Varför används "konspirationsteori" som ett pejorativt ord/begrepp?

"Pejorativ används om ett ord eller en fras som är nedsättande eller förringande eller på annat vis uttrycker talarens negativa attityd till en företeelse eller annan person." (Från Wikimedia)

Det är inte ovanligt att en åsikt eller idé besvaras med kommentaren "Det där är ju en konspirationsteori!" ungefär som om det skulle avgöra saken. En konspirationsteori kan närmast definitionsmässigt inte vara sann.  Eller hur?

Och då tänker kanske man sedan på David Icke, som hävdar att världen styrs av reptiler, som har förmågan att skifta form mellan människa och reptil. Jag delar åsikten att detta inte kan vara sant, men det har inget att göra med att det är en "konspirationsteori". 

Om man nu ska börja från början vill jag säga detta. Det finns bevisligen konspirationer, och det borde vara helt legitimt att göra teorier om dem. Alltså bör inte ordet "konspirationsteori" användas som ett pejorativ. Vilket skulle bevisas...

Nu kan detta te sig som en mycket akademisk fråga, men det är det inte. Få skulle bli upprörda över att man avvisar idén att världen under flera tusen år styrts av det hemliga sällskapet Illuminati, och att under senare år så skilda personer som Roosevelt, Lenin, Biden, och Palme  har varit en del av detta kusliga allsmäktiga sällskap.

Vissa konspirationsteorier kan få mycket dödliga resultat. Konspirationsteorin att trotskister och andra mot Stalin kritiska kommunister i hemlighet var i maskopi med Hitler och Göring användes för att motivera de blodiga utrensningarna i Sovjet 1936-39. 

Men... om man tar detta exempel - fanns det ändå inte en konspiration inblandat i detta scenario? Jo, faktiskt. För om man godtar att det milt sagt är osannolikt att dessa ofta ganska så sympatiska  personer var agenter för Gestapo - hur kunde denna föreställning blivit så spridd? 

Den blev spridd därför att ett stort antal personer i Sovjetunionens toppskikt konspirerade, ja, konspirerade, för att fabricera "bevis" för denna föreställning. 

Och många ledande kommunister utanför Sovjetunionen visste att detta inte kunde vara sant, men deltog ändå i denna stalinska konspiration. 

Så om inte trotskisterna konspirerade måste stalinisterna ha gjort det. Och att hävda att de gjorde detta - är ju också en "konspirationsteori". 

Under årtiondena har ordet "konspirationsteori" använts för att avfärda exempelvis de som driver linjen att fler än en person var med och organiserade Palmemordet, eller Kennedymordet. 

Det har använts mot de som menat att det kan finnas fakta i Estoniafallet som tystas ner.

Det användes länge för att angripa de som hävdade att USA:s flygvapen medvetet mörkade, eller bortförklarade, rapporter om "oidentifierbara flygande objekt" (idag är det allmänt accepterat att de under många år gjorde just det). 

Det har använts för att angripa de som accepterar att det faktiskt kan finnas mycket ljusskygga saker som pågår i en del ordenssällskap, sekter, eller andra slutna grupper.

Det har använts för att avfärda möjligheten att en del av de som friats för sexualbrott har blivit det för att det skulle kunna finnas jurister som har större sympati för förövare än för offer. 

Det har använts för att avfärda möjligheten att en del som driver teorier om falska minnen, eller PAS, gör det för att de egentligen står på förövarnas sida. 

Det har använts för att avfärda alla som konstaterar att  rituella övergrepp mot barn som utförs i grupp faktiskt existerar. 

Det finns välgrundade konspirationsteorier,  det finns tvivelaktiga konspirationsteorier och det finns - förstås - helt utflippade konspirationsteorier. 

Men - återigen - konspirationer existerar -   och det är inte i sig på något sätt suspekt att utveckla teorier om sådana. 

'

Under många år avfärdades faktiskt de som inte ville tro att det var denne man som ensam mördade Olof Palme som fnoskiga konspirationsteoretiker. 

Konspirationsteoretiker ♡ Donald Trump = sant?

