Charles de Gaulle - en fegt manövrerande hjälte?

Jag har gått igenom artiklar från den engelskspråkiga tidskriften "Fourth International" som behandlade Charles de Gaulle under perioden 1958-1963.  Bakgrunden är att jag ville jämföra min beundran för de Gaulle från barndomen, med de mer vuxna kommentarerna från aktiva trotskister. Tidskriften representerade en av de två huvudfraktionerna i den trotskistiska världsrörelsen  under dessa år. 

Mitt projekt är ju lite hisnande - att jämföra min  egen infantila hjältedyrkan av de Gaulle med sofistikerade kommentarer skrivna av intellektuella trotskister under ungefär samma tidsperiod. Men den ledde ändå till en del intressanta resultat. 

När de Gaulle kom till makten efter hotet om en militärkupp 1958  beskriver tidskriften  detta - ganska så logiskt - som ett nederlag för arbetarrörelsen och ett hot mot den borgerliga demokratin. Han kallades aldrig direkt  för "fascist" men det finns inledningsvis spekulationer om att hans maktövertagande skulle kunna leda till en fascistisk utveckling. Detta tema lämnas dock snart och man övergår till att beskriva hans regim som "bonapartistisk".

Till och från kallas han faktiskt också för "diktator", vilket ju var ganska missvisande.

Men huvudanalysen är länge att han manövrerar på ett bonapartistiskt sätt utan att uppnå några verkliga resultat. På ett ställe kallas till och med hans manövrerande för "fegt".

Till författarnas fördel bör sägas att de tidigt inser att de Gaulle har en helt annan agenda än de högergeneraler som förde honom till maken. De beskrivs helt riktigt som ultrahöger. de Gaulle sägs representera  borgarklassens ledande skikt, som insett att ett fortsatt krig i Algeriet kommer att skada Frankrike. 

Men de Gaulle beskrivs som obeslutsam, en man som manövrerar för att vinna tid. 

Det kanske han gjorde. Men samtidigt framgår att han redan från början systematiskt hade börjat omplacera högergeneraler, med det uppenbara syftet att försvaga arméns yttersta höger. 

Men jag tänker på detta med det fega manövrerandet. För plötsligt får man ta del av andra formuleringar som inte passar in i den bilden. På ett ställe sägs det plötsligt att de Gaulle är den enda i den politiska hierarkin som öppet vågat konfrontera arméns ultrahöger. Och när kuppförsöket 1961 kommer noterar en av författarna - uppenbarligen med en viss förvåning - att de Gaulles direkta uppmaning till soldaterna att inte lyda några som helst order från högerofficerarna var djärvare än något uttalande som kom från Socialistpartiet eller Kommunistpartiet. 

Det fegt bonapartistiska manövrerandet torde nog nu kunna ses från ett helt annat perspektiv. Någonstans nämns också i förbigående att medan de Gaulles motståndare bland dessa generaler, ca 20 år tidigare -   1940 -  hade lytt de order som kom från marskalk Petain att kapitulera för Hitler  hade de Gaulle vägrat lyda dessa order och lämnat Frankrike för att starta motståndet mot Nazi-Tyskland. 

För att bedöma frågan om generalens eventuella feghet bör man ju känna till att den franska säkerhetstjänsten avslöjade uppemot 20 attentatsplaner mot Charles de Gaulle. De allra flesta avslöjandes innan de kom till skott, men det fanns några undantag. 

Det mest allvarliga av attentaten ägde rum i augusti 1962, då högergeneralerna och deras terrororganisation OAS redan var besegrade, och Algeriet var befriat. Då utsattes de Gaulles bil för en intensiv beskjutning på en bilväg. 

de Gaulle hade rykte om att driva den säkerhetspersonal som hade som uppgift att beskydda honom till veritabla nervsammanbrott. Det här var kanske ett sådant tillfälle. För när beskjutningen hade upphört tycker man att det mest logiska vore att han skulle uppmana sin chaufför att köra därifrån så snabbt som bara gick. 

