Vänterpartiet - vare sig "antisemitiskt" eller "sionistiskt"

Vänsterpartiet är idag utsatt för mycken kritik. Alla partier bör förstås kritiseras - men  kritiken mot just V har för länge sedan passerat alla rimliga krav på saklighet.'

Den aktuella kritiken  kommer från två helt motsatta håll. Men det gemensamma för dessa är att de kritiserar V för deras politik gentemot Palestina, Israel och Gaza.

Men där upphör likheterna.

Kritiken från höger hävdar att V är ett antisemitiskt parti, eller hyllar Hamas. Eller någon kombination av detta.

Så vitt jag fattar motiveras detta med att V inte genast utesluter alla som hårt (enligt kritikerna tydligen alltför hårt) fördömer Israels övergrepp mot palestinier i allmänhet  och dess folkmordsliknande politik i Gaza i synnerhet.

Det är ju rent nonsens. Den enda vänsterpartist som jag känner till som verkar ha haft antisemitiska åsikter uteslöts för länge sedan. Med all rätt.

En annan vänsterpartist - som inte var antisemit men som okritiskt stödde PFLP (som deltog i oktoberattacken 2023) uteslöts också.

Förutom den första personen har jag inte sett något belägg för att någon vänsterpartist är antisemit. Det gäller även den riksdagsledamot som omdömeslöst nog delade en bild, som hon inte verkade fatta hade en antisemitisk bildtext. Hon fördömde hårt bildtexten, när hon till sist insåg dess karaktär. Hon uteslöts från riksdagsgruppen, men inte från partiet.  

Den andra kritiken kommer från, ska man kanske säga, vänster. I den är bilden av V den rakt motsatta. V beskrivs som ett parti som inte tål alltför hårda fördömanden av Israels terror. 

Och som utesluter alla som kommer med sådana fördömanden.

Jag har till och med hört insinuationer att Vänsterpartiet  skulle vara ett "sionistiskt" parti.  

Så vitt jag fattar har två personer uteslutits ur partiet, och en från riksdagsgruppen. Det är förstås möjligt att det funnits något till exempel som jag missat.

Det hindrar inte Kajsa Ekis Ekman - som jag annars i hög grad respekterar! -att skriva att V "uteslutit medlemmar med en fart som skulle göra Stalin grön av avund". Detta är sannerligen att ha sinne för proportioner. Eller rättare sagt inte ha det.

Stalin och hans regim inte endast uteslöt över 800.000 partimedlemmar i SUKP under slutet av 30-talet - de allra flesta av dessa blev också dödade, eller skickade till arbetsläger. Och även de som kom till arbetsläger fick ju ofta också en ganska så begränsad återstående livslängd. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Att då formulera sig som om uteslutningen av två, eller tre, partimedlemmar skulle överskugga Stalins massutrensningar (och massmord) är ju bisarrt. Ja, Ekman menar förstås inte detta bokstavligt, men även retorik borde väl ha sina begränsningar.

Slutligen. Lyssna gärna på detta utdrag från ett riksdagstal av Nooshi Dadgostar.

Det är vare sig antisemitiskt eller sionistiskt. Det är däremot mycket bra.

En ny vänsergrupp?

Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.

De flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är vänster, i någon rimlig mening av ordet.

Jag är (ganska så passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på  förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från 1967 som finns på YouTube.

Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.

Jag skulle kanske  kunna hålla med utbrytarna om en del saker  men om det inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att fundera på att gå med.

Jag har varit med i smågrupper på vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer jag inte att börja med igen.

 

Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.

De flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är vänster, i någon rimlig mening av ordet.

Jag är (ganska så passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på  förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från 1967 som finns på YouTube.

Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.

Jag skulle kanske  kunna hålla med utbrytarna om en del saker  men om det inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att fundera på att gå med.

Jag har varit med i smågrupper på vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer jag inte att börja med igen.

 

Med Vänsterpartiet försts maj

Jag demonstrerade med Vänsterpartiet i Södertälje idag. Samling 12.30, avgång 13.00 och vi gick till stora torget. Ett möte med bland annat flera bra tal.

Jag är inte bra på att räkna deltagare på demonstrationer men vi var definitivt färre än vi borde vara. Med den mest reaktionära regering Sverige har haft på över hundra år borde massor av människor demonstrera.

Men det kändes ändå bra att vara med och uttrycka sin avsky mot det högerstyre vi har idag.  Och sin önskan om en radikal vänsterpolitik.

Nooshi Dagostars...

