Idealistiska illusioner vs imperialistisk verklighet

Tänker på att det igår var 43 år sedan som jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp . Även om det slutade med att jag uteslöts ett och ett halvt år senare var vistelsen där både nyttig och lärorik,

Jag tänker på det när jag tittar på mitt förra superkorta inlägg om Obama och Manning på min huvudblogg. Vi lever inte i en vänstervåg, som vi gjorde 1970, så idealistiska illusioner om USA får lättare stå oemotsagda. Eller har i alla fall ofta fått göra det - före insikterna om drönare, Manning och Snowden.

"De kan byta presidenten och sätta dit en ny igen, för bakom presidenten står mäktigare män" sjöng FNL-gruppernas sånggrupp i en sång 1972 (citerat ur minnet). Det är just ett sådant synsätt som är mindre vanligt idag.

USA:s president beskrivs ofta som den mäktigaste mannen i världen. Det är en mycket tveksam beskrivning. Han (hittills har ju alla varit... män!) har i själva verket inte speciellt stora manövermarginaler. USA-presidenter har som uppgift att företräda de ekonomiska makthavare som styr världens starkaste imperialistiska stat. Och "imperialism" är inte en term som här implicerar något fritt val. USA:s ekonomiska system bygger på imperialism.

Det visste många 1970 - och (exempelvis) en bok som Baran och Sweezys "Monopoly capital" var då läst på många språk - långt utanför de striktare vänsterkretsarna. Men avfärdandet av marxismen som en "förlegad" ideologi har gått så långt att idealistiska illusioner om USA (och annat!) har spritt sig på ett sätt som påminner om femtiotalet.

Och ingen USA- president på mycket länge har varit föremål får så många illusioner som Barack Obama. Han valdes 2008 i en våg av eufori - som dröjde sig kvar efter att han visade att han inte endast bröt det ena löftet efter det andra - utan att han dessutom stod i ledningen för utvecklingen av exempelvis drönarnas mordorgier.

Vad som rör sig i Obamas huvud är inte det mest väsentliga - men han sitter där han sitter - och gör vad var och en som sitter där måste göra. Om han verkligen ville förändra systemet i grunden och bryta med sina uppdragsgivare - vilket han sannerligen inte vill! - skulle han aldrig ha hamnat där.

Men idag har idealism på många håll ersatt de realistiska maktanalyser som ändå var vanligare på 70-talet. Och för att nu citera en annan proggrupp - Gunder Hägg från LP:n Tigerkaka 1969 - "så lär då äntligen detta, att den renaste idealism, blott är till för att tjäna den slemmaste kapitalism"...

När jag höll på att bli anarkist - i sextonårsåldern

Nedan har jag lagt ut den enda anarkistiska text jag någonsin skrivit. Jag skrev den när jag nyss hade fyllt 16. Men först lite om bakgrunden till att jag skrev den.

1969-71 (när jag var mellan 14 och 16 år) var de år då jag på allvar försökte utveckla en konsekvent politisk åskådning. Det började med att jag i november 1969 började se mig som vänstersosse, och slutade med att jag i maj 1971 slutligen definierade mig som "revolutionär marxist".

Men mellan dessa tidpunkter funderade jag på många olika åskådningar - alltifrån gahrtonistisk vänsterliberalism - till anarkism.

Första gången jag funderade över anarkism var i december 1969 då jag hade satt upp några anslag som angrep skolledningen på skolans anslagstavla. De revs ner, och rektor Brenckert hade ett mycket allvarligt samtal med mig.

Så kom en dag en lärare fram till mig. Han var arg. Han sa att jag hetsade mot lärare på samma sätt som nazisterna hetsade mot judar. Jag tyckte att parallellen var lite - absurd, och sa det. Då frågade han om jag inte kanske till och med var - anarkist? Det lät mer rimligt, så jag sa att det kanske jag var.

Hösten 1970 gick jag med i Kungsholmens FNL-grupp. Vi hade möten på Coldinutrappan hemma hos en kvinna som, om jag minns rätt, senare blev en halvkändis och vänstersosse. Hon var inte KFML:are och hon hade en pamflett som hette "Vad är anarkism?" som låg på hennes bord. Jag frågade om jag fick låna hem den. Det fick jag.

Jag läste den och blev oerhört imponerad. Det var PRECIS vad jag tyckte... Så jag lämnade tillbaks pamfletten och köpte ett nytt ex av den på det anarkistiska "Södra bokcaféet". Där fanns också en tidskrift som hette "Organ för frihetlig socialism". Den var intressant, och på många sätt tilltalande.

