jag sörjer honom idag.

Olof Palme, Per Gahrton och Vietnam

Tidsresor är intressanta - i alla fall för mig. Och nedanstående  citat från Svenska Dagbladet idag för 50 år  sedan  - 14 juni 1970 -  är absolut fascinerande.

Det är ett citat från ett tal av Per Gahrton på FPU:s kongress 1970.  Han kommenterar där vad som hände vid en resa Olof Palme just hade gjort till USA..

Palme blev där attackerade av demonstranter som reagerade mot den svenska regeringens kritik mot USA:s krig i Vietnam. .

SvD refererade Gahrtons tal: 
"Det har varit en förödmjukelsens tid för Sverige. Inte för att statsministern möttes av reaktionära demonstrationer utan för att han så tydligt har tvingats bekräfta att löftena om solidaritet med det vietnamesiska folket på Sergels Torg inte är värda ett ruttet lingon när supermaktens påtryckningsmaskineri drar igång. Det är Per Gahrtons hårda omdöme om Olof Palmes Amerikaresa, redovisad inför folkpartiets ungdomsförbund , som inledde sin årliga Falkenbergskongress på lördagen.
 
-Några försynta ord av kritik mot USA:s krig  i Indokina lyckades Palme pressa fram när han blev direkt ställd mot vägen, men hela tiden på vild reträtt, fortsatte Gahrton.

-Han t.o.m. förnekade i ett TV-program att han skulle känna mer sympati för regeringen i Hanoi än för militärjuntan i Saigon. Kan det moraliska förfallet gå längre  när man inte ens kan ta ställning för en folkligt förankrad regering i världshistoriens mest massakrerade land framför en liten militärjunta som stöder sig på  USA-imperialismens bajonetter? "

Ja, jag läste detta då, och blev som 15-åring imponerad över att ledaren för ett borgerligt partis ungdomsförbund kunde låta så, Så imponerad att jag någon månad senare blev medlem i FPU....

Vilket jag ångrade redan på mitt första möte - där alla verkade anse att Gahrton borde avsättas så snart som möjligt. Vilket han  också blev - på nästa FPU-kongress juni 1971. Men faktiskt  endast med 50 röster mot 49

Men jag är förundrad över den tid då ledaren för ett borgerligt ungdomsförbund kunde låta så.

Den radikalisering som pågick då trängde djupt in i ganska oväntade sektorer av samhället.

Det är svårt att tänka sig att något ungdomsförbund i det borgerliga  blocket idag kunde säga något som ens avlägset skulle kunna påminna om detta.

För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: Visst är det beklagligt att den tiden försvann.

Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU

Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.

I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.

"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan'  röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.

Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.

Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."

Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland  annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.

Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.

Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.

Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.

På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid  skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär  - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.

Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig

Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.

1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.

Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand,  en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.

Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra  Folkpartiet inifrån...

Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare  en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.

Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....

VPK, KFML och valet 1970

Minnen och personliga reflektioner

Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.

Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .

Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut -  "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades  till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.

Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam".  Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.

Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.

På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan  romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...

Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin.  Det var en skola som  definitivt verkade  mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.

I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin  i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma  gång -  på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".

VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.

Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.

På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....

Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...

 S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.

Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.

För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna.  Men det är en helt annan historia.

Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...

Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.

Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.

Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.

Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.

Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?

Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.

Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.

När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.

Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.

Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.

Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.

Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.

Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.

Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.

Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.

Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.

Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.

Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...

I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!

Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen

Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt  här och här.)

Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och  löntagarstyrda företag.

Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).

Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det  bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.

Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.

Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...

Lars Leijonborgs tänkande

Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.

Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"

Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället,  för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.

Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.

Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.

Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".

Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.

För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.

Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.

Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.

Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".

Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.

Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.

Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.

Kommunister mot barnaga 1966

Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.

Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."

Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.

Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.

Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.

Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...

Som vänsterliberal i femtonårsåldern

Med en viss tvekan har jag nedan lagt upp lite texter om och från den period då jag identifierade mig som vänsterliberal. Det var en parentes, kan man säga.

Det började som en beundran för Per Gahrton. Den ledde mig till att vid femton års ålder bli medlem i FPU i augusti 1970. Ganska så snart upptäckte jag att FPU/Storstockholm vare sig var gahrtoniter eller överhuvudtaget vänsterliberaler, utan var tvättäkta högerliberaler som intrigerade för att bli kvitt Gahrton.

Då gick jag med i "Liberala Förbundet", en säregen f.d. akademikerorganisation (som strukit de akademiska kraven på medlemskap) , som kombinerade  en abstrakt nominellt "vänsterliberal" (de facto utopiskt socialistisk) ideologi, med en medlemsbas som till stora delar kom från de övre mellanskikten.

Denna medlemsbas gjorde att deras linje blev just ... abstrakt. Utopisk socialism, utan klasskamp - så att säga. Det var till en början med inga problem för mig. Jag kom själv från mellanskikten och hade mycket dimmiga begrepp om klasskamp.

Men mycket snart insåg jag att det faktiskt var problematiskt.  Åtminstone från någon gång i början av våren 1971. Men jag stannade kvar, huvudsakligen för att bedriva fraktionsverksamhet till förmån för en liten organisation på yttersta vänsterkanten, som jag ;sympatiserade med från och med maj 1971 och som jag slutligen öppet gick över till i april 1972.

Per Gahrton, Lars Leijonborg – och ett psykotiskt sammanbrott

/Från min huvudblogg 31/7 2009/

Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.

Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.

1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.

Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.

Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.

Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.

De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget

Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.

Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.

Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.

Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.

Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.

Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.

På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.

Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.

De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.

För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.

Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.

Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.

Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.

Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.

Se också Kungsholmens FNL-grupp.

Folkpartiet - i de maktägande minoriteternas tjänst

/Denna artikel skrev jag när jag var 16 år, i mars 1971. Jag hade lämnat FPU och gått med i "Liberala Förbundet", kallade mig ännu vänsterliberal, men var på väg att bli socialist. Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning "Radikalt Alternativ". Den blev faktiskt hårt angripen av personer i FPU:s högerflygel - en skribent kallade den för "ohämmad folkpartihets"! Är väl på något sätt ett tidsdokument... /

I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."

Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.

På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.

Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!

Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.

Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".

Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?

Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.

Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.

Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.