När Kambodja befriades från Pol Pot

I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.

Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.

Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.

Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.

Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.

Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978

Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...

Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.

Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.

Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.

De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.

Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.

Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.

Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd  på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.

Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.

Jan Myrdal ut i intet

Människor kan ju begå misstag. Även människor som visat prov på stora insikter i vissa frågor kan bli helt gränslöst pinsamma i annat.

Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.

Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.

Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .

I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.

De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.

Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.

Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte  försvara 1981.

Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska  logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när  den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna  under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt  och moraliskt självmord.

Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.

Henning Mankell om Vietnam och Pol Pot

Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”

Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:

”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”

Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.

Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre

Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.