När jag läser Magdalena Anderssons uttalande där hon i princip säger att den nuvarande situationen i Grekland är grekernas eget fel, får jag en oemotståndlig lust att spela en av de i och för sig mer sekteristiska låtarna från 70-talets proggmusik.
Nämligen Gudibrallans Sosse. För hur sekteristisk den än må vara är den nog den mest passande kommentaren till Anderssons skamliga ställningstagande.
Det är ju en närmast rasande sång som alltså innehåller den mening som jag har satt som rubrik för inlägget. Låten innehåller förresten också några träffande formuleringar, som denna:
"Första maj har alltid varit din röda dag
Andra maj så skriver du en arbetsstrejkarlag
Tredje maj så kallar du dig verklig socialist
Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist"
Annars kan man ta del av en analys av den grekisks krisen här. Lite fyrkantig på sina ställen, men ändå värd att läsa.
söndag 28 juni 2015
Bättre sent än aldrig?
Eller kanske "sent ska syndarn vakna"? 40 år efter Vietnamkrigets slut går nu Expressen-jorrnalisten Ulf Nilson ut i en krönika och medger att han faktiskt hade helt fel när han stödde USA i Vietnam.
Detta erkännande kommer alltså från en av de mest pålitligt högervridna utrikeskommentatorer som skådats i svensk press.
Det är sällan jag gillat något som den mannen skrivit. Men här framstår han för en gångs skull plötsligt som riktigt sympatisk.
/Från min huvudblogg 16/6 2015./
Detta erkännande kommer alltså från en av de mest pålitligt högervridna utrikeskommentatorer som skådats i svensk press.
Det är sällan jag gillat något som den mannen skrivit. Men här framstår han för en gångs skull plötsligt som riktigt sympatisk.
/Från min huvudblogg 16/6 2015./
Om ett pekoral som inte sjöngs på skolavslutningarna
/Från min huvudblogg 13/6 2015/
"Du gamla du fria" är ett nationalistiskt pekoral. Den hyllar vikingatidens plundringsräder och möjligen också trettioåriga kriget och Karl XII. Då den skapades var vikingaromantiken stark inom den härskande klassen. Den frodades i överklasskotterier som Götiska Förbundet.
Nu har tydligen SD börjat sprida en myt om att den regelbundet sjöngs på skolavslutningar över landet. Om detta kan man läsa här.
Av döma av alla välunderrättade inlägg som kommit i saken är det just en myt.
I vilket fall som helst sjöng vi den inte när vi gick i grundskolan 1962-71. Då sjöng vi "Den blomstertid nu kommer". I den hyllades Gud, snarare än Sverige. Inte så konstigt, avslutningarna hölls i S:t Görans kyrka.
Däremot sjöng vi "Du gamla du fria" någon enstaka gång i tvåan, i klassrummet. Meningen var att vi skulle lära oss nationalsången.
Jag tyckte den var töntig, och undrade just om "fornstora dar" och "ärat ditt namn flög över jorden" snyftade på vikingarnas plundringar, eller på Gustaf II Adolf.
Jag var nog inte ensam om att ha, vad ska vi säga, en bristande respekt för sången. Bland barn var det då vanligt att ersätta orden "du fjällhöga nord" med "du smällfeta ko". Det tyder på en sund respektlöshet inför Sveriges främsta pekoralsång.
"Du gamla du fria" är ett nationalistiskt pekoral. Den hyllar vikingatidens plundringsräder och möjligen också trettioåriga kriget och Karl XII. Då den skapades var vikingaromantiken stark inom den härskande klassen. Den frodades i överklasskotterier som Götiska Förbundet.
Nu har tydligen SD börjat sprida en myt om att den regelbundet sjöngs på skolavslutningar över landet. Om detta kan man läsa här.
Av döma av alla välunderrättade inlägg som kommit i saken är det just en myt.
I vilket fall som helst sjöng vi den inte när vi gick i grundskolan 1962-71. Då sjöng vi "Den blomstertid nu kommer". I den hyllades Gud, snarare än Sverige. Inte så konstigt, avslutningarna hölls i S:t Görans kyrka.
Däremot sjöng vi "Du gamla du fria" någon enstaka gång i tvåan, i klassrummet. Meningen var att vi skulle lära oss nationalsången.
Jag tyckte den var töntig, och undrade just om "fornstora dar" och "ärat ditt namn flög över jorden" snyftade på vikingarnas plundringar, eller på Gustaf II Adolf.
