Mot ett katastrofval?

Att välja Joe Biden som presidentkandidat för Demokraterna inför valet 2020 var absurt redan från början. Han visade tecken på demens redan för många år sedan. Och av allt att döma har den förvärrats, som demens brukar göra.  När demens kombineras med än mer kusliga typer av  gränslöshet- blir det förstås ännu värre,

Biden får förmodligen de bästa bromsmediciner mot demens som finns att tillgå. Men frågan är om de räcker till...

Det fanns många alternativa kandidater i primärvalen 2020 men ändå valde Demokraterna den ende av dem som visade uppenbara tecken på demens. Att de dessutom valde en med så öppet åtminstone kvasipedofila drag visar ju på en otäck normaliseringsprocess. 

Om Biden gör bort sig  på ett tillräckligt  extremt sätt kommer det att kunna leda till en jordskredsseger för Donald Trump. Vilket i sin tur är mycket dåligt för klimatet....

PS. De som klippt ihop denna minst fyra år gamla video om Biden är ju med all sannolikhet Trump-anhängare eller i alla fall fiender till Biden. Men det ändrar inte på det faktum att videoklippen är autentiska...

 PPS. Ett annat videoklipp från ungefär samma tid kan ses här.

PS till "Veras resa": Att hota fadern med SS för att slippa bli slagen

Jag skrev i inlägget nedan om hur Vera Oredsson verkade söka sig  till den nazistiska rörelsen för att fly misshandeln i hemmet. Men  efter ett tag blev det mer än så. Någon gång i 40-talet, då hon torde ha varit 13 eller möjligen 14, lyckades hon utnyttja sitt nazistiska kontaktnät än mer effektivt än så.

En dag berättade hon, enligt Folke Schimanski, för en SS-man hon kände att fadern brukade slå henne. Han beslöt sig att ta att ta ett allvarligt samtal om saken med hennes far.

Efter det blev hon aldrig mer slagen.

Kanske ytterligare en liten ledtråd till varför nazismen fick ett sådant grepp om henne....

TILLÄGG

Det skulle också kunna förklara hennes märkliga och absurda kommentar till Anderz Harnings böcker Stålbadet och Asfåglarna. Han berättade i dem hur han i barndomen i åratal blivit slagen av sin nazistiska mor. Vera O reagerade på detta - och skrev att det var i demokratiska familjer man slog barn - i nazistiska familjer gör man det aldrig...

Veras resa

Jag har ägnat hela gårdagskvällen (kvällen den 5 februari) till att läsa igenom Folke Schimanskis bok om sin syster - en bok men namnet  "Veras resa". 

Hans syster är åtta år äldre än honom,  heter alltså Vera Oredsson, och är en central figur i den svenska nazismens historia.

De bodde båda som barn i Nazi-Tyskland och kom till Sverige 1945.

Vera föddes 1928, och blev nazist redan som barn. Till stor del berodde det nog på att hon i den nazistiska organisationen för unga flickor - Bund Deutscher Mädel - fick ett sammanhang där hon kunde fly från sin familj. En familj där fadern ständigt slog henne och där modern verkade betydligt mer mån om sin son än om sin dotter.

Att hon i detta läge blev nazist är kanske inte så oerhört konstigt. Att hon sedan fortsatte vara det resten av sitt liv -- hon lever ännu idag - 96 år gammal - är det däremot,

Boken kan heller inte förklara detta. Det förblir en gåta.

I slutet av 40-talet sökte Vera upp Sven-Olov Lindholm, ledare för det övervintrade nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS). De gifte sig efter ett tag.

Men hennes make började efter ett tag distansera sig från Hitlers nazism. Han började intressera sig för Otto Strasser - "vänsternazisten" som bröt med Hitler redan 1930 och lämnade Tyskland när NSDAP tog makten 1933.

Och mot slutet av sitt liv blev Lindholm faktiskt sympatisör till Vänsterpartiet och under en tid aktiv i FNL-grupperna...

