AI-version av Nikita Chrusjtjovs "hemliga" tal

I februari 1956 höll Nikita Chrusjtjov ett tal inför en sluten del av det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress. Trots att det alltså var ett "hemligt" tal läckte stora delar av det ut ganska så snart. 

Det handlade om Josef Stalin. För första gången fick man från en sovjetisk toppledares mun veta vad många faktiskt visste tidigare. Stalin hade genomfört massavrättningar av fredliga oppositionella. Och till och med av personer som inte ens var oppositionella. 

I många av dessa fall hade bekännelser framtvingats genom tortyr. Det hade inletts i mitten av trettiotalet och hade fortsatt ändå in i fyrtio- och femtiotalen. Det senaste fallet var några läkare som hade anklagats för att ha förgiftat ledande partimedlemmar, och planerat att förgifta ännu fler. 

I det sistnämnda fallet slapp de anklagade att avrättas. För rättsprocessen  hade inletts så sent som i januari 1953, och innan den lett till en rättegång hann Stalin dö, i mars 1953. En månad efter Stalins död frigavs läkarna och det förklarades att de hade tvingats att bekänna med hjälp av "metoder som var i strid med den socialistiska legaliteten" - en omskrivning av att de hade torterats. 

Dessutom  tog talet upp att Stalin medvetet hade skapat en personkult av sig själv, en personkult där han ju som alla redan visste hade beskrivits som "folkens fader" "mänsklighetens ljus" etc etc. 

Dessutom fick man veta att Stalin inte alls hade varit en stor strateg under "det stora fosterländska kriget" mot Nazi-Tyskland 1941-45. Dessutom hade han inte ens insett att det skulle komma, trots att planerna på ett sådant redan hade beskrivits i Hitlers Mein Kampf.

Chrusjtjovs tal var alltså "hemligt", men det blev ju snart en närmast officiell hemlighet. Sovjetledningen dementerade aldrig de ryktan som  hade börjat spridas. 

Så i april 1956 kom nästa steg. I alla de länder där Sovjet hade ambassader och där det fanns kommunistpartier kallades ledare för dessa upp till ambassaderna. Och fick höra en uppläsning av talet. Några av dessa har sedan berättat att det var den kanske värsta händelsen i deras liv. 

Den man som officiellt hade hyllats som ett övermänskligt och kärleksfullt geni hade varit en blodig tyrann, en fåfäng narcissist, och en usel strateg. Allt enligt den nu högste ledaren i Sovjet. Man förstår att hängivna stalinister över hela världen blev bestörta.

Till råga på allt publicerade CIA en översättning av talet juni 1956. Från Sovjetunionen kom inga dementier.  Man förnekade inte alls att översättningen var riktig. 

Men det var ju samtidigt uppenbart att hur avslöjande Chrusjtjovs tal än var, missade det en hel del. Hur kunde verkligen den högste ledaren i ett land som sade sig bygga socialismen kunna agera på detta sätt? I denna artikel från 1956 tog den polske marxisten Isaac Deutcher upp dessa frågor. 

Deutcher hade varit medlem i det polska kommunistpartiet, och uteslöts 1932 eftersom han kritiserade detta parti för att, i likhet med det tyska kommunistpartiet, och Stalin, underskatta faran för den framväxande nazismen. Deutcher hade anklagats för att vara panikspridare, som överdrev det nazistiska hotet. Sju år senare invaderades Polen av nazityska trupper. 

Deutcher tog alltså nu upp frågan om vad det var för grundläggande fel i ett samhälle som kunde ha en sådan tyrann som högste ledare, Men han visade också på att när Chrusjtjov mer precist skulle konkretisera de massavrättningar som skett, valde han några få partitrogna som närmast avrättats av "misstag" - som alltså inte ens var oppositionella. Utrensningarnas fokus hade dock varit verkliga oppositionsgrupper, som trotskister, zinovjeviter och buchariniter.. Eftersom Chrusjtjov inte rent politiskt ville rehabilitera just dessa, gled han  förbi ex.vis Moskvarättegångarna 1936-38. 

Men trots detta var det ett viktigt och betydelsefullt tal. Vilket Deutcher också inser, och understryker. 

Nu har det kommit en ganska märklig video med Chrusjtjovs tal. Det är AI-konstruerat, på ett intressant sätt. För det har en ganska så trogen version av Chrusjtjovs röst, följer strikt innehållet i hans tal, men låter honom tala på engelska. Jag har läst en översättning av talet för några årtionden sedan, så det var ju inget nytt. Men att få höra den av en engelsktalande Chrusjtjov var lite fascinerande. 

Det kan höras här. Lyssna gärna.

 

Isaac Deutcher

Leninism, stalinism och religionsfrihet

I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),

Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.

För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.

Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.

Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.

I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.

Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa  period var mycket begränsat.

Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.

Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.

Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.

Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.

Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.

När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.

Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.

I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.

Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....

Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.

Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.

Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.

Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.

FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.


 Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44. 

Att tro på Moskvarättegångarna

Jag hamnade för några dagar sedan på Folket i Bild/Kulturfronts Facebookgrupp (där jag varit medlem sedan något år tillbaka) och skrev några kommentarer om några frågor. Ganska snart kom jag i någon sorts underligt gräl med en man som på största allvar trodde på Moskvarättegångarna 1936-38. Han hade skrivit en artikel som behandlade dessa och sade sig snart vara färdig med en bok om saken.

Han trodde på alla, säger alla, "bekännelserna", och menade att det fanns "bevis" för dessa. När han pressades om vilka dessa bevis var blev han ganska så vag - det enda konkreta han såg ut att komma med var att en del möten med oppositionella som Trotskij förnekade ändå verkar ha ägt rum. Eftersom Trotskij därför avslöjats som "lögnare" var han inte trovärdig i något annat heller och därför måste alla "bekännelser" varit sanna.

Efter två dagar av kommentarer och kontrakommentarer gav jag upp, vilket mannen ifråga tog som ett bevis för att han vunnit debatten.

När jag hänvisade till Kenth-Åke Anderssons utmärkta genomgång från 1972 avfärdade han den, med lite svepande formuleringar, som föråldrad, och antydde att det sovjetiska material som kommit fram efter Berlinmurens fall gjorde dennes text helt inaktuell.

Varför slutade jag? Några som inte vet något om Moskvarättegångarna som läste vårt meningsutbyte kan ju ha trott att jag inte vågade bemöta "argumenten" och därför drog mig ur.

Men jag drog mig ur av samma orsaker som att jag inte skulle vilja delta i en evighetsdebatt med en vuxen person över 20 som envetet trodde på myten att det är storken som kommer med barn. Mot vissa åsikter är det helt meningslöst att debattera.

I Moskvarättegångarna hävdades - med stöd från i stort sett endast de åtalades "bekännelser" - att nästan alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 redan i början av 1920-talet, efter att de vita just hade besegrats i inbördeskriget, blev en del av ett spionnätverk, som samtidigt (!) arbetade för de tyska, engelska, japanska, och franska underrättelsetjänsterna. Efter att Hitler kom till makten blev de framförallt agenter för Gestapo, även om de fortsatte sina nära kontakter med ex.vis Storbritannien...

Deras mål var att återupprätta kapitalismen i Sovjet och skänka bort stora delar av landet till västeuropeiska stater. Detta försökte de genomföra bland annat att genom att blanda glas och spik i smöret i Sovjetunionen, för att på det sättet riva sönder magarna och struparna på det sovjetiska folket (ett folk som de påstods innerligt hata).

Och detta trodde min antagonist på - bokstavligt.

Jag hatar eviga nätdebatter, och att ha sådana med personer som på största allvar driver en sådan linje är något jag inte ens kan tänka mig att stå ut med. - mer än just två dagar.

Nu verkade han inte alls vara okunnig. Han gav ett lärt intryck, och hänvisade till och från till källor som jag inte kände till. Vilket han tolkade som att jag inte kunde svara på hans argument, och att han alltså "vann" debatten.

Han påminner mest av allt om Montague Summers, en märklig man som på 1920- och 30-talen gav ut några mycket lärda böcker, som på största allvar hävdade att bekännelserna i häxprocesserna under 15- och 1600-talen (inklusive dess övernaturliga inslag!) var bokstavligt sanna, och som hyllade häxjägarboken Malleus Malificarum som en av de mest framsynta och finaste böcker som någonsin har skrivits.

Nåväl, den som är intresserad av Moskvarättegångarna kan ju klicka på länken ovan, som nog är den bästa sammanfattningen på svenska om detta otäcka scenario.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag kunde ändå inte slita mig från "debatten" så jag gick tillbaks för att pressa den stalinistiske debattören på vad han menade med "bevis" för att de anklagade verkligen var agenter. Tills sist kom han med ett påstående att general Michail Tuchatjevskij, som utrensades och avrättades 1937 (inte i Moskvarättegångarna, men i en hemlig rättegång vid sidan om) hade omnämnts i ett telegram som den japanska ambassadören i Polen skickat till Japan. Där sades Tuchatjevskij ha varit i kontakt med Japan.

När jag pressade honom på vad han hade fått uppgiften från visade det sig att den var hämtad från ett brev som den sovjetiska säkerhetspolisens beryktade chef Nikolaj Jezjov, skrivit till en sovjetisk general 1937. Jezjov (som förresten själv senare avrättades 1940) var organisatören bakom två av Moskvarättegångarna - de 1937 och 1938.

Man kan kanske kalla det för ett stalinistiskt cirkelresonemang... Då gav jag upp för gott...

