Arktis är idag 20 grader varmare än det borde vara. Klimatexperten Johan Rockström säger att värmeutvecklingen har gått snabbare än några prognoser har förutsett och att vi redan kan ha passerat en punkt bortom vilken det inte finns något återvändo.
Se TV 4:s inslag här.
Om ni vågar.
måndag 28 november 2016
lördag 26 november 2016
Må Fidel vila i frid
Med tanke på det sorgliga dödsbudet från Havanna idag länkar jag gärna än en gång till denna sång av Björn Afzelius.
Fidel Castro 1959
Fidel Castro 1959
söndag 13 november 2016
En fiende till mänskligheten
I Aftonbladet kan man läsa denna artikel. Den handlar om klimatet - och om Donald Trump.
I den kan man bland annat läsa detta.
"Resultaten visar att atmosfären kan vara på väg att värmas upp snabbare än man tidigare trott – och att det redan nu kan vara för sent att undvika en temperaturökning på över sju grader år 2100....
Michael Mann, professor vid Penn State University i USA, bedömer de nya studierna som trovärdiga. – 'De ger stöd för uppfattningen att Donald Trumps presidentperiod kan innebära 'game over' för klimatet", skriver han i ett e-postmeddelande till The Independent. Med 'game over' menar jag att spelet är över för att stabilisera uppvärmningen under farliga nivåer'."
Sju grader...
Jag kan inte läsa detta utan att känna en vanmäktig vrede. Det känns lite som om jag hade blivit biten av en rabiessmittad hund och sedan den ende läkare jag lyckats få tag på vägrar att låta mig få rabiesvaccin, för att det är för dyrt....
Donald Trump vet inget om klimatfrågor. Däremot vet han en hel del om att göra sig själv rik. Det är denna mentalitet som gör att han i ett avgörande ögonblick i mänsklighetens historia tycker att USA:s olje-och kolindustris vinster är viktigare än denna mänsklighets framtid.
För att nu uttrycka det så modest och försiktigt som jag bara kan. Donald Trump är inte endast en dålig politiker. Han är inte endast en reaktionär demagog och en girig kapitalist. Han är inte endast föraktfull mot kvinnor, en islamofob och äckligt fördomsfull mot mexikaner.
Han är också, objektivt sett, en fiende till mänskligheten.
I den kan man bland annat läsa detta.
"Resultaten visar att atmosfären kan vara på väg att värmas upp snabbare än man tidigare trott – och att det redan nu kan vara för sent att undvika en temperaturökning på över sju grader år 2100....
Michael Mann, professor vid Penn State University i USA, bedömer de nya studierna som trovärdiga. – 'De ger stöd för uppfattningen att Donald Trumps presidentperiod kan innebära 'game over' för klimatet", skriver han i ett e-postmeddelande till The Independent. Med 'game over' menar jag att spelet är över för att stabilisera uppvärmningen under farliga nivåer'."
Sju grader...
Jag kan inte läsa detta utan att känna en vanmäktig vrede. Det känns lite som om jag hade blivit biten av en rabiessmittad hund och sedan den ende läkare jag lyckats få tag på vägrar att låta mig få rabiesvaccin, för att det är för dyrt....
Donald Trump vet inget om klimatfrågor. Däremot vet han en hel del om att göra sig själv rik. Det är denna mentalitet som gör att han i ett avgörande ögonblick i mänsklighetens historia tycker att USA:s olje-och kolindustris vinster är viktigare än denna mänsklighets framtid.
För att nu uttrycka det så modest och försiktigt som jag bara kan. Donald Trump är inte endast en dålig politiker. Han är inte endast en reaktionär demagog och en girig kapitalist. Han är inte endast föraktfull mot kvinnor, en islamofob och äckligt fördomsfull mot mexikaner.
Han är också, objektivt sett, en fiende till mänskligheten.
lördag 12 november 2016
Bernie Sanders...
Donald Trumps valseger är en tragedi. Det är svårt att se något positivt med den. Det skulle i så fall vara att Bernoe Sanders på ett resolut sätt har börjat agera som en oppositionell motpol i USA idag.
