Just den har kvällen 1972, den 20 augusti, gick två unga män till bokhandeln Röda Rummet, för att stanna där över natten. Syftet var att vakta lokalen inför en eventuell nazistisk och/eller fascistisk attack. Den ena av dem var jag.
Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.
RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).
I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.
I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor. Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.
Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.
Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,
Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.
Nåväl, anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,
Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.
En av dem var alltså jag. Som möjligen hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.
Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.
Vem var då den andra unga mannen som ställde upp? Vi kan kalla honom Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong
Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna ut styrkeförhållandena...
Dessutom var han på många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.
Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.
När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...
Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.
Jag undrar fortfarande hur ledningen för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.
Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.
Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.
Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...
Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....
RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.
Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....
Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.
De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.
Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.
De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972... ;-)
Visar inlägg med etikett RMF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RMF. Visa alla inlägg
tisdag 20 augusti 2019
torsdag 16 maj 2019
Ett politiskt beslut den 16 maj 1971
När jag vaknade i morse hade jag just drömt att jag blivit medlem i Socialistiska Partiet. Efter en en kort stund insåg att det knappast var en slump att jag drömde det just idag.
För kvällen just denna dag för 48 år sedan - alltså den 16 maj 1971 - fattade jag ett beslut som sedan kom att påverka min politiska världsbild under årtionden. Det var då jag beslöt att bli sympatisör till den organisation som dagens Socialistiska Partiet härstammar från i rakt nedstigande led. Nämligen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var 16 år.
Jag har tidigare skrivit om det i min blogg - men då mest om hur det påverkade min relation till FNL-grupperna. Men det var ju också ett beslut som kom att påverka så mycket mer.
Spontant hade jag nog uppfattat mig som "vänster" så länge jag kan minnas. Under barndomen tog det sig mest uttryck i en form av spontan, men oftast lite hemlig, sympati med Sovjet. Det land som alla vuxna jag kände talade illa om.
Denna sympati förstärktes när jag i slutet av nioårsåldern plötsligt fattade vad som hände i Vietnam. Hela synen på att USA kämpade för "demokrati" fick sig plötsligt en knäck. Så Sovjet framstod i många avseenden som den bättre parten i det kalla kriget.
Dessa sympatier försvagades dock en del när jag kom upp i tonåren. Jag började få mer normala tonårsintressen, framförallt popmusik, Och jag insåg att dessa inte var speciellt tillgodosedda i Sovjet.... Det "tråkiga" draget i Sovjet hade inte varit något problem under barndomen - jag var själv ganska så tråkig... Men som tonåring besvärade det mig en del.
Jag försökte hitta en vänsterposition som förenade jämlikhet och frihet - och lösningen blev efter ett tag en vänsterliberalism a la Per Gahrtons FPU. Och efter ytterligare ett tag dess allra vänstraste variant i form av Liberala Förbundet (LF).
Men det var något som fattades.
Vänsterliberalismen var naiv. verkade blunda för den klasskamp som ändå var så tydlig. Att man utan våldsamma konflikter skulle kunna nå LF:s mål om löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter verkade milt sagt orealistiskt.
Men hur såg alternativet ut? Den "marxism" jag stötte på från och med 15-årsåldern var den som fördes ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), som jag stötte på i FNL-grupperna, som jag blivit aktiv i augusti 1970. Det föreföll mig ... underlig. Metafysisk, stelbent, och bitvis helt absurd.
Dessutom stalinistisk. Sovjet var bra under Stalin, men 1956 genomförde en handfull borgaragenter en kontrarevolutionär statskupp. Hur en handfull borgaragenter kunde ta makten i ett socialistiskt land genom en "kupp" framgick inte speciellt klart.
Dessutom hade jag läst en hel del historia. Stalintiden var vederbörligt vidrig, även om man tog hänsyn till att borgerliga historieböcker säkert var otillförlitliga,
Dessutom visste jag en del om den superauktoritära skolan i Sovjet under Stalintiden. Jag var ju aktiv i elevrådet. (och under en kort period 1970-71 i en mer militant utbrytning från det) och vi kämpade för demokrati i skolan. Om vi hade gjort detsamma i Stalins Sovjet - det insåg jag - skulle vi drabbats av mycket värre repressalier än de rektorn hotade med i vår skola!
Men Kina då? KFML hyllade det Kina som jag hade läst om bland annat i bildtidningen Kina som distribuerades av Kinas ambassad till vår skola. Det var lätt att se att Mao-kulten var till och mer ännu värre än Stalinkulten. Det fanns all anledning att vara skeptisk mot ett politiskt system där ledaren närmast gudomliggjordes och sågs som ofelbar.
