THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kansle inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Rösta på ViSK i kyrkovalet

Den 19 september är det kyrkoval. Jag kommer att rösta på "Vänstern i Svenska Kyrkan". De finns på nätet - kolla gärna  här eller här. 

Varför är jag nu medlem i Svenska Kyrkan? Är jag kristen? 

Nja, nej, inte om man med detta ord menar någon som känner sig helt övertygad om att Jesus uppstod, och att denna uppståndelse var nödvändig för att mänskligheten, eller rättare sagt alla som tror på Jesus,  ska  kunna frälsas, 

Inte heller i den meningen att jag kan hålla med om alla uttalanden som tillskrivs Jesus - exempelvis att det finns ett helvete där syndarna ska brinna i evighet.. 

Men jag är på något sätt gripen av Jesu person, och det mesta, men som sagt inte allt, som tillskrivs honom i evangelierna griper tag i mig på ett positivs sätt. 

Dessutom var han definitivt inte höger. Jag läste för några dagar sedan ett ledarstick i SvD, där en av denna moderata tidnings ledarskribenter, som är kristen, dels nämnde  sin kristna tro, dels sitt stöd till ekonomiska förslag som skulle öka ojämlikheten i samhället. Då kom jag helt spontant att tänka på dessa bibelcitat - som alltså tillskrivs Jesus.

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).

”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).

Jesus hade till på köpet en bror som sägs ha skrivit detta: ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5).  

Och en bild av de första kristna församlingarna kan man få här:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov..." (Apostlagärningarna 4:32-35).

Vare sig Jesus eller de tidigaste kristna var moderater. För att nu uttrycka det  lite försiktigt - och anakronistiskt.

 

Sverigedemokraterna och talibanerna - några reflektioner

/Jag har tagit bort ett mer utförligt inlägg, med ett försök till analys av situationen i Afghanstan. Jag väljer att för tillfället endast lägga ut detta. Jag säger inte att det jag skrev i det tidigare inlägget var fel. Men det innehöll ibland kanske allt för förenklade resonemang, så jag har för tillfället tagit bort det. Och ersatt det med detta, som endast tar upp en aspekt. .../

Jag har letat efter artiklar som jag anser har en rimlig analys av talibanernas seger i Afghanistan.  Jag fann till sist denna.

Läs det gärna!

I övrigt skulle jag vilja ta upp en sak.. 

Nämligen hyckleriet hos den "nationella" högern i Sverige, Sverigedemokraterna och de olika sekterna  till höger om dem. 

De har under de senaste åren  framförallt drivit två frågor. Dels invandrar- och flyktingfientlighet - dels islamofobi.  Deras andra fråga kan ju ses som mera aktuellt nu. Men talibanerna är en extremvariant av islam, och deras illdåd bör inte prägla bilden av islam i allmänhet. . 

Kan SD och dess svans  dra nytta av talibanernas seger?  Möjligen, men  snart kommer deras hyckleri  troligen att slå ut deras förmåga att utnyttja den afghanska tragedin till sin egen fördel.  Om stora grupper människor nu i panik kommer att fly från den islamistiskt-teokratiska regimen i Kabul - bör då Sverige och andra västländer ta emot dem? Eller ska vi skicka tillbaks dem till den teokratiska regimen i Kabul där de mycket väl kan komma att bestraffas hårt för sin "ogudaktiga" flykt från "emiratet"? 

Det är de frågor som SD kommer att få problem med.

Vad ska alltså detta  till "massinvandringen" så fientliga  parti  säga om afghaner börjar fly för sitt liv från talibanerna i (just det) "massor". Kommer  SD då att i denna fråga praktisera  sin "anti-islamistiska" retorik eller  sin invandrarfientliga dito? 

Sverigedemokraterna  m.fl. kommer i det fallet med all säkerhet att välja invandrarfientligheten  framför sin kampanj mot islamismen.  

Och inte nog med det.