Jag har just börjat följa hans twitterkonto. Där visar han att han inte på något sätt get upp - och att han är en centralpunkt för vänsteroppositionen i dagens USA.
Där kan man bland annat läsa : "If Donald Trump takes people's anger and turns it against Muslims, Hispanics, African Americans and women, we will be his worst nightmare."
Det ser faktiskt lite hoppfullt ut. :-)
Jag har just börjat följa hans twitterkonto. Där visar han att han inte på något sätt get upp - och att han är en centralpunkt för vänsteroppositionen i dagens USA.
Där kan man bland annat läsa : "If Donald Trump takes people's anger and turns it against Muslims, Hispanics, African Americans and women, we will be his worst nightmare."
Det ser faktiskt lite hoppfullt ut. :-)
torsdag 10 november 2016
Mardrömmen
/Från min huvudblogg 9/11 2016/
Några chockade kommentarer till nattens mardröm, eller i alla fall mina mest rumsrena.
1. Den mest politiska och "rationella" är denna. Om Bernie Sanders hade varit Demokraternas kandidat hade med all säkerhet Trump inte vunnit. Det är endast en vänsterpolitik som kan stoppa reaktionära monster som Trump.
2. Om männen inte hade haft rösträtt hade inte heller Trump vunnit. Det är uppenbarligen så att suffragetterna vid förra sekelskiftet inte gick tillräckligt långt. De nöjde sig med att kräva kvinnlig rösträtt. De borde ha gått vidare och krävt ett avskaffande av den manliga rösträtten.
3. Som det ser ut nu fick Clinton flest röster men Trump vann. Det är inte första gången något sådant hänt i USA. När ska de inse att deras valsystem är fullkomligt perverst?
4. Om ett antal år när jordens temperatur inte bara stigit en eller två grader, utan mer än så, och alla inser att människan (och kanske livet) på jorden var en relativt kort parentes kommer kanske den 8 november 2016 att ses som den dag då nedräkningen mot det definitiva slutet inleddes.
Några chockade kommentarer till nattens mardröm, eller i alla fall mina mest rumsrena.
1. Den mest politiska och "rationella" är denna. Om Bernie Sanders hade varit Demokraternas kandidat hade med all säkerhet Trump inte vunnit. Det är endast en vänsterpolitik som kan stoppa reaktionära monster som Trump.
2. Om männen inte hade haft rösträtt hade inte heller Trump vunnit. Det är uppenbarligen så att suffragetterna vid förra sekelskiftet inte gick tillräckligt långt. De nöjde sig med att kräva kvinnlig rösträtt. De borde ha gått vidare och krävt ett avskaffande av den manliga rösträtten.
3. Som det ser ut nu fick Clinton flest röster men Trump vann. Det är inte första gången något sådant hänt i USA. När ska de inse att deras valsystem är fullkomligt perverst?
4. Om ett antal år när jordens temperatur inte bara stigit en eller två grader, utan mer än så, och alla inser att människan (och kanske livet) på jorden var en relativt kort parentes kommer kanske den 8 november 2016 att ses som den dag då nedräkningen mot det definitiva slutet inleddes.
fredag 4 november 2016
Slutet på tio år av kulturellt förtryck
Från Svenska Dagbladets nyligen öppnade webbarkiv tar jag mig friheten att citera en kort TT-artikel från den 28 oktober 1976. Den kom ungefär två veckor efter nyheten om att ultramaoisterna i de s.k. fyras gång - Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen - fallit i Kina. Den beskriver i sin korthet faktiskt en händelse som var historisk. Det var slutet på ett tioårig totalitär kulturpolitik i Kina.
"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.
Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.
Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.
Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.
Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.
En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.
När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.
Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande i Kina.”
Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.
Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.
Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.
Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.
Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.
En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....
Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.
Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.
För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.
"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.
Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.
Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.
Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.
Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.
En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.
När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.
Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande i Kina.”
Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.
Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.
Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.
Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.
Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.
En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....
Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.
Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.
För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.
söndag 30 oktober 2016
Det absolut farligaste...
... med en Trumpseger, som jag ser det, är att vi då får en president i en av världens två största ekonomier som hävdar att den globala uppvärmningen är en bluff.
