Det kan kanske Lars Nicander svara på.
I denna DN-artikel drar nämligen denne man, som presenteras som "forskare på Försvarshögskolan", fram en påstådd tidigare parallell till det han hävdar vara en islamistisk ”infiltration” av Miljöpartiet. Man kan där läsa att Nicander
"såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar. Då försökte Sovjetkommunismen infiltrera Socialdemokratierna och ta sig in i fackföreningsrörelsen, liksom trotskister försökte ta över SSU på 80-talet.
Syftet var att ta över partiet inifrån men Socialdemokraterna lärde sig hantera detta, säger Lars Nicander till DN.”
Detta är väl att märka en typisk kallakrigs-paranoid terminologi, av en typ som SÄPO gärna använde när det begav sig. Ordet ”infiltration” implicerar att några kommer ”utifrån”. I de två fall Nicander nämner var det ju inte alls så.
Några försök från ”sovjetkommunister” att "ta över" socialdemokratin från den tiden känner jag definitivt inte till, men visst fanns det konflikter mellan kommunister (av olika schatteringar, inte alla var Moskvatrogna) och socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen!
Och visst fanns det "sovjetkommunister" där. De hade inte infiltrerat alls, de var kommunistiska arbetare som jobbade på arbetsplatser, och som hade sympatier med Sovjetunionen. De ställde till och från upp i fackliga val och använde som andra sina demokratiska rättigheter att sprida sina åsikter inom den fackliga rörelsen. Att kalla detta ”infiltration” är ren mccarthyism.
Vad gäller de ”trotskister” i SSU han hänvisar till var det ju i princip samma sak. Nicander syftar uppenbarligen på Offensiv, som 1972-73 startades av medlemmar i SSU, som efter diskussioner med medlemmar i brittiska Labours dåvarande ungdomsförbund som besökte SSU-kongressen 1972, blivit inspirerade av den politiska linje dessa drev. De startade en strömning runt just tidningen Offensiv* som försökte driva denna linje inom organisationen. Det handlade inte heller där om en ”infiltration” utifrån. De medlemmar som startade Offensiv hade inte "sänts in" av någon, de var som sagt just SSU-medlemmar, som hade utvecklat nya åsikter och börjat verka för dessa.
Att kalla avvikande uppfattningar inom ett parti för ”infiltration” fungerade under kalla kriget som
en klassisk mccarthyistisk metod; personer som tillhör ett partis vänsterflygel kunde avfärdas som infiltrerande ”agenter”, för än den ena, än den andra kusliga makten.** Fjärrstyrda robotar vars åsikter inte kan tas på allvar.
Vad gäller påståenden om att det finns agenter för Muslimska Brödraskapet som "infiltrerar" Miljöpartiet är jag inte speciellt insatt i diskussionen. .Men troligen finns det medlemmar i Muslimska Brödraskapet i flera partier, vilket ur religionshistorisk och sociologisk synpunkt är intressant.
Men ur rent politisk synpunkt får det aldrig bli en avgörande fråga. Politiska åsikter bör nämligen bemötas utifrån dess argument och ståndpunkter, inte utifrån spekulationer om vilken utomstående organisation dess företrädare "innerst inne" arbetar för. Den konstruktiva utgångspunkten är ju att gå efter vilka åsikter människor för fram och inte för fram. och inte i att hej vilt spekulera om vilka organisatoriska kopplingar som kan finnas i hemlighet. Om det finns personer i Miljöpartiet som argumenterar för att införa sharialagar är det ju uppenbart i skriande motsättning till essensen i partiets program, och borde kunna behandlas som detta.
Om det däremot handlar om människor vars åsikter man försöker ”härleda” utifrån om de håller upp fyra fingrar i luften eller om de träffat X eller Y när de senast var i Egypten är det ju en blåkopia av den mccarthyistiska metod som är mycket effektiv för att skapa skräckstämningar, men mindre konstruktiv för att reda ut vad skillnader i åsikter egentligen handlar om.
------------------------------------------------------
*Dagens Rättvisepartiet Socialisterna är ju något helt annat, men kommer från denna strömning: efter en intern splittring 1991-92 beslöt sig majoriteten för att ge upp, och lämna socialdemokratin som helhet.
