Svar på två frågor till den kinesiska AI:n DeepSeek om ägandet av kinesiska banker och storföretag

Finns det privatägda banker i Kina? Och om så är fallet, hur starka är de i relation till de banker som ägs av staten?

I Kina dominerar statligt ägda banker, men det finns också privatägda banker, även om de är betydligt mindre och har en mindre marknadsandel jämfört med de statliga bankerna. Här är en översikt:

Privatägda banker i Kina

1. Exempel på privatägda banker:

   • Minsheng Bank (民生银行) – En av de största privatägda bankerna.

   • China Merchants Bank (招商银行) – Delvis privat, med stark marknadsposition.

   • Ping An Bank (平安银行) – Under Ping An Insurance Group.

   • Industrial Bank Co., Ltd (兴业银行) – Har en blandad ägarstruktur med både statliga och privata intressen.

2. Roll och storlek:

   • Privatägda banker står för en liten del av den totala tillgången i den kinesiska banksektorn (ca 10–15 %, medan statliga banker dominerar med ~70–80 %).

   • De är mer inriktade på små och medelstora företag (SMEs) och privatkunder, med mer flexibla tjänster och innovativa digitala lösningar (t.ex. WeBank, en digital bank stödd av Tencent).

Skillnader gentemot statliga banker

• Statliga banker (t.ex. ICBC, CCB, Bank of China, Agricultural Bank of China) är mycket större, har stark statlig stöd och dominerar stora lån till statliga företag och infrastrukturprojekt.

• Privatägda banker är mer marknadsorienterade och konkurrerar på service och effektivitet, men de har begränsad tillgång till billig finansiering jämfört med statliga banker.

• Reglering: Alla banker i Kina, även privatägda, är under strikt kontroll av den kinesiska regeringen och centralbanken (PBOC). Privatbankerna måste följa samma politiska riktlinjer som statliga banker, särskilt när det gäller kreditpolitik och riskhantering.

Utmaningar för privatägda banker

• Finansiering: De har svårare att samla in insättningar till låga kostnader jämfört med statliga banker, som har implicit statligt stöd.

• Konkurrens: Statliga banker har större marknadsinflytande och politiskt stöd.

• Regulatoriska begränsningar: Privatbanker kan möta restriktioner i tillväxten för att inte utmana den statliga dominansen.

Slutsats

Privatägda banker existerar i Kina och spelar en viktig roll i att serva mindre företag och privatkunder, men de är långt ifrån lika inflytelserika som de statliga jättarna. Den kinesiska banksektorn förblir starkt kontrollerad av staten, och privatbankernas tillväxt begränsas av både marknadsmässiga och politiska faktorer.

Hur stor andel av storföretagen i Kina är statliga?

I Kina dominerar statligt ägda företag (SOEs, State-Owned Enterprises) fortfarande storföretagssektorn, särskilt inom nyckelindustrier som energi, finans, telekom, transport och tung industri. Dock har andelen privata företag ökat under de senaste decennierna, särskilt inom teknologi och konsumentvaror. Här är en uppdaterad översikt:

Statliga företags dominans i storföretagsskiktet

1. Andel av de största företagen (Fortune 500 / Forbes 2000):

   • Av Kinas 145 företag på Fortune Global 500 (2023) var ~80-90 statligt kontrollerade (t.ex. Sinopec, State Grid, China National Petroleum).

   • Privata jättar som Huawei, Tencent, Alibaba och BYD är undantag snarare än regel.

2. Börsnoterade företag:

   • På Shanghai- och Shenzhen-börserna utgör SOEs ~30-40 % av börsvärdet, men de dominerar i sektorer som banker, energi och infrastruktur.

   • Privata företag är starkare inom tech, e-handel och tillverkning.

3. Bruttonationalprodukt (BNP) och sysselsättning:

   • Statliga företag står för ~25-30 % av Kinas BNP (en minskning från ~40 % på 2000-talet).

   • De sysselsätter dock ~15-20 % av den urbana arbetskraften, eftersom de är kapitalintensiva snarare än arbetskraftintensiva.

