I media matas vi med karikatyrartade bilder av den korrupta regeringen vs den demokratiska oppositionen i Venezuela.
Den bilden är (naturligtvis) grundfalsk. Men dominerar nyhetsrapporteringen totalt.
Denna intervju med Jorge Martin ger en annan (och enligt min bestämda åsikt mer adekvat) bild av vad som händer i Venezuela.
Läs den gärna.
onsdag 31 maj 2017
måndag 22 maj 2017
Donald Trumps saudiska resa
Efter att talibanregimen i Afghanistan föll är Saudiarabien förmodligen det land som har det mest konsekventa och hårdaste statligt organiserade kvinnoförtrycket i världen. Det är dessutom ett land som bedriver vad som närmast liknar ett utrotningskrig mot shiamuslimer i Jemen.
Det är också för övrigt ett land som praktiserar den mest förkvävande och fyrkantiga formen av (skulle nog vilja säga karikatyren av) islam som man kan tänka sig.
Det är detta land som Donald Trump nu ska beväpna till tänderna, och dessutom närmast okritiskt hyllat i ett pinsamt insmickrande tal.
Vi kan också notera att Trump här inte verkar applicera sin allmänna islamofobi. Man kan kanske i just det avseendet jämföra med Hitler, som förbjöd den tyska pressen att föra fram nazisternas rasläror när det handlade om det allierade Japan...
Att till och med Trump lyckas lägga band på sin islamofobi i just detta fall, visar ju att han när det gäller är en kall realpolitiker. Saudiarabien är ett bålverk för förtryck och "stabilitet" i Mellanöstern, och just sådana regimer brukar ju anses gynna USA:s imperialistiska intressen, alldeles oavsett ideologiska, ska vi kanske kalla det petitesser...
Det är också för övrigt ett land som praktiserar den mest förkvävande och fyrkantiga formen av (skulle nog vilja säga karikatyren av) islam som man kan tänka sig.
Det är detta land som Donald Trump nu ska beväpna till tänderna, och dessutom närmast okritiskt hyllat i ett pinsamt insmickrande tal.
Vi kan också notera att Trump här inte verkar applicera sin allmänna islamofobi. Man kan kanske i just det avseendet jämföra med Hitler, som förbjöd den tyska pressen att föra fram nazisternas rasläror när det handlade om det allierade Japan...
Att till och med Trump lyckas lägga band på sin islamofobi i just detta fall, visar ju att han när det gäller är en kall realpolitiker. Saudiarabien är ett bålverk för förtryck och "stabilitet" i Mellanöstern, och just sådana regimer brukar ju anses gynna USA:s imperialistiska intressen, alldeles oavsett ideologiska, ska vi kanske kalla det petitesser...
måndag 15 maj 2017
"The most dangerous organization in human history"
Noam Chomsky gjorde nyligen ett uttalande att det republikanska partiet i USA är "the most dangerous organization in human history".
I denna intervju förklarar han vad han menar.
Lyssna på den. Den är mycket angelägen.
För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.
I denna intervju förklarar han vad han menar.
Lyssna på den. Den är mycket angelägen.
För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.
lördag 13 maj 2017
Hundraårsdagen
Idag för exakt hundra år sedan inleddes den kongress då det som nu är Vänsterpartiet bildades. Först dagen efter tog sig det nya partiet ett namn - Socialdemokratiska Vänsterpartiet.
1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.
Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.
Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.
Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.
Jag röstade på VPK i skolvalet 1970, men sedan dröjde det till valet 1994 då jag började rösta på V igen.* Sedan dess har jag röstat på V i alla riksdagsval, men har aldrig varit medlem. Det kanske man skulle bli?
Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli, som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.
Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in. Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.
1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.
Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.
Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.
Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.
Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli, som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.
Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in. Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.
måndag 17 april 2017
1917, 1967 - och 2017
Med hjälp av SvD:s digitala arkiv som alla prenumeranter har tillgång till är det lätt att göra lite hisnande tidsresor. Just nu brukar jag varje dag kolla vad som hände "idag" vid åtminstone två årtal. Det som inträffade för hundra år sedan och det som inträffade för femtio år sedan.
