Vietnam då och nu - ett PS till förra inlägget

I förra inlägget skrev jag om hur vietnamesiska bönder tvångsförflyttas för att deras mark köpts upp av ett Trump-ägt företag som ska bygga en lyxanläggning med golfbanor och hus på området. 

Det är förstås vedervärdigt och säger tyvärr något om utvecklingen i Vietnam. 

Men sedan skrev jag också detta: "Låter som något som skulle kunna ha hänt i Sydvietnam, nära Saigon,  1966 ."

Nej, det skulle det inte. 

Hur nära Saigon anläggningen än befann sig skulle den inte klarat sig länge om den inte hela tiden beskyddats av en massiv US-amerikansk militärstyrka (Saigonregimens trupper skulle knappast klarat av detta...). 

Och även om den bevakades av US-amerikansk militär skulle den konstant utsatts för granatbeskjutning. En golfanläggning ägd av USA:s president (!) skulle förstås blivit ett prioriterat militärt mål för FNL. 

Vi får hålla i minnet att FNL stöddes av en stor majoritet av befolkningen på landsbygden, som framförallt bestod av bönder. Att konfiskera mark från bönder för att bygga golfbanor för USA:s president skulle ha setts som en oerhörd provokation. 

Nu tvångsförflyttades ofta bönder av USA- och Saigontrupper - ofta sattes de i "strategiska byar" som i realiteten var koncentrationsläger.  Men ingen ansvarig i Washington eller Saigon skulle ha vågat genomföra något så provokativt som att bygga en USA-presidents golfbanor på mark, konfiskerad av bönder.  

Och om det ändå hade skett skulle dessa golfbanor blivit rent livsfarliga för de som till äventyrs vågat spela golf där. Att spela golf där skulle närmast motsvara - att spela rysk roulett.  Dödligheten skulle ha blivit mycket stor bland spelarna. 

Vietnam befriades från USA, men USA har sedan slutet av 80-talet arbetat för att komma in igen -  bakvägen. Nej, Vietnams regering kan inte klandras för att den vill ha ett ekonomiskt utbyte med USA.  Men det den nu accepterar är - milt sagt -  förnedrande. 

Att USAs diktatorsaspirant till president alltså nu kan få Vietnams regering att tvångsförflytta bönder för att hans polare (och han själv?)  ska få spela golf där är både reellt, och djupt symboliskt, förnedrande för Vietnam. 

Att säga att jag mår illa är ett understatement. 

Obehaglig nyhet

Från SvD 14/8.

"I Hung Yen-provinsen, strax söder om Vietnams huvudstad Hanoi, förbereds just nu bygget av en 990 hektar stor lyxanläggning med golfbanor och villor. Projektet är det första i landet som bär Trumps namn och är värd 1,5 miljarder dollar. Det är ett samarbete mellan Trump Organization och det vietnamesiska fastighetsbolaget Kinhbac City.

Men bakom visionerna om tillväxt och investeringar växer nu kritiken mot företagen. Bönder som använt jorden i decennier tvingas flytta i utbyte mot några månaders risutdelning och pengar, enligt uppgifter till Reuters. "
 

Låter som något som skulle kunna ha hänt i Sydvietnam, nära Saigon,  1966*, (fast då skulle de nog inte fått någon betalning alls...) och inte i det förenade Vietnam, nära Hanoi, 2025. 

Vietnam vann kriget mot USA, men håller på att förlora freden.

 

Dagen då Vietnamkriget avslutades

Den 30 april 1975 - idag för femtio år sedan - gick FNL-trupperna in i Saigon. Det var slutet på Vietnamkriget och förmodligen den mest positiva politiska händelse jag upplevt i hela mitt liv.

I presidentpalatset i Saigon satt satt Doung Van Minh, nyutnämnd president i Sydvietnam. Han hade tillsats några dagar tidigare, eftersom ledningen i Saigon trodde att han var den ende som FNL ville förhandla med.