4. Nyckelindustrier under statlig kontroll:

   • Bank & finans (ICBC, Bank of China, etc.) – Staten äger majoriteten.

   • Energi & råvaror (PetroChina, Sinopec, CNOOC) – Nästan helt statliga.

   • Telekom (China Mobile, China Telecom) – Statligt dominerade.

   • Transport & infrastruktur (CRRC, China Railway Group) – Stark statlig närvaro.

Privata företags framväxt

• Teknologijättar (Alibaba, Tencent, ByteDance) är privatägda men under strikt statlig övervakning.

• Elektronik & bilindustrin (BYD, Xiaomi, Geely) har vuxit snabbt men konkurrerar med statliga aktörer.

• "Mixed-Ownership Reform" – Vissa SOEs har privatiserats delvis, men staten behåller kontrollen.

Statens strategi

• "Dual Circulation" – Staten stärker SOEs inom strategiska sektorer för att minska utländskt beroende.

• "Little Giants" – Regeringen stödjer även högteknologiska privata företag för innovation.

Sammanfattning

• ~60-70 % av Kinas största företag (efter omsättning/tillgångar) är statliga eller statskontrollerade.

• Privata företag dominerar i vissa sektorer (tech, e-handel) men är underordnade statens politik.

• Statens roll är fortsatt central i ekonomiplaneringen, trots marknadsreformer.

Statliga företag förblir ryggraden i den kinesiska ekonomin, men privata företag blir allt viktigare för tillväxt och innovation.

 

DeepSeek...

... är imponerande, men dess censur är irriterande.

Den verkar inte vilja svara på vem Deng Xiaoping var, den vägrar svara på helt neutrala frågor om kulturrevolutionen och det stora språnget framåt. Den vet inget om vad "de fyras gäng" var för något.

Två gånger i rad vägrar den att svara på när det kinesiska näringslivet socialiserades efter revolutionen, eller rättare sagt den skriver ett svar som den omedelbart raderar. Den tredje gången lyckas den komma med ett mycket kort fragmenterat svar.

När jag till sist blir riktigt irriterad och säger att om den vill konkurrera med ChatGPT bör den bättra sig ursäktar den sig med att "vi människor" /sic/ har fel och brister. När jag påpekar att den just skrivit "vi människor" svarar den"ha ha" och säger sedan att jag nog förstår vad den menar och tillägger att den ju ändå är programmerad av människor.

Hela tiden med ett vänligt tonfall.

När den vägrar att svara om vem Deng Xiaoping var och säger att frågan är utanför dess kapacitet säger jag att det vore som en engelsk AI inte visste vem Winston Churchill var.

Det tycker DeepSeek är roligt och svarar att det vore väldigt konstigt om en engelsk AI inte kunde svara på frågor om Churchill, men glider förbi frågan om varför den inte vill säga vem Deng Xiaoping var.

Samtidigt tackar den mig mycket vänligt för att jag kommit med konstruktiv kritik och säger att sådan kritik är värdefull...

Om man jämför är dess svar på frågor om sovjetisk historia både objektiv och ocensurerad. Den beskriver opponenter mot Stalin på ett både objektivt hållet och sympatiskt sätt. 

Trotskij, Bucharin och Chrusjtjov beskrivs adekvat och ocensurerat. Stalins otäcke säkerhetschef Lavrentij Berija beskrivs adekvat, och man försöker inte dölja hans kusliga roll. 

Chrusjtjovs avslöjanden om Stalin på den tjugonde partikongressen beskrivs adekvat. Och läsaren kan inte tveka om att detta var något positivt. 

Moskvarättegångarna beskrivs som de ohederliga skenprocesser som de var, och DeepSeek tvekar inte att beskriva dess anklagelser som falsarier. 

Det är den kinesiska historien som ständigt får den att slå bakut. Och censurera. 

Det finns en antistalinistisk underton när den sovjetiska historien beskrivs. Motståndarna mot stalinismen beskrivs på ett sympatiskt sätt. 