1917 och 1967 alltså.
Det gemensamma för dessa år var att det blåste starka vänstervindar. I april 1917 hade den ryska monarkin störtats och en revolutionär flodvåg svepte genom det ryska samhället och inspirerade till en massiv vänstervåg i hela världen. SvD:s ledare verkade dessa dagar orolig för att Hjalmar Branting (!) i Sverige - inspirerad av vad som hände i Ryssland - skulle störta landet i kaos. Och angrep liberalerna i riksdagen för att de inte bekämpade den röda faran.
Vid motsvarade tid 1967 svepte också vänstervindar över världen. Vidden av USA:s brott i Vietnam hade blivit uppenbara för allt fler, och trots nära 500.000 man där lyckades inte USA hålla den "röda faran" i schack. Över allt i världen syntes tecken på en vänstervåg, som ju skulle leda till rena explosioner ett år senare. Och SvD:s ledarsida oroades över vänstervridningen i landet i allmänhet, och i radio-TV i synnerhet.
Jag levde förstås inte 1917 men jag var tolv år 1967. Och det som hände då gav mig hopp. Det var en stimulerande tid att leva, framtiden såg faktiskt ljus ut.
Det gör den inte precis nu. Idag gnäller förstås SvD:s ledare på vänstern som alltid, men det faktum att till och med denna sida är mer oroad över högerpopulismen (och islamismen) än över vänstern säger en del dystra saker om vår tid.
Ja, de härskande systemen tycks vara i nära på lika stor kris i dessa dagar som för femtio eller hundra år sedan - men de alternativ som är mest framgångsrika och synliga ligger idag inte åt vänster.
Istället öppnar sig veritabla avgrunder åt olika håll - Trump, Le Pen, IS, Erdogan, och de andra.
Lyssna förresten gärna på denna sång av Monica Zetterlund från 1976. Den verkar vara än mer aktuell idag än när den gjordes.
1917 och 1967 alltså.
Det gemensamma för dessa år var att det blåste starka vänstervindar. I april 1917 hade den ryska monarkin störtats och en revolutionär flodvåg svepte genom det ryska samhället och inspirerade till en massiv vänstervåg i hela världen. SvD:s ledare verkade dessa dagar orolig för att Hjalmar Branting (!) i Sverige - inspirerad av vad som hände i Ryssland - skulle störta landet i kaos. Och angrep liberalerna i riksdagen för att de inte bekämpade den röda faran.
Vid motsvarade tid 1967 svepte också vänstervindar över världen. Vidden av USA:s brott i Vietnam hade blivit uppenbara för allt fler, och trots nära 500.000 man där lyckades inte USA hålla den "röda faran" i schack. Över allt i världen syntes tecken på en vänstervåg, som ju skulle leda till rena explosioner ett år senare. Och SvD:s ledarsida oroades över vänstervridningen i landet i allmänhet, och i radio-TV i synnerhet.
Jag levde förstås inte 1917 men jag var tolv år 1967. Och det som hände då gav mig hopp. Det var en stimulerande tid att leva, framtiden såg faktiskt ljus ut.
Det gör den inte precis nu. Idag gnäller förstås SvD:s ledare på vänstern som alltid, men det faktum att till och med denna sida är mer oroad över högerpopulismen (och islamismen) än över vänstern säger en del dystra saker om vår tid.
Ja, de härskande systemen tycks vara i nära på lika stor kris i dessa dagar som för femtio eller hundra år sedan - men de alternativ som är mest framgångsrika och synliga ligger idag inte åt vänster.
Istället öppnar sig veritabla avgrunder åt olika håll - Trump, Le Pen, IS, Erdogan, och de andra.
Lyssna förresten gärna på denna sång av Monica Zetterlund från 1976. Den verkar vara än mer aktuell idag än när den gjordes.
lördag 4 februari 2017
Uppror mot Trump
En av världens främsta experter på den globala uppvärmningen har uttalat sig för ett "uppror" (rebellion) mot Donald Trump.
