Ronald Reagan och Sovjetunionens undergång

För några dagar sedan hyllade Svenska Dagbladet  Ronald Reagan som en av de största presidenterna i USA:s historia. Anledningen var, förstås. att Reagan var den president som lyckades krossa Sovjetunionen. 

Att han spelade en viktig roll för Sovjets undergång ligger det något i, även om jag i motsats till SvD inte ser det som något positivt. Visserligen hade USA under många år medvetet försökt rusta ihjäl Sovjetunionen, men Reagan var den president som mest intensivt arbetade för detta.

Redan i sin valkampanj 1980 gick han hårt ut och lovade att militär upprustning för att besegra Sovjet skulle vara  huvudprioriteringen i hans utrikespolitik. Han uttryckte det som att USA skulle bli så starkt att Sovjet aldrig skulle våga angripa USA. 

Det var ren retorik. Reagan visste mycket väl om att Sovjet inte hade några sådana planer. Sovjet hade under årtionden fört en mycket defensiv utrikespolitik, och sovjetledarna var mycket väl medvetna om att ett kärnvapenkrig skulle innebära en förintelse för det egna landet. 

USA hade haft ett militärt övertag under årtionden. Reagans syfte var att inte att hindra Sovjet att angripa, utan att hindra Sovjet att försvara sig. 

Så fort Reagan kom till makten startade han en upprustning på missilområdet. Syftet var tvåfalt. Dels att ge USA förstaslagskapacitet. 

En rad projekt - det mest kända blev de så kallade "Star wars" - skapades för att ge USA en förmåga att slå ut alla de sovjetiska kärnvapenbärande missilerna i ett första slag. Så att Sovjet skulle inse att de inte hade en chans att försvara sig vid en storkonflikt. 

Men det yttersta syftet var inte detta. Inte ens Reagan ville ha ett kärnvapenkrig. Hotet om USA:s förstaslagskapacitet handlade i grunden om att tvinga Sovjet att rusta upp i så hög grad att deras ekonomi skulle kollapsa. 

Och ja, flera ledande USA-strateger har efteråt beskrivit att strategin just gick ut på detta

Den sovjetiska ekonomin var svagare än USA:s. USA:s ekonomi byggde på en massiv utplundring av stora delar av världen, USA-ägda multinationella företag fanns i nästan hela världen. 

Sovjet hade inga multinationella företag av den typen, och det fanns inga områden som Sovjet på samma sätt kunde exploatera. 

Någon kan invända genom att hänvisa till Östeuropa. Men det stämmer inte. Östeuropa var dominerat, och politiskt förtryckt, av Sovjet, men ekonomiskt exploaterat var det inte. Många av länderna i Östeuropa hade i själva verket en levnadsstandard som var högre än Sovjets. Och de som inte hade det hade i alla fall för det mesta en ekonomi som var jämförbar. 

Att USA exploaterade ex.vis  Latinamerika avspeglades definitivt i den låga levnadsstandarden på denna kontinent. Medan USA exploaterade sina satelliter tvingades Sovjet av politiska skäl i själva verket att subventionera många av sina.

Strategin att rusta ihjäl Sovjet lyckades. För att sovjetledningen skulle kunna behålla ett i alla fall passivt stöd hos sovjetbefolkningen krävdes en någorlunda hög levnadsstandard. Men ju mer Sovjet rustades sönder ju svårare blev det att upprätthålla en sådan.  

Det finns många - såväl från höger som från vänster  - som menat att Sovjetsystemet var så ruttet att det i alla fall skulle falla sönder av sina inneboende motsättningar. Jag kan mycket väl förstå logiken i resonemanget - Sovjet var inte precis ett idealland - men jag håller ändå inte med. 

Utan det intensiva ekonomiska trycket skulle Sovjet ha haft ett annat läge. Inre krafter skulle ha kunnat utmana det byråkratiska styret, och förändra det till något bättre. Det var det sista USA ville. 

USA ville får Sovjet på knä. För att sedan slå ut det största hindret mot USA:s världsdominans. Och göra världen, inte "safe for democracy" som hade varit USA:s officiella motto sedan Woodrow Wilsons dagar. Utan snarare göra den "safe for capitalism"...

Men var det inte bra att Sovjet föll? Det hade ju ändå ett förtryckande styre.

Nej, det var faktiskt en katastrof som krossade den främsta statliga motkraften mot inte endast USA:s världsdominans utan även den internationella kapitalismens, och imperialismens,  dominans. Sovjet hade ändå varit en motkraft mot ohämmad global exploatering. Många stater i tredje världen som försökte föra en självständig politik hade stor nytta av Sovjets existens.

Nu har USA utnämnt Kina som nästa land som måste krossas. Kinas ekonomi har växt, och kan nu faktiskt utgöra en motvikt mot USA.  För att göra världen säker för både USA och de andra kapitalistiska imperialistiska staterna måste Kina krossas ekonomiskt. 

Jag är ingen vän till Kinas ledning, deras inrikespolitik, eller deras agerande mot exempelvis Tibet, Taiwan eller Vietnam.  Men i det nya kalla kriget mellan USA och Kina står jag faktiskt på Kinas sida.

 

 Ronald Reagan - arbetade för att krossa Sovjetunionen

En statskapitalistisk teori om Sovjetunionen

Här kan man höra ett föredrag av Amy Leather från organisationen Socialistv Workers Party i Storbritannien (med en efterföljande diskussion). Där lägger hon fram det partiets och den så kallade IS- (International Socialism)-strömningens analys av,, och teori om, Sovjetunionen. Den analyserar Sovjet (från och med det stalinistiska maktövertagandet 1928) som statskapitalistiskt. 

Teorin utvecklades först av Tony Cliff i boken State capitalism in Russia från 1948. Och den applicerades också på liknande stater, som de östeuropeiska, och Kina.

