Minnen och personliga reflektioner
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
Visar inlägg med etikett KFML. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KFML. Visa alla inlägg
onsdag 20 september 2017
måndag 6 oktober 2014
KFML om Sovjet före augusti 1968
För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
söndag 5 oktober 2014
En film om Enhet-Solidaritet 1973
Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973
. Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration
initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma
år hade hetat KFML).
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
måndag 30 juni 2014
Men RMF var ju sekterister....
Att konfronera sin egen historia kan vara svårt ibland. Jag tänker på det när jag läser Martin Fahlgrens inledning till Per-Åke Lindbloms SKP-pamflett "KFML (r) och facket". Pamfletten var en kritik mot KFML(r):s antifackliga linje, och den är faktiskt mycket bra, om man nu bortser från att vanan att stöda sin linje med citat från Stalin och Dimitrov ju är lite irriterande...
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
Martin Fahlgren, som stöder Socialistiska Partiet, tycker också uppenbarligen att den var bra, men kan inte låta bli att komma med denna lite magsura kritik.
"Skriftens kritik av r-arnas linje är i stort sett korrekt, även sett utifrån en trotskistisk ståndpunkt. Irriterande är dock de antitrotskistiska slängarna, t ex påstås att r-arna lider av ”vänsteropportunism” av ”trotskistiskt” slag, vilket är minst sagt malplacerat, i synnerhet när det gäller den fackliga frågan, eftersom den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisationer, såsom fackföreningarna. Vid den tidpunkt då SKP- skriften publicerades hade dessutom de svenska trotskisterna redan vid upprepade tillfällen kritiserat r-arnas antifackliga linje och sekteristiska enhetsfrontspolitik".
Ja, visst är det sant att "den trotskistiska rörelsen alltid hållit hårt på att man ska arbeta i befintliga klassorganisatione" och att Revolutionära Marxisters Förbund/ RMF ("de svenska trotskisterna") hade kritiserat (r):s sekterism. Men Lindblom hade ändå goda skäl till att skriva som han skrev, eller i vilket fall som helst var det med all säkerhet skrivet i god tro.
För det tidiga RMF hade inte alls någon linje att förvandla facket till en kamporganisation. Man försökte lägga sig mitt emellan KFML/SKP och KFML (r). Medan KFML hade parollen "Gör facket till en kamporganisation" och (r) parollen "Ställ facket åt sidan" lade RMF fram den kryptiska parollen "Ställ facket mot väggen". Syftet med att arbeta i facket var då huvudsakligen att "avslöja" det. Det var en ganska absurd linje och den övergavs efter ett tag. Men i alla fall inte förrän 1974, då kritiken från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat tvingade även majoriteten i RMF att lämna sin åtminstone delvis antifackliga linje.
Det borde väl Martin Fahlgren veta, då han gick över till RMF så tidigt som 1972.
Idag har RMF:s arvtagare Socialistiska Partiet en facklig linje som ganska mycket påminner om den som KFML/SKP hade i tidigt 70-tal. Betydligt mer än vad den påminner om deras egen linje till och med 1973...
RMF var under sina första år i praktiken en ultravänsterorganisation. Det ironiska är att KFML/SKP trots sin maostalinistiska barlast hittade ganska så rätt när det gällde att bedriva massarbete, vilket RMF absolut inte gjorde....
Att dölja detta med en hänvisining till vad den "trotskistiska rörelsen" i största allmänhet tycker är snudd på historieförfalskning.
söndag 18 maj 2014
Min period i DFFG: ett försök till pedagogisk översikt
För de som till äventyrs försöker läsa det jag skriver om DFFG och inte riktigt fattar vad det handlar om, vill jag lägga fram denna förhoppningsvis mer pedagogiska förklaring.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.
Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.
Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.
Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).
RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.
Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...
Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.
Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.
Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.
lördag 17 maj 2014
En motorcykeltur jag aldrig glömmer
Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.
Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.
Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!
Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.
När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.
Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.
För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...
Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.
Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.
Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.
söndag 20 april 2014
Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen
Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.
Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.
Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.
Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.
Men den var mer än så, den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.
De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)
Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.
Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).
Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.
Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.
Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG skulle ha kunnat bli så stora utan KFML I förhållande till folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.
Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.
Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.
Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).
Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.
Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.
Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.
I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.
Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.
Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska, var de ganska timida, ganska så små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.
Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.
De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.
Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s, eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!
lördag 15 mars 2014
Med Stalin som Gud
Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.
Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.
Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.
Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.
Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.
Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.
Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.
Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.
måndag 16 december 2013
KFML
KFML var en organisation som bildades 1967, och förkortningen står för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1973 bytte den namn till SKP (Sveriges kommunistiska parti) och långt senare till Solidaritetspartiet. Den lades slutligen ner 1989.
Den hade ett stort inflytande över ett stort antal frontorganisationer, de mest kända är förmodligen DFFG (De förenade FNL-grupperna) och FiB/Kulturfront.
Under sin stormiga livstid fick den vara med om fyra avgörande splittringar. Dels 1968, då en helt absurd strömning som kallade sig Rebellrörelsen bröt sig ur. Dels 1970, då KFML (r) bildades. Dels 1977, då flera av organisationens grundare, några av deras främsta fackliga aktivister, och deras anhängare, mer eller mindre drevs ut. Flera av dessa gick senare till socialdemokraterna eller VPK.
Slutligen 1980, då en grupp bröt sig ur och bildade SKP (m-l) - efter ett tag bytte man namn till SKA (Sveriges kommunistiska arbetarparti).
Varför skriver jag om detta just nu? Huvudsakligen av två orsaker. Dels har jag upptäckt att jag egentligen när det begav sig tyckte bättre om denna strömning än jag medvetet fattade.
Det är inte bara trauman som kan trängas bort. Känslor som står i strid med vad man bestämt sig för att tycka och känna kan också göras omedvetna, eller åtminstone randmedvetna.
Om någon i tidigt 70-tal hade frågat mig om vad jag tyckte om denna strömning skulle jag svarat något nästan svavelosande negativt. Men strax under ytan var jag faktiskt imponerad. Och - på sätt och vis - riktigt positiv.
Missförstå mig inte - de positiva känslorna innebar inte någon sympati med KFML:s förebilder Mao eller Stalin. Stalin hade jag läst tillräckligt om redan i nio- till elvaårsåldern. Visserligen från "borgerliga" källor, men ändå tillräckligt solida och övertygande för att jag inte skulle kunna falla för frestelsen att bli stalinist.
Maoism hade jag nog vaccinerat mig mot vid samma tidiga ålder, eftersom jag då varje månad från och med november 1964 fick ta hem senaste numret av bildtidningen Kina från Fredhällskolans bibliotek. Det var en officiell kinesisk propagandatidning på svenska. Ingen annan ville ha den, så jag fick den varje gång den kom. . Den var någorlunda sansad ända till sommaren 1966. Då kom kulturrevolutionen och Maokulten gick över alla gränser. Det blev mer och mer pinsamt. Jag minns inte många detaljer, men jag har en minnesbild av ett foto av ett antal människor som satt på en gräsmatta. De läste ur Maos lilla röda.
Under bilden fanns en bildtext om att kinesiska meteorologer lär sig att bättre behärska de meteorologiska lagarna genom att inspireras av ordförande Maos tänkande! Jag minne att jag blev alldeles förbluffad! *
Nej, vad som imponerade på mig var stora delar av KFML/SKP:s praktik. Att KFML dominerade ett antal fronter känner många till. Och ofta används det för att visa hur diaboliskt manipulativa KFML var. Men man kan ju se det på ett annat sätt. Att så många människor som kämpade för konkreta frågor på helt olika områden låt sig "domineras" av en organisation som KFML visar ju ändå att denna organisation hade en poltik som passade bra in med behoven hos de som kämpade för olika frågor.
Vare sig det nu var Vietnam, hyresgästfrågor, kulturfrågor, kampen mot EEC, skolfrågor, etc etc. hade KFML en så pass realistisk politik att de kunde få ett starkt inflytande i fronter som sysslade med dessa och andra frågor.
I jämförelse kan nämnas hur "trotskisterna" i RMF, som på papperet hade en mycket logisk och sammanhängande teori om hur man skulle bygga upp enhetsfronter, i praktiken nästan inte lyckades alls med dessa - åtminstone inte förrän kanske 1974- 75. Och även då i mycket begränsad skala, som inte kunde jämföras med vad KFML en gång lyckades med.
Och medan de andra vänstergrupperna till vänster om VPK under tidigt sjuttiotal var implicit eller explicit antifackliga lyckades KFML/SKP med parollen "gör facket till en kamporganisation" åtminstone lokalt vinna en hel del fackliga framgångar.
