Det östtyska originalet

Jag skrev nyligen om en kanadensisk sång med titeln "Yankee go home", som idag sjungs mycket i Kanada. Och kommenterade att en sådan sång hade varit tänkbar i (bland annat) Östeuropa under kalla kriget men faktiskt är lite udda för att vara Kanada. 

Jag visste inte hur rätt jag hade.

Det fanns en sång inte endast på samma tema men också med samma melodi - från DDR/Östtyskland . Den fanns under åren i flera versioner, varav denna torde ha varit den sista.

Melodin är i båda fallen hämtad från Joe Hills luffarvisa. Vars melodi i sin tur är hämtad från en kristen sång med titeln "Jesus loves all children" - som även finns i en svensk version - "Jesus älskar alla barnen".

Som jag faktiskt hörde redan som barn.

Världen är liten...

Ostalgi

Lyssna gärna på denna sång. Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskland. 

Som propagandasång är den mycket ovanlig. Den är defensiv. Det finns ingenting av bisarrt skryt. Den tar upp den negativa bild som spreds av DDR i väst, och konstaterar sedan stillsamt att DDR ändå finns kvar.

Det finns egenartade formuleringar som att tyskar bruka göra sin plikt, men inte under det nuvarande ledarskapet. Men sedan förklaras att vi ju ändå finns kvar, och att staten fortfarande fungerar.

När sången sedan beskriver hur det efter ett tag blev bättre i DDR används formuleringar som att soppan inte längre var lika tunn, och smutslagret inte längre var lika djupt. Och sången tillägger att man från väst då skrek att ni har äntligen börjat gå, men ni går fel väg. Och sedan på nytt svaret - att vi ändå finns kvar.

Sången fortsätter med med att nämna att DDR i väst brukar beskrivas inom citationstecken, och tillägger att om vi inte hade fått stöd från bröder och systrar i andra länder hade vi besegrats. Detta syftar uppenbarligen på stödet från Sovjet och andra östländer.

Och sedan igen, som ett mantra: vi finns fortfarande...

Sången fortsätter med att säga att så fort något gått fel i DDR får man från väst veta att det ju var förutsägbart, men om det sedan blir bättre nämner man aldrig detta... 

Som propagandasång är den nära oöverträffad. Den försiktiga ödmjukheten slår nästan knockout på mig. Och mina ögon fylls av tårar...

Men vad hände sedan? DDR föll, och då vaknade väl alla "östtyskar" upp och gladde sig åt att systemet hade krossats? Nja, nej.

Den som går till ordet Ostalgie, på engelska Wikipedia, kan ta del av ett helt annat scenario. 

Det började efter återföreningen snart utvecklas en längtan tillbaks till DDR-tiden  - som alltså fick namnet Ostalgi. 

Det var egentligen inte så konstigt. Östra Tyskland gick efter återföreningen mycket snabbt från 0 procents arbetslöshet till över 20 procents.

Detta drabbade kvinnor mycket hårdare än män. Omkring 70 procent av de kvinnliga förvärvsarbetarna sades upp efter återföreningen.

Samtidigt slogs stora delar av hälsovården och barnomsorgen sönder, och det gamla idealet om att kvinnornas sfär var hemmet, som i stort sett hade försvunnit under DDR-tiden, fick en massiv renässans.

Det blev inledningen till en nedgång på snart sagt alla plan. 

Så sent som 2009 svarade 57 procent av fd östtyskar i en opinionsundersökning att det forna DDR hade fler bra än dåliga sidor...

Och i östra Tyskland blev det snart kommersiellt gångbart att sälja minnessaker från det gamla DDR. Många affärer hade/har speciella hyllor för detta. 

Trots att jag aldrig varit i DDR kan jag känna något liknande. DDR var en del av en värld som till stora delar faktiskt var mer hoppfull än den vi har nu. Berlinmurens fall VAR kanske en milsten på vägen mot "historiens slut", som nyliberalen Fukuyama än gång yrade om. Fast inte på det sätt som han avsåg.

Han menade att historiens slut skulle innebära en idyllvärld där marknaden skapar välstånd åt alla. 

Men "historiens slut" riskerar i värsta fall istället att i praktiken innebära ett fritt fall nedåt för hela mänskligheten. Och sedan ett evigt mörker. 

Ett stånd i en affär i östra Tyskland där man kan köpa minnessaker från DDR och Sovjet

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

Två nationalsånger som försvann

Här klagar folk på att man ändrar några ord i vårt pekoral till nationalsång, på någon melodifestival, men vad ska då ryssarna och östtyskarna säga?

För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.

Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.

Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.

Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning)  här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?

En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.

Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...

Det talas om "muren"...

Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.

Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.

Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".

Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...

Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .

En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .

Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...

Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.

"Murens fall blev inte en befrielse för alla"

"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt." 

Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!