Under det första halvåret 1971 började jag bli mer och mer skeptisk till anarkismen. Men jag tror faktiskt att jag redan hösten 1970 hade reagerat på att anarkister principiellt var emot att ställa upp i val. Jag tyckte det var korkat att inte ta de möjligheter som en valkampanj gav till att föra ut ett politiskt budskap.

Och sedan började jag läsa fler anarkisttidningar, och det verkade mer och mer bisarrt. Det fanns en tidning som hette "Anarki eller kaos" som frossade i ganska vulgära artiklar, med dåliga skämt, ibland av sexuell karaktär. Det var mer än avskräckande.

Dessutom verkade efter ett tag det så uppenbart att anarkismen inte höll, logiskt sett.

Anarkisterna förklarade att de var stenhårt mot att bilda partier, men de bildade själva anarkistiska förbund. Jag frågade var den principiella skillnaden mellan ett parti och ett förbund var och fick aldrig några koherenta svar.

De sa att man inte skulle ha en stat efter revolutionen, men då man frågade hur organiseringen av det nya samhället skulle se ut blev de vaga. Någon organisering måste ju finnas, men på vilket sätt skiljde sig deras organisering från en stat? Jag fick inte heller där några konsekventa svar.

Utom av de mest flummiga gröna vågen-anarkisterna som menade att samhället skulle bestå av små lokalsamhällen som alla gjorde vad de ville . När man frågade hur ett sådant revolutionärt lokalbaserat samhälle skulle överleva om exempelvis NATO-trupper skulle gå in för att slå ned revolutionen verkade de tycka att frågan var ointressant.

O.s.v.

Men nedan lägger jag alltså ut en text jag skrev i januari 1971 då jag fortfarande funderade på att bli anarkist. Jag skrev den som en svenskuppsats och fick faktiskt högsta betyg -en femma - på den.

Låt mig säga med en gång att den är lite pinsam. Det pinsammaste är nog att jag inte visste att Kronstadt var en stad, utan trodde att det var namnet på en upprorsledare. Troligen förväxlade jag Kronstadt med Machno.

Men här är den lite pinsamma uppsatsen från januari 1971. :-)

Anarkism - dröm eller verklighet?

En värld i total frihet. En värld utan tyranner och härskare. Den drömmen har väl funnits så länge människan har funnits.

I alla tider har människan gjort uppror, revolterat mot förtryck, som hon funnit outhärdligt. Men ofta har hon bara, sedan det gamla förtrycket krossats, ersatt det med ett nytt, kanske lika outhärdligt, förtryck. Nya dogmer har kommit istället för de gamla. Istället för tsarism kom auktoritär statskapitalism (Stalins Sovjet), istället för kejsardöme kom fascism (Hitlers Tyskland).
 
-Genom hela historien har det dock funnits en grupp människor som i sin revolutionära kamp bekämpat alla auktoriteter - som kämpat för total frihet: Anarkisterna!

"Anarki" betyder "utan härskare" och är ett grekiskt ord. "Anarkism" innebär att alla människor samarbetar fritt och jämlikt, att det inte finns någon som härskar, att det inte finns någon som lyder.

-Ingen vet riktigt när de första anarkistiska idéerna uppstod. En del grekiska filosofer hade anarkistiska idéer och en del kristna tänkare likaså. De första mer konsekvent anarkistiska idéerna uppstod dock inte förrän på 1800-talet. Michael Bakunin var en av de mest omtalade anarkisterna.Han deltog i kampen för socialismen tillsammans med Karl Marx, men snart uppstod klyftor mellan dem. Marx menade att man - sedan man väl krossat staten - måste upprätta proletariatets diktatur, vilket innebär en starkt centraliserad styrelse med all makt i statens händer. Bakunin, däremot,. avskydde all statsmakt och såg staten som något ont, som måste krossas. Han befarade att en socialistisk stat kunde bli minst lika hänsynslös som en kapitalistisk.

Istället för att arbetarna - som Marx menade - ska överta staten menade han att staten måste krossas - först då skulle man nå verklig socialism.

- En annan omtalad anarkistisk tänkare på 1800-talet var Peter Krapotkin. Han hade genom studier kommit fram till att människan var moralisk och solidarisk av sig själv, och att det alltså inte behövs normer och lagar.

Detta var anarkistiska tänkare, men hur är det med handlingarna? Har det funnits några anarkistiska revolutioner?

-Jo, det har det. Den första utpräglade anarkistiska revolutionen var - den ryska revolutionen 1917! En del av den var visserligen bolsjevikisk,, men en stor del av de revolterande var anarkister. I början kämpade anarkister och bolsjeviker sida vid sida, men när tsarismen väl krossats, kom de i oförsonlig strid med varandra. Anarkisterna var dock inte lika välorganiserade och blev till sist krossade.