Det är sympatiskt, och nödvändigt. Visserligen menar han nog inte något så drastiskt som jag skulle mena med detta ord (han talar om ett uppror av "scientists"), men ändå.
Om det inte vore för att den globala uppvärmingen är en ödesfråga för mänskligheten skulle man kunna avfärda Trumps regim som "endast" en förvisso ovanligt reaktionär sådan, även för att vara USA, och sedan vänta på att de motsättningar som den kommer att skapa kommer att leda till dess sammanbrott inom några år.
Men situationen är nu så akut att det egentligen inte finns mycket tid.
En total kollaps för Trumpregimen och ett nyval i USA (vilket aldrig någonsin hänt förut, nyval ingår inte i USA:s politiska kultur) skulle vara något av det bästa som kunde hända mänskligheten.
Trumpregimens klimatpolititk är ett så formidabelt hot att den måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det måste skapas en situation där Trump och hans medarbetare helt enkelt inte kan regera...
En total bojkott av USA, så länge inte regimen backar från sin livsfarliga klimatpolitik vore möjligen ett sätt att bidra till detta.
Det är sympatiskt, och nödvändigt. Visserligen menar han nog inte något så drastiskt som jag skulle mena med detta ord (han talar om ett uppror av "scientists"), men ändå.
Om det inte vore för att den globala uppvärmingen är en ödesfråga för mänskligheten skulle man kunna avfärda Trumps regim som "endast" en förvisso ovanligt reaktionär sådan, även för att vara USA, och sedan vänta på att de motsättningar som den kommer att skapa kommer att leda till dess sammanbrott inom några år.
Men situationen är nu så akut att det egentligen inte finns mycket tid.
En total kollaps för Trumpregimen och ett nyval i USA (vilket aldrig någonsin hänt förut, nyval ingår inte i USA:s politiska kultur) skulle vara något av det bästa som kunde hända mänskligheten.
Trumpregimens klimatpolititk är ett så formidabelt hot att den måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det måste skapas en situation där Trump och hans medarbetare helt enkelt inte kan regera...
En total bojkott av USA, så länge inte regimen backar från sin livsfarliga klimatpolitik vore möjligen ett sätt att bidra till detta.
torsdag 2 februari 2017
Donald Trump måste stoppas
/Från min huvudblogg 31/1 2017/
'
Utvecklingen i Trumps USA är extremt oroväckande. Hur reaktionärt det politiska livet i USA än brukar vara, har ändå presidenterna hållit sig inom ramarna för någon sorts maktbalans. Trump är den förste som i alla fall jag känner till, som på allvar försöker bryta mot denna och utveckla landet i en rent bonapartistisk riktning.
Den bästa jämförelse jag kan komma på internationellt är just nu Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet. Erdoğan har lyckats med vad knappast någon trodde att han skulle lyckas med - han tog en strid med den så kallade djupa staten - och vann. Och håller på att ersätta den med en form av bonapatism, centrerad kring honom själv.
Trump försöker något liknande. Han har redan genomfört åtgärder som går utöver konstitutionens ramar och har börjat med veritabla utrensningar även av "opolitiska" administratörer för att ersätta dem med slaviskt lojala personer.
Detta hyllas av allehanda kotterier på yttersta högerkanten , som exempelvis den närmast kusliga klicken kring David Horowitz, den förre detta vänsterteoretikern som numera utvecklat närmat bisarrt islamofobiska konspirationsteorier. (Och även vad man kan kalla "demokratofobiska" sådana - han ser Demokratiska partiet som ett medvetet "landsförrädiskt" parti som öppet konspirerar med USA:s fiender!) Denna grupp är närmast i extas över Trumps seger och de är inte ensamma med detta på den yttersta högerkanten.
Den borgerliga demokratin i USA har i och för sig hela tiden i många avseenden varit mindre "demokratisk" än den i Europa, men det har som sagt ändå funnits en form av starka balanssystem, som varit ett hinder mot en rent bonapartistisk utveckling. Och Trump är den första president som uppenbarligen helt medvetet, systematiskt försöker riva sönder dessa.