När de då kommer att driva linjen att skräckslagna afghaner inte ska få asyl för att slippa mörkermännen i Kabul - vad gör de då, om inte att objektivt sett tjäna talibanerna?

Vietnam är nära

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

Marseljäsen

Den franska nationalsången (Marseljäsen) är nog en av de mest känslomässigt intensiva i världen. Den skrevs 1792, efter att flera stater hade gått ihop för att i krig krossa den franska revolutionen. Den avspeglar hatet mot angriparna, hatet mot tyrraniiet , med som sagt en oerhörd intensitet. 

Egentligen har den sex verser, men alla dessa brukar sällan sjungas.

Intensiteten i sången förstärks kraftigt i  denna version, där Mireille Mathieu är ledsångare i större delen av sången. Hennes sång är så känslomässigt stark att man nästan upplever en illusion av att hon var med när sången skrevs...

Den översättning till engelska som finns till videon innehåller tyvärr en hel del felaktigheter. En mer rättvisande  översättning (av alla sex verserna) kan man läsa här:

"Arise, children of the Fatherland,
The day of glory has arrived!
Against us, tyranny's
Bloody standard is raised, (repeat)
Do you hear, in the countryside,
The roar of those ferocious soldiers?
They're coming right into your arms
To cut the throats of your children, your partmers!

To arms, citizens,
Form your battalions,
March, march!
Let an impure blood
Water our furrows!

What does this horde of slaves,
Of traitors and conspiring kings want?
For whom have these vile chains,
These irons, been long prepared? (repeat)
Frenchmen, for us, ah! What outrage
What furious action it must arouse!
It is to us they dare plan
A return to the old slavery!

To arms, citizens...

What! Foreign cohorts
Would make the law in our homes!
What! These mercenary phalanxes
Would strike down our proud warriors! (repeat)
Great God! By chained hands
Our brows would yield under the yoke!
Vile despots would themselves become
The masters of our destinies!

To arms, citizens...

Tremble, tyrants and you traitors
The shame of all parties,
Tremble! Your parricidal schemes
Will finally receive their prize! (repeat)
Everyone is a soldier to combat you,
If they fall, our young heroes,
Will be produced anew from the ground,
Ready to fight against you!

To arms, citizens...

Frenchmen, as magnanimous warriors,
Bear or hold back your blows!
Spare those sorry victims,
For regretfully arming against us. (repeat)
But these bloodthirsty despots,
These accomplices of Bouillé,
All these tigers who mercilessly
Tear apart their mother's breast!

To arms, citizens...

Sacred love of the Fatherland,
Lead, support our avenging arms
Liberty, cherished Liberty,
Fight with thy defenders! (repeat)
Under our flags may victory
Hurry to thy accents,
So that thy expiring enemies
See thy triumph and our glory!

To arms, citizens..."

Jag blev tidigt fascinerad av franska revolutionen. I en liten skrivbok, som jag fick i första klass som hette "Rolig bok", där man fick skriva och rita vad man ville, ritade jag bilder av stormningen av Bastiljen tre gånger i rad. Varje bild blev mer och mer intensiv, med mer och mer rök, som jag idag antar skulle föreställa rök och eld från skjutande och krut,   Och i den sista bilden syntes nästan inte Bastiljen för all röken. 

Så värst roliga blev inte de bilder jag ritade i "Rolig bok" men intensivt blev det ofta.

Stormningen av Bastiljen, 1789. Målning av Jean-Pierre Louis Laurent Houel.

OAS, de Gaulle och Algeriet

Ser nu att  franska officerare har hotat med att ett inbördeskrig kan bli nödvändigt för att bekämpa hotet från islam. Det är ju i så fall inte den första gången.

