Gamal Abdel Nasser, slöjor och rationalitet

/Från min  huvudblogg 24 augusti 2017/

Som jag tidigare sagt - ibland har man intrycket att den tid vi lever i håller på att kastas tilbaks till medeltiden. Det är dystert, men ännu dystrare är förstås att vi snart kan får ett klimat som liknar det som rådde innan det fanns liv på jorden.

Men om vi nu lämnat uppvärmningen för ett tag, och går tillbaks till de första meningen - se och hör gärna denna YouTube-länk.

Det är en del av ett tal som Egyptens president Gamal Abdel Nasser höll 1966. Där tar han upp Muslimska Brödraskapets krav på att införa obligatoriskt tvång för kvinnor att bära slöja utomhus.

Poängen är inte främst att han är emot det - utan hur han presenterar det. När han för fram det gör han det med ett mycket roat leende, och publiken framför honom håller på att kikna av skratt. De ser uppenbarligen detta krav som en helt komisk rest från svunna tider.

Nasser berättar också att han hade frågat ledaren för Brödraskapet varför dennes egen dotter, som gick på läkarutbildning, i så fall inte bar slöja. Och tillägger att om denne inte ens lyckats få sin egen dotter att bära slöja - hur skulle han då tro att Nasser - skulle kunna tvinga alla kvinnor i Egypten att göra det. Och, som sagt - publiken viker sig av skratt.

Hela utgångspunkten är att det är något av det löjligaste han hört i hela sitt liv, typ. Och publiken verkar tycka detsamma.

Så var stämningarna i Egypten 1966.  Och nu ska ingen tro att Egypten då var ett land som anpassat sig till västvärlden och deras system. Tvärtom, Nasser stod i ledningen för en nationalistisk regering som kallade sig "arabsocialistisk", som så hade retat västimperialismen att Storbritannien och Frankrike tio år tidigare hade försökt invadera landet. Det ledde till ett ramaskri och till och med USA tvingades ta avstånd. Så de franska och brittiska arméerna var så illa tvungna att dra sig tillbaka.

Vad detta visar är att det motstånd mot västvärldens diktat som också på den tiden var utbrett i Mellanöstern då nästan aldrig var kopplat till en utbredd irrationell önskan till någon sorts kulturell regression. Detta kom senare, efter att trycket från imperialismen hade slagit sönder "arabsocialismen" och drivit den på reträtt. I Egypten kom exempelvis Sadat efter Nasser - och han öppnade dörren för USA, privatiserade, och sänkte levnadsstandarden för de stora massorna. Sedan fick han ett växande Muslimska Brödraskapet som ett brev på posten...

Men denna kulturella regression kopplad till nyliberalism har vi ju även här. Medan Mellanöstern har haft privatiseringar och islamism har vi här haft privatiseringar - och Sverigedemokrater. I Frankrike har vi privatiseringar och Le Pen. Osv.

1966 tedde sig politiken i stora delar av världen som både rationell och begriplig, Det gör den inte idag. 

 

Gamal Abdel Nasser

Iranska protester mot kvinnomord

Det är sympatiskt med icke-kommersiella vänstertidningar, där man nog kan utgå från att de uppskattar att man lägger in artiklar från dem på ens egen webbsida, istället för att se det som ett upphosvsrättsbrott. Dit torde räknas den engelska vänstertidningen "Socialist Worker". I alla fall utgår jag från det, tills motsatsen är bevisad.... Så nu tar jag mig friheten att lägga ur denna artikel från denna tidning. 

Den iranska revolutionen 1978-79 var en oerhört positiv händelse, som störtade den hatade shah-regimen. Det blev resultatet av en massiv revolutionär folkrörelse, där miljoner människor revolterade, trots att den mordiska regimen gjorde alt för att dränka upproret i blod. 

Tyvärr lyckades ett reaktionärt islamistiskt ledarskap få kontrollen över revolutionen, vilket bland annat resulterade i att Iran idag är ett land med ett ovanligt konsekvent genomfört kvinnoförtryck. 

Vad det resulterat i kan ni läsa nedan. 

People revolt after Iranian police murder young woman

By Nick Clark

Thursday 22 September 2022

Issue 2823

Protesters in Iran have torched police stations in cities as demonstrations over the police killing of a young woman entered their sixth day. At least seven people have died as cops try to smash the protests, centred mostly in the north west Kurdish region, but also in the capital Tehran.