VPK var mer stillsamt odogmatiska. Men efter et tag började jag se det som alltför opportunistiskt. och anpassat.
Anarkisterna var ju frihetliga så det förslog - men ju mer material av dem jag tog del av, ju mer utflippade tedde de sig.
"Trotskism" stötte jag på i två sammanhang . Dels varnade FNL-grupperna för denna. De var splittrare som försökte slå sönder fronten, eller det var vad som sades. Jag läste en broschyr från Uppsala FNL-grupp med titeln "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen". Den beskrev i princip trotskisterna som agenter för imperialismen, om inte som rena fascister. Jag blev skeptisk mot den från första stund jag läste den - men å andra sidan - om endast en tiondel av vad som stod i den var sant var ju trotskisterna verkligen hemska.
Det andra stället jag stötte på begreppet trotskism var i Liberala Förbundet. Redan på det första mötet hos dem stötte jag på några som höll på att lämna dem och istället sympatiserade med trotskismen... Jag förstod inte hur man kunde gå från vänsterliberalism (ens av den närmast icke-liberala LF-varianten) till en typ av hårdför kommunism...
Men en dag i början av 1971 ringde en av dessa personer upp mig och frågade om jag ville gå på en trotskistisk studiecirkel. Den organiserades av just Revolutionära Marxisters Förbund, som hade bildats av två "trotskistiska" organisationer - Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Jag hade redan sett och köpt första numret av deras tidning med det lite egenartade namnet Mullvaden - på ett möte om SACO-strejken den 1 mars 1971.
Jag hade funnit den intelligent och sympatisk. Inte testuggande utan nyanserad och som sagt sympatisk. Speciellt gillade jag deras analys av SACO-strejken (och blev besviken när jag lite senare fick reda på att de ganska snart hade övergivit den!)
Jag började gå i studiecirkeln men de första gångerna gick inte mycket in, Jag tyckte nog ändå att de var sekterister - om än mycket intelligenta sådana.
Men jag tyckte förstås att deras analys av Sovjet och Kina var oerhört mer övertygande än KFML:s - eller för den delen VPKs. Och deras syn på hur ett socialistiskt samhälle skulle byggas på demokratiska rådsorgan där "partiet" upprätthöll sin "ledande roll" endast genom sin förmåga att övertyga, och inte på något otäckare sätt.
Men så var det det där med enhetstaktiken. Hade FNL-grupperna (och KFML) rätt när de sa att RMF ville splittra fronten och ersätta den med en socialistisk organisation. RMF:arna försäkrade att så ej var fallet. Men de ansåg att fronten skull ha tendensfrihet. och inte bekom kulisserna monolitiskt styras av... KFML.
Jag hade redan från början irriterats just av att KFML uppenbarligen styrde FNL-grupperna bakom kulisserna så den synen verkade tilltalande (vilket den också var, på papperet, men i praktiken måste jag nog nu medge att RMF:s frontpolitik då ändå var ganska så sekteristisk - i praktiken,)
På kvällen den 16 maj var det ett möte i Kungsholmens FNL-grupp. Rent demonstrativt hade jag tagit med nig en broschyr - "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen" - en kritik mot Uppsala FNL-grupps broschyr. Jag lät den ligga framför mig under hela mötet. Till slut uppmärksammades det av en nitisk medlen - som direkt frågade mig "Har du ännu inte insett att trotskisterna är fascister?" Jag svarade - ganska så irriterat - att jag definitivt inte ansåg att trotskister var fascister.
Så kom jag hem. Hemma fanns ett nummer av Förbundet Kommunists teoretiska organ, som som sig bör hette just "Kommunist" Där fanns en artikel om kommunisters agerande i enhetsfronter, just av typen FNL-grupperna. Där stod det att frontens uppgift var att föra ut förbundets politik på ett visst område. Det lät ungefär som KFML (r) - den bindgalna "vänster"utbrytning från KFML som verkligen på allvar försökte slå sönder FNL-grupperna.
Jag tog en penna i handen. I marginalen skrev jag: "Sekterism, då är RMF:s modell bättre". I samma sekund som jag skrev detta visste jag att jag nu såg mig son RMF-sympatisör...
Jag vaknade på morgonen den 17 maj och kom plötligt på att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Så kom jag också på vad det var. Min första tanke var "Hjälp nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"..
Vilket jag ett år senare också blev....
För kvällen just denna dag för 48 år sedan - alltså den 16 maj 1971 - fattade jag ett beslut som sedan kom att påverka min politiska världsbild under årtionden. Det var då jag beslöt att bli sympatisör till den organisation som dagens Socialistiska Partiet härstammar från i rakt nedstigande led. Nämligen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var 16 år.