Men om nu Chrusjtjovs avstalinisering beskrivs adekvat, varför är DeepSeek så rädda varje gång man frågar om dennes motsvarighet i Kina,  dvs Deng Xiaoping? 

Varför ?

Jag kan mycket väl förstå att den inte vill svara på frågor om Tien An Men 1989,  men när den  inte vill säga ett ord om den person som var en av de absolut viktigaste i utvecklingen av det moderna Kina blir det löjeväckande. 

Trump allierar sig med Putin och vill isolera Kina

I denna artikel i International Viewpoint finns en bra beskrivning av väsentliga drag i Trumps nya utrikespolitik. .

Men något missas. 

Jag skulle vilja tillägga att jag tror att en viktig orsak till Trumps allians med Putin är att han vill isolera Kina, och få det att bryta samman, på ungefär samma sätt som USA lyckades få Sovjetunionen att bryta samman på 80- och de tidiga 90-talen. 

Ryssland av idag är en helt entydigt kapitalistisk stat. Kina är det inte. 

Jag har inga sympatier med den kinesiska ledningen i sig, men i en avgörande konflikt mellan USA och Kina ligger ändå mina sympatier helt och hållet på Kinas sida.

 

Är Donald Trump rationell, galen - eller rentav kinesisk agent? ;-)

Donald Trump har länge hävdat att han ser som ett av sina främsta mål att bemöta hotet från Kina. Om så vore fallet skulle han kunna ses som en rationell företrädare för USA-imperialismen.

Jag har länge tänkt att han kommer att försöka driva en politik för att isolera Kina.

I kinesiska media har det å andra sidan länge funnits skämtsamma konspirationsteorier om att Trump är en hemlig kinesisk agent med syfte att bryta sönder USA.

När man ser denna video undrar man rentav om det inte skulle kunna ligga något i de kinesiska skämten...

Donald Trump isolerar inte Kina, han isolerar USA. Han har förvisso infört tullar mot Kina, men de är mycket mildare än de han infört mot Kanada och Mexiko. I Kanada buar man numera när den US-amerikanska nationalsången spelas.

Både Kanada och Mexiko har aviserat motåtgärder mot USA. I Kanada uttalar sig ledande politiker från höger till vänster om att alla kanadensiska medborgare måste ena sig mot hotet från USA. 

I Europa deklarerar Frankrike och andra länder att de är beredda att ge Danmark militärt stöd inför ett US-amerikanskt angrepp mot Grönland.

Så är Donald Trump en aggressiv försvarare av USA-imperialismens intressen? Eller är han galen?

Eller rentav kinesisk agent? ;-)

 

Donald Trumps uppdragsgivare?

Give the devil his due - om "Spartacists" analys av Kina

I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de publicerat en både läsvärd och genomarbetad analys av systemet i Kina.

Till min bestörtning håller jag med om dess grundanalys.

Bestörtning - för jag har kraftigt ogillat denna strömning ända sedan jag först stötte på den - sommaren 1972. Till en början dels för att det var en supersekteristisk organisation, vars politiska linje var milt sagt hopplös.

För det andra för att den på ett närmast parasitiskt sätt hade som huvudsysselsättning att "avslöja" andra sekter, som ofta var mindre än de själva. 

Från och med början av 1978 utvecklade de dessutom en linje som efter ett tag fick min olust att växa till direkt avsky. De började driva en bisarr form av sexliberalism - som inte så sällan tog sig formen av ett direkt försvar av förövare. Efter att jag sett dem som mest av allt sekteristiska började jag någon gång i tidigt 90-tal se dem som - i brist på ett bättre ord - närmast "sataniska".

Men samtidigt har jag aldrig sett dem som ointelligenta. De har ofta kunnat producera tänkvärda, ibland riktigt skarpsinniga, analyser av politiska skeenden.

Det bör för övrigt också sägas att efter deras ledare James Robertson dog 2019 har de genomgått en tumultartad utveckling. Sekterismen har minskat kraftigt - och sexliberalismen tar sig i alla fall inte riktigt lika ohyggliga uttryck som den gjorde tidigare.

