Noteringar och funderingar

"Oikofobi" (ofta uttytt som ett hat mot den egna kulturen, trots att "fobi" betyder rädsla och inte hat)  är en högerextrem term som är helt meningslös.  Det finns ingen enhetlig "svensk" kultur. Kulturer  förändras ständigt. Den  "svenska kulturen" har starkt påverkats av den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet. Därför torde högerextremism, om något, i hög grad vara alldeles ovanligt osvenskt. 

De flesta människor kan lätt hitta några "svenska" kulturella drag som de ogillar, liksom några som de gillar. Nationalisterna har tagit några av de mer unkna delarna av det svenska kulturella arvet  och förklarat dem sakrosanta, Men att upphöja vissa kulturdrag som heliga, är faktiskt även det något de facto ganska så "osvenskt". .

Men det är klart. Om vi inte ser upp kommer kanske den mest svenska av alla seder att försvinna..

"Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd så väl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad rutten fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då någon haut goût.

- Surströmming spisas blott af de invigde - au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa."

(Från Charles Emil Hagdahls "Kok-Konsten'" från 1896).

Ett hot - eller en förhoppning. ;-) 

Allvarligt talat. Att  - som nu inte så sällan sker - gå från vänsteråsikter till högerpopulism är en intellektuell kollaps. Utövad av människor som, för att parafrasera Albert Einstein, har fått sin stora  hjärna av misstag. De kunde gott ha klarat sig med ryggmärgen.  

En annan sak. Islam är faktiskt en religion och inte ett terrornätverk. Men islam som religion diskuteras sällan i Sverige. Om det gjordes borde man notera att islam, i motsats till kristendom, inte anser att ihjältorterandet av en "Guds son" är nödvändig för mänsklighetens frälsning.Jag har faktiskt träffat en teologiskt skolad kristen som på största allvar menade att det faktum att Jesus torterades ihjäl på korset var det som gjorde att blodiga offerritualer blev onödiga. Det är att flytta tonvikten från det Jesus sade - till det sätt han dog på. Och faktiskt också implicera att innan Jesus hade korsfästs var sådana ritualer nödvändiga. Och om inte Jesus hade plågats  ihjäl hade blodiga offer fortfarande varit nödvändiga.

Det finns något mycket tragiskt i detta. En man är utvald sedan tidernas gryning för att offras på ett plågsamt sätt. Om  han inte gör det kommer alla att förgås. För att inte alla ska förgås måste han alltså  plågas ihjäl.

Hans ångest stiger gradvis när döden närmar sig. Till sist gråter han blod. Och hans sista ord blir "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".  

Det finns också mycket obehagligt i Koranen. Men denna totala tragedi saknas. Detta gör att jag faktiskt kan få en känsla av egenartad sympati när jag ser en moské...

/Se i övrigt "Nattvarden, korset och försoningsläran" /

Från intellektuell vänster till avgrundshöger

När jag var barn var det mellan andra och sjätte klass mycket viktigt vilka böcker jag lånade som sommarlån. För när man väl satt i Gräddö fanns endast ett litet pyttebibliotek insprängt i en privatbostad som med något enstaka undantag dessutom knappast innehöll något jag var intresserad av.

Inför sommaren 1966, då jag var 11, hade jag genom skolbiblioteket beställt en bok med titeln "Från Jalta till Vietnam" av David Horowitz. Ja, jag läste den typen av böcker som barn....

Jag trodde väl att det var en ny allmän historieskrivning om kalla kriget. Men det visade sig vara något mycket mer än så.

Det var väl den första bok jag någonsin läst som inte hade den klassiska schablonbilden av det totalitära Sovjet som hotar demokratin i hela världen och det demokratiska USA som kommer ut till den fria väldens försvar. Det var den bild som alltid presenterades - alltifrån den öppet vulgära varianten i artiklar i Det Bästa till mer sofistikerade statsvetenskapliga varianter.

Nu var inte Horowitz "Sovjettrogen" - hans analys av utvecklingen var definitivt mer inspirerad av försiktigt trotskistiska författare som Isaac Deutcher, än av sovjetiska UD:s världsbild.

Vad han inledningsvis övertygande försökte visa var att den sovjetiska politiken i kalla krigets början inte var medvetet expansiv, utan snarare präglad av byråkratisk försiktighet. Den utgick bland annat från en hemlig överenskommelse mellan Stalin och Churchill, som utlovade Sovjet en begränsad "intressesfär" i delar av Östeuropa. Det var när Stalin insåg att denna intressesfär öppet utmanades som konfrontationen blev oundviklig,

Horowitz visar hur Stalin i själva verket försökte pressa Tito till att acceptera monarkin och inte göra Jugoslavien "kommunistiskt". Hur han ströp hjälpen till de grekiska kommunisterna för att hedra sin överenskommelse med Churchill. Hur han aktivt avrådde de kinesiska kommunisterna från att ta makten, Att det sedan blev ett kallt krig var inte resultatet ev en djävulskt uttänkt plan i Kreml utan resultatet av ett sampel av händelser utanför Sovjets kontroll.

