Popmusik i Nordkorea

Moranbong Band är tydligen en av de populäraste popgrupperna i Nordkorea.. Gruppen består endast av tjejer. I motsats till kvinnliga musikgrupper i Sydkorea inte endast sjunger Moranbong Band, det är också de som spelar. Denna sång handlar om hur viktigt det är med studier, för att främja landet och dess framtid. 

Jag har letat efter om det går att hitta sånger av dem med mera privata teman, men allt som jag hittills har sett och hört har varit politiska sånger som hyllar systemet i Nordkorea.  Men förpackade i något som ofta  så mycket liknar västerländsk pop att det känns lite hisnande. 

På engelska Wikipedia finns förresten en ganska så informativ artikel om dem.. 

Om man  nu för tillfället bortser från det politiska sammanhanget och endast tänker på låtarna och deras framförande  - är de faktiskt ofta riktigt bra.... 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

 PS. Det finns ju inga direkta tecken på en politisk uppmjukning i Nordkorea - men det här är faktiskt en kulturell uppmjukning som är klart intressant. Nordkorea brukar ibland med viss rätt jämföras med Sovjetunionen under 40-talet och Kina under 60-talet. Men inga av dessa länder vågade under dessa tider att försöka anamma - och transformera - soundet i västerländsk  populärmusik på detta djärva sätt.

I sovjetiskt 40-tal kunde man acceptera klassisk västerländsk kultur - men den moderna västerländska populärmusiken förkastades rakt av. 

I kulturrevolutionens Kina förkastades även klassisk västerländsk kultur - och den stereotypt  "revolutionära" kulturen under denna tid lånade absolut inte stiler och former från  populärkulturen i väst.

Så de här kulturella lånen är lite fascinerande.

    

Moranbong Band i ett framförande från från 2013

 

Trump, kärnvapen och demokrati

Apropå Donald J Trumps tal i FN - där han hotade att "totalt förgöra" (totally destroy) Nordkorea.

I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.

Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.

Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.

Det  enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.

Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.

Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.

PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.

En kvinnlig ledare i Nordkorea?

Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.

Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).

Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.

Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.

Nordkorea

För några nätter sedan drömde jag om Nordkorea. Jag hade hög feber, och drömde konstiga drömmar. En av dem handlade alltså om Nordkorea, men jag minns inga detaljer. Det verkar ha varit något av en mardröm.

Idag finns det egentligen bara två länder från det gamla "östblocket" som har kvar den gamla socio-ekonomiska strukturen någorlunda intakt. Det är Kuba - och Nordkorea. Men skillnaden mellan dessa länder ter sig å andra sidan som natt och dag.

Ett tankeexperiment. Om jag genom nån sorts konstig slump fick möjligheten att forska på universitetet i Havanna i ett år skulle jag tycka att det var fantastiskt. Och förmodligen skulle jag ganska snart säga ja.

Om jag fick ett liknande erbjudande från universitetet i Pyongyang skulle jag nog omedelbart muttra något som "tror dom att jag är totalt galen". Jag skulle aldrig ens en sekund överväga att säga ja.

Det är inte konstigt att man kan drömma gåtfulla mardrömmar om Nordkorea när man har feber. Nordkorea är en karikatyr av en stalinistregim, med stalinismens bisarra drag förstorade som i en otäck skrattspegel.

Nu vet jag väldigt lite om Nordkorea. Jag litar vare sig på borgerlig media eller (än mindre) på propagandan från den grupp stalinister i väst som fortfarande vill försvara den regim som styr över det slutna landet.

Stalinisterna behöver jag inte orda mycket om. Vad ska man säga när Kommunistiska Partiet kritiserar bristen på demokrati i kapitalistiska länder men samtidigt hyllar Kim Jong Un? Eller kritiserar de socialdemokratiskt ledda fackföreningarnas oförmåga att ta strid för sina medlemmars intressen - utan att fundera på vilka "strider" som "fackföreningarna" i deras idealland i öster kan tänkas föra?

Men borgerlig media är knappast heller att lita på. En vanlig vinkling i dessa är att publicera uppgifter som tyder på att eliten i Nordkorea lever i skamlig lyx - medan stora delar av befolkningen lever i misär. Det är upprörande, men vari ligger det specifikt nordkoreanska i detta?

I nästan alla tredje världen-länder har vi en motsättning mellan en härskande elit som lever i lyx (ibland i ofattbar lyx) och en stor del av befolkningen som lever i misär. Det brukar nästan aldrig uppmärsammas av media i den stora majoriteten av fallen när dessa länder är kapitalistiska (och ekonomiskt underordnade västmakterna). Det är nästan endast när förtrycket utövas av en härskande grupp i ett land där kapitalismen är avskaffad (som i Nordkorea) eller mycket kraftig inskränkt (som i Libyen under Khadaffi) som borgerliga media slagit upp det stort.

Nordkorea är alltså en stalinistisk stat. I praktiskt taget alla avseenden. Den politiska strukturen är modellerad efter Josef Stalins Sovjet, men inte endast den. Propagandan, personkulten, den monumenatla byggnadsstilen...

Det finns skillnader. Om en redaktör på Pravda inför Stalins sjuttiårsdag hade publicerat en artikel som hävdade att även fåglarna i skogen hyllade kamrat Stalin och publicerat något konstigt "bevis" på detta, hade han nog inte fått behålla jobbet så länge. Och det hade tveklöst kommit en dementi dagen efter som förklarade att Pravda stod på den dialektiska materialismens grund och helt tog avstånd från sådan vidskepelse.

Men som sagt - Nordkoreas propaganda har under årtionden varit en obehaglig skrattspegel av den traditionella stalinistiska. Det är bara i Nordkorea man ställer ut spottkoppar som den hyllade ledaren använt när han legat på sjukhus nån gång. Det går inte att tänka sig något sådant någon annanstans- inte ens i Stalins Sovjet eller Maos Kina.

Så länge östblocket fanns kunde stalinistregimen i Nordkorea leverera det en sådan regim behöver leverera, om den ska kunna fungera någorlunda stabilt. Välståndet var länge högt för att vara ett tredje världen-land. Och under femtio-, sextio- och sjuttiotalen troligen mycket högre än i Sydkorea.

Sedan började Sydkoreas ekonomi gå upp, medan Nordkoreas stagnerade. Och sedan kom östblockets fall - med ett fritt fall nedåt för den nordkoreanska ekonomin och under åtminstone en period svår svält i stora delar av landet-

Den nordkoreanska propagandan har aldrig låtit övertygande, men under den tid då levnadsstandarden snabbt höjdes och gick förbi de flesta kapitalistiska länder i tredje världen lät den inte helt lika absurd som den gör nu.

Man å andra sidan vet jag alltså inte mycket om Nordkorea. Undra om det finns NÅGON litteratur om landet som INTE är maskerad borgerlig eller stalinistisk propaganda?