För att återvända till där jag började. Som nästan enda organisation på yttersta vänsterkanten idag ser de inte Kina idag som en kapitalistisk och imperialistisk stat. De argumenterar på ett övertygande och sofistikerat sätt för att den kinesiska staten vare sig är det ena eller det andra.

De kinesiska företag som verkar i länder i tredje världen spelar inte alls samma roll som de västimperialistiska företag brukar göra. Och inom Kina är den kapitalistiska ekonomin klart underordnad staten - på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet i ett land med en avancerad kapitalistisk ekonomi. 

Genom de statliga bankerna och de statliga storföretagen har det byråkratiska skikt som styr Kina en klar kontroll över ekonomin. Även den omfattande kapitalistiska sektorn av denna.

Spartacist hävdar att ett verkligt återupprättande av en kapitalistisk stat skulle leda till katastrofala konsekvenser i Kina. Och även katastrofala konsekvenser internationellt. Jag kan bara instämma.

Det bör tilläggas att det just är detta återupprättande som utgör ett av de viktigaste projekten för den Trumpregim som just nu - tragiskt nog - återfått makten i USA. Trumps falska fredsretorik har bland annat som syfte att maskera detta. 

Trumpregimen vill krossa det Kina som finns idag - för att återigen göra "the world safe" för USA-imperialismen. 

Vilket en del naiva Trumpapologeter som verkar se sig själva som "vänster" inte alls lyckats greppa.  

Xi Jinping med Joe Biden november 2022

USA:s kampanj mot Kina måste motarbetas

Under många år hade USA och andra västkapitalistiska länder en politik mot Sovjetunionen med syfte att underminera och i slutändan krossa det system som fanns i landet. En av de mest förödande inslagen i denna politik var den upprustning på missilområdet som tvingade Sovjet att avsätta större och större delar av BNP på militär upprustning. 

Dessa och andra åtgärder skapade större och större påfrestningar på den sovjetiska ekonomin som till sist ledde till Sovjets kollaps 1991. Sedan kom nyliberalen Jeltsin, som privatiserade sönder, och nästan krossade, den ryska ekonomin. Han efterträddes sedan av en auktoritär högerregim ledd av Putin. 

Då sågs Sovjet som det stora hotet, nu är det Kina. De härskande i USA är oense om hur de ska hantera Ryssland men helt eniga om en politik att motarbeta Kina. Kina har visserligen starka kapitalistiska inslag i sin ekonomi men staten har ände en övergripande kontroll, som leder till en stabilitet och till ett för Kina tidigare aldrig förut existerande välstånd. Kina idag kan i grunden inte ses som en kapitalistisk stat, i någon rimlig mening av ordet. 

Därför ses Kina av USA som ett större hot än Ryssland gör idag. 

Sovjets undergång ledde till en rad katastrofala förändringar både i Ryssland och i världspolitiken. Om systemet i Kina krossas kommer det att leda till en fruktansvärd försämring för befolkningen i Kina, och dessutom till en total USA-dominans över världen. 

Kina för uppenbarligen en politik mot exempelvis uigurerna som måste fördömas. Kinas hot att invadera Taiwan måste också fördömas. Men om USA.s försök att krossa det nuvarande systemet i Kina lyckas  skulle det bli mycket, mycket, värre.

Därför är jag mot åtgärder som att (exempelvis) förbjuda TikTok. De olika typer av sanktioner mot Kina som bedrivs och föreslås över stora delar av världen måste kraftigt bekämpas. 

Folkrepubliken Kinas flagga

Taiwan

Jag tillhör de som har en ganska positiv syn  på Folkrepubliken Kina. Men inte på den nationalism som styr det kinesiska kommunistpartiets politik. Och som nu framförallt avspeglas i deras hot om att invadera Taiwan. 