Nu är Trump, vid en jämförelse med Erdoğan, och till och med med Vladimir Putin, intellektuellt medioker, och dessutom närmast bisarr. Men vad han saknar i "intellekt" och verklighetsuppfattning kompenserar han med en sorts skoningslös slughet, som faktiskt i vissa avseenden påminner om Josef Stalins (inga jämförelser i övrigt).
Jag tror forfarande inte att han kommer att lyckas med sitt projekt, men om han gör det blir världen en ännu farligare plats än den redan är. Han är farlig för demokratin även utanför USA , även i dess mest borgerliga varianter. Han är förmodligen farlig för världsfreden (jämför de senaste uttalandena från Kina!).
Han är farlig för arbetarrörelsens och fackföreningarnas rättigheter. Liksom för kvinnornas, och många minoritetsgruppers.
Och - vilket på lång sikt kan vara det mest ödesdigra - farlig för klimatet.
Han måste helt enkelt stoppas.
'
Utvecklingen i Trumps USA är extremt oroväckande. Hur reaktionärt det politiska livet i USA än brukar vara, har ändå presidenterna hållit sig inom ramarna för någon sorts maktbalans. Trump är den förste som i alla fall jag känner till, som på allvar försöker bryta mot denna och utveckla landet i en rent bonapartistisk riktning.
Den bästa jämförelse jag kan komma på internationellt är just nu Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet. Erdoğan har lyckats med vad knappast någon trodde att han skulle lyckas med - han tog en strid med den så kallade djupa staten - och vann. Och håller på att ersätta den med en form av bonapatism, centrerad kring honom själv.
Trump försöker något liknande. Han har redan genomfört åtgärder som går utöver konstitutionens ramar och har börjat med veritabla utrensningar även av "opolitiska" administratörer för att ersätta dem med slaviskt lojala personer.
Detta hyllas av allehanda kotterier på yttersta högerkanten , som exempelvis den närmast kusliga klicken kring David Horowitz, den förre detta vänsterteoretikern som numera utvecklat närmat bisarrt islamofobiska konspirationsteorier. (Och även vad man kan kalla "demokratofobiska" sådana - han ser Demokratiska partiet som ett medvetet "landsförrädiskt" parti som öppet konspirerar med USA:s fiender!) Denna grupp är närmast i extas över Trumps seger och de är inte ensamma med detta på den yttersta högerkanten.
Den borgerliga demokratin i USA har i och för sig hela tiden i många avseenden varit mindre "demokratisk" än den i Europa, men det har som sagt ändå funnits en form av starka balanssystem, som varit ett hinder mot en rent bonapartistisk utveckling. Och Trump är den första president som uppenbarligen helt medvetet, systematiskt försöker riva sönder dessa.
Nu är Trump, vid en jämförelse med Erdoğan, och till och med med Vladimir Putin, intellektuellt medioker, och dessutom närmast bisarr. Men vad han saknar i "intellekt" och verklighetsuppfattning kompenserar han med en sorts skoningslös slughet, som faktiskt i vissa avseenden påminner om Josef Stalins (inga jämförelser i övrigt).
Jag tror forfarande inte att han kommer att lyckas med sitt projekt, men om han gör det blir världen en ännu farligare plats än den redan är. Han är farlig för demokratin även utanför USA , även i dess mest borgerliga varianter. Han är förmodligen farlig för världsfreden (jämför de senaste uttalandena från Kina!).
Han är farlig för arbetarrörelsens och fackföreningarnas rättigheter. Liksom för kvinnornas, och många minoritetsgruppers.
Och - vilket på lång sikt kan vara det mest ödesdigra - farlig för klimatet.
Han måste helt enkelt stoppas.
söndag 29 januari 2017
Svenska Dagbladet har inte alltid varit nyliberal
Med hjälp av Svenska Dagbladets utmärkta digitala arkiv kan man hitta många intressanta saker.
