Albaniens brytning med Kina...

...och de svenska maoisternas reaktioner.

Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.

Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.

Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.

Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.

Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.

Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.

Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.

För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.

Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.

För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna

Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...

Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar,  men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....

Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".

Det fanns två klart definierade  maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).

Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.

Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.

SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.

Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.

Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.

Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.

Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism

Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.




Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.

En maoistisk renässans i Kina?

Jag har aldrig varit maoist, och kommer aldrig att bli det. Å andra sidan är jag lite irriterad över den ensidiga behandling som maoismen får i västvärlden idag. Den maoistiska perioden i Kina beskrivs ensidigt som någon sorts helvete på jorden, utan några som helst försonande drag.

I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.

Man kan läsa detta:

"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom. 

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."

Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid. 

Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...

Slutet på tio år av kulturellt förtryck

Från Svenska Dagbladets nyligen öppnade webbarkiv tar jag mig friheten att citera en kort TT-artikel från den 28 oktober 1976. Den kom ungefär två veckor efter nyheten om att ultramaoisterna i de s.k. fyras gång - Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen - fallit i Kina. Den beskriver i sin korthet faktiskt en händelse som var historisk. Det var slutet på ett tioårig totalitär kulturpolitik i Kina.

"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.

Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.

Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.

Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.

Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.

En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.

När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.

Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande  i Kina.”


Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.

Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.

Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.

Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.

Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.

En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....

Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.

Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.

För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.

Jämlikhetsideal och kulturrevolutionär bildkonst

/Jag skrev för ett tag sedan om kulturrevolutionen i Kina. Ända sedan jag i början av 70-talet först försökte få en rationell bild av detta komplexa fenomen har jag ansett att denna leddes och dirigerades av en byråkratisk gruppering i kommunistpartiets ledning för att slå ut sina rivaler i partiet. Deras motiv var helt annorlunda än de som redovisades i retoriken. Däremot har jag vacklat fram och tillbaka i synen på de massmobiliseringar som skedde under kulturrevolutionen. Var de så att säga en entydigt reaktionär stalinistisk lynchmobb eller innehöll de också starka positiva inslag? Efter att ha sett en utställning på Folkens Museum 1997 blev min bild av denna gigantiska massrörelse mer positiv än tidigare, vilket bland annat tog sig uttryck i denna artikel i Internationalen 15/1997. Idag skulle jag kanske låtit lite mer dämpad... eller kanske inte./


Kulturrevolutionen i Kina var en mycket omstridd händelse. Inställningen har skiftat från de extrema maoisternas reservationslösa hyllningar till anti-kommunistiska beskrivningar av denna period som helvetet på jorden.

Inom den svenska 60- och 70-talsvänstern hyllades kulturrevolutionen av många grupper - alltifrån ultramaoisterna i rebellrörelsen 1968, som ville sprida kulturrevolutionen till Sverige och förvånade sin omgivning genom att ständigt pracka på folk lösryckta mao-citat (som "bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse") till de ultra-sofistikerade akademikerna i Förbundet Kommunist.

I motsats till dessa grupper såg trotskisterna kulturrevolutionen som ett sätt för den maoistiska fraktionen inom den kinesiska byråkratin att mobilisera ett folkligt stöd för sin kamp inom denna byråkrati. Samtidigt fanns det stora skillnader även bland trotskisterna - medan somliga betonade byråkratins intriger framhöll andra de väldiga massmobiliseringarna och hoppades att de skulle kunna leda till en revolutionär utveckling där byråkratin kunde kastas över ända.

 Färgglada bilder
På Folkens Museum Etnografiska pågår nu Drömmen om det goda samhället, en utställning om kulturrevolutionär konst från 70-talets Kina. Bilderna har samlats av Jan Myrdal och Gun Kessle under deras resor i Kina.

Det var inte med några större förväntningar jag gick dit. Själv var jag trotskist redan under 70-talet och minns alla diskussioner med hopplösa maoister om mao-kulten och partidiktaturen i Kina. Men när jag började gå omkring och studera de färgglada bilderna blev jag, mot min vilja, fascinerad.

Jag hade väntat mig se bilder som påminde om den stalinistiska "socialrealismen" - kraftiga muskulösa (naturligtvis manliga) arbetare och soldater med framskjutna hakor och som med en bister uppsyn visar sin beslutsamhet och mod. Men de bilder som visas på Folkens Museum ligger långt från denna olustiga tradition.