En av de anarkistiska kämparna var Kronstadt /sic! anmärkning 2013/, som ledde en anarkistisk armé i Ukraina. Den krossades 1921 av bolsjevikerna. Sedan dess är Sovjet - som bekant - en statskapitalistisk diktatur. Drömmen om frihet dog i Ukraina 1921...

I början av 1900-talet uppstod i många länder syndikalistiska fackföreningar. Syndikalismen är en del av anarkismen, som har frångått en del av dess absoluta negativism mot auktoritet, men som ändå har kvar anarkistiska grunddrag. Syndikalisterna anser att arbetarna ska överta och förvalta företagen och styra dom själva.

Även i Sverige finns det en syndikalistisk organisation - SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation). Den har emellertid för länge sedan svikit sina forna anarko-syndikalistiska ideal och är numera en småborgerligt reformistisk organisation.

-Det enda anarkistiska samhälle som någonsin funnits bildades i Spanien i slutet av 1930-talet. 1936 hade de fascistiska generalerna Franco och Mola startat en reaktionär statskupp i Spanien. Den sittande folkfrontsregeringen klarade inte ensam av situationen, så folket på landsbygden fick självt gripa till vapen för att försvara demokratin. -I vissa provinser ordnades mottsåndet och förvaltningen enligt anarkistiska principer. Hela folket var med i besluten. arbetarna övertog företagen, och hela folket deltog i kampen mot fascisterna. Om Franco hade krossats hade kanske dessa anarkistiska samhällen fått bestå och utvecklats. Men nu blev det som bekant inte så - utan Franco segrade och fascismens natt sänkte sig över Spanien.

-De anarkistiska kommunernas död i Spanien innebar slutet för anarkismens storhetstid. Nu ställdes privatkapitalism och auktoritär statskapitalism mot varandra - folken fick välja mellan pest och kolera. Den ideologiska debatten sjönk till en bottennivå. Den rörde sig främst kring ämnen som ATP, vårt försvars styrka och andra småsaker. Om socialism talades inte - den var alltför grundligt komprometterad av Sovjets byråkratiska statskapitalism.Och anarkismen var helt glömd.

Men i mitten av 1960-talet vaknade ideologierna upp efter efter sin långa sömn. På nytt började man - i Vietnamkrigets skugga - undra om verkligen vår privatkapitalistiska blandekonomi är den bästa samhällsform som kan förekomma. Den nya vänstern blev en politisk kraft. En våldsam vänsterkantring uppstod - visserligen mest på tidningarnas kultursidor (de makthavande var givetvis lika borgerliga som alltid) -men ändå.

I den nya vänstervindens spår har också några anarkistiska grupper börjat bildas. Anarkismen har - visserligen i milt sagt blygsamma proportioner - återuppstått. I Stockholm har en anarkistisk grupp börjat sälja broschyrer, ha insamlingar och ordna demonstrationer. Om den har några utsikter får väl framtiden utvisa.

LEVE ANARKIN!
KROSSA STATEN!
ALL MAKT ÅT FOLKET!

Sången om reaktionen

Upptäckte att en version från 1972 av denna klassiska proggsång finns på You Tube.

Annars kan man lyssna på en tidigare version från 1968 av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers här .

Versionen från 1972 är inspelad av "Röda Stjärnan", som tycks ha varit dåvarande KFML:s sånggrupp. Jag minns den faktiskt inte alls. Vare sig versionen eller gruppen. "Freedom Singers" och deras version lyssnade jag däremot ofta på när det begav sig.

På You Tube står det att det är SKP:s sånggrupp vilket gjorde mig lite förvirrad. 1972 fanns det inget SKP, men KFML bytte namn till SKP året därefter, 1973. När jag först såg det där om SKP:s sånggrupp trodde jag faktiskt att det var nuvarande SKP, (f.d.APK, som bildades som en utbrytning från VPK 1977) som mer nyligen hade startat en sånggrupp. Och gjort en nyinspelning av låten. Men så var det ju inte.

(Jag hatar uttrycket "bokstavsvänstern" men när jag skriver ut detta kommer det faktiskt upp i mig, rent spontant...)

Allvarligt talat, det är en bra sång. Och "Röda Stjärnan" gör den faktiskt mer effektfullt än i Freodom Singers mer stillsamma version.

Som en överhistorisk skildring av kontrarevolutionens härjningar,och nederlag, är den mycket pedagogisk. Men det saknas förstås något.