The demonstrations are the latest in a series of challenges from below to crisis-stricken Iranian governments since 2019. They began on Saturday following the police killing of Mahsa Amini the day before. 

Mahsa fell into a coma at a detention centre after Iran’s “guidance patrols”—which enforce Iran’s religious laws—arrested her on Tuesday of last week. She died three days later in hospital.

Police claimed that Mahsa was arrested for not wearing her hijab—headscarf—in a way that fully covered her hair. They also denied that officers had beat her head with a baton and banged it against one of their vehicles, instead claiming she’d suffered heart failure. But her family said she had no health problems.

Protests in the wake of her death took up the slogan, “Women, life, freedom”. Women on many of them have removed their headscarf in public—in defiance of Iran’s law—and cut their hair.

But, Iranian academic and activist Peyman Jafari told Socialist Worker, the protests are not so much against the headscarf itself as against brutally-enforced compulsory wearing.

“Women and the youth are at the forefront, but the protests are really mixed and there are all generations participating.” he said. “There has been a growing mood among younger generations that they do not want state interference in their daily life, their social lives. 

“This does not mean that they are anti-religious or against the hijab. It’s really about the freedom of wearing it or not wearing it. I was talking to a friend who is joining the protests and has a hijabi mother who is supporting her. Lots of these women will have mothers, grandmas, aunts, friends even who will wear the hijab. 

“So this crosses the line of being religious or non-religious. It’s about the freedom of wearing what you want.”

The protests come amid a years-long crisis for Iran’s governments, and waves of resistance. Iran has suffered economic crises caused by Western sanctions, and reforms designed to open the economy to privatisation and the market.

That has resulted in repeated explosions of demonstrations and strikes, mostly over poverty, unemployment and shortages. These began with a series of mass protests in early 2019, where police and state forces killed up to 1,500 people.

More recently, there were protests earlier this year after the government cut subsidies for basic foodstuffs. That, coupled with a growing urban working class and a rise in women entering the workforce and universities, has created the conditions for social revolt.

In response, the government of Ebrahim Raisi promised to enforce religious laws more strongly, in a bid to shore up his conservative supporters. Instead, this only widened the rift between the government and younger generations who want greater freedom, while high unemployment and poverty erodes its support.

Reports in Western media outlets have focussed on chants of “down with the dictator” recorded on some demonstrations. Western governments that view Iran as a challenge to the US’s dominance in the Middle East frequently latch onto anti-government protests.

But, says Peyman, protesters have also chanted, “Down with the oppressor, be it the supreme leader, be it the Shah”. That refers to both Iran’s current regime and the previous Western-backed dictatorship overthrown by a revolution in 1979.

Instead, Peyman says, the main slogan of the demonstrations, “Women, life, freedom,” ties political and economic demands together into a broader revolt against the system.

“Women, life freedom puts the sexism issue at the forefront,” said Peyman. “Life means everybody wants to have a good life—this also refers to workers like the poor and so on. And freedom is freedom from state repression.”

He added, “I do think this is a growing sentiment of radical sections of youth that oppose the entire system. It’s because of both corruption and economic mismanagement and this infringement on political and social liberties.”

Om att höja röster

Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.

Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket  långt utanför snävare "proggmiljöer".

Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .

En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.

Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.

PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.

Intressant artikel i ETC

I ETC idag kan man läsa en intressant presentation av en bok av Ann-Marie Ljungberg. Av döma av denna presentation är jag benägen att tycka att det låter vettigt.

I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."

Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.

Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).

Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.

I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.

Femen,Avpixlat och islam

Islam är idag i praktiken oftast en mycket patriarkal religion. Det är den å andra sidan inte ensam om att vara.

Inom islam idag finns det också antipatriarkala strömningar som kämpar mot det förhärskande manliga synsättet. Det är ett hopp för framtiden.

Provokativa aktioner, som den som aktivistgruppen Femen nyligen genomförde i Södermalmsmoskén gynnar däremot inte muslimska kvinnors ställning för fem öre. Det är min bestämda åsikt.

Däremot hyllas aktionen entusiastiskt på den antimuslimska och antifeministiska hatbloggen Avpixlat. Det förvånar mig inte en sekund.

Helen Zahavis "Dirty Weekend"

/Från min huvudblogg 13/9 2009/'

Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.

Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.

Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.

Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.

Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.

Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................

Manligt våld och kvinnligt motstånd

Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.

Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?

Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.


De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.

Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.

I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.

Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.

Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.

Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.

Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.

Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.

I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.

Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.


Erik Rodenborg