Ja, det är nog mycket ofta sant när det gäller en viss typ av konspirationsteoretiker. Det är de som hävdar att en hemlig ondskefull elit antingen styr världen eller mycket stora delar av världen. En elit som samtidigt är diaboliskt skicklig och välplanerande. Det måste den ju vara, om den kan styra världen i hemlighet.

Framförallt borde den väl styra USA. eller har i alla fall gjort det - med den Trump-regering vi har där idag råder väl i så fall någon form av märklig dubbelmakt.

QAnon-teorin har ju nyligen uppmärksammats och så vitt jag fattar har i alla fall många av dess dess anhängare en världsbikd av den typen. Vi har ju också Illuminati-teorier, teorier om den världsomfattande sionistiska ockupationsregeringen, teorier om utomjordiska ödlor etc etc.

Det gemensamma för dessa teorier är ju alltså att världen styrs av en grupp med tre huvudsakliga egenskaper.. För det första är den ond.  För det andra är den mer eller mindre hemlig. För det  tredje har den en förmåga till en mycket intelligent planering.

Konspirationsteoretiker av den typen brukar ofta förneka den globala uppvärmningen . Det är logiskt - för om de ondskefulla härskarna har förmågan att leda en satanisk världsregering för att ta till vara på sina egna intressen - torde det ju inte vara så klumpiga att de accepterar en uppvärmning som en dag kan slå ut även dem. (Om de inte är rymdvarelser som vill utrota alla människor för att de sedan själv ta över...).

Men dessutom har många av dem de senaste åren mer eller mindre entusiastiskt kommit ut för Donald Trump. Varför?

Det är ju inte så konstigt. För om man tror att världen styrs av ett hemligt, intrigerande, planerande ondskefullt nätverk är det ju stört omöjligt att Trump skulle kunna vara en del av detta.

En person som knappast kan fullfölja en grammatiskt korrekt mening, som skvätter ur sig mycket lätt genomskådade lögner vareviga dag, och som verkar okunnig om det mesta - är ju inte direkt någon som man kan anta är en del av ett iskallt, välplanerande och på samma gång ondskefullt - men ändå "rationellt" system.

Därför - i varje "Illuninati-liknande" konspirationsteori torde ju Trump stå utanför Den Stora Konspirationen. Och eftersom han trots detta är president i världens militärt och ekonomiskt starkaste stat måste ju hans maktställning vara ett hot mot konspiratörerna...

Om det finns en "New World Order" kan ju den rimligtvis inte ledas av Trump..

Själv tror jag inte en sekund på en på samma gång rationell och ondskefull  "New World Order". Jag lutar snarare åt att man (för att citera en term jag hittat på em marxistisk webbsida) kan tala om en mer eller mindre kaotisk "New World Disorder". Förvisso ond, men absolut inte styrd av en intelligent planerande elit.

Och om det är stört omöjligt att tänka sig att Trump har en central maktställni9ng i en "New World Order" är det desto lättare att se honom som en del av maktspelet i en "New World  Disorder"...

Makt genom umgänge

/Nedanstående artikel av Jonathan Clyne publicerades i Socialistens temanummer om bordellhärvan juli 2005. Det finns en hel del intressanta synpukter i den och då Socialistens webbsida inte längre finns på nätet (det finns en blogg, men där har inte denna artikel lagt ut) lägger jag upp den här./
-------------------------------------------------------------------------------------

Att det skedde en mörkläggning av bordellhärvan i mitten av sjuttiotalet är helt klart. Hur det gick till och varför det var i linje med överklassens intressen tas upp i andra artiklar. Men hur får överklassen igenom sin vilja?

I vänsterkretser finns det en tendens att se maktutövandet antingen som en konspiration (de sitter och gör upp allting bakom stängda dörrar) eller som ekonomisk utpressning (de köper de beslut som de vill ha). Grundbulten till överklassens makt är förstås att de äger och kontrollerar den överväldigande största delen av ekonomin. Det är det som är själva definitionen på överklassen. Visst händer det att de sitter och konspirerar, men makt utövandet måste i normala fall ske på andra sätt. Konspirationer har en tendens att upptäckas och ställer då ofta till med större problem än de som fanns i utgångsläget.