Enligt opinionsundersökningar i Taiwan vill endast 1,3 procent av befolkningen i Taiwan ansluta sig till Fastlandskina. Eftersom jag är för nationellt självbestämmande anser jag att den taiwanesiska befolkningens vilja väger mycket tyngre än det kinesiska kommunistpartiets nationalistiska fixeringar. 

Samtidigt har Taiwan knappast någon annan möjlighet att stoppa ett kinesiskt angrepp än genom ett maximalt militärt stöd från USA. Det gör hela situationen dubbelt tragisk. Alternativen för Taiwan blir då att antingen bli ockuperat av Kina eller bli extremt beroende av USA - med exempelvis amerikanska miltärbaser i Taiwan. 

Det absurda är ju dessutom att Kina föredrar den fortfarande formellt officiella (men definitivt inte reella) linjen  i Taiwan - nämligen att Taiwan är det "riktiga" Kina och  har rätt att styra hela Kina. Kina har hotat att invadera om denna linje ersätts med att Taiwan avstår från att göra anspråk på att representera hela Kina och istället vill vara en självständig stat. 

Det är klart - givet styrkeförhållandena föredrar Kina naturligtvis att Taiwan på papperet har kvar den absurda gamla Kuomintang-linjen  - att Taiwan ska invadera hela Kina för att "befria" Folkrepubliken från kommunismen -  framför att Taiwan förklarar sig självständigt.  

Det första är ju omöjligt - det andra är det inte.

Den taiwanesiska  kuomintangledaren Chiang Kai-shek 1966 - ville erövra hela Kina.

 

Kinas rymdframgångar

Kolla gärna denna, liksom denna, länk. De går till två YouTube-inslag om Kinas enastående framgångar med sitt rymdprogram. 

Om jag inte hade kollat olika YouTube-länkar hade jag idag nog inte vetat om att Kina, som första land i världen, landat med en rymdsond på månens baksida och, som tredje land i världen, gjort detsamma på Mars. Eller i praktiken andra land i världen på Mars, eftersom Sovjet förlorade kontakten med sin Mars-sond så fort den hade landat. 

Jag läser i alla fall en morgontidning varje dag.  Om denna hade något om dessa rymdframgångar måste det ha varit små notiser. När det faktiskt måste ses som världsnyheter. 

Hur många av er som läser detta  visste förresten om det - och var hade ni då läst det?

Men det är mer än så. När Kina förbjöds att arbeta på den internationella rymdstationen ISS byggde de helt sonika en egen. Och ett stort antal "taikonauter" /den kinesiska motsvarigheten till astro- och kosmonauter/ har under de senare åren följt i Jurij Gagarins och John Glenns fotspår i omloppsbanor runt jorden.

Jag gläds åt detta.  Dels för att jag anser att en satsning på rymdfart är nödvändig för mänskligheten (om inte den globala uppvärmningen först hinner utplåna oss), dels för att jag föredrar att Kina står i ledningen för rymdkapplöpningen och inte USA. Och det anses det allmänt att Kina gör idag. 

Det är dessutom mer uppbyggligt att läsa om Kinas framgångar i rymden än om deras upprepade hot om att invadera Taiwan. Om Kina verkligen någonsin  gör allvar av detta kommer det att bli en tragedi för både Kina och Taiwan. De enda som skulle gynnas av detta vore USA och andra västmakter, som skulle kunna starta en riktigt framgångsrik världsomfattande kampanj för att fördöma Kina. 

På nätet kan man hitta förskräckta spekulationer om att Kina planerar att "invadera" månen. Inte mig emot. Det är definitivt bättre med kinesiska taikonauter på månen än kinesiska soldater på Taiwan.

Bilden: Dong Fang Hong I - Kinas första  satellit -  som sändes upp redan 1970.

Från trotskism till bucharinism

Jag har tidigare skrivit  om Socialist Networks analys av dagens Kina. Jag visade då att denna  grupps åsikt  var att Bucharins linje i Sovjetuinonen var riktig. Och att Kina idag följer denna. 