Jag kom att tänka på den gamla striden om "piratradion" på 60-talet. Då utmanades radiomonopolet av två privata radiosändare, Radio Nord och Radio Syd. Det hela skapade en debatt där många borgerliga tidningar stödde piraterna, och utmålade dem som förkämpar för friheten i etern. Dit hörde exempelvis Expressen och Kvällsposten.
Men så ej Svenska Dagbladet. När jag sökte på orden ”radio nord" och "radio syd" i deras arkiv bekräftades den vaga bild jag redan hade.
För Svenska Dagbladet var ägarna till dessa radiostationer simpla brottslingar, som man (eller närmare bestämt SvD:s chefredaktör Allan Hernelius) ville ha hårda tag mot. De angrep sina borgerliga kollegor för att gulla med brottslingar, SvD var för att skärpa lagen mot piratradiosändningar och för att stoppa de två kanalerna (som sände på öppet vatten).
Det innebär att man faktiskt var en av de tidningar i Sverige som hårdast backade upp radiomonopolet, och gick emot kommersiell radio...
De två kanalerna stoppades efter ett tag - Radio Nord tvingades sluta sända i juni 1962, Radio Syd i januari 1966*. Åtgärder som SvD entydigt stödde.
Det är intressant att se på de argument SvD använde för att gå emot andra borgerliga tidningars försvar för piratradion. SvD sa inte att de entydigt var emot konkurrens i etern.
De använde sig först och främst av det legala argumentet att det finns lagar mot piratradio, och att det därför var brottsligt att gå emot dessa lagar. Man kan ogilla dessa lagar, menade man, men om man bryter mot dem, är man en brottsling och bör straffas.
Men det räcker inte som förklaring. För SvD var ju också för att piratradiolagen skulle skärpas. Hur motiveras detta?
Ja, i SvD:s olika ledare och ledarstick om saken kan man hitta en rad argument förutom de rent legalistiska. Man tar upp risken att de legala sändningarna kan störas om det blir alltför trångt i etern. Man påpekar också att privata aktörer inte är bundna av avtal om saklighet och opartiskhet, och att de därför kan bli hur oseriösa som helst.
Man medger att det i och för sig någon gång i framtiden kan bli nödvändigt med någon form av privata aktörer, men att det endast skulle gälla de som noggrant kontrollerats och godkänts av myndigheterna. Och tillägger i en ledare (29/4 1962) - med adress till Radio Nord - att sändare som ägs av "mäktiga finansintressen i staten Texas" i så fall nog verkligen inte bör godkännas.
SvD var alltså konservativ, och stödde Högerpartiet (nuvarande Moderaterna). Men i det här fallet ser dess linje mer ut som etatistisk 1800-talskonservatism, med en misstro mot "oansvariga" privata aktörer i etern, än som den entydigt ”liberala” konservatism vi har varit vana vid det förra seklet.
Ja till lag och ordning, ja till av staten kontrollerad (och de facto finansierad) opartiskhet, och ett nej till ansvarslösa aktörer vars sändningar hotar nationens intressen....
Det är lite kul att ta del av det. Faktiskt.
----------------------------------------------------------
*Radio Syd återuppstod dock senare, och lades i sin nya form ned först 2002.
Jag kom att tänka på den gamla striden om "piratradion" på 60-talet. Då utmanades radiomonopolet av två privata radiosändare, Radio Nord och Radio Syd. Det hela skapade en debatt där många borgerliga tidningar stödde piraterna, och utmålade dem som förkämpar för friheten i etern. Dit hörde exempelvis Expressen och Kvällsposten.
Men så ej Svenska Dagbladet. När jag sökte på orden ”radio nord" och "radio syd" i deras arkiv bekräftades den vaga bild jag redan hade.
För Svenska Dagbladet var ägarna till dessa radiostationer simpla brottslingar, som man (eller närmare bestämt SvD:s chefredaktör Allan Hernelius) ville ha hårda tag mot. De angrep sina borgerliga kollegor för att gulla med brottslingar, SvD var för att skärpa lagen mot piratradiosändningar och för att stoppa de två kanalerna (som sände på öppet vatten).
