Ett annat perspektiv på Margot Wallström

Debatten om Margot Wallström har mest handlat om borgerliga debattörer på högerkanten som hetsar mot henne och vänsterdebattörer som reflexmässigt försvarar henne.

Här kan man ta del av ett helt annat perspektiv.

Jag får spontant sympatier för grundinställningen. Det går att ta avstånd från den hycklande högerkampanjen utan att falla platt för en mångmiljonär, som liksom så många andra högt uppsatta politiker skaffat sig en förmögenhet på sin verksamhet.

Ja, visst, Carl Bildt är mycket värre, för att nu uttrycka det lite försiktigt, men det gör inte att jag vill delta i någon hyllningskör för Wallström.

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)


McDonalds Marenplan

What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Kalla krigs-propaganda i repris

Det finns i media idag ofta uttryckt åsikter om att man måste se upp för rysk propaganda, att den ryska propagandaapparaten sprider desinformation överallt, och att den syftar till att skapa splittring i väst osv.

Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.

För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...

Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....

Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.

"Oops, bara Kuba vet hur planeten räddas"

Låter som en fascinerande rubrik, och det är rubriken på att intressant debattartikel i Aftonbladet. Intressant och tänkvärd.

Läs den gärna här.

Reaktionens två ansikten

För den som jag har Svenska Dagbladet som morgontidning är det inte svårt att missa hur nyliberaler  utnyttjar den nuvarande flyktingkrisen på sitt eget speciella sätt. Medan Sverigedemokraterna utnyttjar den genom att ställa mer välbärgade svenskar mot mindre välbärgade flyktingar utnyttjar nyliberalerna den till ett mer klassiskt kapitalistiskt högertema: att ställa rika i alla länder mot fattiga i alla länder.

Flyktingkrisen visar enligt denna åskådning hur förlegade den "svenska" välfärdsstaten och den "svenska" solidariska lönepolitiken är. Välfärdsstaten står i motsättning till solidariteten - så hamras budskapet in dag efter dag i storfinansens husorgan.

Jag läser nästan aldrig DN:s ledarsida, men det skulle inte förvåna mig om samma tema reflekteras där.

Vill bara upprepa än en gång: nyliberalism är INTE mindre reaktionär än nationalism. Däremot är den mer ÖPPET cynisk. Alla andra typer av solidaritet, alla typer av gemenskap, ska ersättas med solidariteten mellan de superrika.

Det är huvudsakligen därför SD växer. Om alternativet till SD är en falsk solidaritet som vill utnyttja invandring och flyktingar till att slå mot de landvinningar som arbetarrörelsen har kämpat till sig under de senaste hundra åren - och socialdemokraterna inte aktivt går i front mot detta - är det då så underligt att SD håller på att bli ett större parti än S inom LO-grupperna?

Den genomsnittlige nyliberalen är mer välutbildad, mer sofistikerad, mindre "vulgär", än den genomsnittlige "nationalisten". Men inte ett dugg mindre reaktionär, Däremot, givetvis, mindre "folklig".

Det är förstås nu så att just de (det gäller ju inte alla!) som faktiskt röstar på SD i hopp om att välfärden a la folkhemmet ska få vara kvar , eller återupprättas, kommer att bli lurade. De kommer förr eller senare att tvingas inse att SD inte på något sätt vill försvara det klassiska "folkhemmet". Men då är ju skadan redan skedd...

De värderingar SD sprider har växt från att vara ett nästan omärkligt luftdrag för några årtionden sedan till att idag närmast likna en storm. I morgon riskerar den att bli en orkan, eller tyfon.

SD:s framväxt är spegelbilden av nyliberalismens kris. Som i sin tur avspeglar krisen i dagens kapitalistiska system.

Frånvaron av en stark vänster gör att det blir en avgrundshöger som presenterar sig som en "lösning". De senaste månaderna har jag stött på flera människor i den nedre skalan av samhällshierarkin, som normalt sett alltid röstat rött, eller grönt, eller för den delen stött F!, som nu avslöjar sin skamliga hemlighet. "Om det vore val idag skulle jag rösta på SD". Ibland med ett litet tillägg: "snälla, du måste LOVA att inte säga det till NÅGON"

Och jag svarar - nej , jag kommer aldrig att peka ut dig för någon. Det vore ungefär lika ruttet som när Åsa Linderborg outar Daniel Suhonen som masochist...*

Och medan jag säger detta undrar jag samtidigt mer och mer skräckslaget: vart är vi på väg?
------------------------------------------------------
* Det är förstås också klart möjligt att denna insinuation från Linderborg är falsk. I båda fallen är ju hennes agerande ungefär lika sunkigt...

Rabiat USA-höger rasar mot påven

"This pope needs an exorcism". Det är endast ett av de många utfall som finns på ett filmklipp man kan lyssna på här om hur många högerrepublikaner i USA reagerade på påvens besök.

Han kallas för "anti-kapitalistisk", "marxistisk" och "farlig".

Ändå kommer han förstås inte i närheten av de utfall mot de rika som man kan läsa i Bibeln, från bland annat Jesus och hans bror Jakob.

Men det enda sätt som påven på allvar skulle kunna blidka vissa delar av USA-högern vore förstås om han helt övergav Jesu lära, och istället anslöt sig till Milton Friedmans.

Den brittiska överklassens diskreta charm?

Den som inte har läst om de senaste skandalerna om toryledaren David Cameron kan läsa något om dessa här.

Man kan bara sucka. De säger en del om stora delar av den brittiska överklassens obehagliga själsliv, eller vad man nu ska kalla det. En av de äckligaste sakerna är nog berättelsen om hur dessa unga rika män roade sig med att bränna 50-dollarssedlar framför urfattiga hemlösa.

Man lär sig en del om förakt mot de fattiga, men också om bisarr ritualisering både med och utan sexuella inslag. Ett fenomen som, åtminstone indirekt, nog kan ses som relaterat till det, höll jag på att säga, närmast rutinmässiga och kontinuerliga nedtystandet av berättelser om sexuella övergrepp.

Läs gärna dessa inblickar i hur många av de superrika som styr Storbritannien "tänker", fungerar, och sysslar med när de vill ha "roligt".

Är det förresten någon som vågar tro att detta är något väldigt unikt för just Storbritannien?

Män♡SD = sant?

Letar igenom siffrorna för SD i den nya SIFO-undersökningen. För att hitta alla siffror får man kolla på flera tidningars webbsidor. Men om jag sett rätt ser det ut så här. 25, 5 procent av männen röstar på SD och SD är det största partiet bland män. 18 procent av alla röstar på SD, medan ungefär 10 procent av kvinnorna röstar på SD.

Skillnaden mellan könen är anmärkningsvärt stor,  och olustig för mig, som (återigen!) får en lite svindlande känsla av att jag så att säga har fel kön.....

PS. Skulle gärna se hela undersökningen nånstans, med alla partiers procent hos båda könen, men den går inte att hitta, inte heller på SIFOs hemsida.

Jan Myrdal ut i intet

Människor kan ju begå misstag. Även människor som visat prov på stora insikter i vissa frågor kan bli helt gränslöst pinsamma i annat.

Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.

Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.

Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .

I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.

De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.

Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.

Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte  försvara 1981.

Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska  logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när  den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna  under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt  och moraliskt självmord.

Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.