För ett tag sedan lade jag in en text som hette Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet. Den handlade om när vi hösten 1970 på vår skola bildade en mycket militant utbrytning från elevrådet.
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat
nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan
vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF,
som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt
stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme
författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år.
Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Visar inlägg med etikett Skolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skolan. Visa alla inlägg
måndag 13 augusti 2012
Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet
/Skrivet 7 mars 2012/
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
fredag 30 december 2011
För en offentligt ägd skola och förskola!
/28/4 2011/
DN har uppmärksammat hur föräldrar tvingas sätta sitt barn i ett scientologiskt dagis. Det är naturligtvis helt vedervärdigt. Och jag hoppas artikeln sätter press på berörda myndigheter så att alternativ snabbt kan ordnas.
Naturligtvis bör inte heller andra sekter, som till exempel agaförespråkarna inom Livets Ord eller Maranata, få driva vare sig skolor eller förskolor.
Men själv anser jag inte att det räcker. Alla skolor och förskolor bör drivas av det allmänna. Samhället bör ta ett ansvar för att barnen ska få likvärdig omsorg och likvärdig utbildning.
På senare tid har det avslöjats hur kriminella intressen fått driva skolor. Och i ett känt fall till och med pedofiler och hallickar. Man kan förstås vara glada för att det där inte handlade om förskolor...
Från USA finns det nämligen från 80-talet en rad exempel på hur barn i många förskolor berättade om att de utsattes för olika typer av grova sexuellt sadistiska övergrepp. Även om backlashen snart lyckades få det till att dessa barns berättelser nästan alltid var "falska" (en ståndpunkt som inte delades av de utsatta barnen eller deras föräldrar!) kvarstår det faktum att alla de förskolor det handlade om i dessa fall (med ett enda undantag - ett arméägt daghem!) var privata. Mer eller mindre slutna förskolor där samhällets inflytande i praktiken var obefintligt.
Visst behövs det en mångfald idéer inom både barnomsorg och utbildning. Men den kan mycket väl uppnås med en offentlig sektor som är öppen för olika idéer, olika pedagogiker...
Barnomsorg och utbildning är för viktig för att lämnas över till religiösa sekter och privata företag!
DN har uppmärksammat hur föräldrar tvingas sätta sitt barn i ett scientologiskt dagis. Det är naturligtvis helt vedervärdigt. Och jag hoppas artikeln sätter press på berörda myndigheter så att alternativ snabbt kan ordnas.
Naturligtvis bör inte heller andra sekter, som till exempel agaförespråkarna inom Livets Ord eller Maranata, få driva vare sig skolor eller förskolor.
Men själv anser jag inte att det räcker. Alla skolor och förskolor bör drivas av det allmänna. Samhället bör ta ett ansvar för att barnen ska få likvärdig omsorg och likvärdig utbildning.
På senare tid har det avslöjats hur kriminella intressen fått driva skolor. Och i ett känt fall till och med pedofiler och hallickar. Man kan förstås vara glada för att det där inte handlade om förskolor...
Från USA finns det nämligen från 80-talet en rad exempel på hur barn i många förskolor berättade om att de utsattes för olika typer av grova sexuellt sadistiska övergrepp. Även om backlashen snart lyckades få det till att dessa barns berättelser nästan alltid var "falska" (en ståndpunkt som inte delades av de utsatta barnen eller deras föräldrar!) kvarstår det faktum att alla de förskolor det handlade om i dessa fall (med ett enda undantag - ett arméägt daghem!) var privata. Mer eller mindre slutna förskolor där samhällets inflytande i praktiken var obefintligt.
Visst behövs det en mångfald idéer inom både barnomsorg och utbildning. Men den kan mycket väl uppnås med en offentlig sektor som är öppen för olika idéer, olika pedagogiker...
Barnomsorg och utbildning är för viktig för att lämnas över till religiösa sekter och privata företag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)