Vera däremot höll närmast fanatiskt fast vid sin beundran för Hitler och skilde sig efter ett tag från sin man.

Istället gifte hon sig med Assar Oredsson - därav hennes nuvarande efternamn. Han hade  grundat Nordiska Rikspartiet (NRP)  1956 - som under många år var det enda nazistpartiet i Svrige. Under en period tog hon också över ledarskapet för NRP från sin make..

Sedan började hon samarbeta med Nationaldemokraterna - en högerutbrytning från Sverigedemokraterna. Det nämns dock inte i boken.

Numera stöder hon Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och är också hedersmedlem i denna nazistgrupp.

Några djupare insikter i sin systers drivkrafter har dock inte Folke Schinanski. De verkar ha förlorat kontakten ganska snart efter att de kom till Sverige. Tydligen besökte han ändå henne och Sven-Olov Lindholm i början av 50-talet - då den senare försökte intressera Schimanski för en bok av Otto Strasser...

Om man intresserar sig för extrema livsval är boken definitivt intressant. Och samtidigt ganska så tragisk.

Ett folkmord som aldrig ägde rum

En av de värsta chockerna jag fått vid läsningen av en text var när jag vid åttaårsåldern läste Josuas bok i Bibeln. Jag hade tänkt läsa igenom hela Bibeln (!) i hopp om att få läsa om en god gud. 

Tyvärr handlade stora delar av Bibeln om en gud som verkade närmast vara motsatsen till god. Det allra värsta exemplet på detta var Josuas bok. 

Där beskrivs hur Gud befaller israeliterna att utrota hela den kananeiska befolkningen i det land som han hade lovat "Israels barn". Och hur denna befallning sedan genomförs.

Det var en stor lättnad när jag långt senare, i mitten av 80-talet, insåg att ganska så entydiga arkeologiska fakta visar att detta folkmord aldrig hade ägt rum i verkligheten.  Det var uppenbarligen en konstruktion av gammaltestamentliga författare, som ville visa med vilken hängivenhet deras förfäder en gång hade krossat hedendomen. 

I denna mer än tre timmar långa dokumentär får vi en mycket noggrann genomgång av de fakta som motbevisar folkmordsscenariot i Josuas bok. Hur den israelitiska identiteten än uppkom, hade den inte skapats genom ett folkmord på befolkningen i Kanaan

Förutom bevisen för att detta folkmordsnarrativ var en fiktion visar dokumentären också bland annat på mycket anmärkningsvärda paralleller mellan Josuas bok och såväl de grekiska berättelserna  om erövringen av Troja som Odysseus senare äventyr, liksom med tidigare kananeiska berättelser från Ugarit.

Intressant nog är den israeliske arkeologen Israel Finkelstein kanske den som gjort störst insatser för att visa att det blodiga scenariot hos Josua inte kan stämma.  Samtidigt som nationalistisk ultrahöger i Israel ibland använt sig av sådana avsnitt i GT för att motivera en skoningslös behandling av palestinierna. 

Därför är detta inte endast en historisk och arkeologisk fråga. Att bekämpa Josuabokens folkmordsnarrativ blir därför även en politisk uppgift. 

Karta av Kanaan, gjord av John Melish 1815.

"Louis Althusser was a pedophile"

/Har gjort viktiga ändringar i detta  inlägg./ 

Denna artikel med ovanstående titel är inte någon oseriös skvallerkrönika utan en genomarbetad text utifrån en vänsterståndpunkt.

Själv har jag för övrigt aldrig haft några sympatier för Althussers superakademiska "marxism".

Artikeln är intressant. Den visar att Althusser undertecknade ett upprop som krävde att de lagar  som förbjöd sex mellan vuxna och barn skulle avskaffas.

Detta innebar de facto att  han tog ställning för förövare. . Och detsamma gäller de andra från den franska kultureliten som enligt artikeln tillhörde de som undertecknade detta  upprop - Michel Foucault, Simone de Beauvoir, Felix Gauttari, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, och Roland Barthes.