Stalinismen var ju också kontrarevolutionär, hade ihjäl nästan alla aktiva bolsjeviker och slog sönder de flesta landvinningarna från revolutionen 1917. Och sångens återkommande fras om hur reaktionen "mördade och hängde och förföljde och bevakade" stämmer med undantag av det andra ordet ganska bra in på stalinismen. (Anledningen att det andra ordet inte stämmer så bra är ju snarast att stalinisterna använde helt andra avrättningsmetoder än hängning.)

Åtminstone en vers borde nog ha ägnats åt detta . Men KFML skulle ju inte ha kunnat drömma om att ta upp den saken...

En randanmärkning. På bildbandet till sången på You Tube återkommer gång på gång en mystisk fransk affisch som sätter "socialism" i motsättning till "bolsjevism" och talar om ett fritt Europa... Det ser lite konstigt ut i sammanhanget.

När jag kollade på nätet upptäckte jag att det var precis vad jag misstänkte - en antikommunistisk propagandaaffisch som producerades mellan 1941 och 1944 i det nazikontrollerade Frankrike . Det kan ju te sig underligt att man där använde ordet "socialism" som ett positivt ord i motsättning till kommunismen, men med tanke på namnet på det parti som då styrde Tyskland är det ju inte så konstigt, trots allt.

Jag förstår inte riktigt varför just denna affisch förekommer så ofta på bildbandet.

Men som sagt, sången är väl värd att lyssna på...

När islamofober blev massmördare

/Från min huvudblogg 11/7 2013./

1995 fanns det en nybildad stat där en retorik som i mycket liknade den Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist spyr ut i Dispatch International var vardagsmat. Den kallades Republika Srpska och var en del av Bosnien.

Dessa islamofober nöjde sig dock inte med att skriva, de gick snabbt från hatskriverier till handling. Morden blev fler och fler. Idag för 18 år sedan,  den 11 juli 1995, erövrade mördarband ledda av den kanske främste islamofoben av dem alla, Ratko Mladic, staden Srebrenica.

De samlade ihop alla muslimska män i vapenför ålder de kunde få tag i och sköt dem. Efter några timmar hade 8000 dödats.

Någon kan säga att det är helt orimlig parallell. Men det anser jag trots allt inte att det är. Islamofobisk hatretorik kan inspirera till massmord även på våra breddgrader, vilket exemplet Anders Breivik visar.

Det är nog bättre att lära av historien - än att upprepa den.

Militärkuppen i Egypten

/Betoningen nedan är medvetet ensidig. Jag förnekar inte alls att det finns en oerhört stark massrörelse i Egypten, men jag anser inte att militärens manövrerande endast kan förklaras som eftergifter till denna. De har en egen agenda, som de hela tiden utgår från./
---------------------------

Inom delar av den marxistiska vänstern, exempelvis i detta uttalande av International Marxist Tendency, har den senaste utvecklingen i Egypten beskrivits som att det inte alls handlat om en kupp, utan om att militären när de avsatte Mursi helt enkelt tvingades gå med på massornas krav. Det vore ju trevligt om det vore sant.

Någon vecka senare ser vi att det inte endast handlar om att avsätta en president. Mursi är fortfarande fängslad, Muslimska Brödraskapets TV-kanaler är stängda, hundratals av dess medlemmar har också fängslats, och ett obestämt antal har skjutits ner av militären.

Nu senast har Brödraskapets högkvarter stängts av militär.

Om detta inte är en militärkupp kan man verkligen undra vad det är för något.

Att tro att den mäktiga egyptiska militären endast är någon sorts kork som flyter i ett revolutionärt vatten är mer än lovligt naivt. Trots allt har militären varit i strid med Brödraskapet åtminstone sedan tidigt 50-tal. De tog helt enkelt chansen, och slog hårt mot en av sina historiska fiender.

Militären backade upp Mubaraks tyranni under åratal. När folkmassor går ut och hyllar militären och stora grupper av människor tror att denna står på folkets sida har de, förstås, illusioner.

Men även marxister verkar kunna ha illusioner. Inte om militärens godhet, förstås, men om dess svaghet och hjälplöshet.

Solidaritet med Evo Morales

/Jag stöder helhjärtat detta uttalande. Vill bara tillägga detta. Låt oss anta att Equador, Bolivia, och Venezuela vägrade låta Barack Obamas plan att flyga över deras territorium. Låt oss sedan anta att planet av någon anledning tvingades landa på Kuba och att de kubanska myndigheterna sedan genomsökte planet för att kolla att det inte fanns någon avhoppad kubansk dissident på planet. Det skulle förmodligen blivit krig....