Nordkorea

För några nätter sedan drömde jag om Nordkorea. Jag hade hög feber, och drömde konstiga drömmar. En av dem handlade alltså om Nordkorea, men jag minns inga detaljer. Det verkar ha varit något av en mardröm.

Idag finns det egentligen bara två länder från det gamla "östblocket" som har kvar den gamla socio-ekonomiska strukturen någorlunda intakt. Det är Kuba - och Nordkorea. Men skillnaden mellan dessa länder ter sig å andra sidan som natt och dag.

Ett tankeexperiment. Om jag genom nån sorts konstig slump fick möjligheten att forska på universitetet i Havanna i ett år skulle jag tycka att det var fantastiskt. Och förmodligen skulle jag ganska snart säga ja.

Om jag fick ett liknande erbjudande från universitetet i Pyongyang skulle jag nog omedelbart muttra något som "tror dom att jag är totalt galen". Jag skulle aldrig ens en sekund överväga att säga ja.

Det är inte konstigt att man kan drömma gåtfulla mardrömmar om Nordkorea när man har feber. Nordkorea är en karikatyr av en stalinistregim, med stalinismens bisarra drag förstorade som i en otäck skrattspegel.

Nu vet jag väldigt lite om Nordkorea. Jag litar vare sig på borgerlig media eller (än mindre) på propagandan från den grupp stalinister i väst som fortfarande vill försvara den regim som styr över det slutna landet.

Stalinisterna behöver jag inte orda mycket om. Vad ska man säga när Kommunistiska Partiet kritiserar bristen på demokrati i kapitalistiska länder men samtidigt hyllar Kim Jong Un? Eller kritiserar de socialdemokratiskt ledda fackföreningarnas oförmåga att ta strid för sina medlemmars intressen - utan att fundera på vilka "strider" som "fackföreningarna" i deras idealland i öster kan tänkas föra?

Men borgerlig media är knappast heller att lita på. En vanlig vinkling i dessa är att publicera uppgifter som tyder på att eliten i Nordkorea lever i skamlig lyx - medan stora delar av befolkningen lever i misär. Det är upprörande, men vari ligger det specifikt nordkoreanska i detta?

I nästan alla tredje världen-länder har vi en motsättning mellan en härskande elit som lever i lyx (ibland i ofattbar lyx) och en stor del av befolkningen som lever i misär. Det brukar nästan aldrig uppmärsammas av media i den stora majoriteten av fallen när dessa länder är kapitalistiska (och ekonomiskt underordnade västmakterna). Det är nästan endast när förtrycket utövas av en härskande grupp i ett land där kapitalismen är avskaffad (som i Nordkorea) eller mycket kraftig inskränkt (som i Libyen under Khadaffi) som borgerliga media slagit upp det stort.

Nordkorea är alltså en stalinistisk stat. I praktiskt taget alla avseenden. Den politiska strukturen är modellerad efter Josef Stalins Sovjet, men inte endast den. Propagandan, personkulten, den monumenatla byggnadsstilen...

Det finns skillnader. Om en redaktör på Pravda inför Stalins sjuttiårsdag hade publicerat en artikel som hävdade att även fåglarna i skogen hyllade kamrat Stalin och publicerat något konstigt "bevis" på detta, hade han nog inte fått behålla jobbet så länge. Och det hade tveklöst kommit en dementi dagen efter som förklarade att Pravda stod på den dialektiska materialismens grund och helt tog avstånd från sådan vidskepelse.

Men som sagt - Nordkoreas propaganda har under årtionden varit en obehaglig skrattspegel av den traditionella stalinistiska. Det är bara i Nordkorea man ställer ut spottkoppar som den hyllade ledaren använt när han legat på sjukhus nån gång. Det går inte att tänka sig något sådant någon annanstans- inte ens i Stalins Sovjet eller Maos Kina.

Så länge östblocket fanns kunde stalinistregimen i Nordkorea leverera det en sådan regim behöver leverera, om den ska kunna fungera någorlunda stabilt. Välståndet var länge högt för att vara ett tredje världen-land. Och under femtio-, sextio- och sjuttiotalen troligen mycket högre än i Sydkorea.

Sedan började Sydkoreas ekonomi gå upp, medan Nordkoreas stagnerade. Och sedan kom östblockets fall - med ett fritt fall nedåt för den nordkoreanska ekonomin och under åtminstone en period svår svält i stora delar av landet-

Den nordkoreanska propagandan har aldrig låtit övertygande, men under den tid då levnadsstandarden snabbt höjdes och gick förbi de flesta kapitalistiska länder i tredje världen lät den inte helt lika absurd som den gör nu.

Man å andra sidan vet jag alltså inte mycket om Nordkorea. Undra om det finns NÅGON litteratur om landet som INTE är maskerad borgerlig eller stalinistisk propaganda?