Jag har tidigare skrivit om det i min blogg - men då mest om hur det påverkade min relation till FNL-grupperna. Men det var ju också ett beslut som kom att påverka så mycket mer.
Spontant hade jag nog uppfattat mig som "vänster" så länge jag kan minnas. Under barndomen tog det sig mest uttryck i en form av spontan, men oftast lite hemlig, sympati med Sovjet. Det land som alla vuxna jag kände talade illa om.
Denna sympati förstärktes när jag i slutet av nioårsåldern plötsligt fattade vad som hände i Vietnam. Hela synen på att USA kämpade för "demokrati" fick sig plötsligt en knäck. Så Sovjet framstod i många avseenden som den bättre parten i det kalla kriget.
Dessa sympatier försvagades dock en del när jag kom upp i tonåren. Jag började få mer normala tonårsintressen, framförallt popmusik, Och jag insåg att dessa inte var speciellt tillgodosedda i Sovjet.... Det "tråkiga" draget i Sovjet hade inte varit något problem under barndomen - jag var själv ganska så tråkig... Men som tonåring besvärade det mig en del.
Jag försökte hitta en vänsterposition som förenade jämlikhet och frihet - och lösningen blev efter ett tag en vänsterliberalism a la Per Gahrtons FPU. Och efter ytterligare ett tag dess allra vänstraste variant i form av Liberala Förbundet (LF).
Men det var något som fattades.
Vänsterliberalismen var naiv. verkade blunda för den klasskamp som ändå var så tydlig. Att man utan våldsamma konflikter skulle kunna nå LF:s mål om löntagarstyrda företag och lika konsumtionsmöjligheter verkade milt sagt orealistiskt.
Men hur såg alternativet ut? Den "marxism" jag stötte på från och med 15-årsåldern var den som fördes ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), som jag stötte på i FNL-grupperna, som jag blivit aktiv i augusti 1970. Det föreföll mig ... underlig. Metafysisk, stelbent, och bitvis helt absurd.
Dessutom stalinistisk. Sovjet var bra under Stalin, men 1956 genomförde en handfull borgaragenter en kontrarevolutionär statskupp. Hur en handfull borgaragenter kunde ta makten i ett socialistiskt land genom en "kupp" framgick inte speciellt klart.
Dessutom hade jag läst en hel del historia. Stalintiden var vederbörligt vidrig, även om man tog hänsyn till att borgerliga historieböcker säkert var otillförlitliga,
Dessutom visste jag en del om den superauktoritära skolan i Sovjet under Stalintiden. Jag var ju aktiv i elevrådet. (och under en kort period 1970-71 i en mer militant utbrytning från det) och vi kämpade för demokrati i skolan. Om vi hade gjort detsamma i Stalins Sovjet - det insåg jag - skulle vi drabbats av mycket värre repressalier än de rektorn hotade med i vår skola!
Men Kina då? KFML hyllade det Kina som jag hade läst om bland annat i bildtidningen Kina som distribuerades av Kinas ambassad till vår skola. Det var lätt att se att Mao-kulten var till och mer ännu värre än Stalinkulten. Det fanns all anledning att vara skeptisk mot ett politiskt system där ledaren närmast gudomliggjordes och sågs som ofelbar.
VPK var mer stillsamt odogmatiska. Men efter et tag började jag se det som alltför opportunistiskt. och anpassat.
Anarkisterna var ju frihetliga så det förslog - men ju mer material av dem jag tog del av, ju mer utflippade tedde de sig.
"Trotskism" stötte jag på i två sammanhang . Dels varnade FNL-grupperna för denna. De var splittrare som försökte slå sönder fronten, eller det var vad som sades. Jag läste en broschyr från Uppsala FNL-grupp med titeln "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen". Den beskrev i princip trotskisterna som agenter för imperialismen, om inte som rena fascister. Jag blev skeptisk mot den från första stund jag läste den - men å andra sidan - om endast en tiondel av vad som stod i den var sant var ju trotskisterna verkligen hemska.
Det andra stället jag stötte på begreppet trotskism var i Liberala Förbundet. Redan på det första mötet hos dem stötte jag på några som höll på att lämna dem och istället sympatiserade med trotskismen... Jag förstod inte hur man kunde gå från vänsterliberalism (ens av den närmast icke-liberala LF-varianten) till en typ av hårdför kommunism...