Jag har tagit uttalandet från Hands off Venezuelas webbsida /

Utttalande från "Hands off Venezuela" den 3 juli 2013.

Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign and others would like to express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales, with the revolutionary workers and peasants of Bolivia, in the face of the blatant imperialist aggression which held the president against his will in Vienna for over 14 hours.

In the evening of July 2nd, Bolivian president Evo Morales was flying back to his country after having attended a summit of gas exporting countries in Moscow. His plane was denied air space passage and landing rights by France, Portugal and Italy which put the personal safety of all those on board at risk. The plane was therefore forced to make an emergency landing at Vienna airport. The Bolivian Foreign Affairs Ministry declared that the reason for this unprecedented violation of international law was the unfounded rumour that Edward Snowden was on board the plane.

By 4 am local time, both France and Portugal had changed their position, only after strong protests by the Bolivian authorities and a stern denial that Snowden was on board. Then it was the Spanish government which refused Morales the right to use its airspace. By 6 am the Spanish authorities offered to open their airspace only if they were allowed to search and inspect the plane. Evo Morales rejected the demand which was clearly illegal.

It was only after 9.30 am that the Spanish authorities finally gave permission for president Morales plane to fly over Spain. The Austrian police then conducted a passport check on all passengers of the plane. It was not until 11.30 am that the Bolivian Air Force 1 plane finally left Vienna airport. The democratically elected president of Bolivia had been held against his will for over 14 hours.

We declare::

   - Our outrage at this flagrant violation of international law, regardless of who was or not on board, a presidential plane has immunity and should be allowed safe passage. Clearly there is a law for the big powers and another for small countries.
    -We note that some of the countries which denied president Morales the use of their airspace (Italy, Portugal and Spain), had no problem collaborating with the CIA’s illegal “rendition” flights.
    -We note that amongst the revelations made public by Snowden is the fact that the US authorities spied on the European Union and European countries. Despite this, these same countries are prepared to follow the instructions of the US in illegally grounding Evo Morales’ plane.
   - We express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales and with the Bolivian people, in the face of this blatant imperialist aggression.

Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign

Femen,Avpixlat och islam

Islam är idag i praktiken oftast en mycket patriarkal religion. Det är den å andra sidan inte ensam om att vara.

Inom islam idag finns det också antipatriarkala strömningar som kämpar mot det förhärskande manliga synsättet. Det är ett hopp för framtiden.

Provokativa aktioner, som den som aktivistgruppen Femen nyligen genomförde i Södermalmsmoskén gynnar däremot inte muslimska kvinnors ställning för fem öre. Det är min bestämda åsikt.

Däremot hyllas aktionen entusiastiskt på den antimuslimska och antifeministiska hatbloggen Avpixlat. Det förvånar mig inte en sekund.

Blekingegadeligan - några funderingar

Har nu läst ut del två av Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan.

Förra gången stannade jag efter att ha läst första delen, som verkade mer politiskt intressant.

Efter att ha läst båda blir man lite konfunderad. Bland annat för att den ursprungliga gruppen kring Gotfred Appel, vars verksamhet inte kretsade kring att begå bankrån, (även om Knudsen på egen hand försöker knyta kanske två tidiga bankrån till den gruppen) verkar betydligt mer sektartad än den senare, vars verksamhet i stor utsträckning kretsade kring sådana.

Saken var ju den att Appel inte endast var en (enligt min åsikt) intressant teoretiker - han kom snart också att bli en ganska så uppenbar sektledare. Efter ett antal år styrde han (och i viss mån hans hustru Ulla Hauton) om man får tro Knudsen gruppen närmast som ett familjeföretag.

När den stora majoriteten av gruppen våren 1978 till sist bröt med Appel, bröt den också med den auktoritära strukturen. Appel fick ingen ersättare, diskussionsklimatet blev fritt, och alla vågade säga vad de tyckte.

Det var i denna mer demokratiska organisation som man beslöt att en av de väsentligaste aktiviteterna skulle bli att begå bankrån, för att ge pengarna till palestinska PFLP. Demokrati leder uppenbarligen inte alltid till mer förnuftiga beslut....

I själva verket ger ju majoritetsgruppen KA (Kommunistisk arbejdsgruppe) ett i mångt och mycket mer sympatiskt intryck än Appels KAK (Kommunistisk arbejdskretse). Inte nog med att man var mer demokratiska i sin organisationsstruktur, man lämnade efter ett tag maoismen, och den nya gruppens analyser verkade mer rationella än Appels. Appel verkade envetet fortsätta att klamra sig fast vid Kina (trots att Kina ju bröt alla kontakter med honom redan 1969!).