KFML:ana var dessutom ofta, men långtifrån alltid, sansade och ofta dessutom sympatiska. I motsats till errarna brukade de inte slå verbala ishackor i huvudet på folk som de inte gillade, och de hade ofta en mjuk och ödmjuk framtoning.
Egentligen stod de nog på sin absoluta höjdpunkt 1970, då de fick 0,4 procent i riksdagsvalet. Efter detta började en långsam nedgång, som började accelerera 1976-77. Och efter 1980 (efter den sista stora splittringen) var de en spillra av sitt forna jag, som sedan gradvis tynade bort. I alla fall är det mitt intryck.
Men - så till den andra saken. Det skulle vara intressant om någon skrev denna strömnings historia Med denna strömning menar jag mer exakt här då KFML/SKP/SolP, dess märkliga "tvillingorganisation" MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som kom från VUF, em som ändå räknades som någon sorts dubblett till KFML!), och även utbrytningen från 1980, SKA. (KFML(r) var något helt annat, och tillhör egentligen inte samma tradition, trots att de kom från KFML).
Historiken måste förstås också innefatta de olika frontorganisationer där KFML etc hade ett avgörande inflytande.
Jag får nästan lust att göra ett försök själv, men eftersom jag definitivt är för blyg för att kontakta människor och be dom berätta om den politiska aktivitet de bedrev för årtionden sen är jag inte så lämplig. Fast jag skulle förstås kunna läsa genom en massa gamla tidningar och redovisa mina intryck.
Om inte KFML och deras efterföljare hade så naiva illusioner om Maos Kina (och därmed indirekt i viss mån också om Stalins Sovjet) hade de kanske kunnat utvecklas till en mer bestående vänsterströmning. Viljan saknades inte, inte heller seriositeten. Men den grundläggande lojaliteten till Kina och en maostalinistisk idétradition blev i slutändan ett helt avgörande hinder….
----------------------------------------------------------------------------------
*Ifall någon till äventyrs skulle vilja testa om jag kan ha falska minnen genom att kolla upp bildtidningen Kina och se om den bild jag minns fann där, vill jag för säkerhets skull säga att jag inte är hundraprocentigt säker på att just den bilden och texten fanns i just bildtidningen Kina under dessa år. Men om den inte fanns där, fanns den i någon annan kinesisk publikation - jag vet att jag har sett den....
söndag 10 november 2013
"Sången om freden" och motsättningarna inom DFFG
En annan sång på Till det kämpande Vietnam heter Sången om freden. Den är faktiskt mycket fin, på många sätt.
Det är en sång med ett budskap som lite liknar Mikael Wiehes Är det verkligen fred vi vill ha?. Det kan inte finans någon verklig fred när det finns tyranni. När förtrycket är outhärdligt är kampen nödvändig.
Men dessutom förmedlar den en bild av den sociala bakgrunden till Vietnamkkriget, som på många sätt var ovanlig i DFFG-sånger.
I texten kan man blland annat läsa detta::
"Men godsägarna kom åter med soldater från Saigon,
och krävde dubbel ränta på sju år gamla lån,
och talade om freden och om en ordning ny,
och släpade i kedjor bort de bästa från vår by...
Nu var det fred i Saigon, i Paolo och Condor,
vi levde under terrorn i många långa år,
men sakta förstod vi att vi äter måste slåss,
det som var fred för herrarna var blodigt krig för oss,
Vi skrämde bort godsägaren och stormade hans hus,
vi störtade hans storhet i ynkedom och grus,
där läg bödelspiskan knäckt i vägens gråa damm,
och folket höjde fanorna när dess armé drog fram"
och krävde dubbel ränta på sju år gamla lån,
och talade om freden och om en ordning ny,
och släpade i kedjor bort de bästa från vår by...
Nu var det fred i Saigon, i Paolo och Condor,
vi levde under terrorn i många långa år,
men sakta förstod vi att vi äter måste slåss,
det som var fred för herrarna var blodigt krig för oss,
Vi skrämde bort godsägaren och stormade hans hus,
vi störtade hans storhet i ynkedom och grus,
där läg bödelspiskan knäckt i vägens gråa damm,
och folket höjde fanorna när dess armé drog fram"
Jag har tidigare skrivit om hur DFFG:s aningen stelbenta uppslutning bakom det bokstavliga innehållet i FNL:s och PRR:s program gjorde att de var tvungna att kraftigt tona ner det sociala innehållet och elementen av klasskamp i Vietnamkriget.