Han hade varit president tidigare - efter att Ngo Dinh Diem avsattes (och dödades)  i en kupp den 2 november 1963. Han satt då bara en kort tid, och avsattes efter ett tag i en ny kupp.

Han hade sedan i över tio år varit i någon sorts kvasi-opposition mot Saigonregimen, och ansågs därför vara lämplig att förhandla med FNL.

Men FNL såg det nog som lite för sent för förhandlingar. De kontrollerade nästan hela landet, och hade helt omringat Saigon. Varför skulle de förhandla?

Det insåg snart Van Minh. Han gjorde det enda vettiga. Han beordrade armén att lägga ner vapnen, och deklarerade en villkorslös kapitulation.

Han satt i presidentpalatset och väntade på FNL-trupperna. Han tänkte att han högtidligt och formellt skulle lämna över makten.

FNL-trupperna kom in i palatset. Han sade till dem: "Jag sitter här för att överlämna makten till er". En FNL-soldat svarade helt enkelt - "Ni kan inte överlämna något ni inte har" .

Och så slutade ett långvarigt krig, och en långvarig mara för folket i Vietnam. Här ett nyhetsprogram från Sveriges Radio från just den 30 april 1975.

Kissingers krigsvals

Donald Trump är både obehaglig och farlig. Minst sagt. Samtidigt är han så förvirrad att hans drag kanske för det mesta, förhoppningsvis - blir kontraproduktiva. I så fall - alltid något att glädja sig åt.. 

En ledande USA-politiker som var betydligt mer rationellt och iskallt planerande var Henry Kissinger. Jag har tidigare lagt ut Blå Tågets "Den grå eminensen" i samband med att han skulle fylla 100. Nu är han ju död.

Nu upptäckte jag en annan sång om honom som jag tror att jag aldrig hört förr. Den heter Kissingers fredsvals och torde ha gjorts i samband med att denne massmördare fick... fredspriset i slutet av 1973. 

Av alla ledande politiker under min livstid är nog Henry Kissinger den jag föraktat mest.

 

Massmördaren Henry Kissinger - bild från 1970-talet

Henry Kissinger

Henry Kissinger är 99 år och fyller hundra år den 27 maj i år. "Ont krut förgås inte så lätt" som den idiotiska felöversättningen från tyskan lyder. Ser nu att han alldeles nyligen uttalat sig om ChatGPT-datorn och annan AI och menar att de kan hota demokratin. Det har jag ingen välgrundad åsikt om.

Vad jag anser om Kissinger själv saknas det däremot invektiv starka nog för att uttrycka. Varje tävlan om vilka som varit de mest vidriga statsmännen i världen torde vara hård, och kandidaterna oerhört många, men Kissinger torde ändå finnas någonstans i toppen.

Jag återkommer mer utförligt till Kissinger, när han dör eller fyller hundra, men tills vidare kan jag lägga ut Blå Tågets "Den grå eminensen" från 1972 - den enda sång jag känner till som direkt handlar om Henry Kissinger. Han nämns även med namn.

Den är faktiskt träffande.

Den kan höras här.

v

Henry Kissinger och Richard Nixon diskuterar Vietnamkriget, 1972

 

1975 var ett bättre år

Det är deprimerande att ta del av nyheter idag. Jag tillhör dem som anser att det fanns positiva drag i Sovjetunionen (och förstås också negativa drag!), men det har inte funnits positiva drag i de regimer som kom efteråt. Inte i Jeltsinregimen, som privatiserade sönder landet, och inte hos Putinregimen, som just nu massakrerar civilbefolkning i Ukraina. 

Så igår satt jag och kollade vad som hände 1975, i den engelska vänstertidningen Red Weekly. Som finns att ta del av i Marxist Internet Archive.

Dels var det det året som Vietnam segrade, dels hade vi den portugisiska revolutionen, som ett tag såg ut att växa över i en socialistisk revolution.