Jag säger inte att jag stödjer den, jag har numera inte någon genomtänkt analys av den frågan, vilket jag kanske trodde att jag hade för ett antal år sedan. Och det var då inte Cliffs analys....

Men analysen är just i detta föredrag faktiskt riktigt intressant . Analyser av Sovjet som statskapitalistiskt fanns förvisso i den svenska 60- och 70-talsvänstern, men de var för det mesta torftiga, på gränsen till enfaldiga. De var oftast maoistiska eller hodjaitiska, eller i några marginella fall ultravänsteristiska.

Därför är det givande att ta del av en betydligt mer intressant statskapitalism-teori om den typen av samhällen. Den utvecklades utifrån en trotskistisk utgångspunkt, även om Trotskij själv aldrig ens snuddade vid den typen av teori...

Ja, jag har faktiskt läst State capitalism in Russia för ett antal årtionden sedan, men har haft bort den. 

Jag har på senare tid gått igenom en hel del från Marxist Internet Archive om politiska strömningar på vänsterkanten som man i Sverige mest hörde talas om genom hörsägen.

Jag ska eventuellt skriva mer om just detta ämne senare. 

Tony Cliff

När jag gladdes åt ett kuppförsök

Det här är en självbekännelse som inte kommer att förbättra mitt rykte. 

En morgon  i augusti 1991 väcktes jag av ett telefonsamtal.   Det var en vän till mig, som så fort jag svarade frågade mig "Vad tycker du om Gorbatjov?". Jag frågade varför i allsin dar hen väckte mig för att fråga mig om något sådant,  "Han är störtad" blev svaret. Jag blev genast klarvaken. 

De närmaste  tre dagarna blev dramatiska. Det såg verkligen ut som om en kupp hade lett till installationen av en ny regim i Sovjet,  ledd av en viss Gennadij Janajev. Som jag såvitt jag minns nu aldrig hade hört talas om tidigare. 

Jag var inte förtjust i sovjetiska byråkrater, och ingen anhängare av att störta regeringar med hjälp av kupper. Men min reaktion på just denna kupp, gav nån form av positiv magtrakskänsla.

Det var inte ett genomtänkt ställningstagande. Men jag ville att Sovjetunionen skulle finnas kvar och den här kuppen verkade ha som avsikt just detta.  Det skulle visserligen leda till en diktatorisk regim, men vad som helst som skulle leda till att Sovjets upplösning skulle hindras, eller i alla fall hejdas,  kände jag som något positivt. 

Efter tre dagar hade detta kuppförsök krossats.  Förmodligen var det dödsdömt på förhand. Det verkar ha varit ett av de mest amatörmässiga kuppförsöken i världshistorien...  

Resultatet blev motsatsen till kuppmakarnas önskningar. Det hejdade inte Sovjets sönderfall, det påskyndade det.  Efter att kuppen slagits ner, förbjöds kommunistpartier omedelbart. (Det återuppstod dock ganska snart efter ett tag). 

Det hela ledde till något ganska tragiskt. Och Gorbatjov fick inte alls  tillbaks makten när kuppen hade slagits ner. Istället kom Jeltisn till makten. Och hans program var att privatisera  sönder Sovjetunionen så snabbt som han bara kunde. 

När jag sedan försökte  kolla reaktioner från yttersta vänstern visade det sig att alla som jag upptäckte hade fördömt kuppförsöket - och sett det som en seger för den sovjetiska befolkningen, när det slogs ner. Däremot kollade jag inte Norrskensflamman,  men jag antar att de också fördömde kuppen. De hade ju entusiastiskt hyllat Gorbatjov. '

Jag hade inte koll på vad olika sovjetvänliga partier sade.  De vänsterströmningar jag följde var  strömningar i yttersta vänstern, framförallt "trotskistiska" sådana. En liten sådan i Sverige,  med centrum i Norrbotten,  var bekant för mig eftersom jag kände några av dess medlemmar. Jag fick se ett flygblad de hade gett ut under kuppdagarna där de hårt fördömde kuppen. 

Då fanns inte internet, men det finns ju  nu. Och när jag via detta medium försöker kolla om det fanns några som stödde kuppen hittar jag till sist en mycket liten "trotskistisk" sekt som stödde kuppen och sörjde dess nederlag. 

Den kallade sig för "International Bolshevik Tendency" (IBT) och finns än idag.  Jag har verkligen inga sympatier för denna grupp - den är verkligen en sekt med stort S.  Den är en utbrytning från en annan supersekt, "International Communist League". Denna  stödde inte kuppen, vilket i sig var förvånande - med tanke på den linje de för övrigt hade om Sovjet.  

Men IBT stödde alltså kuppen.  Med en viss tvekan länkar jag här till deras artikel om kuppen i september 1991. Jag vill inte säga att jag stöder vad denna sekt skrev om saken, men jag är lite road över att jag till sist hittade en grupp som lyckades formulera en linje som hade likheter med den magtraktskänsla som jag hade dessa dramatiska dager i augusti 1991. 

Man kan fråga sig om Sovjetunionen skulle ha överlevt om denna kupp hade lyckats. Men det är nog en helt meningslös fråga, eftersom allt tyder på att kuppen inte hade skuggan av en chans att lyckas. Men det visste jag inte dessa tre dramatiska dagar.

Det var inte "rätt sida" som "vann"

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att se en dokumentär om kalla kriget i 24 delar (!) av CNN från 1998.

 

Den var någorlunda nyanserad, men mot slutet finns det ändå en euforisk stämning av "äntligen har Sovjet fallit, äntligen har hotet om kärnvapenkrig försvunnit, nu kan människor över hela världen vara trygga"-

 

Den enda motvikten till detta slutscenario är en intervju med Fidel Castro, som får säga några tänkvärda ord några minuter innan den sista delen slutar...

 

Själv blev jag mer och mer deprimerad ju närmare slutet jag kom. Ja, jag visste ju hur det skulle sluta...