Jag berättade där om hur jag som ung och grön FNL-aktivist en gång fick frågan om inte USA hade rätt att stoppa kommunismen i Vietnam. Jag svarade att om vietnameserna ville bli kommunister hade de rätt att bli det och det hade USA inget med att göra.
Då fick jag en reprimand frön en mer erfaren medlen som förklarade att så fick man inte säga. För i FNL:s och PRR:s program stod det att man skulle ha blandekonomi och respektera den privata äganderätten. Nu trodde jag inte att det skulle bli så när FNL segrade (och jag fick rätt - även om det långt senare efter Sovjets fall började hända något helt annat), men jag insåg nu att det var vissa saker man inte fick säga.
Detta samtal mellan mig och den "erfarne" kamraten ägde kanske rum i september 1970. På våren samma år var DFFG indragen i strider med olika typer av vänsteroppositioner. Dels de bindgalna (r)arna, men dessutom andra, mer eller mindre "trotskistiska" kritiker, som bland annat menade att DFFG inte såg det sociala innehållet i kampen i Vietnam, och övriga Indokina.
Då kom den här sången att bli en form av tillhygge. Den var säkert skriven av helt lojala anhängare till den officiella linjen, men den innehöll som sagt element som pekade i en annan riktning.
För officiellt sett slogs inte FNL alls mot godsägarna. De förklarade att endast de godsägare som stödde Saigonjuntan skulle konfiskeras, men att de patriotiska godsägarna inte hade något att frukta. Problemet var förstås att så hade VietMinh sagt i Nordvietnam också, vilket inte hindrade att de bara några år efter segern 1954 inledde konfiskeringar av godsägarnas jord.
Men "vänsteroppositionella" inom och utom DFFG tog alltså upp den här sången. I ett inlägg som jag inte minns om det publicerades internt eller utanför organisationen citerades dessa verser och man frågade om dessa verkligen beskrev en förening av alla samhällsklasser i Vietnam. Svaret till detta blev helt enkelt att man upprepade FNL:s officiella dogm om att patriotiska godsägare inte hade något att frukta.
För de mer eller mindre "trotskistiskt"* inspirerade vänsteroppositionella i DFFG (som till större delen uteslöts 1971-72) , sågs dessa punkter i FNL:s och PRR:s program som retorik, som på papperet anpassade sig till en "stalinistisk" stadieteori, men som i grunden inte hade någon reell betydelse. DFFG:s linje var däremot att det var självklart att FNL följde sitt eget program till punkt och pricka,, och om man betvivlade detta var man fientlig till FNL, och hade inte i DFFG att göra.
Men DFFG-ledningen fick faktiskt fel här. FNL segrade 1975, och redan 1978 hade ekonomin i Vietnam blivit nästan helt socialiserad. Men då hade, ironiskt nog, de KFML:are som var stommen i DFFG:s ledning redan tagit avstånd från det nu återförenade Vietnam, som vid det laget var i hård konflikt med det land denna ledning egentligen stödde - Kina.
En annan ironi är förstås att över 40 år senare, i dagens Vietnam, förs det en politisk som i vissa avseenden ganska bra motsvarar dessa delar av FNL:s program. För den ekonomiska poltiken i Vietnam förändrades kraftigt under 90-talet. De "patriotiska" kapitalisterna omhuldas idag mycket varmt, även om alla banker och de allra största företagen fortfarande ägs av staten. Däremot finns det, mig veterligen, inga privata godägare. Det kan man faktiskt glädja sig åt. Liksom, förstås, att Vietnams politik idag utformas i Vietnam - och inte i Washington. Och att det råder fred.
Historien går framåt på många sätt - i alla fall. Men tyvärr inte alltid riktigt på de sätt man skulle önska.
----------------------------------------------------------------------------------------
*Det här var i Sverige. I andra länder fanns det en del "trotskister" som hade samma syn som DFFG-ledningen på vad FNL gjorde, men som angrep denna FNL:s politik. Men några sådana fanns inte i Sverige 1971. De "trotskister" som fanns här då (Revolutionärs Marxisters Förbund och ett mindre studiesällkap vid namn Kommunistiska Arbetsgruppen) var alla i stort sett lika FNL-vänliga. som DFFG, men tolkade situationen i Vietnam på ett annat sätt.
torsdag 19 september 2013
Återigen till FNL-grupperna
/Jag tror jag aldrig skrivit ett inlägg med så många stavfel som detta. Och har väntat oförlåtligt länge med att ta bort dem. Men nu har jag äntligen gjort något åt saken!!/
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.
FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.
Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.
Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.
Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.
DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.
Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.
För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.
Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.
KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.
Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).
Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).
På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.
Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .
Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.
Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik. Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.
Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet. Det var ju lite absurt.
Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.
Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.
1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,
DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.
Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.
onsdag 18 september 2013
Ett flygblad om KFML och SACO-strejken 1971
Från mim huvudblogg 29/10 2011./
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
/Det här är en text jag skrev i början av 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Den var avsedd som ett flygblad att delas ut på kårhuset, vilket det också blev. Jag hade alltså nyss gått med i "Liberala Förbundet" , som i likhet med mig ogillade höglönestrejker. Så när jag föreslog att jag skulle skriva ett flygblad som kritiserade maoistiska KFML/Clartés stöd till SACO-strejken hade LF inget mot det. Formellt delades flygbladet ut av Kårpartiet Liberalerna, som styrdes av Liberala Förbundet. Texten är till mer än 90 procent skriven av mig, med ett tillägg och några omformuleringar. Jag ogillade tillägget - det på stycke fem. Det argumenterade för att akademiker som är anställda av staten av just den anledningen inte kan vara utsugna. Jag tyckte det var ett förenklat resonemang, som i sin förlängning skulle innebära exempelvis att arbetarna på LKAB inte skulle kunna vara utsugna. Men det var den enda ändring som påverkade något konkret i texten. I övrigt var det mest stilistiska ändringar - vanligtvis till det sämre….
Och vad tycker jag om texten idag? Nja, den var ju något förenklad, kan man väl säga. Det är sant att SACO såg sin strejk som en kamp mot "jämlikhetspolitiken", och de krävde också de största lönepåslagen för de mest högavlönade bland sina egna medlemmar - som generaldirektörer och andra chefer. Hela denna inriktning var naturligtvis värd att fördömas. Men trots allt tog de också ut exempelvis bibliotekarier i strejken, och det fanns väl inga direkta anledningar att gå emot deras lönekamp.
Och det är lite lustigt - en organisation som LF, som till den överväldigande majoriteten bestod av akademiker på väg upp i karriären, stod för det kanske våldsammaste angreppet på SACO-strejken denna vår. Deras (och min!) anti-SACO-retorik slog det mesta - se exempelvis andra parollen i slutet av flygbladet!/
----------------------------------------------------------
KFML OCH CLARTÉ AVSLÖJAR SIG!
Sviker arbetarklassen
I valet gick KFML ut med påståendet att de var de enda som företrädde arbetarklassens intressen. De andra partierna var företrädare för monopolkapitalet, sade man. Endast KFML skulle med sitt handlande visa sig vara arbetarklassens revolutionära parti. Men hur är det? Står KFML på arbetarklassens sida?
Ett avslöjande exempel. Just nu har Sveriges mest högavlönade inkomstgrupper - de inom SACO - gått i strejk. Anledningen är att de känner sig hotade av jämlikhetspolitiken och vill bevara sina privilegier samt höga löner. Denna strejk är inte värd någon som helst sympati. Den är en liten grupps motstånd mot en jämlikare inkomstfördelning.
Denna kamp stöds endast av några få grupper. Den yttersta högern och - KFML.
Struntar i höginkomsttagarna
KFML för fram teorin att alla löntagare är utsugna oberoende av inkomst. Om man tjänar 100.000:- eller 10.000:- spelar egentligen ingen roll. Men det resonemanget är fullkomligt absurt!
Då det gäller de statsanställda akademiker som strejker, kan man dessutom fråga sig: utsugna av vem? Det är ju inte monopolkapitalet utan staten som är arbetsgivare.
KFML:s egna akademiker
Den andra orsaken till KFML:s hållning är givetvis att många av KFML:s medlemmar och anhängare är akademiker själva. För dem är det naturligt att kämpa för egoistiska gruppintressen. Och om dom inte sammanfaller med arbetarnas - desto värre just för - arbetarna!