... tal inför statsminsteromröstningen var faktiskt lysande. 

 Hör det!

 Här. 

 

Rösta på Vänterpartiet!

 Jag kommer att rösta på Vänsterpartiet i valet. Och uppmanar alla andra att göra det. 

Detta val är ett viktigt val. Det är viktigt av flera skäl - framförallt för att det är nödvändigt att stoppa en borgerlig regering, dominerad av Moderaterna i en nära allians med Sverigedemokraterna. Det skulle bli en av de mest reaktionära regeringar vi sett i Sverige. Man får nog gå mer än hundra år bak i riden för att finna en lika reaktionär regering...

Dessutom skulle (bland annat) en sådan blåbrun regering vara ett effektivt hinder mot kampen för att stoppa privatiseringen av skolan.

Men Socialdemokraterna är inte längre ett vänsterparti. Det vill regera med det nyliberala Centern, och dessutom kraftigt anpassa sig till deras politik. Nu säger visserligen numera även V att de vill regera med C, vilket jag inte alls uppskattar. Men en röst på V är ändå det bästa sättet att motverka Centerns chanser att vrida regeringspolitiken än mer åt höger. 

Dessutom vill ju C absolut inte regera med V - så en röst på V är ett sätt att motverka Annie Lööfs planer på att marginalisera vänstern i svensk politik. 

Den viktigaste frågan i världen idag är annars att bekämpa den globala uppvärmningen. Det inser också Vänsterpartiet,   vilket även det är ett bra skäl att rösta på V.  Sedan är det en annan sak att V nog inte dragit de fulla konsekvenserna av detta. Jag förstår mycket väl logiken bakom kravet på att sänka bensinskatten, men jag anser ändå att det är helt och hållet fel. 

Det bästa som kan hända i valet är en rödgrön majoritet, med ett mycket starkt vänsterparti. 

Men samtidigt anser jag (pga klimatfrågan) att ett starkt Miljöparti  i just riksdagsvalet på ett sätt  är något positivt. I de lokala valen  har MP till och från spelat en mycket förrädisk roll  - de har inte så sällan samarbetat  med de regeringsfientliga borgarna, och till och med med M. Men hotet från Sverigedemokraterna torde i dagens läge vara ett absolut hinder för dem att i just i riksdagsvalet samarbeta med något annat borgerligt parti än - Centern...

Centern är annars nån sorts olustig joker i svensk politik. Jag skulle absolut föredra att V skulle deklarera att de vare sig vill regera med C - eller samarbeta med C om budgetfrågor. På sätt och vis verkar C vare mer "klassmedvetet" än V. De ser V som sin klart deklarerade fiende, och det talar till V.s fördel. Tyvärr är inte den inställningen ömsesidig...

Alltså - jag anser att en röst på Vänsterpartiet är en självklarhet. Även om jag ändå har en smula förståelse för de som inte står ut med V.s linje om bensinskatten och röstar på MP istället. 

 

V, VPK och nutidens allmänna elände

Jag har röstat på Vänsterpartiet i varje riksdagsval sedan 1994. Det är det enda parti som har en chans att komma in i riksdagen, och som har några likheter med de politiska åsikter jag har. Jag skriver medvetet "några likheter" för mycket mer än så är det inte.

Inom V idag förs inte fram några krav som på allvar utmanar maktförhållandena i samhället. Allt är så vagt, så försiktigt.

Titta bara på kongressdebattten. En del vill hålla sig inom de ekonomiska ramarna, andra vill att staten ska låna pengar för att gå utöver dessa. Låna pengar? Av vem?  Av storföretagen? Som sedan ska ha tillbaka dessa, med ränta.

Det var helt andra diskussioner inom det gamla VPK. Se gärna detta exempel - en partiledarutfrågning av CH Hermansson från 1967. Inte 1968, som det står på YouTube - om man lyssnar noga hör man att den torde ägt rum någon gång andra hälften av 1967, som en sorts mellanvalsutfrågning.

Om ni inte orkar höra hela (i början är det mest tramsfrågor) gå gärna in mellan 21.17 och 28.32. Där pressas Hermansson med frågor om skattepoltik och nationaliseringar. Det framgår att VPK vill nationalisera banker och de största företagen. Och då med någon sorts ersättning,

Utfrågarna undrar nästan lite upprört om dessa ersättningar inte kommer att ätas upp av de drastiska förmögenhetsskatter som VPK då stod för. Hermansson förnekar inte alls detta. Tvärtom framgår det ganska klart att endast små aktieägare i prakitiken ska få ersättning. Han protesterar inte när de "tre O:na" (Olivercrona, Ortmark, Orup) frågar honom om det inte i praktiken innebär en konfiskering.

