Varför kom inte Sovjet först till månen?

Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...

Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).

Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.

Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.

Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.

I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare  och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp  människor  till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.

Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.

Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.

Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om  Sovjet idag är den av ett  samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.

Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall  ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå  kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.

Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.


 Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.

Martinsson, Linderborg och "demokratin"

Roland Poirer Martinsson är en av de mer pinsamma aktörerna i den svenska massmediala politiska debatten, i tät konkurrens med Göran Skytte...

Martinson brukar ofta presentera sig själv som "filosof", men att han skulle vara det  märks då inte så ofta. Han verkar ofta på det mest märkliga sätt vara totalt oförmögen att förstå vad debattmotståndare egentligen menar. Han borde kanske gå på en kurs i argumentationsanalys.

Nu senast har han gett sig på Åsa Linderborg. Hon är en farlig antidemokrat och diktaturanhängare som borde avskedas från Aftonbladet. Tycker Martinsson.

Hur Martinsons verklighetsbild ser ut visas nog redan i hans inledande mening: "När kommunisterna ville döda sina politiska motståndare vägleddes arbetarrörelsen av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i riktning mot reform, via parlamentarism."

Jag misstänker att om han hade skrivit en uppsats på historiska institutionen på Stockholms Universitet och skulle beskriva splittringen i den tidiga arbetarrörelsen på detta sätt hade han fått underkänt. Om inte läraren varit helt vrickad - eller ovanligt mörkblå.

Med den utgångspunkten är det ju inte så konstigt att han sedan är rädd för att Åsa Linberborg "i accelererande fart håller på att föra AB Kultur i riktning mot avgrunden".

Med "riktning mot avgrunden"avser  han tydligen här, att åsikten att borgarklasen exploaterar abetarklassen, och att detta bör ändras, då och då får föras fram i Aftonbladet. , Han framställer sedan Linderborg som en blodtörstig revolutionsromantiker, vilket hon sannerligen inte är.

När Martinsson sedan skriver: "Det var 1914, förklarar Linderborg, som socialdemokratin ställde sig bakom högern" kan han uppenbarligen inte ens förstå hennes poäng. Alla som vet det minsta om vad om hände 1914 vet ju att det startades ett världskrig det året. Och det var högern inom arbetarrörelsen som stödde kriget, medan den vänster som Martinsson framställer som så blodtörstig, var emot det.

Det var det Linderborg helt explicit syftade på. Och det vet Martinsson. Men vill gäma förvilla sina läsare genom att inte låtsas om det.

Men sedan kommer det intressanta. Linderborg är enligt Martinsson extremt antidemokratisk för att hon tycker att arbetarrörelsen en gång gjorde fel för att de lät näringslivet sitta i orubbat bo (det där med "universiteten" och "kyrkorna" som Martinsson lägger till kan vi lämna därhän -låter mest som ett kufiskt sidospår!) . Vi ser alltså här att för Martinson är det extremt antidemokratiskt och blodtörstigt att inte vilja låta "näringslivet" sitta i orubbat bo.

Det är det enda väsentliga i hans inlägg. Det är själva kärnan.  Man kan i övrigt gott glida förbli hans trams, som till exempel hans påstående  att det är en helt vanvettig konspirationsteori att anse att "Dagens Nyheters kultursida lierat sig med högern" (vilka skulle de annars ha lierat sig med? vänstern?) eller att han helt fräckt påstår att Linderborg försvarar Stalin - detta utan skymten av belägg…

Den stora skillnaden mellan Martinsson och Linderborg är att Martinsson de facto förvarar att ekonomin styrs av en liten klick, som lever på att exploatera andra. Linderborg anser att ekonomin bör styras av folket.

Det är ett brott i borgerlighetens ögon. Efter murens fall hade den hoppats att sådana otäcka åsikter skulle begravas för all framtid. Men det har de ju inte alls.

Det spöke som Marx talade om redan 1848 lever än idag. Och hemsöker uppenbarligen på det mest plågsamma sätt Martinsson och hans gelikar. Och gör så att deras syn förvänds, så att de kan yra om hur blodtörstiga alla socialister måste vara. Dessa, nämligen, som är så demokratiska att de också vill demokratisera EKONOMIN - och gå längre än den formella borgerliga demokratin. Den borgerliga "demokrati" där alla visserligen får rösta - men där de viktiga besluten ändå tas av finanskapitalet och den privilegierade elit som lever i symbios med detta.