 

Världen har inte blivit bättre sedan kalla kriget tog slut och Sovjet kollapsade. Utan värre, defintivt värre.

 

Utan att vara någon vän av den förstelnade och auktoritära Sovjetbyråkratin vill jag ändå säga: det  var inte "rätt sida" som "vann" i det kalla kriget. Definitivt inte.

 

PS. Den idealbild av Gorbatjov som serien ger, verkade inte slå rot hos den ryska  befolkningen: I en opinionsundersökning i Ryssland 2013 om vilka ryska ledare  under det senaste seklet som varit de bästa, kom Gorbatjov och Jeltsin längst ner. Leonid Brezjnev etta, och Lenin tvåa.

 

-..

Såta vänner? Ronald Reagan och Michail Gorbatjov 19 november 1985.

 

Skulle kommunistpartiet ha vunnit valet i Ryssland om det inte hade varit valfusk?

/Från min huvudblogg  25 september 2021/

Efter att ha läst denna artikel på marxist. com går det faktiskt att ställa sig denna fråga. Artikeln går igenom de fakta som tyder på ett massivt valfusk i Ryssland, och framförallt hur det drabbat kommunistpartiet, vars stöd ökar snabbat.

Vladimir Putin fick efter att han kom till makten 1999 ett stort stöd genom det utbredda missnöjet med företrädaren Boris Jeltsins närmast totala kapitulation för segrarna i det kalla kriget. Ryssland var svagt, och gjorde vad de kunde för att kombinera skapandet av en västinfluerad marknadsekonomi, med  den mest servila  politiska underkastelse under västmakterna. 

Resultatet blev bland annat en snabbt ökande social ojämlikhet. 

Vad Putin gjorde var att slå mot några av de mest illa omtyckta finansherrarna i landet, samtidigt som hans utrikespolitik blev mycket mer självständig. För detta fick han inledningsvis en stor popularitet. 

Men Putins regim slog inte mot ledande kapitalister för att han ville återupprätta en planekonomi - han ville snarare ha en skräddarsydd marknadsekonomi,  där staten när som helst kunde gå in och justera, så att den styrande klickens privilegier och makt kunde främjas maximalt.

Den stora majoriteten av befolkningen gynnades också till en början  av Putinregimen, men nu kan denna inte längre leverera..  Såväl fattigdom som ojämlikhet ökar kraftigt.

Eftersom Putin inte ens skulle kunna VÅGA lämna ifrån sig makten (om inte annat för att han i så fall mycket snart skulle kunna ställas in för rätta, för korruptions- och ev. också för andra brott) kommer valfusket gradvis att bli grövre, ju mer Putins stöd minskar. 

Sovjetnostalgin verkar öka i Ryssland. Så här i efterhand har även en byråkrat som Leonid  Brezjnev börjat ses i någon sorts nostalgiskt skimmer. En jämförelse mellan honom och Putin utfaller för många inte direkt till Putins fördel.

Den ovan länkade artikeln är skriven av socialistiska aktivister i Ryssland. Den är intressant.

 

Leonid Brezjnev, postumt troligen mer populär än Vladimir Putin

"Bolsjeviksmitta per flygmaskin"

Idag kan man på såväl såväl Svenska Dagbladets som andra tidningars förstasidor läsa otäcka artiklar om Coronasmittan.

Men idag för exakt ett hundra å sedan, den 29 februari 1920, kunde man på SvD:s första nyhetssida (förstasidan bestod då av annonser) läsa en skakande artikel om en annan typ av "smitta". Rubriken var "Bolsjeviksmitta per flygmaskin".

Vad handlade detta om? I en underrubrik kunde man läsa "En väl maskerad propaganda med centraler i Hamburg och Essen".

Vad det handlade om, visade sig vara att kommunistpartiet i Tyskland hade försökt hålla kongress, och när polisen stoppade denna, upptäckte de att det även fanns ryssar närvarande.

Det är för övrigt en lite  underlig parallell till dessa dagar.. .. att det också då sågs som viktigt  att kontrollera exakt på vilka vägar "smittan" har tagit sig fram. Vi får bland annat veta: "De ryska agenterna komma till Tyskland dels med flygmaskiner, som föra dem över till Schlesien, varifrån de resa vidare med järnväg, dels komma de från Köpenhamn."....osv

Trots att det talas om agenter framgår det klart att det endast handlar om att sprida material från Sovjet, som tydligen var förbjudet, och att träffa tyska kommunister., om tydligen var förbjudna att hålla kongresser.

Det talas alltså inte om spioneri,  inte om något annat än personkontakter och spridande av åsikter.

Och detta är alltså långt efter att Kaiser Wilhelm tvingats att avgå; det råder 1920 formell demokrati i Tyskland.

Att använda namn på sjukdomar när bolsjevikerna beskrivs börjar SvD:s redaktion att  göra från och med 1 november 1918, då man på ledarsidan har en skräckfylld artikel om dessa med rubriken "Pesten".'

Innan dess hade man ofta beskrivit bolsjevikerna i en riktig välvillig dager, eftersom de slöt fred med Tyskland i mars 1918 och alltså hade underlättat för tyskarna att vinna första världskriget - vilket ju var en av SvD:s högsta önskningar från och med augusti 1914...

Leninism, stalinism och religionsfrihet

I Kallistos Wares till svenska översatta bok Den ortodoxa kyrkan kan man läsa detta: "Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät 'frihet till religiös och antireligiös propaganda' (artikel 13) men i 'Lagen om religiösa föreningar' som antogs 1929 ändrades detta till 'frihet till religiös tro och antireligiös propaganda'”. (sidan 151),

Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.

För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.

Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.

Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.

I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.

Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa  period var mycket begränsat.

Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.

Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.

Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.

Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.

Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.

När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.

Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.

I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.

Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....

Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.

Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.

Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.

Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.

FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.


 Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44. 

Den vita terrorn

Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.

I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:

"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."

En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.

”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.

Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.


Anton Denikin

"Pesten"

"Det är pesten, som hotar, värre än någon läkekonsten känner".

Så avslutas ledaren i Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan, den 1 november 1918. Rubriken på ledaren är just "Pesten".

Och, nej, det handlar inte om spanska sjukan. Det handlar om bolsjevismen.

SvD har under en lång period hållit sin bolsjevikskräck i schack. Trots allt gynnades Tyskland av att Ryssland drog sig ur kriget. SvD har av hänsyn till tyska statsintressen haft en riktigt välvillig bevakning av sovjetregeringen, och gillande noterat all kritik denna kommit med - mot den tyskfientliga ententen.

Men nu står Tysklands nederlag för dörren. Och i Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien är det revolution. På nyhetssidorna beskrivs skräckslaget om hur soldatråd bildas i dessa länder, att soldaterna inte lyder, att bolsjevikerna öppet sprider sin propaganda där.

Situationen jämförs med Petrograd före revolutionen.

Och ledaren lägger som sagt ut texten. Bolsjevikregeringen beskrivs som "brottet som statsform". Den talar om en rysk "ångvält" som kommer att förstöra Europa..

Medan man tidigare hoppades att tsarismens slut innebar ett försvagande av Ryssland har man nu ändrat linje. Ryssland är farligare under bolsjevismen än under tsarismen. Och miljoner ryska rubel används för att underminera Europa...

Och då har revolutionen inte ens nått Tyskland än... .

Skräcken lyser från SvD:s ledare; en mer panikslagen ledarartikel tror jag aldrig jag någonsin läst.

Tyvärr fick den fel. Revolutionen spreds inte över Europa på det sätt de var rädda för. Om den hade gjort det skulle vare sig stalinismen eller nazismen ha uppstått. Och vi skulle troligen ha levt i jämlika samhällen, och troligen en jämlik värld..

Som hade ett styre som inte var bundet av den privata äganderätten till produktionsmedel. Och som idag skulle ha haft resurser och vilja att effektivt bekämpa klimathotet, bekämpa den globala uppvärmningen.

Det SvD var paniskt rädd för var inte "pesten", det var inte sjukdomen. Det var botemedlet.

Tyvärr visade det sig efter ett antal år att de hade varit rädda i onödan. Och det är precis det som nu gör att vi alla måste vara rädda för att världen ska drabbas av den största katastrofen i mänsklighetens historia. En katastrof som hotar vår existens.
-----------------------------------------------
Mer om SvD för hundra år sedan kan läsas här.

Svepande nationaliseringar...

I dag för 100 år sedan (3 juli 1918) fanns två betydelsefulla notiser i Svenska Dagbladet. De behandlade vad som i realiteten förmodligen var den snabbaste omdaningen av ett lands ekonomi som världshistorien känt.

Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.

Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.

Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.

Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.

Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar

PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnisttelegram)

Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar. 

Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor. 

Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom stä­dernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.

----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON  1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:

Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.

Sovjetdemokrati 1918

Det är märkligt att läsa SvD i just dessa dagar för hundra år sedan. Där kan man läsa det utkast till fredsfördrag mellan Ryssland och Tyskland som sovjetledningen tagit - med knapp majoritet.

Det är ett fördrag som är mycket ofördelaktigt för Ryssland. Det nämns att Lenin skrivit en artikel där han starkt argumenterar för att det tyvärr är nödvändigt. Trots att det i praktiken är ett tyskt diktat.

Det nämns att vänstersocialrevolutionärerna, bolsjevikernas koalitionspartner i regeringen, är emot det, och anser att det är en kapitulation för den tyska borgarklassen och imperialismen.

Det nämns också att det slutliga avgörandet ändå kommer att fällas av en sovjetkongress som ännu inte hållits.

Något liknande nämns inte för Tysklands del. Att det tyska parlamentet skulle kunna sätta käppar i hjulet ligger inte på kartan.

Bolsjevikerna hade nu majoriteten i sovjeterna, men var splittrade. Exempelvis var Bucharin emot fördraget, vilket inte nämns i SvD.

I själva verket fanns tre linjer inom bolsjevikpartiet. Dels Lenins, som var beredd att godta de hårda tyska diktaten för att rädda vad som räddas kunde. Dels Bucharins, som förespråkade revolutionärt krig mot den tyska imperialismen.

Dels Trotskij, som åtminstone tidigare hade drivit linjen "varken krig eller fred". Den gick i princip ut på att man skulle vägra accepterna de tyska villkoren, men ändå demobilisera. Den grundades på den något naiva förhoppningen att den tyska arbetarklassen skulle resa sig och hindra den tyska borgarklassens planer.

Under en period var det faktiskt Trotskijs linje som hade praktiserats. Det ledde till stora militära framgångar för tyskarna, som gick långt in i Ryssland utan att möta mer än sporadiskt motstånd.

Nu hade alltså den linjen bevisats vara omöjlig. Så alternativen stod alltså mellan å ena sidan Lenins linje att acceptera de mycket hårda tyska villkoren - som bland annat innebar att alla ryska trupper skulle lämna Finland (och de facto ersättas av tyska, vilket senare ledde till en seger för de vita i det finska inbördeskriget).

Å andra sidan den som inom bolsjevikpartiet företräddes av bland annat Bucharin- men framför allt utanför detta av det vänstersocialrevolutionära partiet.

Vi vet idag att Lenins linje vann. Men just idag för hundra år sedan var frågan inte avgjord - Sovjetkongressen hade sista ordet.

Ryssland var alltså mycket mer demokratiskt än det auktoritärt styrda Tyskland.

Något att tänka på för de som tror att en totalitär diktatur infördes i Ryssland 1 november 1917.

Bresjnjev och Kosygin som skeptiker - och censorer

Apropå det tidigare inlägget om UFO-rapporter i Sovjet 1968..

