Med anledning av...

...mordet på Salwan Momika skrev ledarskribenten Mattias Svensson detta i Svenska Dagbladet den 31 januari.  "I Sverige råder förvisso grundlagsfäst yttrandefrihet, men allt färre vågar använda den för någon slags kritik mot islam." 

Det är ju rent nonsens. Det vimlar av kritik mot islam i svenska media, och vi har ju till och med ett riksdagsparti som gjort detta till sin kanske viktigaste fråga.  

Själv har jag flera gånger skrivit att  islam är en auktoritär och  patriarkal religion. .  Vilket inte är menat som beröm.  

Att KRITISERA islam i Sverige är i princip helt riksfritt. 

Att genomföra offentliga ceremonier där man under rituella former bränner Koranen  insmord med bacon (det sistnämnda eftersom man i  islam ser grisen som ett orent djur) har dock nu visat sig vara förknippat med betydande  risker. Det är ju  tråkigt - eftersom inte heller hatiska och korkade symbolhandlingar rättfärdigar mord.  

Men att en ledarskribent i en av Sveriges största tidningar inte kan se skillnaden  mellan Sverige och Saudi-Arabien är ju anmärkningsvärt.

Den extremislamistiska terrorn...

... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.

Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.

En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.

Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"

Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.

Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.

Vad har Muslimska Brödraskapet gemensamt med "sovjetkommunister" och "trotskister"?

Det kan kanske Lars Nicander svara på.

I denna DN-artikel drar nämligen denne man, som presenteras som "forskare på Försvarshögskolan", fram en påstådd tidigare parallell till det han hävdar vara en islamistisk ”infiltration” av Miljöpartiet. Man kan där läsa att Nicander

"såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar. Då försökte Sovjetkommunismen infiltrera Socialdemokratierna och ta sig in i fackföreningsrörelsen, liksom trotskister försökte ta över SSU på 80-talet.

Syftet var att ta över partiet inifrån men Socialdemokraterna lärde sig hantera detta, säger Lars Nicander till DN.”

Detta är väl att märka en typisk kallakrigs-paranoid terminologi, av en typ som SÄPO gärna använde när det begav sig. Ordet ”infiltration” implicerar att några kommer ”utifrån”. I de två fall Nicander nämner var det ju inte alls så.

Några försök från ”sovjetkommunister” att "ta över" socialdemokratin från den tiden känner jag definitivt inte till, men visst fanns det konflikter mellan kommunister (av olika schatteringar, inte alla var Moskvatrogna) och socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen!

Och visst fanns det "sovjetkommunister" där. De hade inte infiltrerat alls, de var kommunistiska arbetare som jobbade på arbetsplatser, och som hade sympatier med Sovjetunionen. De ställde till och från upp i fackliga val och använde som andra sina demokratiska rättigheter att sprida sina åsikter inom den fackliga rörelsen. Att kalla detta ”infiltration” är ren mccarthyism.

Vad gäller de ”trotskister” i SSU han hänvisar till var det ju i princip samma sak. Nicander syftar uppenbarligen på Offensiv, som 1972-73 startades av medlemmar i SSU, som efter diskussioner med medlemmar i brittiska Labours dåvarande ungdomsförbund som besökte SSU-kongressen 1972, blivit inspirerade av den politiska linje dessa drev. De startade en strömning runt just tidningen Offensiv* som försökte driva denna linje inom organisationen. Det handlade inte heller där om en ”infiltration” utifrån. De medlemmar som startade Offensiv hade inte "sänts in" av någon, de var som sagt just SSU-medlemmar, som hade utvecklat nya åsikter och börjat verka för dessa.

Att kalla avvikande uppfattningar inom ett parti för ”infiltration” fungerade under kalla kriget som en klassisk mccarthyistisk metod; personer som tillhör ett partis vänsterflygel kunde avfärdas som infiltrerande ”agenter”, för än den ena, än den andra kusliga makten.** Fjärrstyrda robotar vars åsikter inte kan tas på allvar.

Vad gäller påståenden om att det finns agenter för Muslimska Brödraskapet som "infiltrerar" Miljöpartiet är jag inte speciellt insatt i diskussionen. .Men troligen finns det medlemmar i Muslimska Brödraskapet i flera partier, vilket ur religionshistorisk och sociologisk synpunkt är intressant.