Det viktigaste är inte frågan om var och en av dessa prominenta personer hade haft, eller ville ha, sex med barn - det viktigaste är att de alla försvarade förövares "rätt" att ha detta.   

Det säger en hel del om denna kulturelit.

PS. För övrigt ströp Louis Althusser också sin hustru till döds.

En Brezjnev-vänlig dröm

Kan man ha åsikter i drömmar som man inte har i vaket tillstånd?

I natt hade jag en oerhört märklig dröm. Den handlade om en dokumentär om Sovjetunionens sönderfall. Men den var en mycket annorlunda sådan. 

Den tog inte alls upp Michail Gorbatjov, Jegor Ligatjov, Boris Jeltsin eller Gennadij Janajev. Den slutade med Leonid Brezjnevs död. 

Den handlade om sextio-och sjuttiotalet och det någorlunda oblodiga men byråkratiska Sovjet som fanns då. Dess grundtes var att detta Sovjet var värt att bevara. Och att hela sextio-  och sjuttiotalen var en kamp för att bevara det. 

I dröm-dokumentären intervjuades ögonvittnen och man fick höra inspelningar (uppenbarligen gjorda i smyg) från mer eller mindre privata uttalanden från sovjetledare. 

I dessa fanns en insikt om att Sovjet i grunden var hotat, och att det måste organiseras på ett sätt som gör att det kan bevaras. Obs det handlar hela tiden om just det tröga byråkratiska Sovjet från just den tiden och vare sig Lenins revolutionära Sovjet eller Stalins mardrömslika terrorstat berörs. 

Sovjetledarna beskrivs inte som idealister eller hängivna kommunister. Utan som byråkrater som vill behålla Sovjet, Men de beskrivs inte heller som onda, utan som personer som uppriktigt tror att just detta tröga samhällssystem trots sina brister är det bästa som kan uppnås. 

Man får ta del av hur de diskuterar. Ganska ångestfyllda diskussioner mot en mörk bakgrund - nämligen upplevelsen att det de vill bevara är hotat från alla håll. Drömmens dokumentär delar uppenbarligen detta synsätt. 

Dokumentären slutar alltså, mycket abrupt,  med  Brezjnevs död.  Och med att hävda att i och med att han dog var allt egentligen slut. Hans regim var den sista som  hade en chans att stabilisera Sovjet och när han försvann var Sovjets undergång endast en tidsfråga. 

Det beskrivs som något mycket tragiskt. 

När jag vaknar undrar jag om en del av mig verkligen  tycker så. Om inte, varför får jag en sådan dröm? 

Sedan kom jag och tänka på en opinionsundersökning som gjordes i Ryssland 2013, Där frågan ställdes vilken tidigare ledare i Ryssland som var mest populär och som man ville ha tillbaka. Brezjnev kom etta.  Gorbatjov och Jeltsin hamnade i botten (men Lenin kom tvåa).

Så jag tänkte att vad man än säger om mitt dröm-jags märkliga åsikter, så delades de kanske 2013 av oerhört många ryssar.

Hamas linje gynnar endast de mest hårdföra sionisterna

Det är ingen tvekan om att den monstruösa regimen i Israel bedriver ett rent utrotningskrig mot befolkningen i Gaza, samtidigt som den trappar upp diskrimineringen av palestinierna på Västbanken. 

Men samtidigt måste det tilläggas att Hamas gjort det möjligt för den att i än högre grad få stöd för sin brutala politik av livrädda israeler. Ja, livrädda.

Vad Hamas visade genom sin aktion var att de inte endast bekämpar "sionisterna", Netanyahu, förtryckarna. De bekämpar alla judar. De visade sig att de var beredda att brutalt slakta pro-palestinska fredsaktivister, kvinnor, barn, och, ja, till och med spädbarn. Det tack från den sionistiska högern som Hamas egentligen "förtjänar" kommer de förstås aldrig att få... Men deras organisation har en praktik som endast dessa tjänar på.