Utbrytarna behöll mutteorin, men den fick en mer sofistikerad grund genom deras kontakter med den grekiske marxistiska sociologen Arghiri Emmanuel. De lämnade också synen på Sovjet som socialimperialistiskt, och i motsats till maoisterna stödde de inte islamistgerillorna i Afghanistan.

Däremot måste man nog säga att utbrytargruppen blev än mer mansdominerad än vad Appels grupp var. Det innebar inte att att deras manliga medlemmar verkar ha varit outhärdliga mansgrisar, det ger de inte alls intryck av att ha varit. Men ändå blev det en väldigt manlig organisation, vilket inte förvånar med tanke på vad en av deras huvudsakliga sysselsättningar var.

Appels grupp var förvisso också mansdominerad - men de hade ju åtminstone en kvinna med en klar maktposition - Ulla Hauton.

1977 ledde ju kvinnornas missnöje med sin situation i Appels grupp till en veritabel kvinnorevolt. Den skulle nog kunna ha lett till något konstruktivt, om det inte vore så att Ulla Hauton satte sig i ledningen för den - och såg till att ingen kritik kom att riktas mot den mäktigaste mannen i organisationen - Appel själv. Så medan andra män fick göra förkrossande självkritik på möte efter möte kom Appel alltid undan.

Det finns, för att uttrycka det lite försiktigt, inget som tyder på att Appel var fri från manschauvinism. Tvärtom. Han var den manlige ledaren för en alltmer auktoritär sekt. Han använde nog "könskampen" för att slå mot de yngre männen samtidigt som han själv sågs som höjd över all kritik...

Ända tills bubblan (och organisationen) sprack. De kvinnor som hade lierat sig med Hauton (och indirekt med Appel) i "könskampen" kände sig utnyttjade av ledningen, och bröt med både Hauton och Appel.

De kom enligt Knudsen istället att liera sig med de angripna männen, och en del av dem stödde utbrytargruppen. Men de fick inget större inflytande i den. Den utvecklade sig ju senare till en bankrånarliga. En "politisk" och ganska så demokratisk sådan, förvisso, men som sagt utpräglat manlig - och nästan definitionsmässigt "macho"...

Om inte skottlossningen som ledde till en polis död 1988 hade ägt rum skulle man ändå ha kunnat säga att den kriminella återvändsgränd de valde i alla fall inte ledde till dödligt våld. Men nu ledde det ju faktiskt till det, och det ger en tragisk dimension till gruppens utveckling.

En sak till. Eftersom boken är mest intresserad av bankrånen följer den inte vad som hände med resterna av Appels grupp. Det framgår att de rekryterade en del nya medlemmar efter splittringen. Hur blev kvinnornas situation i den? Hade man lärt sig något av "könskampen"? Det skulle man gärna vilja veta.

En del av de som tillhörde den grupp som bröt med Appel har lagt ut material från Appelgruppen före splittringen och utbrytargruppen efter splittringen (däremot inget från Appelgruppen efter splittringen) på sidan Antiimperialisme & snylterstat. Den innehåller en hel del intressant.

PS. Jag använder konsekvent termen utbrytare om de som bröt med Appel, trots att de var en majoritet. Det beror på att de aldrig utmanande Appels rätt till namnet på vare sig organisationen eller tidningen. De som bröt med Appel bildade en ny organisation, med ett nytt namn, och en ny tidning,

Min bild av Sovjet genom åren

Min första bild av Sovjet uppstod redan i mycket tidigt sextiotal, kanske rentav under sent femtiotal. Den grundades i att de vuxna i min närhet kraftigt ogillade landet ifråga. Nu var det så att jag var för misstänksam mot vuxna för att svälja bilden rakt av. Tvärtom utgick jag från att om de vuxna ogillade något så intensivt måste det finnas något positivt i det.

Annars visste jag inte så mycket om detta Sovjet, utom det att egendomen sades vara gemensam. Det tilltalade mig en del.

När Sovjet skickade upp Jurij Gagarin som den första människan i rymden var jag som sexåring helt entusiastisk. Här hade det land som de vuxna ogillade så starkt uträttat stordåd...

Inför valet 1962 berättade min mor att det fanns ett parti - "kommunistpartiet" - som hon sa ville ha det som i Sovjet. Jag blev alldeles fascinerad.