Läget i klimatfrågan är redan så dystert som det kan bli, men lite hopp kan man kanske ändå ha, om man är en obotlig optimist. Men om Trump vinner riskerar det lilla hopp som ändå finns att brutalt slås sönder.
tisdag 25 oktober 2016
Jan Myrdal och Nya Tider
Jan Myrdal har valt att medverka i den högerextrema tidningen Nya Tider. Inte genom något sorts underligt misstag, utan helt medvetet. Han hävdar att det är helt OK, att den trots allt är ”mer balanserad” än Dagens Nyheter och att den ”ger viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media”.
Vad är då Nya Tider för tidning? I ett läsvärt uttalande från Myrdals före detta kamrater i Svenska Clartéförbundet får vi reda på lite om denna tidning karaktär.
"Enligt tidskriften Expo består Myrdals nya sängkamrater bland annat av följande gäng ...
Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk har varit medlem i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna. En annan medarbetare, Sanna Hill, har publicerat sig på nazistiska Svenska motståndsrörelsens sajt. Ytterligare en medarbetare i Nya Tider är Gunnel Wahlström, som – fortfarande enligt Expo – är 'känd för sitt brinnande försvar av judehataren och förintelseförnekaren Ahmed Rami'.
Även förintelseförnekaren Jüri Lina har publicerats i Nya Tider. Dessutom har tidningens redaktörer flera gånger medverkat vid möten anordnade av nazistiska Svenska motståndsrörelsen."
Jan Myrdals politiska urartning ser ut att ha tagit (ännu) ett kvalitativt språng. Hans helt okritiska stöd till maostalinismen på sjuttiotalet skulle man förstås kunna avfärda som tidstypisk naivitet, men sedan kom bland annat ställningstagandet för Pol Pot, och de inställsamma uttalandena om antisemiten Robert Faurisson och franska Front National. Och nu har han kommit till vad som ser ut som en i sanning tragisk slutpunkt.
Att frivilligt medverka i en tidning som drivs av antisemiter, homofober, invandrarfientliga nationalister, hatiska islamofober samt före detta (?) och/eller nuvarande nazister är att öppet falla ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som han frivilligt valt att hoppa ner i med argumentet att - Nya Tider är motståndare till USA. Må så vara, men så var Joseph Goebbels.
En gång i tiden skulle Jan Myrdal själv ha insett detta. Så här skrev han i Aftonbladet den 21 januari 1968.
"Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig".
Idag allierar han sig de facto med just de krafter som han så klarsynt varnade för 1968. Att kalla detta tragiskt är bara förnamnet.
Vad är då Nya Tider för tidning? I ett läsvärt uttalande från Myrdals före detta kamrater i Svenska Clartéförbundet får vi reda på lite om denna tidning karaktär.
"Enligt tidskriften Expo består Myrdals nya sängkamrater bland annat av följande gäng ...
Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk har varit medlem i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna. En annan medarbetare, Sanna Hill, har publicerat sig på nazistiska Svenska motståndsrörelsens sajt. Ytterligare en medarbetare i Nya Tider är Gunnel Wahlström, som – fortfarande enligt Expo – är 'känd för sitt brinnande försvar av judehataren och förintelseförnekaren Ahmed Rami'.
Även förintelseförnekaren Jüri Lina har publicerats i Nya Tider. Dessutom har tidningens redaktörer flera gånger medverkat vid möten anordnade av nazistiska Svenska motståndsrörelsen."
Jan Myrdals politiska urartning ser ut att ha tagit (ännu) ett kvalitativt språng. Hans helt okritiska stöd till maostalinismen på sjuttiotalet skulle man förstås kunna avfärda som tidstypisk naivitet, men sedan kom bland annat ställningstagandet för Pol Pot, och de inställsamma uttalandena om antisemiten Robert Faurisson och franska Front National. Och nu har han kommit till vad som ser ut som en i sanning tragisk slutpunkt.
Att frivilligt medverka i en tidning som drivs av antisemiter, homofober, invandrarfientliga nationalister, hatiska islamofober samt före detta (?) och/eller nuvarande nazister är att öppet falla ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som han frivilligt valt att hoppa ner i med argumentet att - Nya Tider är motståndare till USA. Må så vara, men så var Joseph Goebbels.