I senaste Flamman skriver Mirjam Katzin en debattartikel med titeln "Vänstern får inte blunda för antisemitismen".

Där skriver hon bland annat: ´Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.''

Det är sant, och en nödvändig insikt för den som vill formulera en både human och rationell linje i Palestinafrågan.

Human, ja, men också rationell.

Massakrer av civila är alltid förkastliga, men ibland kan de faktiskt vara effektiva. När FLN i Algeriet och Mau Mau i Kenya massakrerade franska respektive brittiska civila kunde den skräck detta skapade leda till reaktionen "jag borde kanske fly tillbaka till mitt hemland". Insikten att vara en hatad minoritet kolonialister kunde försvaga européernas vilja att stanna..

Men judarna i Palestina är inga kolonialister i en vanlig mening. De var inte en armé sänd av en kolonialmakt. De var oftast flyktingar som själva flydde från förtryck. Vi får inte heller glömma att en utrotning av judar i industriella former hade praktiserats i Europa - mellan 1942 och 1945 - den avslutades endast tre år innan staten Israel bildades, Den allmänt accepterade beräkningen av antalet dödade judar är som bekant 6 miljoner. Ja, försök föreställa er detta antal - ni kommer inte att lyckas.

Det som kunde försvaga  moralen hos brittiska och franska kolonialister i Kenya och Algeriet kommer inte att få samma effekt på den judiska befolkningen i Israel. De har för det mesta ingenstans att ta vägen.

Judarna utgör minst hälften av befolkningen i det område som kallas Palestina (ett namn som förresten hänsyftar på filistéerna - en grupp grekiska erövrare som  mellan ca 1200 och 600 f.kr, ockuperade stora  delar av detta område).  De flesta av dem kan inte fly någonstans. Majoriteten av dem skulle med all sannolikhet förr eller senare kunna förmås att acceptera palestiniernas rättigheter. Under förutsättningen att palestinierna inte har ett ledarskap som ser alla judar som fiender. En "fiende" som alltså inte har någonstans att ta vägen om segrande palestinier skulle driva en Hamas-politik.

Ingenting kan förstärka en motståndsvilja som att stå med ryggen mot väggen, eller stupet. Därför är Hamas objektivt sett de mest hårdföra sionisternas bästa vän.

Tillägg 

På förekommen anledning. Jag menar INTE att Israels fördrivning av palestinierna 1947-48 eller dess politik mot palestinierna idag kan rättfärdigas med hänvisning till Förintelsen. Tydligen har någon uppfattat denna text så, vilket jag inte kan förstå.

Antisionism och antisemitism

/En nyanserad och kunnig analys från tidningen Internationalen 3/2024//

Är antisionism lika med antisemitism?

Det beror på menar historikern Håkan Blomqvist med blickar i backspegeln.

FOKUS | Håkan Blomqvist 

Den första artikel jag skrev i föregångaren till tidningen Internationalen, månadstidningen Mullvaden nr 1, 1971, handlade om antisemitism i Sovjetunionen. Utgångspunkten var den så kallade ”Leningradrättegången” mot ett tiotal misstänkta flygplanskapare som sommaren 1970 planerat att köpa upp alla platser på ett litet passagerarflyg, byta ut piloten och landa Stockholm. De greps dock, dömdes till döden alternativt långa fängelsestraff. De flesta var judar som sökt men förvägrats utresevisum till Israel. I den sovjetiska versionen handlade det om ”sionister” men i propagandakriget som följde ljöd den gamla hundvisslan om ”judarnas” världsmakt till den ryska hemmaopinionen. ”Längs hemliga kanaler infiltrerade sig sionismen i de vitala statscentra i hela världen och förstörde inifrån alla starka, sunda och fosterländska element genom att lägga beslag på alla viktiga administrativa, ekonomiska och intellektuella poster i vilket land som helst.”