Ty det är givet att det inte ligger i arbetarnas intressen att en liten grupp högavlönade kämpar för sina egna privilegier. KFML sviker den arbetarklass det säger sig kämpa för.
Är detta KFML:s revolution? Att kämpa för läkare i 200.000-kronorsklassen?
I så fall har arbetarna all anledning att betacka sig!
NED MED KFML/CLARTÉS AUKTORITÄRA IDEOLOGI!
BEKÄMPA INKOMSTKLYFTORNA - BEKÄMPA SACO!
FRAM FÖR EN ÄRLIG RADIKALISM!
KÅRPARTIET LIBERALERNA
_________________________________
Se också "Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst" , som skrevs ungefär vid samma tid.
måndag 9 september 2013
Minns du förra året?
Någon gång hösten 1970 köpte jag NJA-gruppens skiva "Hör upp allt folk". Den var ganska omtalad när den kom, och den spelades ofta i radio. NJA-gruppen var i själva verket en proggrupp som sympatiserade med KFML. Senare bytte den namn till "Fria Proteatern".
En av de låtar jag föll för direkt för var nog "Minns du förra året?". Den var både elak, rolig och tankeväckande. Tyckte jag. Samtidigt hade den en form av tidstypisk optimism. Den byggde på föreställningen att arbetarklassen och folket reser sig mer och mer. I en folklig våg utmanas kapitalet, och de som bygger sin politiska karriär på att samarbeta med det.
De senare skulle få det svårare och svårare. I den sista versen uttalas förhoppningen att det kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Så blev det ju inte riktigt. Ungefär en 8-10 år efter att skivan kom startade en motreaktion mot vänstervågen, som efter ett tag gjorde att det blev lättare och lättare att bli "kapitalets lakej". Och svårare och svårare för de som hade en världsbild som ens avlägset liknade den som förmedlades på NJA-gruppens LP.
Men, för att anknyta till vad jag skrivit i ett annat sammanhang. För mig är 1970 i vissa avseenden mer nutid än vad 2013 är. Inte endast upplevelsemässigt, utan även i en djupare mening.
------------------------------------------------------------------------------
/Nedan kommer texten till låten. Jag beklagar att den inte finns på You Tube, för det är en sång, inte en dikt. Den ska helst höras, inte läsas. Men missar mycket om man endast läser den.../
Minns du förra året?
Minns du förra året, när kungen sa:
"Sveriges relationer till utlandet är bra,
ordningen i landet är klanderfri,
välfärden för folket är så hög som den kan bli. "
Och LO-chefen sa: "Håll era krav tillbaks,
vi måste vara våra direktörer till lags,
vår industri går back det är synd och skam,
våra direktörer tvingas tigga sig fram",
Han meddelade vidare så blek och tärd,
"det blir ett väldigt dåligt lönavtal i år tyvärr",
Men LO-chefens dystra tal var bara båg,
så höga vinster som i fjol var länge sen man såg.
Och minns du Gunnar Sträng han spekulerade,
i aktier och herreslott han investerade,
sen åkte han iväg till kompanjonerna,
i Västerås på Arosmässan stod han upp och sa:
"I Sverige jobbar arbetarna utan knyst,
en jobbare i Sverige håller takten och är tyst,
till er som påstår motsatsen, nu som bär skägg,
ni bör nog inte yttra er, ni slippslösa drägg"
Och alla direktörerna de hurrade,
de skrattade och sjöng och applåder dånade.
så sade och så talade Gunnar Sträng,
och visade med ord hur han är kapitalets dräng.
Men i gruvan var det hårt och kallt,
och Volvo höjer takten hundrafalt.
Från hamn och verkstad hörs ett dån,
från byggen överallt ifrån
i hela landet höjs en mäktig röst:
"Nu är gränsen nådd, nu ska pamparna på knä,
nu facket vårt förtroende har mist.
Ja nu strejkar vi till sist".
"VA! HAR DET BLITT STREJK!"
Nu blev det fart på Sträng.
Och fart blev på envoyen och på hans rövargäng.
"DET ÄR OLAGLIGT!" skrek Geijer, "ni får återgå".
Ja, Wallenbergs lakejer hade nu ett fasligt sjå.
Som jojon får nu ombudsmännen landet runt.
Upp och ner och härs och tvärs dom for och prata strunt.
Åke Nilsson sa: "det är utlänningarnas fel, inte vårt".