Konspiration är sällan mer än en ogenomtänkt nödlösning i ett pressat läge. I ett samhälle med en stark arbetarrörelse går det heller inte att bara köpa sig de resultat man önskar. I Pakistan kan man erbjuda en socialdemokratisk ledamot en miljon dollar för att gå över till det borgerliga blocket, och många nappar. Här skulle ett sådant agerande skapa en skandal av stora mått.

Maktstrukturen består av en serie nätverk som är delvis överlappande och sammanlänkade. Nätverken är suddiga i konturerna. Det finns nätverk i nätverken. Det finns också konflikter mellan nätverken. Etablissemanget består av ett antal olika delar som går in i varandra. De som äger företag, adeln, den akademiska och intellektuella eliten, de högsta statliga tjänstemännen, de mäktigaste politikerna, de mest framstående redaktörerna. Alla har ett gemensamt intresse av att försvara sina positioner mot hotet underifrån, men det betyder inte automatiskt att de har förmågan att agera gemensamt.

Grundproblemet för etablissemanget är att kapitalismen framförallt präglas av konkurrens och hierarkier. Det är individ mot individ. Den enes framgång är den andres undergång. Ingen går säker. Hur högt man än kommer så finns det alltid någon som står över, eller som kan utmana en. Samtidigt är det förstås en omöjlighet att klara sig helt på egen hand. Man måste ha människor som man litar på omkring sig och med sig. Men hur sållar man agnarna från vetet, hur vet man vem man kan lita på?

Ett gemensamt ekonomiskt intresse är förstås av vikt, men det gemensamma intresset kan snabbt förvandlas till sin motsats så det räcker inte. Partners kan över en natt bli konkurrenter.

Ett viktigt sätt att skapa till- hörighet är det sociala umgänget – kontakter. Detta grundläggs tidigt. Det gäller att ha gått i de rätta skolorna: Lundsberg (en motsvarighet till "Stjärnsberg" i Jan Guillous roman Ondskan) eller Sigtunaskolan om man vill blir en del av näringslivets eller aristokratins nätverk, Södra Latin om man vill få tillgång till den intellektuella eliten. Därefter knyts nya kontakter på Handels eller Teknis beroende på vart man vill komma. Sen gäller det förstås att ha de rätta grannarna – Djursholm, Lidingö, Äppelviken och Östermalm är grunden för olika nätverk.

Familjebanden är inte obetydliga för att få en plats i ett eller flera nätverk. Det äldsta nätverket är förstås adeln. Ett slutet sällskap. Men familjebanden är också viktiga för att nå in i den socialdemokratisk eliten. Tänk bara på Thomas Bodström , Anna Berger-Kettner, Mikael Damberg, Brita Lejon.

Justitieråden i Högsta Domstolen har hittintills framställts som höjda över varje misstanke om att tillhöra några nätverk. De ska ju vara helt oberoende. Men deras levnadsvillkor säger något helt annat. ”Bland dem vi kunnat undersöka inkomst och förmögenhet på, så ligger genomsnittsinkomsten på drygt en miljon kronor om året (1 123 780 kr.). Om man jämför det med hur mycket en student skall kunna leva på enligt regeringen, så skulle studenten kunna plugga i 18 år för samma belopp. Justitierådens genomsnittliga förmögenhet ligger på nästan tre miljoner kronor (2 762 063 kr).” (se http://www.socialisten.nu/pol/borg/hogstadomstolen46.shtml).

Kan det vara nätverk som är i farten när man upptäcker att de allra flesta justitieråden tidigare jobbade på justitiedepartementet? Det ingår inte alls i arbetsbeskrivningen för ett justitieråd att man ska ha arbetat där. Slående är också att fäderna till tre av justieråden själva var justietiråd och nästan samtliga har en överklassbakgrund. På område efter område upptäcker man nätverken i toppen.