Just så brukade myten om den judiska världskonspirationen framställas ända från Sion Vises Protokolls dagar. Det ökända falsariet från det ryska tsardömets hemliga polis, ochrana, hade sytt ihop antijudiska föreställningar från både äldre kristna budskap till 1800-talets mer moderna rasgrundade antisemitism. I ”protokollens” första versioner vid tiden för den s k Dreyfusprocessen i Frankrike 1894 då en fransk officer med judisk bakgrund dömdes för landsförräderi, påstods judarna ha planerat en världserövring under Napoleons Stora Sanhedrin 1806. Det handlade om den judiska rådsförsamling som erkände Code Napoleons civillagstiftning som innehöll judiska medborgerliga rättigheter. I senare versioner av ”protokollen” var det sionistkongressen i Basel 1897 som påstods planera judarnas världserövring, och ännu senare Kommunistiska Internationalen i Moskva 1919… Och så fortsatte det. För Hitler utgjorde kommunismen den ”jude-bolsjevikiska världssammansvärjningen”. I de sovjetiska partistriderna på 1920- och 30-talet gällde kodorden ”kosmopoliterna” eller ”trotskisterna” när en antijudisk undervegetation skulle mobiliseras för utrensningar. Senare kunde det bli ”sionisterna”.

Sovjetunionen var ju först med att erkänna staten Israel, vapen och frivilliga till de sionistiska väpnade styrkorna Haganah (som 1948 blev den nya statens krigsmakt) erhölls från de sovjetiska lydregimerna i Tjeckoslovakien och Polen. Förhoppningarna var att arbetarsionismens Israel skulle bli en sovjetisk allierad. Men med kalla krigets skärpning förändrades läget, Stalins sista skenprocesser och utrensningar i Östblocket riktades mot judar anklagade för nationalism och sionism. Den typen av ”antisionism” skulle återkomma i Polen 1968 efter sexdagarskriget i Mellanöstern och studentprotesterna i Warszawa när partiledningen under Gomulka lät samma hundvissla ljuda. Över tiotusen polska judar fördrevs, bland annat till Sverige, som följd. Den svenske journalisten Alvar Alsterdal granskade 1969 genom boken Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen – nu återutgiven med förord av experten på antisemitism, historikern Lars M Andersson – glidningarna i propagandan. Så även i skriften Israel och judarna i Sovjetpropagandan från året innan där framförallt bilder i sovjetpressen analyserades vilka i samband med sexdagarskriget 1967 likställde Israel med nazismen eller som USA-imperialismens verktyg i Mellanöstern. Alsterdals starka stöd för Israel gör dock inte alla hans slutsatser självklara när just den israeliska krigsmakten eller staten hånas.

För vänstern i Sverige och på andra håll var det viktigt att skarpt skilja mellan antisionism och antisemitism, i synnerhet för den revolutionära marxism, ibland kallad just trotskism, som samlades kring världsorganisationen Fjärde Internationalen. Antisemitismen och folkmordet på Europas judar sågs som kapitalismens och imperialismens yttersta barbari och slutstation. Motstånd mot sionismen, som politisk ideologi och nationalistisk rörelse, var samtidigt grundmurat även inom stora delar av den judiska vänstern. Det sionistiska projektet att göra Palestina till en judisk stat betraktades både som utopiskt och som en återvändsgränd med svåra följder för framtiden. Den judiska socialistiska världsorganisationen Bund varnade inför FN:s delningsplan 1947 mot att driva den judiska och arabiska befolkningen i Palestina mot varandra. En judisk stat i Palestina tillkommen på bekostnad av Palestinas araber skulle leda till fortsatta krig och militarisering. Istället var det nödvändigt att genom FN garantera de båda befolkningarnas rättigheter på de forna brittiska mandatets territorium.