Ja, aldrig har väl ombudsmän fått jobba lika hårt.
Vad blir det nu av allt det här, vad kan vi se?
Ja, slutet har vi inte sett men räkna säkert med.
Nu när arbetarna börjat formera sig,
Blir det hårt för den som är kapitalets lakej.
En av de låtar jag föll för direkt för var nog "Minns du förra året?". Den var både elak, rolig och tankeväckande. Tyckte jag. Samtidigt hade den en form av tidstypisk optimism. Den byggde på föreställningen att arbetarklassen och folket reser sig mer och mer. I en folklig våg utmanas kapitalet, och de som bygger sin politiska karriär på att samarbeta med det.
De senare skulle få det svårare och svårare. I den sista versen uttalas förhoppningen att det kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Så blev det ju inte riktigt. Ungefär en 8-10 år efter att skivan kom startade en motreaktion mot vänstervågen, som efter ett tag gjorde att det blev lättare och lättare att bli "kapitalets lakej". Och svårare och svårare för de som hade en världsbild som ens avlägset liknade den som förmedlades på NJA-gruppens LP.
Men, för att anknyta till vad jag skrivit i ett annat sammanhang. För mig är 1970 i vissa avseenden mer nutid än vad 2013 är. Inte endast upplevelsemässigt, utan även i en djupare mening.
------------------------------------------------------------------------------
/Nedan kommer texten till låten. Jag beklagar att den inte finns på You Tube, för det är en sång, inte en dikt. Den ska helst höras, inte läsas. Men missar mycket om man endast läser den.../
Minns du förra året?
Minns du förra året, när kungen sa:
"Sveriges relationer till utlandet är bra,
ordningen i landet är klanderfri,
välfärden för folket är så hög som den kan bli. "
Och LO-chefen sa: "Håll era krav tillbaks,
vi måste vara våra direktörer till lags,
vår industri går back det är synd och skam,
våra direktörer tvingas tigga sig fram",
Han meddelade vidare så blek och tärd,
"det blir ett väldigt dåligt lönavtal i år tyvärr",
Men LO-chefens dystra tal var bara båg,
så höga vinster som i fjol var länge sen man såg.
Och minns du Gunnar Sträng han spekulerade,
i aktier och herreslott han investerade,
sen åkte han iväg till kompanjonerna,
i Västerås på Arosmässan stod han upp och sa:
"I Sverige jobbar arbetarna utan knyst,
en jobbare i Sverige håller takten och är tyst,
till er som påstår motsatsen, nu som bär skägg,
ni bör nog inte yttra er, ni slippslösa drägg"
Och alla direktörerna de hurrade,
de skrattade och sjöng och applåder dånade.
så sade och så talade Gunnar Sträng,
och visade med ord hur han är kapitalets dräng.
Men i gruvan var det hårt och kallt,
och Volvo höjer takten hundrafalt.
Från hamn och verkstad hörs ett dån,
från byggen överallt ifrån
i hela landet höjs en mäktig röst:
"Nu är gränsen nådd, nu ska pamparna på knä,
nu facket vårt förtroende har mist.
Ja nu strejkar vi till sist".
"VA! HAR DET BLITT STREJK!"
Nu blev det fart på Sträng.
Och fart blev på envoyen och på hans rövargäng.
"DET ÄR OLAGLIGT!" skrek Geijer, "ni får återgå".
Ja, Wallenbergs lakejer hade nu ett fasligt sjå.
Som jojon får nu ombudsmännen landet runt.
Upp och ner och härs och tvärs dom for och prata strunt.
Åke Nilsson sa: "det är utlänningarnas fel, inte vårt".
Ja, aldrig har väl ombudsmän fått jobba lika hårt.
Vad blir det nu av allt det här, vad kan vi se?
Ja, slutet har vi inte sett men räkna säkert med.
Nu när arbetarna börjat formera sig,
Blir det hårt för den som är kapitalets lakej.
onsdag 4 september 2013
En politisk sekt med lång livslängd
Religiösa sekter kan bestå nästan hur länge som helst. Politiska dito brukar bli mer kortlivade.
En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.
När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).
Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.
Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.
En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.
De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.
Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.
Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .
(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.
De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".
De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.
Och så vidare.
Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.
Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.
Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.
En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.
När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).
Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.
Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.
En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.
De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.
Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.
Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .
(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.
De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".
De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.
Och så vidare.
Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.
Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.
Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)