Såväl 1958 som 1961 genomförde franska officerare vad som kan beskrivas som partiella militärkupper för att bekämpa muslimer. Med partiella menar jag att de endast tog makten i den då franska kolonin Algeriet. Syftet var båda gångerna att Algeriet skulle bevaras som en fransk koloni, och att alla krafter skulle sättas in för att krossa FLN, en gerillarörelse som kämpade för att Frankrike skulle drivas ut från Algeriet. Och för att den den stora majoriteten av befolkningen som var muslimer skulle få styra sig själva.

Vid kuppen 1958 ställde de revolterande franska officerarna kravet att regeringen skulle avgå och att general Charles de Gaulle skulle bli president. . Deras illusioner om de Gaulle var lite märkliga. Under andra världskriget hade den militära ledningen i Algeriet stött Vichyregimen, och därmed indirekt Nazi-Tyskland. Medan de Gaulle hade lämnat Frankrike och ställt sig i spetsen för de delar av armén som ville bekämpa Nazi-Tyskland. 

de Gaulle ville absolut bli president,  man han hade inga planer på att verka för  att Algeriet skulle förbli franskt. Men han lyckades  lura högerofficerarna att han stod på deras sida. Genom kryptiska kommentarer, som ex.vis "Jag förstår er" när han besökte Algeriet. En gång avslutade han till och med ett tal där, med att ropa "Leve det franska Algeriet".

Underligt nog var även befrielserörelsen FLN positiv till att de Gaulle skulle ta över. Möjligen visste de något om generalen som högerofficerarna inte visste.

Nåväl, det franka parlamentet gav efter för generalerna. General de Gaulle blev nu president.

När han väl fick makten började han  systematiskt att arbeta på att försvaga högergeneralernas  ställning. Den ena efter den andra placerades om, eller degraderades, så att de inte länge skulle kunna förbli  en maktfaktor i Algeriet. de Gaulle inledde också  förhandlingar med FLN och genomförde en folkomröstning, där även de algeriska muslimerna fick rösta. . Frågan var om den algeriska majoriteten skulle få bestämma om de ville bli självständiga från Frankrike. Det blev en stor majoritet för ja. 

Några månader senare, i april 1961, för lite mer än 60 år sedan, genomfördes en ny militärkupp i Algeriet. Fortfarande var kravet att Algeriet skulle förbli franskt. Men regeringsparollen var nu den motsatta. Nu var kravet att de Gaulle skulle avgå.

Kuppgeneralerna var dock inga rena idioter. De hade tagit makten i Algeriet men när de så att säga sonderade terrängen insåg de att den del av den fransa armén som fanns i moderlandet nästan helt stödde de Gaulle. De kapitulerade.

Men det kom en fortsättning. De ledare för kuppen som inte hade fängslats utan gömt sig, hade redan före kuppförsöket bildat ”Organisation armée secrète” (OAS). Denna "hemliga" (men så värst hemlig blev den ju inte) organisation kom snart att urarta till en vidrig terrororganisation som ironiskt nog  hade en hel del likheter med långt senare islamistiska terroristorganisationer som IS och Al Qaida 

I Algeriet genomförde OAS rena massakrer på den muslimska civilbefolkningen. Dessutom angreps de delar av den franska armén som stod på de Gaulles sida. 

I Frankrike mördades  politiker och andra som var för Algeriets självständighet. Dessutom attackerades officerare som stödde de Gaulle. Men den som var nummer ett på deras dödslista var de Gaulle själv.

Nu till lite personliga reflektioner. Ett av mina mest tydliga barndomsminnen var när jag satt i min farmors kök någon gång i slutet av mars 1962. Det var nyheter och uppläsaren sa att de Gaulle hade hållit ett tal där han förklarade att hela den franska statens resurser skulle sättas in för att krossa OAS. Jag nästan rös av välbehag. 

För kampen mellan de Gaulle och OAS är nog den tidigaste politiska fråga där jag haft en åsikt. Jag visste ungefär att Algeriet ville bli fritt, Och de Gaulle hade gått med på det, och det otäcka OAS  mördade  folk som just ville att Algeriet skulle bli fritt.  Jag hatade OAS. Och jag beundrade de Gaulle. 