Så blev det inte. I de följande krigen under varje årtionde fram till idag, slungade krigspropagandan anklagelser om antisemitism eller sionism kors och tvärs. Under den koloniala frigörelsens höjdpunkt beslutade FN 1975 att karaktärisera sionism som ”en form av rasism och rasdiskriminering”, en resolution som återkallades 1991 när världen vände efter ”murens fall” och Sovjetunionens upplösning. Experten på Mellanösterns historia Gilbert Achcars hyllade bok The Arabs and the Holocaust från 2011 utgör en grundlig studie av hur olika riktningar inom den arabiska världen hanterat frågor om antisemitism respektive sionism sedan andra världskriget. Här diskuteras skillnader mellan demokratisk arabisk liberalism, vänster- och högernationalism, marxism och reaktionär islamism. I motståndet mot den israeliska stat som med stormakternas stöd etablerades genom fördrivning av den palestinska befolkningen förekommer både noggrann åtskillnad mellan fiendskap mot judar och det sionistiska statsprojektet och likställande av sionismen med judenheten – som en slags spegelbild av sionistiska ledares egna anspråk på att företräda världens judar. Till och med när Sion vises protokoll började spridas massivt på arabiska i Egypten efter Suezkriget 1956 förekom olika tolkningar av hur falsariet skulle förstås, som antijudiskt eller riktat mot den politiska sionismen. Även den egyptiske ledaren Nassers ökända uttalanden var långt ifrån entydiga. Han fördömde nazistiska förintelsen av det judiska folket i Europa, men varför skulle följderna drabba palestinierna som inte hörde till förövarna – medan världskrigets segrarmakter höll sina gränser stängda?

Att antisionism kan utgöra en ytligt maskerad form av antisemitism manifesteras i vår samtid av moderna nazistgrupper som – för att i åtminstone svenskt sammanhang undvika åtal för hets mot folkgrupp – agiterar mot ”sionismen”. ZOG, the Zionist Occupation Government, var länge internationella nynazisters anklagelser mot både Israel och västregeringar för att styras av den ”internationell judenheten” i linje med konspirationsidéerna i Sion Vises Protokoll. När nazistiska Nordfront strax före jul försökte infiltrera en demonstration för Palestina i Stockholm var det inte med paroller mot judarna utan med banderollen ”Krossa sionismen”. Likt tidigare försöker olika krafter fylla såväl antisionism som sionism med sitt eget ideologiska innehåll. Jo, det gäller även sionismen som aldrig var någon enhetlig rörelse utan rymde alltifrån närmast revolutionär socialism längst ute till vänster över hela den ideologiska skalan till judisk högerextremism och fascism – det sistnämnda idag företrätt av rasistiska bosättarextremister på marken och i regeringen.

Hur antisionism redan på 1970-talet kunde vrängas till antisemitism skildrades av Staffan Beckman, numera Alice, i tidskriften Tidsignals nummer 2005 om ”Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv”. Det var ju Beckman som 1969 väckte uppståndelse och vrede med sin bok Palestina och Israel – en analys från vänster, där för första gången i svensk offentlighet Israels skapelseberättelse ifrågasattes, förtrycket av palestinierna belystes och de palestinska befrielserörelserna presenterades. Den svenska offentligheten, inklusive stora delar av den etablerade vänstern, hade dittills helt, stått på Israels sida och blundat för ockupation och förtryck. I Tidsignal drygt trettiofem år senare varnade dock Beckman för hur antisionism utnyttjades för antisemitism, både i Europa och arabvärlden – samt underströk hur central rågången mot antisemitism varit i den svenska palestinarörelsen sedan dess start i slutet av 1960-talet. Det gällde att stå emot både den dominerande israeliska och amerikanska propagandan och de reaktionära arabregimernas: ”De formligen pumpar ut reaktionär smörja  som döljer alla verkliga och betydelsefulla förhållanden. (…) De varken kan eller vill skilja mellan judar och sionister därför att de precis som många europeiska härskare i det förflutna utnyttjar antisemitismen för att avvända uppmärksamheten från sig själva.” Och med förankring i de sekulära palestinska befrielserörelserna menade Beckman: ”Om man inte förstår vad man kämpar mot, om man svarar en rasistisk fiende med en spegelbild av dennes rasism blir givetvis allting en motbjudande hjälplös sörja”.

