Blekingegadeligan - några funderingar

Har nu läst ut del två av Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan.

Förra gången stannade jag efter att ha läst första delen, som verkade mer politiskt intressant.

Efter att ha läst båda blir man lite konfunderad. Bland annat för att den ursprungliga gruppen kring Gotfred Appel, vars verksamhet inte kretsade kring att begå bankrån, (även om Knudsen på egen hand försöker knyta kanske två tidiga bankrån till den gruppen) verkar betydligt mer sektartad än den senare, vars verksamhet i stor utsträckning kretsade kring sådana.

Saken var ju den att Appel inte endast var en (enligt min åsikt) intressant teoretiker - han kom snart också att bli en ganska så uppenbar sektledare. Efter ett antal år styrde han (och i viss mån hans hustru Ulla Hauton) om man får tro Knudsen gruppen närmast som ett familjeföretag.

När den stora majoriteten av gruppen våren 1978 till sist bröt med Appel, bröt den också med den auktoritära strukturen. Appel fick ingen ersättare, diskussionsklimatet blev fritt, och alla vågade säga vad de tyckte.

Det var i denna mer demokratiska organisation som man beslöt att en av de väsentligaste aktiviteterna skulle bli att begå bankrån, för att ge pengarna till palestinska PFLP. Demokrati leder uppenbarligen inte alltid till mer förnuftiga beslut....

I själva verket ger ju majoritetsgruppen KA (Kommunistisk arbejdsgruppe) ett i mångt och mycket mer sympatiskt intryck än Appels KAK (Kommunistisk arbejdskretse). Inte nog med att man var mer demokratiska i sin organisationsstruktur, man lämnade efter ett tag maoismen, och den nya gruppens analyser verkade mer rationella än Appels. Appel verkade envetet fortsätta att klamra sig fast vid Kina (trots att Kina ju bröt alla kontakter med honom redan 1969!).

Utbrytarna behöll mutteorin, men den fick en mer sofistikerad grund genom deras kontakter med den grekiske marxistiska sociologen Arghiri Emmanuel. De lämnade också synen på Sovjet som socialimperialistiskt, och i motsats till maoisterna stödde de inte islamistgerillorna i Afghanistan.

Däremot måste man nog säga att utbrytargruppen blev än mer mansdominerad än vad Appels grupp var. Det innebar inte att att deras manliga medlemmar verkar ha varit outhärdliga mansgrisar, det ger de inte alls intryck av att ha varit. Men ändå blev det en väldigt manlig organisation, vilket inte förvånar med tanke på vad en av deras huvudsakliga sysselsättningar var.

Appels grupp var förvisso också mansdominerad - men de hade ju åtminstone en kvinna med en klar maktposition - Ulla Hauton.

1977 ledde ju kvinnornas missnöje med sin situation i Appels grupp till en veritabel kvinnorevolt. Den skulle nog kunna ha lett till något konstruktivt, om det inte vore så att Ulla Hauton satte sig i ledningen för den - och såg till att ingen kritik kom att riktas mot den mäktigaste mannen i organisationen - Appel själv. Så medan andra män fick göra förkrossande självkritik på möte efter möte kom Appel alltid undan.

Det finns, för att uttrycka det lite försiktigt, inget som tyder på att Appel var fri från manschauvinism. Tvärtom. Han var den manlige ledaren för en alltmer auktoritär sekt. Han använde nog "könskampen" för att slå mot de yngre männen samtidigt som han själv sågs som höjd över all kritik...

Ända tills bubblan (och organisationen) sprack. De kvinnor som hade lierat sig med Hauton (och indirekt med Appel) i "könskampen" kände sig utnyttjade av ledningen, och bröt med både Hauton och Appel.

De kom enligt Knudsen istället att liera sig med de angripna männen, och en del av dem stödde utbrytargruppen. Men de fick inget större inflytande i den. Den utvecklade sig ju senare till en bankrånarliga. En "politisk" och ganska så demokratisk sådan, förvisso, men som sagt utpräglat manlig - och nästan definitionsmässigt "macho"...

Om inte skottlossningen som ledde till en polis död 1988 hade ägt rum skulle man ändå ha kunnat säga att den kriminella återvändsgränd de valde i alla fall inte ledde till dödligt våld. Men nu ledde det ju faktiskt till det, och det ger en tragisk dimension till gruppens utveckling.

En sak till. Eftersom boken är mest intresserad av bankrånen följer den inte vad som hände med resterna av Appels grupp. Det framgår att de rekryterade en del nya medlemmar efter splittringen. Hur blev kvinnornas situation i den? Hade man lärt sig något av "könskampen"? Det skulle man gärna vilja veta.

En del av de som tillhörde den grupp som bröt med Appel har lagt ut material från Appelgruppen före splittringen och utbrytargruppen efter splittringen (däremot inget från Appelgruppen efter splittringen) på sidan Antiimperialisme & snylterstat. Den innehåller en hel del intressant.

PS. Jag använder konsekvent termen utbrytare om de som bröt med Appel, trots att de var en majoritet. Det beror på att de aldrig utmanande Appels rätt till namnet på vare sig organisationen eller tidningen. De som bröt med Appel bildade en ny organisation, med ett nytt namn, och en ny tidning,

Gotfred Appel återbesökt

Jag kan inte riktigt slita mig från Gotfred Appel. Jag läste ju "Blekingegadeligen" för ett tag sen, och kom på så sätt att tänka på denne danske oortodoxe maoist, som jag väl inte har funderat på de senaste årtiondena.

Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".

Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.

Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.

Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.

Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...

Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.

Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.

Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):

"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".

Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.

Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.

I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".

Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang

Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".

En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.

Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.

Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.

I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.

Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.

Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….

Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...

Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.

Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.

Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
PS. På webbsidan Antiimperialisme & snylterstat finns en hel del intressant information om saken.