/SvD:s ledardarskribenter störda över att kontrarevolutionen inte segrar... Från "Blogg för Erik Rodenborg" 27/10 2007./
Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.
Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.
Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.
För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”
Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”
Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…
Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?
Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.
Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.
Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.
Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?
Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.
Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.
Erik Rodenborg