Än i dag finns det herrklubbar där samhällstoppar kan umgås under mera ”avslappnade” former för att knyta kontakter, utveckla tillit till varandra och känna varandra på pulsen. En sådan är ”Sällskapet” i Stockholm som grundades 1 december 1800. ”Idag har SÄLLSKAPET 2200 ledamöter med H.M. Konung Carl XVI Gustaf som förste hedersledamot och HKH Prins Carl Philip, Hertig av Värmland jämte Jur.dr. Sten Rudholm, Generalmajor Fredrik Löwenhielm samt fv. Riksmarskalken Per Sköld, som hedersledamöter.”(Från www.sallskapet.se). Det kostar ungefär fem tusen kronor att bli medlem, och sen tre tusen kronor i årsavgift. För att bli invald krävs att man rekommenderas av tre tidigare medlemmar. Kvinnor får bara komma in till vissa delar av Sällskapets hus och under vissa tider.

Så här beskrivs umgänget på Sällskapet i Dagens Nyheter (6/3 2005) : ”Det är lunchdags och en ström av herrar passerar vaktmästarens bord i entrén på väg till den pampiga matsalen en trappa upp. Verkställande direktören hälsar varje gäst välkommen och tar i hand. Matsalen, invigd 1870, är är en kopia av en salong på Hotell Rydberg där klubben huserade under lång tid. Speglar, kristallkronor, guldfärgade ornament.

De äldre juristerna samlas vid ett bord nära dörren. Här syns hovrättspresidenter, justitieråd och regeringsråd. Portföljer och arbetspapper är bannlysta men knappast överläggningar och informella beslut. Längre in i salen finns Gemensamma bordet där yrkesgrupper blandas spontant och ensamätare kan hitta lunchkamrater. Så finns ambassadörsbordet där en och annnan UD-tjänsteman utan den titeln också slår sig ner...

Lennart Bodström, en gång utrikesminister, kliver in. Och där kommer den gamle stjärnadvokaten Henning Sjöström. Ibland kommer artisten Lasse Berghagen eller DN:s debattredaktör Mats Bergstrand eller Anders Milton, avgående ordförande i Röda korset och ledamot av kommissionen som ska utreda myndigheternas agerande under flodvågskatastrofen...

En gång om året är det klubbmiddag med en rad ritualer. Verkställande direktören slår först en gång i skeppsklockan i matsalen, reser sig och säger: ’Ärade gäster, ärade ledamöter, skål!’ Sedan klingar skeppsklockan två gånger. Vd uttalar det enda ordet ”halvan” och alla dricker av Sällskapets egen snaps, en blandning komponerad i mitten av 1800-talet, enligt ett recept som enbart vd och hovmästaren ska känna till. Vid tre klämtningar i klockan dricks Hans majestät konungens skål.”

En ännu exklusivare sammanslutning är Nya Sällskapet med enbart 500 medlemmar.

Just ett ritualiserat umgänge på fester, middagar, jakter eller andra tillställningar är av central betydelse för att cementera nätverken. Nätverken försöker skapa en gemenskap där den inte finns, åtminstone inte på det personliga planet. Eftersom alla står i konkurrerande förhållanden till varandra, är ritualerna ett viktigt sätt att skapa gemenskap.

Hon är noga med bordsplaceringen...
DN gjorde ett reportage (24/4-2005) som visade hur det gick till när Landshövdingen i Dalarna Ingrid Dahlberg bjöd på gästabud. Hennes nätverk är knappast det förnämsta i landet men ambitionen är väl att vara det dominerande i regionen:

”Ingrid Dahlberg är regeringsmaktens förlängda arm i Dalarna. Med en sexrätters vårmiddag vill hon skapa nya kontakter...

- Här bredvid mig sitter Mats Paulsson. Honom gör jag mitt bästa för att bli god vän med. Han har stort inflytande över två börsbolag. Skistar som driver Sälen med sextiotusen turistbäddar och Peab, som är ett av de största byggbolagen i Sverige och Dalarna. Det är ingen hemlighet att många vill att Skistars huvudkontor ska flyttas från Dalarna till Stockholm. Det är jag emot.”