Hur mycket jag beundrade honom visas av något jag sa, som jag inte minns men som jag långt senare fått berättat för mig. Det var när jag just skulle börja ettan hösten 1962. Någon vuxen hade berättat för mig att om några år skulle jag få läsa språk. Först engelska, men sedan skulle jag få välja mellan tyska och franska. Hen hade frågat om jag hade några tankar om vad jag skulle välja då. Jag ska ha svarat - "Jag vill läsa franska, för jag vill kunna det språk som president de Gaulle talar". *

Barndomens idoldyrkan kan man ju efteråt se som naiv. Men när det gäller de Gaulle finns den i viss mån kvar - förstås i mycket modifierade former. Det är ytterst få borgerliga politiker som jag beundrar,  men de Gaulle är nog den främste av dessa. 

För att återgå till handlingen. OAS hade sammanlagt smitt kanske 20 planer på att döda de Gaulle, men endast några få av dem kom till skott.  

I september 1961 placerades en bomb på en väg där de Gaulles bil skulle köra. Bomben exploderade inte i rätt tid. de Gaulle gick ut ur bilen och ska ha sagt - "Ska det  här föreställa ett skämt?". Ett annat försök genomfördes i augusti 1962, Då blev  de Gaulles bil beskjuten, de Gaulle ska även där ha gått ut ur bilen -  och sagt "Dessa herrar är uppenbarligen usla skyttar" 

Normalt sett brukar jag inte gilla den typen av macho-retorik, men just hår gör jag det faktiskt . 

Nåväl, Algeriet blev självständigt i juni 1962. Det  skulle med all säkerhet (förr eller senare) skett även utan de Gaulle. Men hans sätt att hantera de högerextrema delarna i armén är det mycket svårt att inte beundra. Dessa militärers illusioner i de Gaulle  bidrog till  deras fall. Det är ovisst om de svaga franska regeringar som kom före de Gaulle skulle ha kunnat hantera dessa fascistiska militärer. Men de Gaulle använde först list, för att locka in dem i fällan. Sedan använde han sin obestridliga auktoritet för att upprätthålla stödet från de delar av armén som inte var direkt insyltade i den högerextrema byken.

Ja, de Gaulle ÄR nog en av de mest imponerande borgerliga politikerna under  nittonhundratalet. Definitivt . 

------

*Men när jag skulle börja i sjuan, och skulle välja mellan tyska och franska, hade nog idolkulten falnat lite. För till sist valde jag ändå tyska. 

Nedan.  En ganska så ung  Charles de Gaulle. Bilden är från 1942. 

 

QAnon och "kuppförsöket"

Det är fortfarande möjligt att hitta sidor som stöder QAnon, även om det är svårare nu. De ger inte ett enhetligt intryck. Men de mest extrema av dessa låter ungefär som Bagdad-Bob. "Patrioterna" har läget under kontroll, Donald Trump lät motståndarna få fiktiva segrar får att de skulle avslöja sig,.

Vidare sägs det att Trumps motståndare genomför desperata motåtgärder som nedstängningar av konton, som ett resultat av att de innerst inne vet att Trump trots allt kommer att utnämnas som president den 20. De mest blodtörstiga av dem frossar dessutom i hur förrädarna snart kommer att drabbas, inte endast av massarresteringar utan framförallt av massavrättningar. Bland annat ska Mike Pence snart avrättas för att han svek Trump. 

Vad dessa QAnon-skribenter ännu inte fattar är att det så kallade kuppförsöket slutligen slog sönder den sista möjligheten för Trump att fortsätta ha en roll i det "officiella" politiska spelet i USA.  Det var inte ett reellt kuppförsök  i någon annan mening än rent subjektivt  hos de desperados som stormade Capitolium. Och dessa var förvisso ett gäng av desorganiserade idioter...