Men en dag i början av 1971 ringde en av dessa personer upp mig och frågade om jag ville gå på en trotskistisk studiecirkel. Den organiserades av just Revolutionära Marxisters Förbund, som hade bildats av två "trotskistiska" organisationer - Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Jag hade redan sett och köpt första numret av deras tidning med det lite egenartade namnet Mullvaden - på ett möte om SACO-strejken den 1 mars 1971.
Jag hade funnit den intelligent och sympatisk. Inte testuggande utan nyanserad och som sagt sympatisk. Speciellt gillade jag deras analys av SACO-strejken (och blev besviken när jag lite senare fick reda på att de ganska snart hade övergivit den!)
Jag började gå i studiecirkeln men de första gångerna gick inte mycket in, Jag tyckte nog ändå att de var sekterister - om än mycket intelligenta sådana.
Men jag tyckte förstås att deras analys av Sovjet och Kina var oerhört mer övertygande än KFML:s - eller för den delen VPKs. Och deras syn på hur ett socialistiskt samhälle skulle byggas på demokratiska rådsorgan där "partiet" upprätthöll sin "ledande roll" endast genom sin förmåga att övertyga, och inte på något otäckare sätt.
Men så var det det där med enhetstaktiken. Hade FNL-grupperna (och KFML) rätt när de sa att RMF ville splittra fronten och ersätta den med en socialistisk organisation. RMF:arna försäkrade att så ej var fallet. Men de ansåg att fronten skull ha tendensfrihet. och inte bekom kulisserna monolitiskt styras av... KFML.
Jag hade redan från början irriterats just av att KFML uppenbarligen styrde FNL-grupperna bakom kulisserna så den synen verkade tilltalande (vilket den också var, på papperet, men i praktiken måste jag nog nu medge att RMF:s frontpolitik då ändå var ganska så sekteristisk - i praktiken,)
På kvällen den 16 maj var det ett möte i Kungsholmens FNL-grupp. Rent demonstrativt hade jag tagit med nig en broschyr - "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen" - en kritik mot Uppsala FNL-grupps broschyr. Jag lät den ligga framför mig under hela mötet. Till slut uppmärksammades det av en nitisk medlen - som direkt frågade mig "Har du ännu inte insett att trotskisterna är fascister?" Jag svarade - ganska så irriterat - att jag definitivt inte ansåg att trotskister var fascister.
Så kom jag hem. Hemma fanns ett nummer av Förbundet Kommunists teoretiska organ, som som sig bör hette just "Kommunist" Där fanns en artikel om kommunisters agerande i enhetsfronter, just av typen FNL-grupperna. Där stod det att frontens uppgift var att föra ut förbundets politik på ett visst område. Det lät ungefär som KFML (r) - den bindgalna "vänster"utbrytning från KFML som verkligen på allvar försökte slå sönder FNL-grupperna.
Jag tog en penna i handen. I marginalen skrev jag: "Sekterism, då är RMF:s modell bättre". I samma sekund som jag skrev detta visste jag att jag nu såg mig son RMF-sympatisör...
Jag vaknade på morgonen den 17 maj och kom plötligt på att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Så kom jag också på vad det var. Min första tanke var "Hjälp nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"..
Vilket jag ett år senare också blev....
måndag 30 juni 2014
Men RMF var ju sekterister....
Att konfronera sin egen historia kan vara svårt ibland. Jag tänker på det när jag läser Martin Fahlgrens inledning till Per-Åke Lindbloms SKP-pamflett "KFML (r) och facket". Pamfletten var en kritik mot KFML(r):s antifackliga linje, och den är faktiskt mycket bra, om man nu bortser från att vanan att stöda sin linje med citat från Stalin och Dimitrov ju är lite irriterande...
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
söndag 18 maj 2014
Min period i DFFG: ett försök till pedagogisk översikt
För de som till äventyrs försöker läsa det jag skriver om DFFG och inte riktigt fattar vad det handlar om, vill jag lägga fram denna förhoppningsvis mer pedagogiska förklaring.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
lördag 17 maj 2014
En motorcykeltur jag aldrig glömmer
Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
tisdag 22 april 2014
NPAC i USA
Angående mitt förra inlägg, där jag liksom i ett antal andra inlägg om FNL-grupperna lyfter fram hur sekteristiska det "trotskistiska" RMF betedde sig vill jag ändå säga att i USA var det "trotskisterna" i Socialist Workers Party (SWP) som i praktiken ledde den breda antikrigsrörelsens mest framgångsrika gren - National Peace Action Coalition (NPAC).
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.
De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".
Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.
Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.
I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.
Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.
Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.
söndag 20 april 2014
Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen
Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)