Idag är vi många som överväldigas av sörjan, inte minst efter den 7 oktober med Hamas massaker på israeliska civila och de förödande israeliska massmorden på Gazas civilbefolkning liksom terrorn från bosättare och israeliska militär på Västbanken och andra håll. Men även av reaktionerna från västregeringar med totalt stöd, också militärt, för Israel och med brännmärkningen av antisionism som självklart lika med antisemitism. Det var år 2000 som Göra Perssons Stockholmsforum mot antisemitism tog initiativ till det som skulle bli IHRA, the International Holocaust Rememberance Alliance. Bakgrunden var okunnigheten om Förintelsen och växande antisemitiska uttryck i världen, bara ett halvsekel efter vår tids värsta folkmord. 2016 antog IHRA, som stöds av ett fyrtiotal, främst europeiska stater världen över, en definition av antisemitism understödd av Europaparlamentet, där till klassiska antisemitiska uttryck fogades förnekelse av Förintelsen och även ”oproportionerlig kritik av staten Israel”. Det är mot bakgrund av denna utvidgade definition protester mot Israels krig i Gaza har fördömts och även stoppats i Tyskland och på andra håll. Och just som tidigare har tolkningsstriden om antisionism kontra antisemitism eskalerat i takt med kriget.

För en vänster med socialistiska och humanistiska målsättningar är det centralt att, som Beckman argumenterade, hålla gränslinjerna tydliga mellan motstånd mot sionismen som politiskt nationalistiskt och militärt projekt och antisemitismens myter och hat mot ”Judarna”, oavsett bakom vilken etikett det odlas.

Men Leningradrättegången då för ett halvsekel sedan? Under trycket av en internationell opinion omvandlades dödsstraffen till fängelse med benådning efter ett antal år då de sovjetiska ledarna lättade på tillstånden för emigration till både Israel och andra håll.

 

Även SvD hittar ibland ett korn

Inte dess ledarsida, förvisso, men en del andra skribenter. 

Apropå Kristerssons ohemula uttalande att svenskar måste vara beredda att dör för sitt land. 

Kristoffer Leandoer  på sidan 25, 12/1, alltså igår. 

"I en demokrati är givetvis inte medborgarskapet knutet till beredskapen ett dö för sitt land. Inte ens till beredskapen att försvara sitt land med vapen i hand. En demokrati är beredd att försvara alla medborgares åsikter, inklusive åsikten att det är fel att gripa till våld. 

I en demokrati ska man inte behöva vara beredd att dö för sitt land för att bo kvar i det. En demokrati kräver inte att bli älskad, framförallt inte villkorslöst. 

Jag avskyr tanken att någon anser sig ha rätt att kräva av mig att jag ska vara beredd att dö för mitt land. Jag tror inte ens att jag vill dö för min och din rätt att slippa att dö för det. Jag vill överhuvudtaget inte företrädas av människor som tar sig rätten att stå och säga vad jag eller någon annan ska vara beredd att dö för."

Mycket klart, och mycket logiskt. Jag själv vill bara tillägga att jag inte har någon önskan att dö för "Sverige". Och jag kommer inte heller att acceptera att tvingas till det. Om någon därför vill kalla mig landsförrädare, varsågod.  

 

Nej, Greta Thunberg är INTE antisemit

Det har funnits en rad påståenden om vad Greta Thunberg och Fridays For Future i Sverige har ansett om Gaza. 

I denna debattartikel i Aftonbladet har de i alla fall formulerat en genomtänkt ståndpunkt. 

Påståendena att Greta Thunberg skulle vara antisemit var redan från början absurda, och denna artikel borde väl förhoppningsvis leda till att detta förtal tystnar.