** Jag är förstås lite partisk här, var själv offensivare i början och mitten av 80-talet, och gick med i SAP just pga att Offensiv fanns där. Så i motsats till de som grundade Offensiv går det att argumentera för att just jag verkligen var infiltratör, vilket väl sedan är orsaken till att jag så skamlöst försvarar andra infiltratörer, Oj, då, nu avslöjade jag mig visst.., ;-)
måndag 25 april 2016
söndag 27 mars 2016
IS, OAS och den blinda terrorn mot civila
Mina första rent politiska minnen torde vara av Algerietkrigets slutfas, 1961-62. Framförallt minns jag en otäck organisation med initialerna OAS, Organisation de l'armée secrète. Jag var bara sju år, men visste tillräckligt mycket om den för att avsky den...
När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.
IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.
OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.
Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,
Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,
Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.
IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.
När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.
IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.
OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.
Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,
Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,
Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.
IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.
lördag 26 mars 2016
Varför röstade så många mormoner på Sanders?
Det mormondominerade Utah var en av de två delstater som gav Bernie Sanders, som öppet kallar sig demokratisk socialist, den högsta andelen röster hittills i demokraternas primärval - nästan 80 procent.
I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.
Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.
Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.
Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.
Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...
Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.
I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.
Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.
Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.
Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.
Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...
Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.
fredag 18 mars 2016
Två månader som förändrade världen
Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.
Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...
Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.
Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.
Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.
Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.
Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.
I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.
Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.
I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.
President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.
Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.
Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.
Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen. Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.
I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.
Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand. När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.
I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.
En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.
Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.
Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.
1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.
Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.
Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...
Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.
Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.
Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.
Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.
Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.
I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.
Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.
I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.
President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.
Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.
Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.
Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen. Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.
I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.
Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand. När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.
I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.
En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.
Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.
Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.
1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.
Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.
söndag 13 mars 2016
Blir det ännu varmare med Donald Trump?
Frågan är befogad. I det ena uttalandet efter det andra har Trump hånat begreppet "global warming", utan att på något sätt visat att han förstår ett skvatt av problematiken.
Exempelvis har han twittrat detta: "The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive."
Och detta: "Any and all weather events are used by the GLOBAL WARMING HOAXSTERS to justify higher taxes to save our planet! They don't believe it $$$$!"
Fler exempel kan man se här.
Bernie Sanders har kommenterat ett av uttalandena så här : “How brilliant can you be. The entire scientific community has concluded that climate change is real and causing major problems and Trump believes that it’s a hoax created by the Chinese. Surprised it wasn’t the Mexicans.”.
Trump är en ovanligt korkad "klimatskeptiker" , som i värsta fall kan bli president i det land som står för en mycket stor andel av de växthusgaser som förbereder jorden för ett mer Venus-liknande klimat. Det känns inte speciellt betryggande, för att uttrycka det lite försiktigt.
Exempelvis har han twittrat detta: "The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive."
Och detta: "Any and all weather events are used by the GLOBAL WARMING HOAXSTERS to justify higher taxes to save our planet! They don't believe it $$$$!"
Fler exempel kan man se här.
Bernie Sanders har kommenterat ett av uttalandena så här : “How brilliant can you be. The entire scientific community has concluded that climate change is real and causing major problems and Trump believes that it’s a hoax created by the Chinese. Surprised it wasn’t the Mexicans.”.
Trump är en ovanligt korkad "klimatskeptiker" , som i värsta fall kan bli president i det land som står för en mycket stor andel av de växthusgaser som förbereder jorden för ett mer Venus-liknande klimat. Det känns inte speciellt betryggande, för att uttrycka det lite försiktigt.
torsdag 3 mars 2016
Du smällfeta ko
Om folk nu blir så upprörda över att "Norden" ändras till "Jorden" när vårt nationella pekoral sjungs i TV, vad skulle de då säga om "Du gamla du fria du fjällhöga nord" ersattes med "Du gamla du fria du smällfeta ko"?
Så sjöng jag och många andra barn på tidigt 60-tal och ingen hade talat om för oss att sången var helig.
Jag skulle gärna sett att TV hade gjort det. Då skulle en än mer upprörd "debatt" kanske uppstått och skiljelinjen skulle väl gå mellan de som var kränkta och de som hade barnasinnet kvar.
Så sjöng jag och många andra barn på tidigt 60-tal och ingen hade talat om för oss att sången var helig.