För det första är den macho-framtoning den stalinistiska konsten hade (och som den för övrigt hade gemensamt med den nazistiska) helt frånvarande. I själva verket förekommer kvinnor minst lika ofta som män på bilderna - troligen oftare (jag räknade inte). Än mer intressant är att de mycket ofta förekommer i bilder som avbildar traditionellt manliga sysselsättningar - som industriarbetare, militärer, och truckförare.

I bild efter bild ser vi hur kvinnor tillsammans med någon enstaka man sköter maskiner eller bygger skyddsrum. När jag till sist upptäckte en bild som bara föreställde män visade det sig att de tillverkade korgar - en traditionell kvinnosyssla!

Skrattar
Om bilderna inte är macho-betonade är de inte heller bistra. I själva verket är i stort sett alla glada och skrattar - även de som med vapen i handen ska försvara sig mot imperialismen. Människor ler mot varandra,  deras ögon lyser av entusiasm. Det hela kunde te sig kusligt, men gör det ändå inte. Bilderna liknar mer "Läsa Leka Lära", eller vad nu min första bok i grundskolan hette, än stalinistisk socialrealism.

Det intryck bilderna försöker förmedla är dels jämlikhet (både ekonomisk och mellan män och kvinnor). dels en allmänt uppsluppen stolt glädje. Det är absurt att kalla dem för verklighetsförfalskningar - de gjorde inte anspråk på att skildra verkligheten. Inga kineser trodde att alla människor log och skrattade hela tiden - lika lite som de trodde att de traditionella mansyrkena framförallt utfördes av kvinnor. Det här är idealbilder - syftet är att skildra ett drömt paradis, inte verkligheten.

Det intressanta för oss är att detta paradis framställs som ett jämlikhetens paradis. Hur naiva än bilderna ter sig finns det ändå något som berör mig djupt i dem.

Ja, jag vet att kulturrevolutionens ledning var byråkrater som levde på en helt annan nivå än de människor som de ledde. Jämlikheten omfattade förvisso inte Mao och hans medarbetare. Men det är åndå intressant att maofraktionen tvingades vädja till människors längtan efter jämlikhet för att kunna mobilisera dem. De miljontals människor som mobiliserades under kulturrevolutionen tog jämlikhetsidealet på allvar.

Och hur "naiva" dessa ideal än kunde te sig var de mänskliga och ger än idag hopp för framtiden -  i motsats till de ideal som idag är förhärskande hos yuppies i Kina och i Sverige.


Erik Rodenborg
(Internationalen, 15/1997)

Kulturrevolutionen 50 år

Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.

Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.

När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.

Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika  beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till  massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.

Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen  under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...

Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.

Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är,  men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.

Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet

Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:

”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”

Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:

"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?

The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”

Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:

"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.

None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."

Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.

En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).

Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:

"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."

Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:

"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."

Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.

Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt en spegelbild av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .

Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....

Min bild av Kina genom åren

Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på Sovjet genom åren .

Där beskrev jag hur jag redan i barndomen tidigt fick en relativt positiv bild av Sovjet, i någon form av protest mot de vuxnas negativa syn.

Men denna positiva bild av Sovjet motsvarades inte alls av någon motsvarande  positiv bild av Kina. Min bild av Kina var om något negativ. Jag uppfattade snarast Kina som skrämmande.

Den vikigaste orsaken till detta var nog Maokulten.

Mitt första minne av Kina var nog när Kina angrep Indien 1962. Nästa var när Kina hamnade i konflikt med Sovjet. Kina var för mig svårbegripligt. Det var något dunkelt över det.

Jag har ett minne av att min far på största allvar talade om Kina som "den gula faran". Jag brukade inte svälja min fars åsikter om någonting, så ej här. Han var oroad över att Kinas folkmängd växte och därför var en fara för världen. Det lät bara konstigt.

När Kina sprängde sin atombomb 1964 blev jag på allvar intresserad av vad Kina egentligen var för land. Då var jag nio år.

På det skolbibliotek som jag mycket ofta besökte fick de regelbundet bildtidningen "Kina". Det första numret jag läste var novembernumret 1964. Jag lyckade snabbt övertala bibliotekarierna att jag skulle få numret. De var inte intresserade av att ha det, så de gav det till mig. Sedan fick jag alla nummer av den tidningen fram till och med 1967.