Detta "kuppförsök" var helt kontraproduktivt och gynnade endast "motsidan". 

Sanningen är som sagt den att Trump nu inte har skuggan av en chans att komma tillbaks. Man kan nog vänta sig rena psykodraman när anhängarna till sist ändå fattar att spelet är slut. Trump är i praktiken borta från makten.

Det värsta med honom var att han representerade en fara, en skräckbild av en bonapartistisk regim vars mest otäcka prioritering var att fortsätta att värma upp jorden.. 

Den faran har försvunnit - men andra faror personifieras definitivt  - av Joe Biden..

 Nedan: Capitoliums västsida april 2017.

 

Från trotskism till bucharinism

Jag har tidigare skrivit  om Socialist Networks analys av dagens Kina. Jag visade då att denna  grupps åsikt  var att Bucharins linje i Sovjetuinonen var riktig. Och att Kina idag följer denna. 

Det är intressant på i alla fall två sätt. Dels är deras analys av dagens Kina ovanlig, och ganska väl genomarbetad.   Dels är det det första exemplet jag känner till av en strömning som kommer från trotskismen och som gått över till en bucharinistisk  linje.  Och som till på köpet hävdar att denna linje har genomförts i dagens Kina. 

Nu är Socialist Networks webbsida lite opedagogiskt upplagd. Man för scrolla genom hela artiklar för att hitta andra artiklar. Därför har jag här lite förenklat för de som vill få en snabb orientering. 

Man kan först läsa denna  artikel* som hävdar att Kina idag förkastat den kapitalistiska vägen.  Vidare finns  denna  analys av utvecklingen i Sovjet  där det helt klart framgår att de anser att Sovjet inte skulle ha urartat om Bucharins linje hade segrat över Stalins (och uppenbarligen även Trotskijs?) linje. 

Vidare denna  som är en analys av den maoistiska perioden i Kina, som (helt riktigt) beskrivs som en variant av stalinismen.. 

Om den kinesiska ekonomiska politiken efter Mao får vi läsa i denna artikel. 

Och slutligen kommer denna  artikel, som diskuterar de utmaningar som Kina står inför idag. 

Det är helt klart ett mycket sällsynt exempel - inte endast på en strömning som bytt ut trotskism mot bucharinism, utan som också förenar detta med ett ska vi kanske säga tre kvarts-apologetiskt försvar av den kinesiska politiken idag. 

Det är i och för sig välgjort, och bitvis  övertygande. 

Jag håller med att det faktum att det finns kapitalism i Kina  idag inte betyder att Kina är en kapitalistisk stat. I en kapitalistisk stat är staten  i huvudsak ett redskap för kapitalet, i Kina idag är (än så länge?) kapitalisterna ett redskap för staten. 

Men samtidigt torde  den  oerhörda ojämlikhet som finns  i dagens kinesiska  system knappast vara något som harmoniskt pekar fram mot - något som rimligen skulle kunna beskrivas som... socialism.

Vad vi ser är en symbios mellan partiet och staten å ena sidan - och en ekonomiskt mycket  stark kapitalistklass å den andra.  Både statsbyråkratins toppar och de kinesiska kapitalisterna har en mycket privilegierad ställning - om man jämför med befolkningen i övrigt. 

Bucharin sade en gång att storbönderna och NEP-kapitalisterna skulle kunna "växa in" i socialismen - med "snigelfart". Om detta för en del kunde te sig utopiskt är det inget mot föreställningen att statsbyråkratin och kapitalet i Kina harmoniskt skulle kunna växa in i ett"socialistiskt" samhälle värt namnet. 

Missförstå mig inte - i rivaliteten i det nya "kalla kriget" mellan Kina och västkapitalismen är jag absolut för Kina. Men jag delar inte Socialist Networks rosenskimrande syn på Kina idag. 

Än så länge är det den framväxande borgarklassen som är underordnad statsbyråkratin i Kina. Men jag ser ingen anledning att tro att denna maktfördelning är så att säga huggen i sten. 