Det innebär att man faktiskt var en av de tidningar i Sverige som hårdast backade upp radiomonopolet, och gick emot kommersiell radio...
De två kanalerna stoppades efter ett tag - Radio Nord tvingades sluta sända i juni 1962, Radio Syd i januari 1966*. Åtgärder som SvD entydigt stödde.
Det är intressant att se på de argument SvD använde för att gå emot andra borgerliga tidningars försvar för piratradion. SvD sa inte att de entydigt var emot konkurrens i etern.
De använde sig först och främst av det legala argumentet att det finns lagar mot piratradio, och att det därför var brottsligt att gå emot dessa lagar. Man kan ogilla dessa lagar, menade man, men om man bryter mot dem, är man en brottsling och bör straffas.
Men det räcker inte som förklaring. För SvD var ju också för att piratradiolagen skulle skärpas. Hur motiveras detta?
Ja, i SvD:s olika ledare och ledarstick om saken kan man hitta en rad argument förutom de rent legalistiska. Man tar upp risken att de legala sändningarna kan störas om det blir alltför trångt i etern. Man påpekar också att privata aktörer inte är bundna av avtal om saklighet och opartiskhet, och att de därför kan bli hur oseriösa som helst.
Man medger att det i och för sig någon gång i framtiden kan bli nödvändigt med någon form av privata aktörer, men att det endast skulle gälla de som noggrant kontrollerats och godkänts av myndigheterna. Och tillägger i en ledare (29/4 1962) - med adress till Radio Nord - att sändare som ägs av "mäktiga finansintressen i staten Texas" i så fall nog verkligen inte bör godkännas.
SvD var alltså konservativ, och stödde Högerpartiet (nuvarande Moderaterna). Men i det här fallet ser dess linje mer ut som etatistisk 1800-talskonservatism, med en misstro mot "oansvariga" privata aktörer i etern, än som den entydigt ”liberala” konservatism vi har varit vana vid det förra seklet.
Ja till lag och ordning, ja till av staten kontrollerad (och de facto finansierad) opartiskhet, och ett nej till ansvarslösa aktörer vars sändningar hotar nationens intressen....
Det är lite kul att ta del av det. Faktiskt.
----------------------------------------------------------
*Radio Syd återuppstod dock senare, och lades i sin nya form ned först 2002.
lördag 21 januari 2017
Jag skulle föredra Illuminati
På konspirationssidor av de mest skilda slag har det länge spridits en bild av att en konspirerande elit styr värden, på ett målmedvetet sätt. De som leder den är förvisso onda, men de är inte galna. De vet vad de gör, och deras mål är att upprätta en "satanisk" världsordning.
En liten egenhet med många av dessa sidor är att de på sistone ofta visat sympatier för Donald Trump. Det gäller både konspirationssidor med höger och "vänster"-tendens.
Egentligen är det inte så konstigt.
Den stollighet, det enfald, och den förvirring som präglat Trump-kampanjen är inte lätt att förena med bilden av ett iskallt planerande Illuminati som bakom kulisserna styr världen. Därför blir Trump för vissa nästan en räddare -se där en man som kan frälsa oss från den globala elitens grepp.
Nej, det går förstås inte att se Trumps förvirrade och fördomsfulla okunnighet som ett uttryck för en kallt planerande "satanisk" elit.
Men det är ju det, skulle jag nästan vilja säga, som är en del av problemet. Vi har nu en administration i USA som bland annat officiellt säger detta:
"President Trump is committed to eliminating harmful and unnecessary policies such as the Climate Action Plan and the Waters of the U.S. rule. Lifting these restrictions will greatly help American workers, increasing wages by more than $30 billion over the next 7 years... and to reviving America’s coal industry, which has been hurting for too long."
Vad det innebär är i klartext att regeringen Trump i strid mot ett nästan totalt enigt globalt forskarkonsensus vill satsa på fossila bränslen. Samtidigt som det är 30 grader varmare än normalt vid Arktis, och isarna smälter i allt snabbare takt.