Man kan tycka vad man vill om Åsa Linderborg, men hon är de facto oändligt mycket mer demokratisk än Roland Poirer Martinsson….

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

/Skrivet 8 december 2010/
USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

Det första val jag röstade i - skolvalet 1970

Det var skolval på Essingeskolan i september 1970. Jag var 15 och gick i nian.

Jag hade bestämt mig långt innan att jag skulle rösta på VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Jag var ju visserligen medlem i FPU, men det var jag ju som sagt inte för att jag var folkpartist, utan för att jag gillade Per Gahrton.

Men jag nöjde mig inte med att rösta. Jag startade en kampanj för att andra också skulle rösta på VPK.

Borgarna på skolan fanns det ju inte någon anledning att försöka övertyga, de var som de var. Det som oroade mig var att missledda personer skulle rösta på KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), istället för på VPK. KFML:s dåvarande studentförbund Clarté hade delat ut ett flygblad på skolan, där de målade upp en så fin bild hur skolan skulle funka under socialismen. Det var så vackert skrivet, och rentav förföriskt.

Nu hade jag ju läst om Stalin, och visste att KFML/Clarté stödde Stalin. Inte nog med det - jag hade läst en bok av A.S. Neill, Problemläraren, som hade citerat stora delar av en sovjetisk artikel från det sena trettiotalet om de sovjetiska skolornas ordningsstadgar. Det var inte riktigt i linje med Clartés vackra bild. I de sovjetiska ordningsreglerna, och i artikeln i sovjettidningen, stod det mycket om disciplin, bestraffningar och obetingad lydnad. Inte nog med det - det framhölls också hur mycket bättre disciplinen hade blivit när man hade avskaffat samskolan för både pojkar och flickor och återinfört enkönade särskolor.

Det var en hårresande läsning.

Så jag gick runt och berättade för alla som ville lyssna att KFML var stalinister, och hur den stalinistiska skolan hade funkat i praktiken. Eftersom det inte fanns några KFML:are på skolan sade ingen mot mig... Det hade dock varit en skolvalsdebatt, och den kvinnliga KFML-representanten hade varit nästan like förföriskt inställsam som Clartéflygbladet. Vem som hade delat ut Clartéflygbladet visste jag inte, men det var i alla fall ingen som gick på skolan.

Den 21 september, måndagen efter "det riktiga" valet, var det så rösträkning på skolan. Jag minns inte siffrorna, men det blev borgerlig majoritet. Däremot hade VPK fått mycket fler röster än KFML. Vår käre rektor (obs grov ironi!) sade att han var förvånad, för i nästan alla andra skolor hade KFML blivit mycket större än VPK. Om min kampanj verkligen hade spelat in och bidragit till att VPK blev större än KFML på just vår skola är naturligtvis omöjligt att säga. Men jag ville nog tro det.

Jag var som sagt fortfarande med i FPU. Därför var det lite kul att sedan få reda på att Rolf Granstrand, en av ledamöterna i FPU:s förbundsstyrelse, sedermera avslöjade att han hade röstat på VPK i valet. Han blev ett av Leijonborgfalangens paradargument för att man måste göra sig av med Per Gahrton.

I FPU blev jag ju inte långvarig, som sagt. Den 27 september gick jag på FPU Storstockholms medlemsmöte, och blev nästan fysiskt illamående. Det var inte precis där jag ville vara med. Det var ett näste för intrigerande högervridna leijonborgare som ville ha bort Gahrton, alltså den person som hade inspirerat mig att gå med. Så jag skrev ett argt brev till FPU och avsade mig mitt medlemskap.

Mardrömmar om alliansen

Att drömma mardrömmar om alliansen: har Stephen King skrivit valrörelsens manus? (Skrevs 2006-09-07, strax innan valet det året. Och, ja, jag var lika skräckslagen som jag lät!)

I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.

Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.

Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.

Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.

Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...

Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.

Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.

Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.

Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.

Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.

Illuminati och verkligheten

/Skrivet 5 oktober 2009/

Vill bara säga lite om en konspirationsteori som jag ibland möter folk som tror på. Det är att en organisation som sägs heta Illuminati egentligen styr världen.

Det verkliga Illuminati var ett sällskap som bildades i Bayern på 1700-talet. Det hade planer på att störta monarkin och var bland annat för en världsregering och avskaffande av religionen. Det ville också avskaffa den privata äganderätten och arvsrätten. Det krossades, förutsägbart nog, av den bayerska staten.