1975 var ett år då det ett tag såg ut som om allting var möjligt. Det var på sätt och vis ett mer "revolutionärt" år än 1968, som annars brukar ses som höjdpunkten för vänstervågen. 

Att ta del av Red Weekly  från 1975 om framförallt Vietnam och Portugal var vad man kan kalla en nostalgitripp, Det var som att sitta i en tidsmaskin. 

Vi hade FNL:s snabba framryckning i Sydvietnam, som slutade med att de sista amerikanska trupperna lämnade hals över huvud. den 29 april. Och marionettregimen i Saigon brakade samman, för att slutligen kapitulera den 30 april. Det var nog den politiskt lyckligaste dagen i mitt liv.

I  Portugal växte folkliga organ fram, och det rådde arbetarkontroll över stora delar av industrin. Den militärregim (MFA - "de väpnade styrkornas rörelse", som hade störtat Caetanos diktatur 1974),  som formellt hade makten, hade ingen diktatorisk makt,  utan var splittrad, och delar av den samarbetade med de framväxande organen för dubbelmakt.. 

Det blev Socialistpartiet som med stöd från den internationella borgarklassen stod i ledningen för en borgerligt demokratisk kontrarevolution, som slutligen segrade den 25 november, efter ett idiotiskt kuppförsök av några ultravänstergrupper. Det var tragiskt.

Men det var verkligen en annan tid då. 

En väggmålning från Portugal 1975, som föreställde Otelo Saraiva de Carvalho, den främste representanten för MFA:s vänsterflygel, som anmärkningsvärt nog samarbetade med delar av den yttersta vänstern.

Vietnam är nära

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

Olof Palme, Per Gahrton och Vietnam

Tidsresor är intressanta - i alla fall för mig. Och nedanstående  citat från Svenska Dagbladet idag för 50 år  sedan  - 14 juni 1970 -  är absolut fascinerande.

Det är ett citat från ett tal av Per Gahrton på FPU:s kongress 1970.  Han kommenterar där vad som hände vid en resa Olof Palme just hade gjort till USA..

Palme blev där attackerade av demonstranter som reagerade mot den svenska regeringens kritik mot USA:s krig i Vietnam. .

SvD refererade Gahrtons tal: 
"Det har varit en förödmjukelsens tid för Sverige. Inte för att statsministern möttes av reaktionära demonstrationer utan för att han så tydligt har tvingats bekräfta att löftena om solidaritet med det vietnamesiska folket på Sergels Torg inte är värda ett ruttet lingon när supermaktens påtryckningsmaskineri drar igång. Det är Per Gahrtons hårda omdöme om Olof Palmes Amerikaresa, redovisad inför folkpartiets ungdomsförbund , som inledde sin årliga Falkenbergskongress på lördagen.
 
-Några försynta ord av kritik mot USA:s krig  i Indokina lyckades Palme pressa fram när han blev direkt ställd mot vägen, men hela tiden på vild reträtt, fortsatte Gahrton.

-Han t.o.m. förnekade i ett TV-program att han skulle känna mer sympati för regeringen i Hanoi än för militärjuntan i Saigon. Kan det moraliska förfallet gå längre  när man inte ens kan ta ställning för en folkligt förankrad regering i världshistoriens mest massakrerade land framför en liten militärjunta som stöder sig på  USA-imperialismens bajonetter? "

Ja, jag läste detta då, och blev som 15-åring imponerad över att ledaren för ett borgerligt partis ungdomsförbund kunde låta så, Så imponerad att jag någon månad senare blev medlem i FPU....

Vilket jag ångrade redan på mitt första möte - där alla verkade anse att Gahrton borde avsättas så snart som möjligt. Vilket han  också blev - på nästa FPU-kongress juni 1971. Men faktiskt  endast med 50 röster mot 49

Men jag är förundrad över den tid då ledaren för ett borgerligt ungdomsförbund kunde låta så.

Den radikalisering som pågick då trängde djupt in i ganska oväntade sektorer av samhället.