Ju mer jag läste ju mer förundrad blev jag. Redan i det fösta numret reagerade jag på terminologin. Det talades om "folkets demokratiska diktatur". Det fick mig att tänka på Orwells "1984". En sorts absurt språk, som jag antog var ett totalitärt bedrägeri. Nu finns det en (stalinistisk) teoribildning bakom den termen, med det visste jag inte. Det förefäll mig bara som ett ovanligt absurt nyspråk.

Jag fortsatte att läsa ”Kina”, och dessutom en mer "teoretisk" tidning, som hette "Kinesisk bulletin", Det enda jag minns från den senare är en intervju med Lin Biao från 1965. Där fick han en fråga som ungefär löd så här (citerat ur minnet).

"Somliga anser att Kina har en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen. Vad anser du om det?"

Lin Biao svarade ungefär så här: "Jag anser inte att man kan ha en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen".

Jag tyckte formuleringarna var lite väl tillrättalagda och tänkte att de som ansåg att Kina har en alltför hård linje mot USA förmodligen inte använde termer som aggressiv, blodtörstig och imperialistisk om detta land. På något sätt följde svaret logiskt från hur frågan formulerades och det tyckte jag var lite pinsamt.

När kulturrevolutionen kom blev det än märkligare. Maokulten firade triumfer, och  tidningen "Kina" fylldes av stora idolbilder på Mao Zedong, sida upp och sida ner. Och av hans beundrare. På en bild satt  människor på en grässlätt och läste Maos lilla röda. Texten förklarade att det var kinesiska meteorologer som förbättrade sina kunskaper om sitt ämne genom att studera ordförande Mao. Det lät inte klokt.

På något sätt verkade Kinas politik för mig så oerhört irrationell. Jag hade en spontan motvilja mor personkult, och uppfattade det som att man med nödvändighet måste ha något att dölja om man gav ut tidningar som sida efter sida vältrade sig i sådan.

Biblioteket fick även propagandamaterial från Sovjet, som jag fick ta hem, Även om jag inte var okritisk mot detta, gav det ändå ett mer rationellt intryck.

Dessutom hyllade Kinas ledare Josef Stalin. Det var ju logiskt att ett regering som bedrev en hejdlös kult av sin ledare skulle hylla en annan ledare som också varit föremål för en hejdlös kult. Jag jämförde med Nordvietnam, där Ho Chi Minh naturligtvis var respekterad, men inte alls verkade vara föremål för en kult. Den behövdes inte, om en ledare var genuint respekterad. Eller det var så jag tänkte.

Sommaren 1967 träffade jag maoister för första gången i mitt liv. Jag var 12 år och vid affären i Gräddö stötte jag på några ungdomar som jag började diskutera politik med. De stödde Kina och jag var verkligen förundrad. Tyckte det var intressant, men blev inte övertygad av vad de sa.

Det var något märkligt med Kina. Efter ett tag började det komma tidningsartiklar som beskrev Kina som ett land som strävade efter jämlikhet. Det lät sympatiskt, men jag kunde inte förstå hur detta kunde förenas med att man hade en ledare som hyllades som en gud. Min magtraktskänsla sa mig att det måste ligga många hundar begravda, för att uttrycka det bildligt.

Så jag kunde aldrig bli maoist. När jag snabbt gick åt vänster 1971 blev jag istället trotskist. Det verkade ju betydligt mer rationellt. Men fortfarande var jag förbryllad över Kina. Sovjet var lätt att förstå, men Kinas underliga kombination av å ena sidan jämlikhetsretorik och (påstådd) demokrati på basplanet och den mest absurda och totalitära kulten av en påstått allvetande och allgod ledare gjorde mig förbryllad.

Det fanns en kinesisk trotskist som hette Peng Shuzhi. Han bodde i Hongkong och hade en linje som många tyckte var väldigt konstig, Han menade att man i kulturrevolutionen borde ha stött Liu Shaoqi, mot Mao Xedong. Trots min spontana anti-maoism tyckte jag också det verkade vara en konstig linje. Visserligen sa han att stödet skulle vara "kritiskt" men åndå...

Han menade att Mao stod för vad han kallade "hardline stalinism" medan hans motståndare under kulturrevolutionen stod för "softline stalinism". Det lät oerhört förenklat, tyckte jag.

Men så kom 5 april 1976. Jag läste i tidningarna hur polisen i Peking slagit ner massdemonstrationer till stöd för Deng Xiaoping. Demonstranter hade lagt ner blommor på Chou En Lais grav och ropat slagord till stöd för Deng.