Men ur rent politisk synpunkt får det aldrig bli en avgörande fråga. Politiska åsikter bör nämligen bemötas utifrån dess argument och ståndpunkter, inte utifrån spekulationer om vilken utomstående organisation dess företrädare "innerst inne" arbetar för. Den konstruktiva utgångspunkten är ju att gå efter vilka åsikter människor för fram och inte för fram. och inte i att hej vilt spekulera om vilka organisatoriska kopplingar som kan finnas i hemlighet. Om det finns personer i Miljöpartiet som argumenterar för att införa sharialagar är det ju uppenbart i skriande motsättning till essensen i partiets program, och borde kunna behandlas som detta.

Om det däremot handlar om människor vars åsikter man försöker ”härleda” utifrån om de håller upp fyra fingrar i luften eller om de träffat X eller Y när de senast var i Egypten är det ju en blåkopia av den mccarthyistiska metod som är mycket effektiv för att skapa skräckstämningar, men mindre konstruktiv för att reda ut vad skillnader i åsikter egentligen handlar om.
------------------------------------------------------
*Dagens Rättvisepartiet Socialisterna är ju något helt annat, men kommer från denna strömning: efter en intern splittring 1991-92 beslöt sig majoriteten för att ge upp, och lämna socialdemokratin som helhet.
** Jag är förstås lite partisk här, var själv offensivare i början och mitten av 80-talet, och gick med i SAP just pga att Offensiv fanns där. Så i motsats till de som grundade Offensiv går det att argumentera för att just jag verkligen var infiltratör, vilket väl sedan är orsaken till att jag så skamlöst försvarar andra infiltratörer, Oj, då, nu avslöjade jag mig visst..,  ;-)

Att släcka eld med bensin

Bara för att ingen efter det förra inlägget nu ska tro att jag inte avskyr den s.k. Islamiska Staten. Det gör jag, precis som alla andra med den minsta gnutta av förnuft.

Men faktum är att ju starkare USAs och nyliberalismens styrka har blivit i Mellanöstern, och ju svagare allt som ens på ett avlägset sätt liknar vänster har blivit, ju mer elakartade former av extrem islamism har vi sett.

När småborgerligt nationalistiska regimer med "vänster"förtecken (som i Irak, Syrien, Egypten, Libyen, Jemen) som ändå hade gjort ingrepp mot kapitalismen och höjt levnadsstandarden, under trycket från imperialismens framgångar i världsmåttstock började gå åt höger förstärktes islamismen. När sedan de flesta av dessa regimer störtades och ersattes med öppet proimperialistiska dito förstärktes islamismem än mer, och blev än mer extrem.

När den sovjetstödda vänsterregeringen i Afghanistan efter att CIA-finansierade gerillor bekämpat den under åratal, till sist dukade under 1992, tog den mest extrema islamismen ett stort steg framåt. Resultatet blev talibanerna och Al Qaida.

När Saddam Husseins (förvissor mycket obehagliga) regim störtades av USA 2003 lades grunden till dagens IS.

När Egypten efter Nassers död gick åt höger kom som ett brev på posten -en förstärkning av Muslimska Brödrakapet.

När Israel lyckades försvaga PLO efter intåget i Libanon 1982 lades grunden till Hamas och Islamiska Jihad.

Befolkningen i Mellanöstern står uppenbarligen inte ut med att leva med en nyliberal ekonomisk ordning, dominerad av USA. När vänstern inte längre är ett alternativ söker sig stora grupper av människor tillbaka i tiden - till uråldriga kalifat, eller mytiska immaner.

Om USA skulle lyckas med att krossa IS militärt kommer något ännu värre att uppstå. Precis som alltid när USA och andra imperialistiska stater besegrat sina motståndare i regionen.

När exorcismen av kommunismens spöke väl har genomförts uppstår i stället det ena monstret efter det andra.

Levnadsstandarden har sjunkit i land efter land i Mellanöstern - och stora grupper av män (och tyvärr även ganska många kvinnor) letar sig tillbaks i historien efter uråldriga primitiva partriarkat som kan återupprätta en fallen storhet. Detta är illusioner. Men de har förfört miljoner människor.

Det enda sättet att konstruktivt stoppa marschen in i islamismens återvändsgränd är en stark vänster. Och en sådan är det sista USA vill ha. Då föredrar de IS. Om inte annat som en "önskemotståndare" som kan få dem själva att te sig "civiliserade".