En gång i tiden skulle Jan Myrdal själv ha insett detta. Så här skrev han i Aftonbladet den 21 januari 1968.
"Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig".
Idag allierar han sig de facto med just de krafter som han så klarsynt varnade för 1968. Att kalla detta tragiskt är bara förnamnet.
tisdag 18 oktober 2016
Några skäl till varför "the Donald" måste förlora
Det finns röster inom vänstern som på allvar hävdar att en seger för Hillary Clinton vore värre än en seger för Donald Trump.
Jag kan förstå argumenten, men håller definitivt inte med om dem.
Några argument för att en seger för "the Donald" vore värre:
Donald Trump är en öppen förnekare av existensen av global uppvärmning, och det vore en katastrof om en sådan person blir president i en av världens två största industriländer.
Donald Trump vill mycket drastiskt sänka skatterna för de rika, vilket kommer att slå hårt mycket hårt mot de ansatser till välfärdssystem som ändå finns i USA, och mot de fattiga i USA.
Donald Trump har direkt bonapartistiska tendenser, som bland annat har tagit sig uttryck i hans hot att sätta Clinton i fängelse om han får makten.
Det är för mig tre viktiga skäl för att innerligt hoppas att han inte blir president.
Och förutom dessa finns det ju en sak till. Nämligen det faktum att Donald Trump är mer eller mindre spritt språngande galen.
Någon skulle förstås kunna hävda att det sistnämnda är bra (!), eftersom det försvagar USA-imperialismen... Men då bortser hen (bland annat) från det som Chrusjtjov sade i sin kommentar till Maos uttalande att imperialismen är en "papperstiger": må så vara, men "papperstigern" är faktiskt utrustad med kärnvapentänder....
Jag kan förstå argumenten, men håller definitivt inte med om dem.
Några argument för att en seger för "the Donald" vore värre:
Donald Trump är en öppen förnekare av existensen av global uppvärmning, och det vore en katastrof om en sådan person blir president i en av världens två största industriländer.
Donald Trump vill mycket drastiskt sänka skatterna för de rika, vilket kommer att slå hårt mycket hårt mot de ansatser till välfärdssystem som ändå finns i USA, och mot de fattiga i USA.
Donald Trump har direkt bonapartistiska tendenser, som bland annat har tagit sig uttryck i hans hot att sätta Clinton i fängelse om han får makten.
Det är för mig tre viktiga skäl för att innerligt hoppas att han inte blir president.
Och förutom dessa finns det ju en sak till. Nämligen det faktum att Donald Trump är mer eller mindre spritt språngande galen.
Någon skulle förstås kunna hävda att det sistnämnda är bra (!), eftersom det försvagar USA-imperialismen... Men då bortser hen (bland annat) från det som Chrusjtjov sade i sin kommentar till Maos uttalande att imperialismen är en "papperstiger": må så vara, men "papperstigern" är faktiskt utrustad med kärnvapentänder....
måndag 3 oktober 2016
Stampa Takten
I början av oktober 1969 hölls en socialdemokratisk partikongress - som nog blivit mest känd för att Olof Palme efterträdde Tage Erlander som partiledare.
En annan sak som hände på denna var att utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle ge 200 miljoner som bistånd till Nordvietnam...
Redan dagen efter hotade USA med ekonomiska åtgärder och efter mycket om och men reducerades biståndet ner till nästan ingenting.
Det hela finns dokumenterat i Björn Elmbrants och Erik Erikssons bok "Det bidde en tumme" från 1970, men presenteras i en kortare version i denna låt av Gunder Hägg (som senare blev Blå Tåget), från 1971.
En annan sak som hände på denna var att utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle ge 200 miljoner som bistånd till Nordvietnam...
Redan dagen efter hotade USA med ekonomiska åtgärder och efter mycket om och men reducerades biståndet ner till nästan ingenting.
Det hela finns dokumenterat i Björn Elmbrants och Erik Erikssons bok "Det bidde en tumme" från 1970, men presenteras i en kortare version i denna låt av Gunder Hägg (som senare blev Blå Tåget), från 1971.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)