På något sätt verkade för mig då pusselbitarna då falla på plats. Jag skrev till och med en liten text om saken, som jag dessbättre inte försökte sprida någonstans.

Men jag tänkte i alla fall att varje förändring bort från den totalitära Maoregimen, med dess personkult och dess bisarra retorik, måste vara ett steg i rätt riktning. Och den 12 oktober samma år föll så "de fyras gäng", Det var faktiskt en av de få politiska händelser som gjort mig genuint glad. Det kan nog endast jämföras med när Saigon befriades 30 april 1975, eller när Pol Pot-regimen störtades av Vietnam i januari 1979.

Ja, men vad säger jag om allt detta nu? Jag måste fortfarande erkänna att jag har mycket svårare att ha någon välgrundad åsikt om Kina än vad jag åtminstone trott mig ha om Sovjet.

Bortsett från att jag definitivt anser att revolutions i Kina 1949 liksom den i Ryssland 1917, var ett stort framsteg som hade en världshistorisk betydelse.  Men hur ska man se på utveckligen efter den?

Utvecklingen i Kina är mycket mer motsägelsefull än den i Sovjet. I Sovjet är det ganska lått att skija mellan en mycket positiv period efter revolutionen, den katastrof som stalinismen innebar, och den mer motsägelsefulla perioden efter Stalin.

Vad gäller Kina var min obehagskänsla inför Maokulten mer än motiverad, men så här i efterhand anser jag att kulturrevolutionen också var motsägelsefull, och inte enbart negativ. Å ena sidan en bisarr retorik, och en regim som upprätthöll sin makt genom förtryck och en rent av fnoskig personkult - å andra sidan massmobiliseringar och en jämlikhetsretorik (som på basplanet inte alltid var endast retorik).

Och vad ska man säga om Kina idag? Är det kapitalistiskt, eller inte ? Om det är det så hade ju Mao ändå rätt när han redan 1966 kallade Deng för "kapitalistfarare". Et epitet som när det begav sig jag uppfattade som bisarr retorik av samma typ som när Stalin anklagade vänsteroppositionen för att vara fascistisk.

Nej, jag tror inte att Kina ens idag är entydigt kapitalistiskt. Det finns mycket starka kapitalistiska inslag i dess ekonomi men trots det hart vi inte en borgarklass som på ett entydigt sätt har  makten över samhället, som den har i "riktiga" kapitalistländer.

Om man tror att Kina rakt av blev kapitalistiskt 1978 (när Deng till sist fick makten på allvar) måste man ju i så fall säga att det var en kapitalistisk  restauration som ledde till kanske det största och snabbare ekonomiska uppsvinget och välståndsökningen i världshistorien . Medan motsvarande process i Sovjet tvärtom ledde till vad som mest av allt liknade en total kollaps, som Ryssland först långt senare partiellt lyckades ta sig ur.

Kina idag är på sätt och vis lika svårbegripligt som Kina under kulturrevolutionen. En blandning av positiva och negativa drag, som ingen hade kunnat förutse före 1978. På samma sätt som ingen skulle ha kunnat förutse den likaså motsägelsefulla dynamiken under kulturrevolutionen.

Sovjet var på sätt och vis enklare att förklara - både före, under och efter Stalin-eran. Varenda fas i dess utveckling ser på sätt och vis logiskt begriplig ut. Kina däremot ter sig för mig lite som ett mysterium - åtminstone från 1966 och framåt...

"Mao - den sanna historien"

JJag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".

Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .

Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.

Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.

Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.

Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.

Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.

Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.

Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.

Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.

Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.

Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.

Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).

Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.

Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.

Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.

Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .

Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.

Rorsmannen

De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.

Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.

Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...

Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.

"Rorsmannen" möter Tricky Dick...

När de fyras gäng föll

Igår var jag på KB  och tittade på DN från perioden då de så kallade "fyras gäng" föll i Kina. Denna benämning användes för /Maos hustru/ Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan, och Wang Hongwen, som alla hade varit ledande i kulturrevolutionen i Kina.

Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.

Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.

Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.

Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.

Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.

Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.

"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.

De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.

De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.

I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.

Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att  Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att  de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.

Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut  inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.

Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.

"Den röda vargen" - och 60- och 70-talens maoism

Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.

Jag har inte läst boken,  men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.

Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...

Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.

Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.

Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".

I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.

Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.

Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.

Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.

Det märks tyvärr.