Det är svårt att tänka sig att något ungdomsförbund i det borgerliga  blocket idag kunde säga något som ens avlägset skulle kunna påminna om detta.

För att parafrasera Cornelis Vreeswijk: Visst är det beklagligt att den tiden försvann.

Desinformation på SvD:s ledarsida

/Från min huvudblogg 21 december 2019./

För några dagar sedan skrev Inger Enkvist en ledarartikel i Svenska Dagbladet, där hon menade att s-regeringen under 60-talet hade lurats av den "nordvietnamesiska" propagandan och därför vände sig mot USA.

De hade enligt henne blivit lurade att tro att det pågick ett befrielsekrig i Sydvietnam, när sanningen var att det var en nordvietnamesisk invasion. Vidare trodde hon sig veta att 95 procent av de som stred i söder inte var FNL-truppar utan i själva verket reguljära nordvietnamesiska förband.

FNL fanns egentligen inte....

Det här trodde väl också en del svenska tidningar ca 1964,men redan nästa år insåg man ju att så var det absolut inte.

Om det vore så hade ju krigets utgång dessutom varit helt obegriplig. Det borde inte vara någon match för världens största militärmakt att slå tillbaks ett angrepp mot en allierad stat från lilla Nordvietnam.

Men redan 1965 visste de flesta svenska medier att FNL hade en mycket stark bas i Sydvietnams bondebefolkning. Till och med Svenska Dagbladet insåg det efter ett tag.

De enda som då skrev som SvD:s ledarsida nu skriver var högerextrema organisationer som "Demokratisk /sic/ Allians" och "Kommittén för ett fritt /sic/ Asien". (Med stöd av några få isolerade debattörer , inklusive tyvärr också några övervintrade ex-radikaler som Ture Nerman och Ebbe Linde!)

Kriget i Vietnam avslutades 1975, med att USA flydde hals över huvud. Men striden om vad som verkligen hände i Vietnam är tyvärr inte över. Därför kan man idag alltså se en av Sveriges ledande dagstidningar på ledande plats försvara det oförsvarbara...

PS. När Inger E ska beskriva "nordvietnamesernas" ruttenhet nämner hon också att efter ha "invaderat" södra Vietnam (OBS Vietnam var ju ETT land, som 1954 hade styckats upp i två delar av stormakterna i Genéve!) sedan hade fräckheten att invadera Kambodja. Där har hon ju rent formellt rätt - detta VAR till större delen en invasion, i motsats till Vietnamkriget. Men, men, tycker hon verkligen att det kan läggas Vietnam till last att de befriade Kambodja från Pol Pot!!

Protester mot Vietnamkriget i USA.

Den sista dagen av ett krig

Den 30 april 1975 befriades Saigon av FNL. Saigontrupperna gav upp utan strid, soldaterna var mest av allt angelägna att slänga av sig sina uniformer och se så civila ut som de bara kunde.

Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.

Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten,  man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.

När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit  fram till att van Minh nog plötsligt  var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.

FNL hade ingen anledning att förhandla nu.

Det insåg till sist även van Minh.  Men han ville spela någon form av roll i det hela.

Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.

Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".

Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".

Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.

När Kambodja befriades från Pol Pot

I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.

Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.

Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.

Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.

Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.

Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978

Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...

Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.

Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.

Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.

De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.

Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.

Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.

Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd  på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.

Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."

Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -
det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."

Sången i sin helhet kan höras på YouTube,  här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”

Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

Stampa Takten

I början av oktober 1969 hölls en socialdemokratisk partikongress - som nog blivit mest känd för att Olof Palme efterträdde Tage Erlander som partiledare.

En annan sak som hände på denna var att utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle ge 200 miljoner som bistånd till Nordvietnam...

Redan dagen efter hotade USA med ekonomiska åtgärder och efter mycket om och men reducerades biståndet ner till nästan ingenting.

Det hela finns dokumenterat i Björn Elmbrants och Erik Erikssons bok "Det bidde en tumme" från 1970, men presenteras i en kortare version i denna låt av Gunder Hägg (som senare blev Blå Tåget), från 1971.

