Kinas rymdframgångar

Kolla gärna denna, liksom denna, länk. De går till två YouTube-inslag om Kinas enastående framgångar med sitt rymdprogram. 

Om jag inte hade kollat olika YouTube-länkar hade jag idag nog inte vetat om att Kina, som första land i världen, landat med en rymdsond på månens baksida och, som tredje land i världen, gjort detsamma på Mars. Eller i praktiken andra land i världen på Mars, eftersom Sovjet förlorade kontakten med sin Mars-sond så fort den hade landat. 

Jag läser i alla fall en morgontidning varje dag.  Om denna hade något om dessa rymdframgångar måste det ha varit små notiser. När det faktiskt måste ses som världsnyheter. 

Hur många av er som läser detta  visste förresten om det - och var hade ni då läst det?

Men det är mer än så. När Kina förbjöds att arbeta på den internationella rymdstationen ISS byggde de helt sonika en egen. Och ett stort antal "taikonauter" /den kinesiska motsvarigheten till astro- och kosmonauter/ har under de senare åren följt i Jurij Gagarins och John Glenns fotspår i omloppsbanor runt jorden.

Jag gläds åt detta.  Dels för att jag anser att en satsning på rymdfart är nödvändig för mänskligheten (om inte den globala uppvärmningen först hinner utplåna oss), dels för att jag föredrar att Kina står i ledningen för rymdkapplöpningen och inte USA. Och det anses det allmänt att Kina gör idag. 

Det är dessutom mer uppbyggligt att läsa om Kinas framgångar i rymden än om deras upprepade hot om att invadera Taiwan. Om Kina verkligen någonsin  gör allvar av detta kommer det att bli en tragedi för både Kina och Taiwan. De enda som skulle gynnas av detta vore USA och andra västmakter, som skulle kunna starta en riktigt framgångsrik världsomfattande kampanj för att fördöma Kina. 

På nätet kan man hitta förskräckta spekulationer om att Kina planerar att "invadera" månen. Inte mig emot. Det är definitivt bättre med kinesiska taikonauter på månen än kinesiska soldater på Taiwan.

Bilden: Dong Fang Hong I - Kinas första  satellit -  som sändes upp redan 1970.

Varför kom inte Sovjet först till månen?

Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...

Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).

Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.

Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.

Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.

I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare  och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp  människor  till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.

Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.

Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.

Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om  Sovjet idag är den av ett  samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.

Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall  ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå  kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.

Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.


 Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.