På något sätt var den korta öppningen för UFO-positiva forskare i Sovjet kring 1968 ett eko av Chrusjtjov-tidens mer fantasifulla period, även om just flygande tefat inte ingick i just Chrusjtjov-tidens koncept. Under Chrusjtjov fick ju Lysenko styra jordbrukspolitiken, och vad gäller rymdforskning kunde ledande auktoriteter i Sovjet spekulera om färgerna på växtligheten på Venus, att marsmänniskor byggde månarna Phobos och Deimos någon gång på 17- eller 1800-talen ( eftersom de inte upptäckts på 1700-talet, men först iakttogs under 1800-talet), om att rymdmänniskor flitigt besökt jorden under forntiden etc.

Så fort Chrusjtjov föll, föll ju också Lysenko, och även i rymdforskningen började man snart låta mer "skeptiska" (eller om man så vill tråkiga). Det där med UFO 1968 verkar vara ett återfall till Chrusjtjovtidens fantasifullhet, även om denna som sagt inte omfattat just UFO:s . Men sedan stramades det snabbt åt. Och då anklagades Zigel för att vara påverkad av idealistiska fantaster i USA. Hans UFO-sällskap tolererades i och för sig, men de fick efter ett tag inte publicera sig offentligt, utan fick endast karaktären av en privat diskussionsklubb.

Under Bresjnjev och Kosygin var linjen att Chrusjtjov varit en fantasifull "subjektivist",och att detta nu skulle ändras. Ett av uttrycken för det på det vetenskapliga fältet, var att man skulle undvika spekulativa utsvävningar. Det var väl därför UFO-perioden i sovjetisk media blev så kort.

Det bör förstås påpekas att själva idén att staten ska kunna förbjuda åsikter om vetenskap och kultur var ett arv från stalinismen. Hur galna än en del åsikter skulle kunna ansetts vara, borde de naturligtvis ha bemötts i en öppen debatt.

Under Sovjetunionens tio första år var den vetenskapliga debatten och kulturlivet i stort sett helt fritt, medan den politiska debatt som faktiskt fördes hade begränsningar. Endast de som godtog sovjetsystemets existens och inte ville återuppta kapitalismen fick delta i den.

När vänsteroppositionen förbjöds i december 1927, inleddes en strypning av den inomsocialistiska politiska debatten. Och efter att även högeroppositionen krossats ett år senare började stalinisterna också ge sig på kultur och vetenskap. (Och för den delen religion och filosofi etc.)

Det skapade ett system som i princip var helt totalitärt, fram till Stalins död. Men även efter dennes död fanns mycket av den stalinistiska kontrollen över både vetenskap och kulturliv kvar, vilket Zigels öde är ett exempel på.

När Sovjetpressen började intressera sig för UFO:s

(Från min huvudblogg 12 februari 2018.)


Lite kuriosa.

Idag för femtio år sedan (12 februari 1968) rapporterar Svenska Dagbladet att den sovjetiska pressen gjort en helomvändning i sin rapportering om UFOs/ "flygande tefat". Tidigare hade man avfärdat sådana rapporter som borgerliga fantasifoster i väst, typiska för vidskepliga strömningar i den kapitalistiska världen.

Nu publicerar man till synes oförklarliga rapporter från västvärlden, utan att avfärda dem som fantasier, och det förklaras att sådana oförklarliga rapporter även finns i Sovjetunionen.

SvD intervjuar sovjetiska forskare som Felix Zigel som säger att man inte kan veta vad det är, men att den utomjordiska hypotesen inte är utesluten.

Egentligen är det logiskt. Redan 1961 publicerade den australiske kommunistiska journalisten Wilfred Burchett en bok om Gagarins rymdfärd, som även översattes till svenska. Där intervjuade han ledande sovjetiska forskare som bland annat argumenterade för att de båda marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, byggda av marsmänniskor.

Till och med åsikter som liknar de som senare i väst drevs av Erich von Däniken fördes då fram - att det finns belägg för att rymdmänniskor tidigare besökt jorden och var ansvariga för en del av de tidigaste monumenten i ex.vis Egypten.

Om sådana spekulativa teorier kunde föras fram i Sovjet redan i slutet av 50-talet var det ju ologiskt att man ändå kategoriskt förnekade "flygande tefat"...

Därför var svängningen 1968 ganska följdriktig....

Men faktum är att officiella sovjetiska astrofysiker under sent 50- och tidigt 60-tal ofta var mycket mer "flummigt" spekulativa än sina kolleger i USA och västvärlden. I Sovjet rådde då rymdfeber, och entusiasmen för det egna rymdprogrammet var nog en orsak. Det var ju lättare att entusiasmera sig för detta om man antog att rymden innehöll mera intressanta saker än bara plasma, giftiga gasmoln och/ eller grus och sten..
-------------------------------.
Tillägg
Om man kollar lite ser man att den officiella inställningen i Sovjet i denna fråga efter ett tag svängde tillbaks till den gamla linjen. Zigel själv tilläts att bilda Sovjets första UFO-sällskap, men förbjöds efter ett tag att offentligt driva sin linje i denna fråga.

När Svenska Dagbladet kastade masken

Om man följer SvD för exakt hundra år sedan kan man se vilken markant förändring som kom när finska inbördeskriget började.

Innan dess hade man både på ledar-och nyhetssidor behandlat bolsjevismen på ett ganska neutralt, men skulle nästan kunna säga "objektivt", sätt.

Men när det finska inbördeskriget inleddes började man närmast tugga fradga. Borta var all objektivitet, alla försiktiga analyser.

SvD:s beskrivning av det finska inbördeskriget är dessutom gemensam för ledar- och nyhetssidor. Ingen skillnad på "news" och "views" här.

Och den ser ut så här. På ena sidan har vi de vita, rättrådiga representanterna för den legala demokratiska ordningen (på ett ställe kallas Finland för det mest demokratiska landet i världen).