Det är intressant på i alla fall två sätt. Dels är deras analys av dagens Kina ovanlig, och ganska väl genomarbetad.   Dels är det det första exemplet jag känner till av en strömning som kommer från trotskismen och som gått över till en bucharinistisk  linje.  Och som till på köpet hävdar att denna linje har genomförts i dagens Kina. 

Nu är Socialist Networks webbsida lite opedagogiskt upplagd. Man för scrolla genom hela artiklar för att hitta andra artiklar. Därför har jag här lite förenklat för de som vill få en snabb orientering. 

Man kan först läsa denna  artikel* som hävdar att Kina idag förkastat den kapitalistiska vägen.  Vidare finns  denna  analys av utvecklingen i Sovjet  där det helt klart framgår att de anser att Sovjet inte skulle ha urartat om Bucharins linje hade segrat över Stalins (och uppenbarligen även Trotskijs?) linje. 

Vidare denna  som är en analys av den maoistiska perioden i Kina, som (helt riktigt) beskrivs som en variant av stalinismen.. 

Om den kinesiska ekonomiska politiken efter Mao får vi läsa i denna artikel. 

Och slutligen kommer denna  artikel, som diskuterar de utmaningar som Kina står inför idag. 

Det är helt klart ett mycket sällsynt exempel - inte endast på en strömning som bytt ut trotskism mot bucharinism, utan som också förenar detta med ett ska vi kanske säga tre kvarts-apologetiskt försvar av den kinesiska politiken idag. 

Det är i och för sig välgjort, och bitvis  övertygande. 

Jag håller med att det faktum att det finns kapitalism i Kina  idag inte betyder att Kina är en kapitalistisk stat. I en kapitalistisk stat är staten  i huvudsak ett redskap för kapitalet, i Kina idag är (än så länge?) kapitalisterna ett redskap för staten. 

Men samtidigt torde  den  oerhörda ojämlikhet som finns  i dagens kinesiska  system knappast vara något som harmoniskt pekar fram mot - något som rimligen skulle kunna beskrivas som... socialism.

Vad vi ser är en symbios mellan partiet och staten å ena sidan - och en ekonomiskt mycket  stark kapitalistklass å den andra.  Både statsbyråkratins toppar och de kinesiska kapitalisterna har en mycket privilegierad ställning - om man jämför med befolkningen i övrigt. 

Bucharin sade en gång att storbönderna och NEP-kapitalisterna skulle kunna "växa in" i socialismen - med "snigelfart". Om detta för en del kunde te sig utopiskt är det inget mot föreställningen att statsbyråkratin och kapitalet i Kina harmoniskt skulle kunna växa in i ett"socialistiskt" samhälle värt namnet. 

Missförstå mig inte - i rivaliteten i det nya "kalla kriget" mellan Kina och västkapitalismen är jag absolut för Kina. Men jag delar inte Socialist Networks rosenskimrande syn på Kina idag. 

Än så länge är det den framväxande borgarklassen som är underordnad statsbyråkratin i Kina. Men jag ser ingen anledning att tro att denna maktfördelning är så att säga huggen i sten. 

Och än mindre att det är en första etapp i ett gradvist  framväxande socialistiskt framtidssamhälle. 

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------

*  Den äldsta av de artiklar som jag länkar till här, och den kanske minst idealiserande vad gäller Kina idag.

 --------------------------------------------------------------------------------------------------- --

TILLÄGG

I kommentarsfältet på min huvudblogg har det påpekats att dokumenten som anknyter till Bucharin är diskussionsinlägg,  skrivna´ av två medlemmar i Socialist Network , och att det finns .andra synpunkter inom nätverket.

 

Stalinisten Mao - efterträdd av bucharinister?

Är Kina det nya Sovjetunionen?

I dessa dagar har USA öppet deklarerat en nytt kallt krig - mot Kina.... Och ledande representanter för USA:s regering säger att Kina är farligare än vad Sovjetunionen var under det förra "kalla kriget"...

Då kan det ju vara av intresse att diskutera vad den kinesiska staten egentligen har för karaktär.