Hermansson är genomgående ödmjuk, lugnt resonerande - men glasklar.

Ett vänsterparti med en sådan linje skulle jag kunna rösta på med en viss entusisasm. Nu är det väl mer av att rösta på "det minst onda" Eller så.

En annan av ljuspunkterna  i intervjun är nog alldeles mot slutet där utfrågarna pressar Hermansson på kvinnornas ställning bland de ledande VPK-poltikerna. Den var inte speciellt stark, för att uttrycka det lite försiktigt,

De citerar ett uttalande av VPK om att kvinnornas svaga ställning i samhället är ett hot mot demokratin. Och de ställer följjdfrågan om inte kvinnornas svaga ställning i VPK inte också är ett hot mot demokratin.

Hermansson svarar mycket kort. Ja, säger han det är ett hot mot demokratin. Det finns inte ens en antydan till undanglidningar eller undanflykter.

Av alla partiordföranden som funits i de stora partierna i Sverige så länge som jag följt poltik överhuvudtaget har Hermansson varit den utan undantag mest imponerande.

Han levde ovanligt länge, och dog för något år sedan. Men det är inte endast han som är död. Det samhällsklimat där man kunde föra den typen av diskussioner om ekonomisk makt, även av en ordförande för ett riksdagsparti, finns inte längre.

Nej, "allt" var inte "bättre" "förr".  De hände dessutom mycket positivt efter 1967, som ex.vis den framväxande kvinnorörelsen på sjuttiotalet. Och även när vänstervågen gått över kom det under 90-talet upp värdefulla insikter om hur vanligt det är att barn utsätts för övergrepp, och det uppstod ett arbete för att bekämpa detta. Men även där kom en motreaktion, och idag har de mesta av dessa insikter raderats ut.

Jag upplever mig mer och mer som om jag lever i en värld jag inte känner igen. Där dåliga alternativ ställs mot varandra, och där de ljuspunkter som fanns sakta slocknar en efter en. Det kanske är en psykologisk egenhet hos mig. Ja, delvis, men inte framförallt. Det är inte jag som har fått en depression som gjort att jag ser världen mörkare. Det är världen som har blivit mörkare.

Jag skulle vilja att de insikter som i olika frågor fanns på 60-70- och i vissa frågor till och med på 90-talet fick en rennäsans. Men det känns mest som en, kanske inte from, men enfaldig, och på gränsen till dåraktig, förhoppning.

När jag vägrade delta i en valkampanj

Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.

1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.

VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.

Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.

Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.

Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..

Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.

Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.

Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.

När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.

Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.

Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.

På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.

Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna

(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).

Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.

I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.

Hundraårsdagen

Idag för exakt hundra år sedan inleddes den kongress då det som nu är Vänsterpartiet bildades. Först dagen efter tog sig det nya partiet ett namn - Socialdemokratiska Vänsterpartiet.

1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska  Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.

Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.

Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.

Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.

Jag röstade på VPK i skolvalet 1970, men sedan dröjde det till valet 1994 då jag började rösta på V igen.* Sedan dess har jag röstat på V i alla riksdagsval, men har aldrig varit medlem. Det kanske man skulle bli?

Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli,  som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.

Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in.  Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V  i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.

CH Hermansson

CH Hermansson är död. Det känns sorgligt, på många sätt.

Han var nog en av orsakerna till att jag definitivt inte blev anti-kommunist när jag systematiskt började intressera mig för politik, 1964. Då var jag nio år, och började läsa Ny Dag, som då var en dagstidning. Under 1963 hade Hermansson förvandlat Ny Dag från en tidning som dels alltid stödde Sovjet, dels nästan aldrig tillät inre kritik, till en tidning där både inre kritik och kritik av Sovjet var helt legitim.

Det fanns några enstaka undantag även innan; i förkongressdebatterna i Ny Dag 1935 och 1953 hade kritik mot partiet tillåtits, men de som kritiserade blev uteslutna strax efteråt. Och på en, säger en, punkt hade faktiskt Ny Dag kritiserat Sovjet sedan mitten av 50-talet, och det var för att man hade dödsstraff. Men det var i stort sett de enda undantagen, annars var monolitismen total.