Men min bild av vad Sovjet var för något var nog dimmig. Det började ändras i nioårsåldern, hösten 1964. Då började jag intressera mig för dagspolitik. Bland annat fick jag reda på att tidningar hade olika politiska linjer, som man kunde ta del av på ledarsidan. Och ibland 'även på andra sätt. Jag började genast använda min snålt tilltagna veckopeng till att till att kanske varannan vecka köpa kommunistparitets dagstidning, Ny Dag (som tråkigt nog i januari 1965 gick över till att bli veckotidning).

Dessutom började jag låna böcker om Sovjet och kalla kriget. Det var inte direkt nrågra Sovjetvänliga böcker - det var böcker av "kremlologer" som Hans Wattrang och Edward Crankshaw.

Hösten 1964 hade jag till sist fått en någorlunda bild av de stora dragen i värdspolitiken. Det gjorde i alla fall att jag inte kunde svälja den värsta antikommunismen. Om det hade varit 1952, under Stalin, hade jag kanske gjort det. Men 1964 kändes allt sådant löjligt.

"Kommunismen" var ju inte det där otäcka monolitiska monstret som de vuxna talade om. Det fanns ju "kommunism" i Sovjet, på Kuba, i Jugoslavien, i Kina - och de verkade oense om det mesta.

I Italien hade kommunistpartiet börjat kritisera Sovjet. Och i Sverige? Ja, där fördes i Ny Dag den mest livliga polemik mellan olika åsikter. Det såg inte ut som en tidning som ville ha diktatur.

Det betydde inte att jag började beundra Sovjet, direkt. Det var ju en diktatur i sig, även om den verkade vara av ett ganska välvilligt slag. Tyckte jag. De hade tagit avstånd från Stalin, de avrättade inte längre oppositionella.

Men 1965 kom och jag blev tio. Och den 21 december 1964 hade i Ny Dag funnits en artikel som kom att förändra min bild av världen. Den handlade om Vietnam.

Genom den fick jag plötsligt reda på detta. Kriget i Vietnam var inte en nordvietnamesisk invasion utan det handlade om en bondegerilla  som slogs mot en militärdiktatur som stöddes av USA. Och källorna i artikeln  var inte Pravda utan USA-tidnngen New York Herald Tribune.

Hela mitt liv började snart kretsa kring Vietnam. Jag hoppades att USA skulle besegras, även om jag inte trodde det var troligt att det skulle kunna ske. Men det ändrade ju också min bild av Sovjet. Utan sovjetiska vapen hade ju Vietnam inte haft en chans. Så Sovjet borde bli så militärt starkt som möjligt, för Vietnams skull, och dessutom borde de få en mer militant linje mot USA. Dessutom borde Sovjet och Kina lägga sina småsinta motsättningar åt sidan och enas om att så effektivt som möjligt bistå Vietnam.

Annars var Sovjet inte så inspirerande, inrikespolitiskt. Det verkade trist och tråkigt, men å andra sidan tyckte jag att jag själv var ganska trist och tråkig... så det gjorde inte så mycket. ;-) Men det ändrades ju under tonåren.

Då började jag gilla popmusik. Och sånt. Och jag visste att det skulle vara lite svårt att köpa popskivor om jag hade levat i Sovjet. Bland annat.

Men ändå hade jag inställningen att i världen stod Sovjet för något mycket bättre än USA. Men det var lite oreflekterat. Jag blev lite ledsen över att USA kom först till månen. Å andra sidan insåg jag att även om staten ägde allt i Sovjet var det inte direkt någon jämlikhet där.

Det var först 1971, då jag var 16, som jag fick en mer teoretisk grund för min syn på Sovjet. Det var då jag kom i kontakt med trotskister, och tog del av deras teorier som Sovjet. Det tog ungefär ett halvår tills jag anammade dem,

I princip gick de ut på att Sovjet var ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism. Men ett där ett konservativt privilegierat byråkratiskt skikt hade tagit makten. De sovjeter som en gång styrde hade fråntagits all reell makt.

Trots det byråkratiska styret fanns det fortfarande landvinningar kvar. Planekonomin var förvriden av byråkratins makt. Men den visade sin progressiva karaktär genom bland annat en arbetslöshet som i princip låg på - noll.

Den linje som man skulle ha gentemot Sovjet var att man skulle försvara landvinningarna mot försök att återinföra kapitalismen men samtidigt vara för att det byråkratiska styret skulle störtas och ersättas med en socialistisk demokrati. Det var vad jag hoppades på.

Det innebar att min känslomässiga bild av Sovjet inte var speciellt positiv under denna period. Sovjet var en maläten byråkratisk hybrid, som diskrediterade socialismen. Visserligen borde det "försvaras" mot kapitalismen med det såg jag mest som något akademiskt. För jag trodde inte en sekund att kapitalismen skulle kunna hota Sovjet. Inte internationellt - det skulle leda till kärnvapenkrig. Och inte inom landet - varför i allsina dar skulle någon kunna driva igenom att den offentliga egendomen skulle reas ut och säljas till högstbjudande?