En av de som har fördjupat sig i detta  ämne är Jonathan Clyne, som har skrivit en avhandling om ekonomin i Kina.

I denna korta text kan man se ett sammandrag  av de åsikter han  han för fram i sin avhandling.

Det går också att beställa denna - via den länkade sidan

Jag håller med honom om en del, och håller inte med om annat... Men jag tycker att det är en intressant utgångspunkt för vidare diskussioner.

Det jag håller med om är framförallt att det är mycket tveksamt att idag beskriva Kina som en kapitalistisk stat, pga marknadsreformerna.  Clyne visar övertygande att det finns en övergripande statlig kontroll över ekonomin. Det finns förvisso kapitalister, men dessa utgör inte en härskande  borgarklass.

Det håller jag alltså med om. Men sedan  anser jag att det hos Clyne finns  tendenser till idealisering av Kina idag, och  att han verkar se Kinas utveckling sedan 1978  som en central  utgångspunkt för  hur ett alternativ till kapitalismen måste  se ut. Exempelvis ser han det som ett uttryck för "deformering" att (i motsatt till situationen i dagens Kina) nationalisera mer än ekonomins "kommandohöjder".

Varje försök att gå längre i kollektivisering än Kina på ekonomins område verkar alltså ses som någon sorts dödssynd som till varje pris bör undvikas.

Det är mycket som man letar efter i Clynes teser, som han för övrigt började utveckla redan ca 2009.

Bland annat verkar han inte på allvar ställa frågan om det korrumperande inflytande som existensen av rika kapitalister, och andra mycket välbärgade grupper, med en nästan total nödvändighet  måste ha på i stort sett alla skikt inom såväl det härskande partiet som  statsapparaten -   i ett land som i den officiella retoriken sägs vara på väg mot ..."kommunismen".

Men när väl det är sagt vill jag tillägga att den syn som lägga fram av Jonathan Clyne är genomarbetad , och framförallt bygger på en mycket grundlig research.

USA:s inställning till utvecklingen i Kina visar nog att de illusioner om att Kinas liberaliserade ekonomi skulle leda till att landet på ett någorlunda konfliktfritt sätt skulle integreras i den kapitalistiska världsekonomin,  har grusats. Därav det nya "kalla kriget".

Det är bara det att när det förra kalla kriget inleddes var USA-imperialismen i en dynamisk fas efter segrarna i andra världskriget  - och leddes av presidenter som Harry Truman, Dwight D Eisenhower och John F Kennedy.

Idag är USA i sin kanske djupaste kris sedan inbördeskriget. Och leds av Donald Trump.

.........TILLÄGG.......
Och här får man veta att SVT har ställt upp på USA:s kampanj mot Kina. Jag betalar till SVT via skattsedeln och kan inte ens en sekund  tänka mig att stöda deras absurda krav till sina medarbetare att radera TikTok-appen. Jag var för att avgiften till SVT skulle gå via skattsedeln - därför blir jag extra upprörd över att de deltar i USA:s försök att isolera Kina.

Jag kan för övrigt förstå att många människor i vår del av världen var  rädda  för Sovjet under Stalintiden - det skulle jag kanske också ha varit om jag levde exempelvis 1951 -  men att i dagens Europa skapa en panisk skäck för dagens Kina utmanar löjet.

En av anledningarna till kampanjen torde alltså vara att Kina idag visar att ett system där alla banker och majoriteten av storföretagen ägs av staten (och där även de privatägda företagen genom olika mekanismer indirekt styrs av samhället)  kan visa upp en ekonomisk utveckling som slår nästan alt i mänsklighetens historia.

Jag har förresten en Huawei-rauter och den vill jag gärna behålla så långe jag har mobilt bredband. ...

 

Folkrepubliken Kinas flagga

Albaniens brytning med Kina...

...och de svenska maoisternas reaktioner.

Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.

Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.

Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.

Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.

Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.

Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.

Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.

För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.

Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.

För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna

Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...

Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar,  men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....

Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".

Det fanns två klart definierade  maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).

Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.

Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.

SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.

Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.

Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.

Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.

Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism

Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.




Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.