Så hittar man gemesamma intressen och blir ”goda vänner”. Och ett gemensamt agerande fortplantar sig inom ett nätverk och mellan nätverk. Diskret, utan konspiration och utan utbyte av vare sig hot eller mutor. I fallet med mörkläggningen av bordellhärvan räckte i stor utsträckning denna metod för att få alla samhällstoppar att agera gemensamt. I några fall behövde man hota folk, men i normala fall räcker det med en utebliven middagsbjudning för att budskapet ska nå fram.

Borgarklassen, de som genom ägande har makten över storföretag, banker, naturtillgångar och därmed över vanliga människors liv, är en väldigt liten grupp. I Sverige utgör de ett par procent av befolkningen. Därför måste de också knyta till sig förtroendevalda och beslutsfattare från andra klasser, och framför allt från arbetarrörelsen. Regeringsmedlemmar, rikdagsledamöter, kommunpolitiker måste förmås att driva en politik som tillåter överklassen att fortsätta sko sig på andra. Nya band och lojaliteter måste skapas mellan den ekonomiska eliten och politikerna. I det sammanhanget blir Björn Tarras-Wahlbergs roll i prostitutionshärvan högintressant.

Björn Tarras-Wahlberg var 1976 anställd som lobbyist av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Hans enhet hette Riksdags-och kanslihuskontakt, vilket väl säger vad det handlade om. Han hade till och med ett eget rum i riksdagshuset, trots att han inte var riksdagsledamot själv. Samtidigt pekar mycket på att han hade tät kontakt med Doris Hopp och hennes stall. Dels hyrde en av Doris kvinnor ett rum (som enligt vad hon säger själv i boken förmedlades genom Doris) i hans mors hus, där han också bodde själv. Dels fanns två telefonnummer till honom i Doris beslagtagna adressbok, ett under namnet Nalle, ett under namnet Björn. En av poliserna, som tidigare haft kontakt med honom i egenskap av polis på Lidingö, kände igen hans röst på band från telefonavlyssningen och noterade att han ofta beställde många flickor åt gången till olika tillställningar. En gång hade han sagt att ”det var dags för nattplenum” och att han behövde sex tjejer.

Björn Tarras-Wahlberg förnekar idag att han haft någon som helst kontakt med Doris Hopp och hennes kvinnor, men i ett samtal med Deanne Rauscher slank det ändå ur honom att han blivit uppringd av Säpo när de gick igenom en namnlista knuten till bordellhärvan. Om det var så att han ordnade informella tillställningar med politiker där Doris kvinnor utgjorde den extra kryddan så skapades genast gemensamma erfarenheter och hemligheter som säkert underlättade för näringslivet att få gehör för sina synpunkter.

Till vardags är dock möjligheten att få styrelseuppdrag för näringslivet och att få ingå i en exklusivare krets en tillräcklig lockelse för att förmå politiker att utföra en borgerlig politik. Om lockelserna inte skulle räcka, eller trycket från medlemsbasen på en annan politik skulle bli hårt, så kompletteras de med hot från arbetsgivarna om att sabotera ekonomin (till exempel genom utlandsflytt).

Många människor som står utanför maktens nätverk upplever att de inte kan påverka politiken. Även om de röstar på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet - och de partierna hamnar i regeringsställning - så är det ofta en helt annan politik än den man förväntat sig som bedrivs. Undersökingar visar att folkmajoriteten vill ha mindre inkomstklyftor, kan tänka sig utbyggd offentlig sektor, är negativ till privatiseringar av statlig företag och säger nej till EMU. Ändå har inkomstklyftorna ökat, den offentliga sektorn skurits ned, statliga företag privatiserats och hela det politiska etablissemanget tagit ställning för EMU. Det är överklassens intressen som på olika vägar översätts till praktisk politik.

Det är inte orimligt att påstå att nätverken spelar en viktig roll i att smidigt jämka ihop överklassens önskemål och se till att de genomförs. Trots att vi kommit så långt som till en person-en röst så är vi långt ifrån att alla röster i praktiken har samma värde.

Jonathan Clyne,
Från Socialisten nr 74. Publicerad på Internet 051004.