Det gjorde han inte. Han gick ut ur bilen och verkar ha sagt två saker. När han samtalade med människor utanför bilen lär han ha sagt "jag måste säga att dessa herrar uppenbarligen var mycket dåliga skyttar". Men omedelbart när han öppnade bildörren ska han ha ropat "de skjuter ju som grisar". 

Ett uttalande från en fegt manövrerande bonapartistisk diktator?

 

Den militära terrororganisationen OAS´märke.

OAS, de Gaulle och Algeriet

Ser nu att  franska officerare har hotat med att ett inbördeskrig kan bli nödvändigt för att bekämpa hotet från islam. Det är ju i så fall inte den första gången.

Såväl 1958 som 1961 genomförde franska officerare vad som kan beskrivas som partiella militärkupper för att bekämpa muslimer. Med partiella menar jag att de endast tog makten i den då franska kolonin Algeriet. Syftet var båda gångerna att Algeriet skulle bevaras som en fransk koloni, och att alla krafter skulle sättas in för att krossa FLN, en gerillarörelse som kämpade för att Frankrike skulle drivas ut från Algeriet. Och för att den den stora majoriteten av befolkningen som var muslimer skulle få styra sig själva.

Vid kuppen 1958 ställde de revolterande franska officerarna kravet att regeringen skulle avgå och att general Charles de Gaulle skulle bli president. . Deras illusioner om de Gaulle var lite märkliga. Under andra världskriget hade den militära ledningen i Algeriet stött Vichyregimen, och därmed indirekt Nazi-Tyskland. Medan de Gaulle hade lämnat Frankrike och ställt sig i spetsen för de delar av armén som ville bekämpa Nazi-Tyskland. 

de Gaulle ville absolut bli president,  man han hade inga planer på att verka för  att Algeriet skulle förbli franskt. Men han lyckades  lura högerofficerarna att han stod på deras sida. Genom kryptiska kommentarer, som ex.vis "Jag förstår er" när han besökte Algeriet. En gång avslutade han till och med ett tal där, med att ropa "Leve det franska Algeriet".

Underligt nog var även befrielserörelsen FLN positiv till att de Gaulle skulle ta över. Möjligen visste de något om generalen som högerofficerarna inte visste.

Nåväl, det franka parlamentet gav efter för generalerna. General de Gaulle blev nu president.

När han väl fick makten började han  systematiskt att arbeta på att försvaga högergeneralernas  ställning. Den ena efter den andra placerades om, eller degraderades, så att de inte länge skulle kunna förbli  en maktfaktor i Algeriet. de Gaulle inledde också  förhandlingar med FLN och genomförde en folkomröstning, där även de algeriska muslimerna fick rösta. . Frågan var om den algeriska majoriteten skulle få bestämma om de ville bli självständiga från Frankrike. Det blev en stor majoritet för ja. 

Några månader senare, i april 1961, för lite mer än 60 år sedan, genomfördes en ny militärkupp i Algeriet. Fortfarande var kravet att Algeriet skulle förbli franskt. Men regeringsparollen var nu den motsatta. Nu var kravet att de Gaulle skulle avgå.

Kuppgeneralerna var dock inga rena idioter. De hade tagit makten i Algeriet men när de så att säga sonderade terrängen insåg de att den del av den fransa armén som fanns i moderlandet nästan helt stödde de Gaulle. De kapitulerade.

Men det kom en fortsättning. De ledare för kuppen som inte hade fängslats utan gömt sig, hade redan före kuppförsöket bildat ”Organisation armée secrète” (OAS). Denna "hemliga" (men så värst hemlig blev den ju inte) organisation kom snart att urarta till en vidrig terrororganisation som ironiskt nog  hade en hel del likheter med långt senare islamistiska terroristorganisationer som IS och Al Qaida 

I Algeriet genomförde OAS rena massakrer på den muslimska civilbefolkningen. Dessutom angreps de delar av den franska armén som stod på de Gaulles sida. 