Två månader som förändrade världen

Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.

Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...

Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.

Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén  på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.

Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.

Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.

Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.

I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.

Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.

I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.

President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.

Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.

Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.

Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans  slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen.  Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.

I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.

Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand.  När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.

I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.

En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många  med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.

Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.

Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska  systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska  skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.

1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.

Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.

Olof Palme och Vietnam

Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.

Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.

Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.

Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.

När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.

Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.

Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.

En artikel som förändrade min värld

Det var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till att köpa Ny Dag,

Ny Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.

Innerst inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den kommunistiska propagandan var.

Och så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.

Det var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.

Jag läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och hade ett mycket stort folkligt stöd.

Medan den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur, vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.

Det var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam, och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...

Och jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen till det som är sant.

Några veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen, hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje parti.

Och när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...

Nedan kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med "READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning, som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....

"Utlandspress: Det andra Sydvietnam -  Saigons Vietnam en illusion

------------------------

Vägen var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar. Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."

Den som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter. Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta Staterna för länge sedan förlorat kriget.

Bloodworth  understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid flygplatsen Bien Hoa i november.

Varför skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där, skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från huvudstaden.

Byn på andra sidan

Om en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare av regeringen, det är inte byborna som väljer honom. Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till närmaste militärförläggning.

Borgmästaren i nästa by på andra sidan av de flata  risfälten är antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och i den sitter en röd stjärna fastsydd.

Bakom den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.

Befrielsefronten försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset, uppbär skatt och genomför strikt disciplin.

En regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.

Två Sydvietnam

Det finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt, dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av båda sidor samtidigt.

De bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad tvivelaktigt.

Som exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.

Nyligen, fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.

80 km respektive 560

Järnvägarna är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på att rälsen  helt enkelt var bortplockad på många ställen, eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora arbetslag under ledning av Befrielsefronten.

En konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon. Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan gick till aktion med sin vanliga smidighet.

Gerillasoldater dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att svänga in på sidovägen.

Med gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,

Befrielsefrontens ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion, sedd genom kikare.

READER"

Jan Myrdal ut i intet

Människor kan ju begå misstag. Även människor som visat prov på stora insikter i vissa frågor kan bli helt gränslöst pinsamma i annat.

Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.

Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.

Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .

I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.

De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.

Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.

Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte  försvara 1981.

Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska  logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när  den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna  under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt  och moraliskt självmord.

Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.

Bättre sent än aldrig?

Eller kanske "sent ska syndarn vakna"?  40 år efter Vietnamkrigets slut går nu Expressen-jorrnalisten Ulf Nilson ut i en krönika och medger att han faktiskt hade helt fel när han stödde USA i Vietnam.

Detta erkännande kommer alltså från en av de mest pålitligt högervridna utrikeskommentatorer som skådats i svensk press.

Det är sällan jag gillat något som den mannen skrivit. Men här framstår han för en gångs skull plötsligt som riktigt sympatisk.

/Från min huvudblogg 16/6 2015./

Henning Mankell om Vietnam och Pol Pot

Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”

Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:

”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”

Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.

Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre

Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.

"Vietnams folk står enat"

En annan sång från FNL-gruppernas sånggrupper. En lågmäld men suggestiv sång, en på många sätt fin text. Den är från 1971, också den från LP:n Till det kämpande Vietnam.

Lägg märke till det eleganta, men strikt formallogiskt lite motsägelsefulla stycket nära slutet av sången.

"USA för ett orättfärdigt krig,
därför är de dömda att förlora,
för emot dem står Folkets befrielsearmé,
under ledning av FNL."

USA är dömda att förlora, eftersom de för ett orättfärdigt krig. Men inte enbart därför. Utan också för att deras motståndare är FNL... Det är en elegant ihopfogad mening.

Efter sista raden i detta stycke kommer en melodislinga utan text, som för att betona meningen.  Det är snyggt gjort.