Efter hand uppstod konspirationsteorier om att det egentligen inte krossades utan låg bakom både den franska och den ryska revolutionen. Idag finns det tusentals webbplatser som märkligt nog hävdar att Illuminati idag styr världen.

Styr världen? Denna kapitalistiska värld? Där det inte är den privata äganderätten utan den offentliga sektorn som har monterats ned i land efter land...

Att säga att idén är osannolik är att utrycka sig alltför milt. Den är omöjlig.

Visst, världen styrs av privilegierade eliter, och visst, de ”konspirerar” förvisso mot de stora folkmassorna dag och natt. Men det beror inte på att de härskande är medlemmar i något ”Illuminati”.

En av de mer lästa Illuminatiteoretikerna idag heter David Icke. Hans specialidé är att Illuminati egentligen styrs av utomjordiska reptiler och att de ledande i värden egentligen är sådana reptiler. Han ”bevisar” detta genom att citera människor som tycker sig ha sett exempelvis George Bush skifta form mellan reptil och människa.

Tyvärr kan ibland i övrigt helt vettiga människor tro på den bisarra Illuminatiteorin (dock oftast utan reptiler!).

Jag blir bara trött.

Kungsholmens FNL-grupp

/Skrivet 23 augusti 2009/

Idag för 39 år sedan, söndagen den 23 augusti 1970, gjorde jag något som skulle få en stor betydelse för mig. Jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp.

Det var en kompis som drog med mig. Han hade stött på några aktivister som sålde Vietnambulletinen fredagen innan. Han hade frågat när de hade möte nästa gång och fick reda på att vi kunde gå till en adress på Coldinutrappan på söndag eftermiddag.

Så vi gick dit. Vi fick en presentation av hur solidaritetsarbetet gick till, och fick berätta vilka vi var. Och när vi gick fick jag med mig en liten broschyr som hette ”VPK, VUF och Vietnamrörelsen”.

När jag läste den, om inte förr, insåg jag nog, att jag tagit ett steg in i något som var helt annorlunda än något jag någonsin varit i närheten av. Där fick man nämligen reda på att VPK (numera Vänsterpartiet) och dess ungdomsförbund VUF (som i och för sig hade upplösts någon månad tidigare) inte, som man kunde tro, stödde Vietnam utan i själva verket gick USA-imperialismens ärenden.

Konstigt nog avskräckte det mig inte. Jag blev ganska snart en hängiven aktivist och kände att jag gjorde en hel del nytta. Vietnams kamp mot USA hade jag ända sedan jag var nio år ansett vara rättfärdig.

Även om jag inte blev avskräckt var det dock en sak som störde mig inte så lite. Det var att jag mycket snart insåg att FNL-grupperna i praktiken styrdes av den Kinatrogna vänstergruppen Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML).

Själv var jag något av en Per Gahrton-inspirerad vänsterliberal, så det var en kulturchock som hette duga.

Jag insåg att liberalism inte stod speciellt högt i kurs hos de tongivande i FNL-gruppen, inte ens vänsterliberalism. Så jag började skämmas över den, drog inte gärna upp den.

Det innebar inte alls att KFML inte ville ha vänsterliberaler i DFFG (De Förenade FNL-grupperna, som var det officiella namnet). De ville de mycket gärna, men de såg lite ner på dem som något mindre vetande, och aningen pinsamma.

Det gjorde mig inte så mycket, och efter att ha besökt FPU Storstockholm en gång den 27 september samma år, blev jag nog benägen att hålla med KFML i frågan.

Vad som gjorde mig mer störd var att jag snart insåg att det fanns en dold agenda, där KFML via FNL-grupperna spred ut en stalinistisk världsbild. Det blev uppenbart då Uppsala FNL-grupp i oktober detta år gav ut en broschyr som hette ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörensen” som skulle bevisa att ”trotskisterna” var ”USA-imperialismens agenter”. Historiskt kunnig som jag var insåg jag snabbt att bakom de skenbart oskyldiga källor författarna använde sig av fanns en olustig men icke redovisad huvudkälla – protokollen från de Moskvarättegångar, där Stalin på trettiotalet rensade ut sina opponenter i partiet.

Väl kommen så långt vill jag nog säga att KFML:arna och deras sympatisörer oftast var mycket sympatiska som personer. Inte nog med att de inte hade horn i pannan och spetsiga öron, de var ovanligt vänliga, ofta empatiska, och hade en mjuk framtoning som kontrasterade med den hårdföra stalinism de försvarade. Det var också lärorikt för mig att se att de var precis som vanliga människor men ofta mycket mer sympatiska än de flesta sådana jag kände.