I Frankrike mördades  politiker och andra som var för Algeriets självständighet. Dessutom attackerades officerare som stödde de Gaulle. Men den som var nummer ett på deras dödslista var de Gaulle själv.

Nu till lite personliga reflektioner. Ett av mina mest tydliga barndomsminnen var när jag satt i min farmors kök någon gång i slutet av mars 1962. Det var nyheter och uppläsaren sa att de Gaulle hade hållit ett tal där han förklarade att hela den franska statens resurser skulle sättas in för att krossa OAS. Jag nästan rös av välbehag. 

För kampen mellan de Gaulle och OAS är nog den tidigaste politiska fråga där jag haft en åsikt. Jag visste ungefär att Algeriet ville bli fritt, Och de Gaulle hade gått med på det, och det otäcka OAS  mördade  folk som just ville att Algeriet skulle bli fritt.  Jag hatade OAS. Och jag beundrade de Gaulle. 

Hur mycket jag beundrade honom visas av något jag sa, som jag inte minns men som jag långt senare fått berättat för mig. Det var när jag just skulle börja ettan hösten 1962. Någon vuxen hade berättat för mig att om några år skulle jag få läsa språk. Först engelska, men sedan skulle jag få välja mellan tyska och franska. Hen hade frågat om jag hade några tankar om vad jag skulle välja då. Jag ska ha svarat - "Jag vill läsa franska, för jag vill kunna det språk som president de Gaulle talar". *

Barndomens idoldyrkan kan man ju efteråt se som naiv. Men när det gäller de Gaulle finns den i viss mån kvar - förstås i mycket modifierade former. Det är ytterst få borgerliga politiker som jag beundrar,  men de Gaulle är nog den främste av dessa. 

För att återgå till handlingen. OAS hade sammanlagt smitt kanske 20 planer på att döda de Gaulle, men endast några få av dem kom till skott.  

I september 1961 placerades en bomb på en väg där de Gaulles bil skulle köra. Bomben exploderade inte i rätt tid. de Gaulle gick ut ur bilen och ska ha sagt - "Ska det  här föreställa ett skämt?". Ett annat försök genomfördes i augusti 1962, Då blev  de Gaulles bil beskjuten, de Gaulle ska även där ha gått ut ur bilen -  och sagt "Dessa herrar är uppenbarligen usla skyttar" 

Normalt sett brukar jag inte gilla den typen av macho-retorik, men just hår gör jag det faktiskt . 

Nåväl, Algeriet blev självständigt i juni 1962. Det  skulle med all säkerhet (förr eller senare) skett även utan de Gaulle. Men hans sätt att hantera de högerextrema delarna i armén är det mycket svårt att inte beundra. Dessa militärers illusioner i de Gaulle  bidrog till  deras fall. Det är ovisst om de svaga franska regeringar som kom före de Gaulle skulle ha kunnat hantera dessa fascistiska militärer. Men de Gaulle använde först list, för att locka in dem i fällan. Sedan använde han sin obestridliga auktoritet för att upprätthålla stödet från de delar av armén som inte var direkt insyltade i den högerextrema byken.

Ja, de Gaulle ÄR nog en av de mest imponerande borgerliga politikerna under  nittonhundratalet. Definitivt . 

------

*Men när jag skulle börja i sjuan, och skulle välja mellan tyska och franska, hade nog idolkulten falnat lite. För till sist valde jag ändå tyska. 

Nedan.  En ganska så ung  Charles de Gaulle. Bilden är från 1942. 

 

IS, OAS och den blinda terrorn mot civila

Mina första rent politiska minnen torde vara av Algerietkrigets slutfas, 1961-62. Framförallt minns jag en otäck organisation med initialerna OAS, Organisation de l'armée secrète. Jag var bara sju år, men visste tillräckligt mycket om den för att avsky den...

När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.

IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.

OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.

Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,

Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,

Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.

IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.