På den andra sida har vi de röda som omväxlande kallas för banditer, ligister, tjuvar och mördare - och agenter för den ryska imperialismen.

Det sägs på ett ställe att allt tal om "social revolution" är rena dimridåer för att dölja att det är tal om rysk imperialism. Varför nu Ryssland skulle försöka erövra Finland med hjälp av odisciplinerade grupper av mördare, tjuvar och banditer framgår inte helt klart. Som militär taktik betraktat torde det ju inte vara speciellt lyckat.

De röda sägs ständigt "mörda", men ingenstans sägs något att de vita skulle göra något liknande. Men i ett reportage hade vi en SvD- reporter i en stad som hölls av de röda. Han skriver förvånat att dessa ännu inte börjat mörda och plundra som de gör överallt annars - men tillägger att det nog bara är en tidsfråga innan de börjar göra det.

Den svenska liberala och "frisinnade" pressen angrips för att den beskriver det som sker i Finland som ett inbördeskrig där olika socialgrupper står mot varandra. Detta säger SvD är rent nonsens - vad vi har i Finland är alltså en laglig regering som står mot organiserad (men samtidigt anarkistisk) brottslighet, bakom kulisserna styrd av Ryssland.

Man kräver att regeringen börjar skicka vapen till den vita sidan.

Av döma av de ettriga attackerna på den mer liberala borgerliga pressen försöker denna åtminstone i någon mån att analysera vad som verkligen sker. Det driver SvD till ursinne.

Nu finns det ett stort problem med synen på de röda som banditer, tjuvar och mördare. Det är nämligen så att det finska socialistpartiet (formellt broderorganisation till de svenska socialdemokraterna!) stöder de röda i inbördeskriget. Styrs även detta parti av mördare och banditer? Det låter lite som Moskvarättegångarna.

Missförstå mig inte . Det fanns både en vit och en röd terror i det finska inbördeskriget, liksom senare  i det ryska. Det finns alltid inslag av terror i inbördeskrig.

Men i SvD:s "manikeiskt" svartvita världsbild är det bara den ena sidan som begår terror - och exempelvis vitgardisternas befälhavare general Mannerheim beskrivs som en av ljusets änglar.

Samme Mannerheim som ganska snart inom den finska arbetarklassen fick ett epitet som sedan kom att användas om honom under många årtionden - "slaktaren".

 PS. Fler exempel på hur SvD kommnterade händelser för hundra år sedan kan man funna här.

Dåtidens Wikileaks

Om man som jag går igenom SvD:s digitala arkiv för 100 år sedan ser man att det Wikileaks gör idag förbleknar mot vad bolsjevikregeringen gjorde efter oktoberrevolutionen.

Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.

SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.

Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.

Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.

De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.

Revolution och kontrarevolution i Ryssland

Några korta kommentarer i anknytning till en artikel av Kajsa Ekis Ekman.

Nu har man under hela året i borgerlig media hört till leda om vilka förfärliga saker som hände efter den ryska revolutionen. Och då syftar man oftast inte på de otaliga offren för stalinismens konsolideringsfas 1929-39. Stalinismen var en politisk kontrarevolution som krossade jämlikhet och arbetardemokrati. Och i det närmaste likviderade hela bolsjevikpartiet.

Nej, de brukar syfta på åren omedelbart efter ryska revolutionen, där de övergrepp som onekligen skedde när en revolution tvingades försvara sig själv mot reaktionära arméer, förstoras och målas upp med de mest nattsvarta färger.

Oktoberrevolutionen inleddes med att bolsjevikerna i september 1917 fick majoritet i sovjeterna, som var demokratiska massorganisationer för framförallt arbetare och soldater. Dessa tog sedan över makten i november.

Den nya regeringen började genomföra ett program som innebar fred med Tyskland, jorden till bönderna, arbetarkontroll över (och efter mitten av 1918 nationalisering av) storindustrin, rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter. Vetenskaplig och kulturell frihet. Och en radikal jämlikhetspolitik.

Revolutionens inledande fas var nästan helt oblodig, men efter att kontrarevolutionära delar av armén med utländskt stöd startade ett uppror inleddes ett blodigt inbördeskrig, med både "röd" och "vit" terror.

Men de herrar och damer som 100 år senare retroaktivt är så upprörda över revolutionen i allmänhet, och den röda terrorn i synnerhet. verkar helt likgiltiga över de offer som kapitalismens återupprättade krävde i Sovjet och Östeuropa..

I grunden var kapitalismens återupprättande den logiska slutpunkten på den kontrarevolution som inleddes av stalinisterna. Medan stalinisterna krossade jämlikheten, arbetardemokratin, inskränkte kvinnornas rättigheter och ströp den vetenskapliga och kulturella friheten, krossade Jeltsin o co planekonomin, som ändå innebar en nästan total frånvaro av arbetslöshet och inflation. Detta ledde förutsägbart nog till en skyhög arbetslöshet och en ofattbar rekordinflation. Vilket i sin tur ledde till att ojämlikheten ökade på ett dramatiskt sett. .

På så sätt slogs de sista landvinningarna från den ryska revolutionen sönder.... vilket förvisso också ledde till många dödsoffer.

Offren för kapitalismens återupprättande tas upp av Kajsa Ekis Ekman i en mycket bra ledare i ETC. Det är nog en av de bättre texter jag läst på länge.

Två citat från denna:

"Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar"...

"Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades."

Ta gärna del av hela artikeln. Den kan läsas här.

 
New Tork Times löpsedel den 9 november 1917.

Var oktoberrevolutionen en "kupp"?