Den bild Horowitz målar upp är snarast bilden av en defensiv Sovjetbyråkrati som av ytterst två orsaker - att den inte kunde lägga band på den revolutionära kampen i ex.vis Kina, Jugoslavien och Grekland, och att USA:s utrikespolitik blev mer och mer aggressiv - tvingades in i ett kallt krig det inte ville ha.

Horowitz visar också med hjälp av framförallt exempel från tredje världen att USA inte styrdes av omsorger om "demokratin" utan sina egna ekonomiska intressen. Det var USA-bolagens vinster som stod i förgrunden - och när dessa kom i motsättning till demokratin valde USA tveklöst alltid att försvara storbolagens vinster.

Han visar också på hur även det kalla krigets senare faser ofta präglas av en defensiv och försiktig sovjetisk hållning och en aggressiv USA-politik.

Horowitz bok kan läsas på svenska i sin helhet, här.

Jag minns hur skakad jag var sommaren 1966. Visserligen hade jag redan 1964 insett att USA hade fel i Vietnam, men det här var ett perspektiv som var omtumlande och fascinerade. Man kan nog säga att Horowitz bok är en av de böcker som jag läst som mest påverkat min världsbild

Boken är nyanserad,. väldokumenterad. och dessutom visar det sig som sagt att Horowitz ingalunda är stalinist. Han är helt medveten om att Sovjets utrikespolitik är cynisk, och styrs av en härskande grupps intressen. Om den inte styrs av en djävulsk plan för att erövra världen styrs den inte heller av en önskan av att försvara arbetarklassen och folken i världen mot imperialismen...

Men vad hände med Horowitz? Någon gång i början av 80-talet svängde hans åsikter 180 grader. Han blev en entusiastisk anhängare till - Ronald Reagan. Och idag finns han på nätet på David Horowitz Freedom Center,

Den driver för närvarande en entusiastisk kampanj för Donald Trump, men står själv faktiskt långt till höger om Trump,.

Om man plågar sig igenom artiklar av Horowitz och dennes meningsfränder kan man se att de vill återupprätta mccarthyismen, och att de anser att Obama är en landsförrädare och marxist. Dessutom är samme Obama enligt dem en hemlig agent för Muslimska Brödraskapet. Hur man kan både vara islamist och marxist på en och samma gång framgår inte helt klart.

I själva verket är hela det Demokratiska Partiet enligt Horowitz ett parti av landsförrädare. Därför är det viktigaste just nu att se till att Trump vinner valet-

I övrigt drivs en syn på islam som mest av allt liknar Ingrid Carlqvists Dispatch International. Islam är i sig en ondskefull religion som måste bekämpas som sådan.

Andra åsikter man kan finna är att palestinierna måste drivas ut från Palestina. Alla palestinier. Dessa är nämligen ättlingar till en muslimsk invasionsarmé som erövrade landet för lite mer än 1000 år sedan, som nu måste slås tillbaka. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta synsättet borde få på de vita i Amerika idag (ättlingar till en långt senare invasion...). Men man kan numera inte förvänta sig logik av Davis Horowitz.

Horowitz anser dessutom att det inte finns någon strukturell rasism i USA. Och att "Black Lives Matter" är en terrororganisation jämförbar med IS, som borde krossas.

Det märkliga är att Horowitz inte endast har bytt åsikter. Han verkar på något sätt ha amputerat sin förmåga att tänka rationellt. Man får nästan känslan av att han genomgått en hjärntransplantation.

Synd att det inte finns tidsmaskiner. För då kunde man kanske genomföra experimentet att låta David Horowitz från 1965 sammanträffa med David Horowitz av idag. Å andra sidan vore det nog mycket grymt. Den ångest som 1965 års David Horowitz troligen skulle få uppleva när han inser vad han själv kommer att bli inom en snar framtid,  är nog nästan omöjlig att föreställa sig....

Vad har Muslimska Brödraskapet gemensamt med "sovjetkommunister" och "trotskister"?

Det kan kanske Lars Nicander svara på.

I denna DN-artikel drar nämligen denne man, som presenteras som "forskare på Försvarshögskolan", fram en påstådd tidigare parallell till det han hävdar vara en islamistisk ”infiltration” av Miljöpartiet. Man kan där läsa att Nicander

"såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar. Då försökte Sovjetkommunismen infiltrera Socialdemokratierna och ta sig in i fackföreningsrörelsen, liksom trotskister försökte ta över SSU på 80-talet.

Syftet var att ta över partiet inifrån men Socialdemokraterna lärde sig hantera detta, säger Lars Nicander till DN.”

Detta är väl att märka en typisk kallakrigs-paranoid terminologi, av en typ som SÄPO gärna använde när det begav sig. Ordet ”infiltration” implicerar att några kommer ”utifrån”. I de två fall Nicander nämner var det ju inte alls så.