CH Hermansson blev redaktör för Ny Dag redan 1961, men det var först 1963 som han aktivt började förändra tidningen. I förkongressdebatten i slutet av 1963, vimlade det för första gången av mot partiledningen kritiska inlägg. Och detta år fördömde ex.vis Ny Dags ledare Sovjets och Kinas sätt att föra polemiker mot varandra i hårda formuleringar. Hermansson skrev att Sovjets och Kinas ledare mest av allt liknade grälande "rallare och beväringar på permissionsresa"... Sovjetkritiken fortsatte sedan att komma med jämna mellanrum. När Nikita Chrusjtjov avsattes kritiserade Ny Dag den odemokratiska och godtyckliga beslutprocessen.

Någon kan tro att Hermansson endast tillät kritik mot ledningen 1963 eftersom han själv var i opposition mot den. Men när han blev partiledare i januari 1964 fortsatte tidningen, både före och efter att Hermansson avgick som redaktör, med att ofta ta in hårda inlägg med angrepp - mot Hermansson själv. Dessa besvarades förstås, men de publicerades gång på gång.  Och de som skrev dem blev förstås aldrig uteslutna...

För några år sedan skrev SvD:s politiska kommentator att Vänsterpartiet var Sveriges mest bråkiga parti, där medlemmarna var som minst lojala mot ledningen

Det skulle ingen kunnat skriva 1962. Och den förändring som ledde till detta är till stor del CH Hermanssons förtjänst.

Nåväl, det innebar också för mig att när jag började följa politiken var det de vuxna sa om kommunister som obehagliga personer som alltid lydde Sovjet och var emot all demokrati effektivt dementerat genom att jag läste Ny Dag, Men om det hade hänt några år tidigare hade ju intrycket blivit något helt annat....

Så jag tror att Hermansson betydde en hel del för hur jag sedan skulle komma att utvecklas politiskt.

Dessutom var han så bra på TV... han var den tveklöst mest intressanta och sympatiska av partiledarna....

Den som vill ta del av Hermansson när det begav sig kan titta på honom i denna TV-utfrågning. Det står på You Tube att den ägde rum 1968, men om man lyssnar noga inser man att den torde ha ägt rum hösten 1967. Första hälften präglas av tramsfrågor, någon gång efter mitten börjar den bli riktigt intressant. Han svar på frågor om konfiskation och nationella befrielserörelser är faktiskt ganska så bra, och pedagogiska. Hans svar alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet, är imponerande och korta, han försöker verkligen inte slingra sig....

Den är en upplevelse, den är en tidsresa. Se den gärna.

Att läsa Ny Dag

Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,

Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen.  Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.

Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.

Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.

Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.

Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.

Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.

Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.

Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna  av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.

Jag skriver  "nästan" för det fanns ett undantag.  Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.

Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra  Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.

Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska  ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som  grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.

Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen,  skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.

Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.

Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.

Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.

Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät  även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.

I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....

På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat)   Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna  i Sverige till att bli en av de mest debattglada.

CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.

Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.

Kommunister mot barnaga 1966

Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.

Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."

Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.

Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.

Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.

Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...

En film om Enhet-Solidaritet 1973

Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973 . Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma år hade hetat KFML).

Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.

Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....

KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...

Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...

Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.

Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.

Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.

Röstar på Vänsterpartiet i morgon

I morgon kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla riksdagsval från och med 1994. Innan dess hände det att jag röstade på socialdemokraterna - 1982 och 1988 - och på partier på vänsterkanten som inte hade en chans att komma in - 1976, 1979 och 1991. 1985 kunde jag inte rösta, för jag hade haft bort mitt röstkort, och bodde i en helt annan del av landet än var min vallokal låg.

Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).

Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV.  Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...

Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle.  Det sätter partiet i en sorts särställning.

Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.

CH Hermansson i TV

Den om vill få en omtumlande politisk tidsresa kan klicka här. Då kommer ni till en SVT-intervju med CH Hermansson "inför valet 1968", men om man lyssnar noga märker man att den måste vara gjord någon gång i tidig höst 1967. Det är alltså en form av mellanvalsutfrågning.

Frågorna är ofta tramsiga, men Hermansson svarar genomgående mycket bra. Se speciellt frågan alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet! När han får frågan om den låga kvinnliga representationen i partiets ledning är ett hot mot demokratin, svarar han kort och gott "ja". Utan några undanflykter.

När han talar om socialisering av storföretagen är han så radikal att jag inte kan tänka mig att någon ledande vänsterpartist idag skulle låta på ett liknande sätt.

Det är en nästan svindlande känsla när man hör intervjun. Det var sannerligen en helt annan politisk situation då - och det märks verkligen.

Jag måste medge att jag önskar att den politiska situation vi har nu i väsentliga avseenden låg mycket närmare den som vi hade då....

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.