Och än mindre att det är en första etapp i ett gradvist  framväxande socialistiskt framtidssamhälle. 

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------

*  Den äldsta av de artiklar som jag länkar till här, och den kanske minst idealiserande vad gäller Kina idag.

 --------------------------------------------------------------------------------------------------- --

TILLÄGG

I kommentarsfältet på min huvudblogg har det påpekats att dokumenten som anknyter till Bucharin är diskussionsinlägg,  skrivna´ av två medlemmar i Socialist Network , och att det finns .andra synpunkter inom nätverket.

 

Stalinisten Mao - efterträdd av bucharinister?

Elaine Eksvärd om Joe Biden

Elaine Eksvärd är (som bekant) författare till två böcker om hur hon utsattes för övergrepp i barndomen - och hur hon hanterar det idag.

Jag har läst den första - och köpt den andra. Men har ännu inte läst den. Den första har jag alltså läst och var både välskriven och läsvärd. 

Nu ser jag att hon har skrivit två inlägg om Joe Biden, och dennes märkligt gränslösa sätt att få kroppskontakt med kvinnor och barn.  

De kan läsas  här och här.

I kommentarsfältet i det första möter hon invändningar - som hon svarar bra på  i det andra.

Hon gör helt klart att hon inte alls är någon anhängare av Trump och att hon välkomnar att denne förlorade presidentvalet. Men att detta inte innebär att hon vill undvika de problematiska frågor man kan ställa om Joe Biden. 

Jag håller med. Och jag vill själv tillägga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att denne man var det "bästa" som ledningen i det demokratiska partiet kunde finna som motkandidat mot Trump.

På många sätt stämmer det gamla uttrycket att det personliga är politiskt. Biden är alltså den person som är den som högern inom Demokraterna tyckte var den bästa för att hindra en utveckling mot något bättre inom partiet.

Och nu visar det sig att hans högeråsikter kombineras med en milt sagt anmärkningsvärd brist på respekt för kvinnors och barns integritet. Jag är inte det minsta förvånad.

Klockan närmar sig tolv

Jair Bolsonaro hotar Joe Biden med krig (!) om han försöker hindra skövlingen av Amazonas. Det är en talande nyhet, som visar hur viktigt det är att Donald Trumps försök till statskupp misslyckas. 

Det går att läsa mer i denna tyvärr låsta DN-artikel.

Joe Biden är mycket obehaglig, och jag skulle aldrig hoppas att han blir president om inte alternativet vore så fasansfullt. Man bör inte ha  illusioner om att saker kommer att bli bra om Demokraterna får makten. Det blir det inte alls. Men om Trump och Republikanerna vinner är det en katastrof.

Om Trump lyckas med  sitt farliga spel har vi fått en bonapartistisk regim, som mycket väl kan införa ett system som gör att det under överskådlig tid blir omöjligt  att få bort den. En regim som de facto har som central programpunkt att även i fortsättning värma upp jorden....

Och Bolsonaro har dessutom kunnat göra som han vill med Amazonas utan att någon lägger sig i - därför att Trump sitter i Vita Huset Att Bolsonaro upplever Biden som ett hot talar faktiskt för hur  nödvändigt det är att inte Trump vinner.  

Fast hans eget hot att inleda krig med USA är ju, givet  de militära styrkeförhållandena mellan länderna,  lika patetiskt som Kim Jung Uns motsvarande uttalanden för nåott år sedan. .

Även  Trump och Republikanerna förutan har vi en otäck och extremt farlig situation. Men om de lyckas i sitt spel kommer den att bli avgrundslik. 

Noam Chomsky hade troligen rätt när han chockade människor med uttalandet att Republikanerna är "The most dangerous organization in human history".....

Det är som han själv medger ett extremt uttalande . Men mycket talar tyvärr för att han har rätt. Lyssna gärna på honom här.