Så det gick bra i ett halvår ungefär. Vad som sedan hände var en olycklig kombination av två saker. Dels blev jag psykotisk. Dels utvecklades jag snabbt åt vänster, så mycket att jag i maj 1971 började se mig själv som marxist.

Det sista skulle ju inte varit något problem om jag hade blivit stalinist, som de andra. Men det blev jag inte, jag gick i en ”trotskistisk” studiecirkel och kom fram till att stalinismen är en ondsint karikatyr av marxismen.

Nu var vänsterliberaler hjärtligt välkomna, men rivaliserande vänstergrupper var inte populära. Och i synnerhet inte ”trotskister” som sågs som USA-imperialismens och det svenska monopolkapitalets förlängda arm, som trojanska hästar.

Nu skulle jag kanske kunnat hantera denna prekära situation om jag inte, som sagt, dessutom blev psykotisk. Det påverkade inte mitt politiska tänkande, anser i alla fall jag själv. Elaka människor skulle ju kunna hävda att det var precis det det gjorde.

Däremot påverkade det hela mitt sätt att vara. Jag slutade tvätta håret, tvätta kroppen, tvätta kläder. Jag luktade nog illa på tre meters håll. Det säger sig självt att det inte är lämpliga egenheter hos FNL-aktivister, och om detta hade använts för att motivera att jag skulle uteslutas skulle jag inte ha kunnat säga så mycket.

Men det gjorde det inte. Istället startades det en kampanj att jag var en otäck ”trotskist” som sålde trotskistiska tidningar och gick i trotskistiska avdelningar i demonstrationer, där ingen rättrogen förväntades gå.

Så på ett bisarrt medlemsmöte för hela Stockholms FNL-grupp i maj 1972 blev jag slutligen utesluten. Det var lätt surrealistiskt. Där stod jag, helt under isen, smutsig, illaluktande. Och med tvångstankar om att min hjärna hotade att förstöras av mikroskopiskt glas-splitter, som via småsår kunde ha gått in i blodomloppet och sedan trasade sönder mina hjärnceller.

Å andra sidan stod anklagarna – med en iskall stalinistisk logik förklarade en av de värsta av dem att jag var ”trotskistisk ohyra” som skulle ”rensas ut”. Jag sa faktiskt i mitt försvarstal att jag visste om att jag hade personliga egenskaper som mycket väl skulle motivera att jag inte var lämplig som FNL-aktivist. Men eftersom de inte hade motiverat det så, utan kom med absurda utfall om att min avsikt var att splittra solidaritetsrörelsen till nytta för USA-imperialismen uppmanade jag alla att rösta mot min uteslutning. En person, möjligen två, röstade emot den. De andra röstade för uteslutning.

Vad som än idag förvånar mig var att ingen av opponenterna föreslog ett mer psykologiskt, inkännande och taktiskt agerande. De kunde ha fokuserat på att min bisarra personlighetsförändring gjorde mig olämplig och sedan skulle deras sak vara ganska enkel. Men saken var den, att KFML bedrev sin kampanj mot ”trotskismen” och att Moskarättegånsgsliknande argument var det som gällde.

Mer allmänt vill jag ändå idag säga detta. Trots att de var KFML-styrda gjorde FNL-grupperna stor nytta. Trots att de i grunden hade mer fel än sina ”trotskistiska” kritiker var de ofta ändå mer effektiva, och var bättre på att bedriva praktiskt solidaritetsarbete.

KFML och deras anhängare hade fel i grunden, men det konkreta arbete de bedrev var ofta beundransvärt. Och i flera avseenden värt att lära av för de som bedriver politiskt arbete på vänsterkanten idag.

Och, mer personligt, när jag tänker tillbaka på det första halvåret i Kungsholmens FNL-grupp fylls jag av en säregen och vemodig nostalgi.

TILLÄGG
Se också Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp.

Tibet, Dalai Lama och Kina

/Skrivet 3 oktober 2011/

Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.

Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.

De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.

I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.

En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.

Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.

Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.

För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".

Folkrepubliken Kina 60 år

/Skrivet den 1 oktober 2009/

Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.

De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.

Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.

Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.

Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.

För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.

Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?

Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.

Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.

Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.

Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?

Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.

Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.

Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.

Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.

TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!