En vanlig föreställning som i synnerhet efter kalla krigets slut blivit helt dominerande är att se oktoberrevolutionen (som ju enligt dagens kalender skedde den 7 november) som en "kupp". Det är ett slarvigt, ideologiskt betingat ordval som mystifierar det verkliga skeendet-

En "kupp" brukar vanligtvis innebära att en del av den härskande eliten genomför en okonstitutionell regimförändring - antingen för att ta makten från en folkmajoritet eller från en annan del av den härskande eliten. En sådan kupp kan endast genomföras genom att en stor del av den härskande klassen aktivt stöder denna

En kupp brukar ha stöd från ekonomiskt mäktiga grupper, delar av militärapparaten, polisen, och/eller säkerhetspolisen. Och förresten ofta också från främmande makter. . Bolsjevikerna hade ingenting av detta. Men de var ett snabbt växande parti. I februari hade de omkring 8000 medlemmar - i juli hade de växt till 177.000. Och dess stöd  var mycket större än deras medlemsantal antyder.

De hade den ryska miltärapparaten, kapitalisterna, polisen, och den statliga byråkratin emot sig. Däremot hade de stöd från en majoritet av de aktiva i sovjeterna, dvs demokratiska organ av arbetare, soldater och fattiga bönder.

Det här var alltså demokratiska organ, och också massorgan. De hade uppstått i kampen, och innehöll många politiska strömningar. Bolsjevikerna hade med politiska medel kämpat inom dessa demokratiska massorgan under 1917. I september fick de majoritet i sovjeterna i Moskva, Petrograd, Kiev, Odessa och alla andra större städer.

Och då bör vi komma ihåg att sovjeterna inte endast var demokratiska i sig – de var det mest demokratiska som existerade i det ryska samhället. Regeringen var vald av ingen, och bestod av en liten klick personer som desperat manövrerade för att få sitta kvar. .

Bolsjevikerna hade vunnit majoriteten i sovjeterna , inte genom demagogi, utan genom en klar politisk linje. Det mest centrala i denna var dels en jordreform, där godsägarna skulle exproprieras och jorden tas över av bönderna. Dels fred, dvs. Ryssland skulle dra sig ut ur första världskriget, som bolsjevikerna såg som ett imperialistiskt krig, där ingen av de deltagande staterna kunde stödas. Dels bröd - en effektiv ekonomisk planering som skulle ge mat åt befolkningen

Detta var de i stort sett ensamma om att driva. De andra partierna var i stort sett eniga om att fortsätta kriget, inte genomföra en ekonomisk politik som hotade borgarklassen, och, med undantag av (stora) delar av det socialrevolutionära partiet, inte låta bönderna få jorden.

Ryssland var stort, och en mycket stor del av av befolkningen var analfabeter och det är fel att säga att bolsjevikerna hade en majoritet i hela folket. Många på landsbygden hade nog inte ens hört talas om dem. Däremot kan det definitivt sägas att de hade stöd av majoriteten av de som var politiskt aktiva och medvetna, och att de hade majoriteten i de stora städerna.

Det var en revolution nedifrån - inte en kupp uppifrån.

Att inse det är den första förutsättningen för att förstå vad oktoberrevolutionen innebar. Om man inte ens förstår det kommer ingenting att falla på plats, och hela synen på denna väldiga händelse kommer att bli totalt förvirrad.

Trotsky´s Red Army

Dagen till ära: en engelsk sång från ryska revolutionens dagar. Melodin är densamma som till den svenska Vi bygger landet.

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise your
Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the way workers stand
Shoulder to shoulder in every land
Though from your ranks your martyrs may fall
Labor united shall conquer all
Then hear the thunder
Of the toiling masses
All creeds and colors
Brain and brawn
United under
The socialist banner
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise
your Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight.

En rysk version lät så här. Om det verkligen funnits en rysk version där Trotskijs namn nämndes vet jag inte. Det verkar finnas delade meningar om den saken.


Leo Trotskij 1918

Årsdagen av Sovjets kollaps

Man kan diskutera när Sovjetunionen kollapsade. Ett bra förslag är nog igår för 26 år sedan. Då försökte Gennadij Janajev och några medsammansvurna sig på en kupp för att störta Michail Gorbatjov och återupprätta en regim av mer klassisk sovjettyp.

Det lyckades som bekant inte. Kuppen var amatörmässig, Janajev var långtifrån någon effektiv ledartyp, och det är dessutom ytterst tveksamt om den skulle ha lyckats även om den hade varit bättre organiserad.

Efter några dagar hade den kollapsat, och dess organisatörer arresterades. Janajev släpptes dock 1994, och dog 2010. Han förblev en anhängare till kommunistpartiet till sin död.

Han och de andra kuppmakarna måste nog ses som män som kraftigt motarbetade sina egna intressen. De ville rädda Sovjetunionen - men deras aktion ledde istället till en våldsam motreaktion som slog sönder allt det de ville rädda.

Kontrafaktisk historieskrivning är det vanskligaste som finns. Man kan ju fråga sig vad som skulle hänt om kuppen ändå hade lyckats. En mer realistisk fråga är nog åndå vad som skulle ha hänt om den inte hade ägt rum...

Skulle Sovjetunionen i någon form funnits kvar om någondera av dessa alternativ hade inträffat? Det går ju inte att svara på.

Själv hade jag under många år hoppats att sovjetregimen skulle störtas, och ersättas med en socialistisk demokrati. Det skedde ju inte. Den ersattes med något som var mycket värre.

Skulle världen se bättre ut idag om Sovjet i någon form hade fått varit kvar? Återigen en svår, eller nästan omöjlig, fråga, men om jag skulle våga mig på ett svar skulle det bli ett försiktigt  - "ja".

Lenins resa

För någon månad sedan såg jag i en bokhandels skyltfönster en bok med titeln "Lenin on train".  Jag blev lite förbryllad över vad den kunde handla om. Var det en bok om hur Lenin såg på tåget som kommunikationsform? En sådan bok skulle kanske eventuellt kunnat getts ut på sjuttiotalet av ”Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK”, men nu var det ju 2017. Så jag var helt förbryllad.