Jag skulle gärna sett att TV hade gjort det. Då skulle en än mer upprörd "debatt" kanske uppstått och skiljelinjen skulle väl gå mellan de som var kränkta och de som hade barnasinnet kvar.
tisdag 1 mars 2016
Två nationalsånger som försvann
Här klagar folk på att man ändrar några ord i vårt pekoral till nationalsång, på någon melodifestival, men vad ska då ryssarna och östtyskarna säga?
För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.
Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.
Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.
Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning) här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?
En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.
Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...
För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.
Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.
Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.
Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning) här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?
En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.
Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...
söndag 28 februari 2016
Olof Palme och Vietnam
Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.
Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.
Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.
Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.
När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.
Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.
Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.
Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.
Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.
Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.
När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.
Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.
Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.
fredag 26 februari 2016
En artikel som förändrade min värld
Det
var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla
tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till
att köpa Ny Dag,
Ny
Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och
jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där
kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.
Innerst
inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än
vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min
inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den
kommunistiska propagandan var.
Och
så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra
inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.
Det
var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i
USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte
automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.
Jag
läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att
striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit
Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg
att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå
under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade
landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och
hade ett mycket stort folkligt stöd.
Medan
den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur,
vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.
Det
var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i
handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam,
och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...
Och
jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått
ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som
man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen
till det som är sant.
Några
veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i
familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen,
hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje
parti.
Och
när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var
på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade
vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i
samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och
efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...
Nedan
kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt
problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med
"READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning,
som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en
USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....
"Utlandspress: Det
andra Sydvietnam - Saigons Vietnam en illusion
------------------------
Vägen
var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade
bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd
av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar.
Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo
milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."
Den
som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter.
Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i
New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter
som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa
tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med
amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta
Staterna för länge sedan förlorat kriget.
Bloodworth
understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när
ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme
förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid
flygplatsen Bien Hoa i november.
Varför
skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där,
skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad
under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från
huvudstaden.
Byn
på andra sidan
Om
en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare
av regeringen, det är inte byborna som väljer honom.
Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas
av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till
närmaste militärförläggning.
Borgmästaren
i nästa by på andra sidan av de flata risfälten är
antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och
i den sitter en röd stjärna fastsydd.
Bakom
den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade
Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband
på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess
propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och
distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.
Befrielsefronten
försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och
leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset,
uppbär skatt och genomför strikt disciplin.
En
regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet
jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning
av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För
kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.
Två
Sydvietnam
Det
finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt,
dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns
byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på
natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av
båda sidor samtidigt.
De
bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av
dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som
kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på
landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna
och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad
tvivelaktigt.
Som
exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin
och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen
dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på
inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.
Nyligen,
fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars
körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera
göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.
80
km respektive 560
Järnvägarna
är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få
som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från
Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på
att rälsen helt enkelt var bortplockad på många ställen,
eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora
arbetslag under ledning av Befrielsefronten.
En
konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en
tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök
att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett
inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon.
Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan
gick till aktion med sin vanliga smidighet.
Gerillasoldater
dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle
passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att
svänga in på sidovägen.
Med
gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,
Befrielsefrontens
ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men
de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det
enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion,
sedd genom kikare.
READER"
måndag 25 januari 2016
Ett annat perspektiv på Margot Wallström
Debatten om Margot Wallström har mest handlat om borgerliga debattörer på högerkanten som hetsar mot henne och vänsterdebattörer som reflexmässigt försvarar henne.
Här kan man ta del av ett helt annat perspektiv.
Jag får spontant sympatier för grundinställningen. Det går att ta avstånd från den hycklande högerkampanjen utan att falla platt för en mångmiljonär, som liksom så många andra högt uppsatta politiker skaffat sig en förmögenhet på sin verksamhet.
Ja, visst, Carl Bildt är mycket värre, för att nu uttrycka det lite försiktigt, men det gör inte att jag vill delta i någon hyllningskör för Wallström.
Här kan man ta del av ett helt annat perspektiv.
Jag får spontant sympatier för grundinställningen. Det går att ta avstånd från den hycklande högerkampanjen utan att falla platt för en mångmiljonär, som liksom så många andra högt uppsatta politiker skaffat sig en förmögenhet på sin verksamhet.
Ja, visst, Carl Bildt är mycket värre, för att nu uttrycka det lite försiktigt, men det gör inte att jag vill delta i någon hyllningskör för Wallström.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)