Vi ser inte ens en ondskefull plan för en satanisk världsregering. Det vi ser är värre. Vi ser ett gäng profithungriga klåpare - utan något som helst allseende öga bakom kulisserna - driva fram vad som mycket väl kan bli inledningen till ett planetärt självmord.
Det är inte den så omtalade "New World Order" vi ser ta form. Det är "New World Disorder" - och kanske inledningen till en Venusliknande "ordning" - en resa till helvetet, skapad av intellektuella katastrofer som Donald Trump och hans medarbetare.
Illuminatiteorierna brukar inte innefatta mänsklighetens undergång - för då skulle det allsmäktiga Illuminati också gå under, och så var det inte tänkt.
Men den verkliga världen är alltså värre än så. I den finns inte ens någon "satanisk" planering. Enbart ren, kortsiktig profithunger, som i slutändan riskerar att leda till detta mardrömsscenario.
Vi får se en liveföreställning av Highway to Hell, men inte med det allseende ögat bakom ratten, utan en debil storhetsvansinnig narcissist - som inte kan se en enda decimeter bortom sitt eget ego.
En liten egenhet med många av dessa sidor är att de på sistone ofta visat sympatier för Donald Trump. Det gäller både konspirationssidor med höger och "vänster"-tendens.
Egentligen är det inte så konstigt.
Den stollighet, det enfald, och den förvirring som präglat Trump-kampanjen är inte lätt att förena med bilden av ett iskallt planerande Illuminati som bakom kulisserna styr världen. Därför blir Trump för vissa nästan en räddare -se där en man som kan frälsa oss från den globala elitens grepp.
Nej, det går förstås inte att se Trumps förvirrade och fördomsfulla okunnighet som ett uttryck för en kallt planerande "satanisk" elit.
Men det är ju det, skulle jag nästan vilja säga, som är en del av problemet. Vi har nu en administration i USA som bland annat officiellt säger detta:
"President Trump is committed to eliminating harmful and unnecessary policies such as the Climate Action Plan and the Waters of the U.S. rule. Lifting these restrictions will greatly help American workers, increasing wages by more than $30 billion over the next 7 years... and to reviving America’s coal industry, which has been hurting for too long."
Vad det innebär är i klartext att regeringen Trump i strid mot ett nästan totalt enigt globalt forskarkonsensus vill satsa på fossila bränslen. Samtidigt som det är 30 grader varmare än normalt vid Arktis, och isarna smälter i allt snabbare takt.
Vi ser inte ens en ondskefull plan för en satanisk världsregering. Det vi ser är värre. Vi ser ett gäng profithungriga klåpare - utan något som helst allseende öga bakom kulisserna - driva fram vad som mycket väl kan bli inledningen till ett planetärt självmord.
Det är inte den så omtalade "New World Order" vi ser ta form. Det är "New World Disorder" - och kanske inledningen till en Venusliknande "ordning" - en resa till helvetet, skapad av intellektuella katastrofer som Donald Trump och hans medarbetare.
Illuminatiteorierna brukar inte innefatta mänsklighetens undergång - för då skulle det allsmäktiga Illuminati också gå under, och så var det inte tänkt.
Men den verkliga världen är alltså värre än så. I den finns inte ens någon "satanisk" planering. Enbart ren, kortsiktig profithunger, som i slutändan riskerar att leda till detta mardrömsscenario.
Vi får se en liveföreställning av Highway to Hell, men inte med det allseende ögat bakom ratten, utan en debil storhetsvansinnig narcissist - som inte kan se en enda decimeter bortom sitt eget ego.
onsdag 11 januari 2017
En maoistisk renässans i Kina?
Jag har aldrig varit maoist, och kommer aldrig att bli det. Å andra sidan är jag lite irriterad över den ensidiga behandling som maoismen får i västvärlden idag. Den maoistiska perioden i Kina beskrivs ensidigt som någon sorts helvete på jorden, utan några som helst försonande drag.
I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.
Man kan läsa detta:
"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.
Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."
Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid.
Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...
I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.
Man kan läsa detta:
"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.
Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."
Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid.
Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)