Men det var ju det sistnämnda som hände. Otroligt nog, Sovjet hade försvagats av den ständiga kapplöpningen med det militärt starkare USA. Och de sista åren också av kriget i Afghanistan.

Byråkratin var allmänt misstrodd, och kunde inte längre leverera det ökade välstånd de hade lovat. Tvärtom stagnerade ekonomin samtidigt som många västkapitalistiska ekonomier gick uppåt. Och så kom så slutligen tragedin 1991.

Ja, det var en tragedi, Istället för att det byråkratiska skiktet störtades och ersattes med en verklig arbetarmakt hände följande. En del av det härskande skiktet bestämde sig för att dess intressen bäst skulle tillgodoses om kapitalismen återinfördes. I nära allians med USA, och restan av den internationella kapitalismen, genomfördes kontrarevolutionen.

Resultatet blev ett fritt fall nedåt för ekonomin och det sociala livet . Arbetslösheten gick snabbt från 0 procent till en av de högsta i världen. Barnadödligheten ökade dramatiskt, Medellivslängden sjönk.

Brottsligheten sköt i höjden. Prostitutionen likaså. Maffian blev snart en av de mäktigaste makterna i landet. Det var nästan ofattbart.

Och ja, det var verkligen en tragedi.

En bild av den tragiska utvecklingen får man i Ted Grants Russia: from revolution to counter-revolution, som kom ut 1997.

Idag har det fria fallet nedåt stoppats, och Ryssland har under Putins auktoritära styre stabiliserats - men på en nivå långt UNDER det gamla Sovjet.

Att det byråkratiska systemet inte ersattes av en socialistisk demokrati utan av den råaste roffarkapitalism har nog starkt påverkat min retroaktiva sovjetbilld. I stället för bilden av det trötta korrupta gråa byråkratstyret som snart skulle störtas av något bättre, framträder istället en helt annan bild.

En - nostalgisk bild. Av en tid då ett (låt vara malätet, byråkratiskt och odemokratiskt) alternativ till kapitalismen ändå existerade nära våra gärnser. Att sovjetsystemets fall inte endast var en tragedi för folken i Sovjet - utan även för oss..

Det ledde ju till att borgarklassen i väst fick blodade tänder. Den systematiska nedmonteringen av den offentliga sektorn i väst hade knappast varit möjlig om inte Sovjet hade kollapsat. "Kommunismens fall" gjorde privatiseringarna, nedskärningarna och de andra försämringarna - politiskt möjliga. Nu var "kommunsimen" död - och nu handlade det om att renodla kapitalismen så mycket som möjligt.....

Så min känslomässiga bild av Sovjet (väl att märka Sovjet efter Stalin!) är nog idag retroaktivt mycket mer positiv än den var på sjuttio- och åttiotalen. Och jag är nog inte ensam om det. Det verkar gälla sovjetbefolkningen också. Som jag visade i ett tidigare inlägg är den mest populära ryske ledaren idag - Leonid Brezjnev! Medan de som ledde vägen till kapitalismens återinförande - Gorbatjov och Jeltsin - hamnar allra längs ner....

Hellre en tråkig och maläten byråkrat än de som medvetet återupprättade kapitalismen i landet - verkar ryssarna mena. Jag tycker faktiskt att de har rätt.

Brezjnev populärast i Ryssland

"Leonid Brezjnev är fortfarande favoriten bland ryssarna, enligt en färsk undersökning från det oberoende opinionsundersökningsinstitutet Lavenda Center. I undersökningen från i mitten av maj har ryssar fått svara på vem av sina ledare de tycker bäst om och helst skulle vilja ha tillbaka. Brezjnev segrade i popularitet över både Lenin och Stalin, som kom på andra och tredje plats, medan Gorbatjov och Jeltsin hamnade i botten.

Moskvas stadshus har nu beslutat att uppföra en minnestavla över Brezjnev vid huset på Kutozovskij Prospekt där han i många år levde och dog. Minnesmärket är tänkt att avtäckas i december lagom till 107-årsminnet av Breznjevs födelse.

Leonid Breznjev var Sovjetunionens ledare 1964-1982, vilket för de flesta ryssar symboliserar en tid av lugn och stabilitet, före det ekonomiska kaos som bröt ut när Sovjetunionen gick under ett par år senare..."

Saxat från Internationalen 22/2013.