Några försök från ”sovjetkommunister” att "ta över" socialdemokratin från den tiden känner jag definitivt inte till, men visst fanns det konflikter mellan kommunister (av olika schatteringar, inte alla var Moskvatrogna) och socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen!

Och visst fanns det "sovjetkommunister" där. De hade inte infiltrerat alls, de var kommunistiska arbetare som jobbade på arbetsplatser, och som hade sympatier med Sovjetunionen. De ställde till och från upp i fackliga val och använde som andra sina demokratiska rättigheter att sprida sina åsikter inom den fackliga rörelsen. Att kalla detta ”infiltration” är ren mccarthyism.

Vad gäller de ”trotskister” i SSU han hänvisar till var det ju i princip samma sak. Nicander syftar uppenbarligen på Offensiv, som 1972-73 startades av medlemmar i SSU, som efter diskussioner med medlemmar i brittiska Labours dåvarande ungdomsförbund som besökte SSU-kongressen 1972, blivit inspirerade av den politiska linje dessa drev. De startade en strömning runt just tidningen Offensiv* som försökte driva denna linje inom organisationen. Det handlade inte heller där om en ”infiltration” utifrån. De medlemmar som startade Offensiv hade inte "sänts in" av någon, de var som sagt just SSU-medlemmar, som hade utvecklat nya åsikter och börjat verka för dessa.

Att kalla avvikande uppfattningar inom ett parti för ”infiltration” fungerade under kalla kriget som en klassisk mccarthyistisk metod; personer som tillhör ett partis vänsterflygel kunde avfärdas som infiltrerande ”agenter”, för än den ena, än den andra kusliga makten.** Fjärrstyrda robotar vars åsikter inte kan tas på allvar.

Vad gäller påståenden om att det finns agenter för Muslimska Brödraskapet som "infiltrerar" Miljöpartiet är jag inte speciellt insatt i diskussionen. .Men troligen finns det medlemmar i Muslimska Brödraskapet i flera partier, vilket ur religionshistorisk och sociologisk synpunkt är intressant.

Men ur rent politisk synpunkt får det aldrig bli en avgörande fråga. Politiska åsikter bör nämligen bemötas utifrån dess argument och ståndpunkter, inte utifrån spekulationer om vilken utomstående organisation dess företrädare "innerst inne" arbetar för. Den konstruktiva utgångspunkten är ju att gå efter vilka åsikter människor för fram och inte för fram. och inte i att hej vilt spekulera om vilka organisatoriska kopplingar som kan finnas i hemlighet. Om det finns personer i Miljöpartiet som argumenterar för att införa sharialagar är det ju uppenbart i skriande motsättning till essensen i partiets program, och borde kunna behandlas som detta.

Om det däremot handlar om människor vars åsikter man försöker ”härleda” utifrån om de håller upp fyra fingrar i luften eller om de träffat X eller Y när de senast var i Egypten är det ju en blåkopia av den mccarthyistiska metod som är mycket effektiv för att skapa skräckstämningar, men mindre konstruktiv för att reda ut vad skillnader i åsikter egentligen handlar om.
------------------------------------------------------
*Dagens Rättvisepartiet Socialisterna är ju något helt annat, men kommer från denna strömning: efter en intern splittring 1991-92 beslöt sig majoriteten för att ge upp, och lämna socialdemokratin som helhet.
** Jag är förstås lite partisk här, var själv offensivare i början och mitten av 80-talet, och gick med i SAP just pga att Offensiv fanns där. Så i motsats till de som grundade Offensiv går det att argumentera för att just jag verkligen var infiltratör, vilket väl sedan är orsaken till att jag så skamlöst försvarar andra infiltratörer, Oj, då, nu avslöjade jag mig visst..,  ;-)

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)


McDonalds Marenplan

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

När islamofober blev massmördare

/Från min huvudblogg 11/7 2013./

1995 fanns det en nybildad stat där en retorik som i mycket liknade den Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist spyr ut i Dispatch International var vardagsmat. Den kallades Republika Srpska och var en del av Bosnien.

Dessa islamofober nöjde sig dock inte med att skriva, de gick snabbt från hatskriverier till handling. Morden blev fler och fler. Idag för 18 år sedan,  den 11 juli 1995, erövrade mördarband ledda av den kanske främste islamofoben av dem alla, Ratko Mladic, staden Srebrenica.

De samlade ihop alla muslimska män i vapenför ålder de kunde få tag i och sköt dem. Efter några timmar hade 8000 dödats.

Någon kan säga att det är helt orimlig parallell. Men det anser jag trots allt inte att det är. Islamofobisk hatretorik kan inspirera till massmord även på våra breddgrader, vilket exemplet Anders Breivik visar.

Det är nog bättre att lära av historien - än att upprepa den.

Än en gång till frågan om Lars Vilks Muhammadbilder

/Skrivet 16 september 2007/

För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.

Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.

Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.

Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.

Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.

Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.

Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.