Men nu när den svenska upplagan, ”Lenins resa : vägen till revolutionen 1917”, av Catherine Merridale, (Historiska Media, 2017), kommit ut har jag köpt och läst den. Den handlar ju istället (bland annat....) om året 1917 och den dramatiska tågresa Lenin gjorde genom Tyskland och Sverige, för att komma hem till det revolutionära Ryssland. I Tyskland visste man att Lenin var en ettrig motståndare till att Ryssland fortsatte kriget mot Tyskland, så tyskarna tillät hans genomresa.

Boken är märklig, Å ena sidan är författaren antikommunist, och kallar på flera ställen Lenin för "massmördare”. På sidan 15 konkretiseras detta på följande sätt: "redan vid Lenins tid vid makten mördades tiotusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon." Detta helt utan några referenser...

Den andra meningen är förstås helt absurd. Det förekom med all säkerhet att människor sköts på mycket tvivelaktiga grunder under perioden 1917-1924 i Ryssland, men definitivt inte för att någon ägde ett par glasögon. Man kan kanske – som ett minimum - begära av en historiker att hen ändå kan skilja mellan Lenin och Pol Pot..

Vad gäller det första påståendet vet jag inte om just den siffran stämmer eller inte, men man bör förstås påpeka att det mellan 1918 och 1921 rådde ett inbördeskrig i Ryssland, där dödandes skedde på båda sidor. Troligen dog minst lika många anhängare till Lenins regering i den vita terrorn, som kontrarevolutionärer dog i den röda. Om man adderar dödstal utan att se till det historiska sammanhanget hamnat man alltid fel.

Men å andra sidan. Bilden av Lenin i boken är i andra avseenden trovärdig, och bygger uppenbrligen på en omfattande research. Och den bild som ges är inte den som brukar vara vanlig i den borgerliga diskursen efter "murens fall".

Det intryck man får är minst av allt en maktlysten diktator in spe som förbereder en "kupp". (Merridale kallar faktiskt på ett ställe oktoberrevolutionen för just en kupp, men eftersom bokens beskrivning slutar nån gång på sensommaren 1917., påverka detta inte handlingen...)

Lenin beskrivs i och för sig som en fanatiker, som mot alla odds trodde att det skulle vara möjligt för sovjeterna att ta makten och störta den borgerliga regering som tillsattes efter tsarens fall. Men eftersom alla vet att det ju faktiskt var det som senare hände, framstår ju "fanatismen" här mest av allt som... realism.

Den bild av Lenin som framkommer är annars framförallt den av en person som osjälviskt offrar sig själv, sin bekvämlighet, sitt anseende, sin sinnesro - för hoppet om en socialistisk revolution. I Ryssland, och i hela världen. En man som exempelvis inte brydde sig om hur han var klädd. När han kom till Stockholm fick några av hans vänner övertala honom att köpa en jacka på PUB - som han sedan av döma av bilderna på honom från åren efter - behöll i flera år... även efter maktövetagandet...

När hans vänner tyckte att han borde handla lite mer kläder snäste han av dem med att han inte tänkte åka till Ryssland får att starta en herrekipering utan för att starta en revolution...

Om han inte brydde sig speciellt om kläder, verkade han heller inte bry sig speciellt mycket om mat. När de andra åt var han ofta så intensivt upptagen av att läsa de senare nyheterna i dagstidningarna att han inte fick i sig speciellt mycket. Någon gourmet var han minst av allt.

Han tvekade inte att sätta sig i en minoritet om så behövdes. I själva verket var han nästan konstant i minoritet. När han kom tillbaks till Ryssland fick han reda på att bolsjevikpartiet - på förlag av Stalin och Kamenev - bestämt sig för linjen att stöda den provisoriska regeringen. Lenin vägrade godta detta, och var till en början nästan ensam om att driva linjen att sovjeterna istället skulle ta makten för att  bilda en ren arbetarregering. Han sågs som närmast galen, men efter någon månad hade han genom en ettrig argumentering lyckats vinna majoriteten. Och sedan gick de ju som det gick...

Var detta något negativt? Det anser ju författaren och man man läser hennes sista kapitel kan man ibland komma på tanken att hon kanske ändå hade rätt... För där får man veta på vad som senare hände med alla de människor som hon skildrat. Det är en dyster, på gränsen till mardrömslik skildring. I stort sett alla avrättades under Stalinregimen. Lenins änka Krupskaja klarade sig - det skulle se för illa ut att avrätta just henne - men hon tvingades vara mycket tyst i slutet av sitt liv.

Men detta visar ju också att de som säger att stalinismen var en följd av leninismen har begått ett stort tankefel. För att Stalin skulle segra var det nödvändigt att i stort sett alla de som genomförde revolutionen hade likviderats.  Undantagen var närmast typ en handfull.

Det fanns i Stalins samhälle ingen plats i toppen för de som var mer intresserade av att läsa tidningar och arbeta för revolutionen än av mat och kläder... Det som nu gällde för dessa var istället ett överflöd av mat (gärna gourmetmat!) och dyra kläder.... De som blev kvar i toppen var karriärister som ville vara där för att de ville leva ett liv i bekvämlig lyx. Och de som aktivt ville något annat måste avrättas.

Men - undrar någon - var ändå inte stalinismen på något sätt nödvändig på sikt?  Men i så fall får man börja reflektera över en annan av Lenins enligt Merridale  "fixa idéer". Nämligen att revolutionen måste spridas utanför Ryssland för att segern skulle kunna vara säker.

Där hade han också rätt, men där lyckades det sämre. Så efter ett förödande inbördeskrig stod ett fattigt land med en med nödvändighet halvgången "socialism". På alla håll omgivna av fiender.

Detta var stalinismens grogrund. Om revolutionen verkligen HADE spridits till de mer utvecklade länderna i Europa skulle stalinismen inte haft en chans.

Nu är kontrafaktisk historieskrivning allitd vanskligt, men just här känner jag mig alldeles ovanligt säker på min sak...