Men det är också en illusion. För det är de inte.

Bör USAs militär krossa IS?

Nu har det lite smått börjat framkomma fakta i media* som visar vad som alla borde ha insett från början. I de (arabiskt) sunnitiska områdena i Irak och Syrien har IS (Islamiska Staten) faktiskt NÅGON form av folkligt stöd. Det skrivs artiklar där det framhålls att IS ibland är uppskattade för att deras ledare lever enkelt och inte är korrupta, att det finns en form av "trygghet" och stabilitet där de har makten* osv. Det är därför IS har kunnat ta över så snabbt, det är därför sunnitiska soldater i Iraks armé massivt deserterat till dem.

Det visar också att det är lite problematiskt att hävda att det vore önskvärt med militära insatser från USA för att rakt av krossa IS. Det är en sak med riktade punktinsatser för att hjälpa terroriserade civila shiiter, yezidier och kristna - och hjälp till kurdiska och shiitiska styrkor för att hindra att IS tar över områden med icke-sunntisk (eller "sekulariserat" kurdisk) majoritet. Där saknar IS helt folkligt stöd och kan endast regera med ren terror.

Men om massiva militära insatser från USA skulle användas för att krossa IS i deras sunnitiska kärnområden skulle det endast kunna ske med insatser som skulle leda till ren terror mot mycket stora delar av befolkningen.

Somliga kan invända att kvinnoförtrycket i de IS-kontrollerade områdena är så massivt att det berättigar en invasion. Då får man just tänka på att just detta (i efterhand) användes för att motivera invasionen i Afghanistan 2001; men där kan man se att det ledde till ett evigt krig, där talibanerna nu efter många år är nästan lika starka som de var innan invasionen. Att bekämpa kvinnoförtryck är en av de viktigaste frågorna i världen - men det kan inte bekämpas genom imperialistiska krig i tredje världen-länder.

IS iskulle inte ens finnas om inte USA hade invaderat Irak 2003. Alla "segerrika" militära USA-interventioner i tredje världen-länder** har i slutändan lett till ett värre tillstånd än före interventionerna. (Det enda undantag jag kan komma på är Haiti 1994, där omständigheterna var mycket speciella) .

I Vietnam och Laos blev det däremot klart bättre, efter att USA avslutade sin över 15 år långa militära insats***. Men det beror ju på att USA förlorade den gången....
----------------------------------
*Se exempelvis Bitte Hammargren i SvD.
**Jag skrev medvetet tredje världen -länder. I Europa, från och med invasionen i Normandie 1944, bidrog ju USA till krossandet av Nazi-Tyskland, och de befriade länderna i Västeuropa föll ju inte alls sönder i kaos och terror. Men Europa är i sig en kontinent som består av utvecklade kapitalistiska stater, som själva är imperialistiska. USA agerar helt annorlunda gentemot Europa än de gör mot länder i tredje världen, och USA-interventionen under andra världskriget fick därför en helt annan karaktär.
*** Det blev det däremot inte i Kambodja, förstås, trots USA:s nederlag. Men om USA inte hade intervenerat 1970, först genom att backa upp Lon Nols militärkupp, sedan genom en markinvasion, och därefter genom massiva bombningar, skulle Kambodja också ha sluppit terroråren under Pol Pot...

Om julfirande, islam och hotet från nyliberalismen

På den sista tiden har de "nationella" ofta fokuserat på två frågor. Hotet från islam och hotet mot "svenska traditioner".

Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.

Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.

Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".

Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.

Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.

Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.

Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.

Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.

För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,

Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.

De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Sveriges Asatrosamfund. Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.

Det beror nog dessutom också på att Sveriges Asatrosamfund efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.

Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'

Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).

Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.

De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.

Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!

Hur talibanerna fick makten

/Nu när USA-trupper ockuperar Afghanistan kan det vara på sin plats att se hur de talibaner som USA nu bekämpar fick makten förra gången. I denna artikel jag skrev i Socialisten nr 55, november 2001, visas hur det var USA som i praktiken byggde upp fundamentalismen i Afghanistan, och bidrog till att den fick makten./
-------------------------------------------------------------------------
Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.

Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.

I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.

Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.

Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.

Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.

Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.

Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.

När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.

Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.

USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.

Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.

Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.