Jag var nog inte ensam om att ha, vad ska vi säga, en bristande respekt för sången. Bland barn var det då vanligt att ersätta orden "du fjällhöga nord" med "du smällfeta ko". Det tyder på en sund respektlöshet inför Sveriges främsta pekoralsång.
onsdag 13 maj 2015
Per Ahlmark och alla "dumbommarna"
Strax innan USA angrep Irak 2003 gav Per Ahlmark ut en bok med titeln "Det är demokratin, dumbom". En bärande tanke i den var att USA måste befria Irak militärt, sen skulle demokratin blomstra. Alla som var emot såg han som enfaldiga och extrema vänsterextremister. Nåväl, USA invaderade, och, javisst, vi har på papperet en "demokrati'" i Irak. Å andra sidan är en mycket stor del av landet ockuperat av den "islamiska" "staten" IS, det för regionen ganska välutvecklade välfärdssystemet som trots allt fanns under Saddam har smulats sönder, de som tillhör minoritetsreligioner dödas, förföljs och tvingas att fly, kvinnornas ställning har drastiskt försämrats.
Bryr sig Ahlmark om det? Det var ju demokratin det handlade om, och den definierades uppenbarligen som att det var allmänna val då och då där flera partier fick ställa upp. Punkt slut. Om detta är det enda kriteriet på en bra stat har ju Irak gått framåt med stora steg (till och med kommunistpartiet tilläts 2003, ett pikant resultat av en USA-invasion. För att visa sin tacksamhet hyllade de invasionen och kallade den "antifascistisk"!). .
Men apropå Ahlmarks boktitel. Vem som är dumbom kan ju verkligen diskuteras. Nu har även USA:s president anslutit sig till den skara av "dumbommar" som Ahlmark hånade. Han har nu sagt att IS framväxt måste ses som ett resultat av USA:s invasion (som han var emot redan då). Kommer Ahlmark ge ut en ny upplaga av sin bok, där han även räknar in Obama till de "dumbommar" som inte fattat att en formell demokrati a la Tingsten är det enda kriteriet man måste använda när man ska bedöma stater?
(För övrigt kan man idag - mutatis mutandis - säga nästan exakt samma sak om Libyen. De som stödde västs de facto intervention där 2011 - vilket till och med jag /i tron att det endast skulle bli en ”flygförbudszon"!/ höll på att göra de allra första dagarna, innan jag vaknade upp och undrade vad jag höll på med - bör ju ställa sig en del frågor idag. Den relativa välfärden under Khadaffi är krossad, kvinnofientliga lagar och en ännu värre kvinnofientlig praktik har införts, IS är starka och växer, och även många andra lokala krigsherrar terroriserar befolkningen på det mest outhärdliga sätt ).
Bryr sig Ahlmark om det? Det var ju demokratin det handlade om, och den definierades uppenbarligen som att det var allmänna val då och då där flera partier fick ställa upp. Punkt slut. Om detta är det enda kriteriet på en bra stat har ju Irak gått framåt med stora steg (till och med kommunistpartiet tilläts 2003, ett pikant resultat av en USA-invasion. För att visa sin tacksamhet hyllade de invasionen och kallade den "antifascistisk"!). .
Men apropå Ahlmarks boktitel. Vem som är dumbom kan ju verkligen diskuteras. Nu har även USA:s president anslutit sig till den skara av "dumbommar" som Ahlmark hånade. Han har nu sagt att IS framväxt måste ses som ett resultat av USA:s invasion (som han var emot redan då). Kommer Ahlmark ge ut en ny upplaga av sin bok, där han även räknar in Obama till de "dumbommar" som inte fattat att en formell demokrati a la Tingsten är det enda kriteriet man måste använda när man ska bedöma stater?
(För övrigt kan man idag - mutatis mutandis - säga nästan exakt samma sak om Libyen. De som stödde västs de facto intervention där 2011 - vilket till och med jag /i tron att det endast skulle bli en ”flygförbudszon"!/ höll på att göra de allra första dagarna, innan jag vaknade upp och undrade vad jag höll på med - bör ju ställa sig en del frågor idag. Den relativa välfärden under Khadaffi är krossad, kvinnofientliga lagar och en ännu värre kvinnofientlig praktik har införts, IS är starka och växer, och även många andra lokala krigsherrar terroriserar befolkningen på det mest outhärdliga sätt ).
lördag 9 maj 2015
Åsa Linderborg när hon är som bäst
Lika pinsam som jag tycker att Åsa Linderborg är när hon kryper för Dan Josefsson, lika suverän tycker jag hon är när hon skriver ett inlägg som det hon nu skrivit i Aftonbladets debatt om Sovjetunionen och andra världskriget.
Läs det gärna här.
Läs det gärna här.
fredag 20 mars 2015
Kullamannen om fredsbevarande spioneri
Jag har tidigare skrivit om TV-serien
Kullamannen från 1967, som för övrigt till stor del hade samma skådespelare som Kråkguldet från 1969, som jag skrev om för några dagar sedan.
Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.
Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.
För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.
Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.
Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.
Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.
Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....
Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.
Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.
Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...
Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.
Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.
För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.
Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.
Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.
Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.
Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....
Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.
Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.
Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...
fredag 13 mars 2015
Henning Mankell om Vietnam och Pol Pot
Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”
Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:
”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”
Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.
Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre
Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.
Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:
”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”
Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.
Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre
Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.
torsdag 26 februari 2015
Sveriges "rödgröna" regering sviker Grekland
Grekland har tvingats till stora eftergifter av den "trojka" som i realiteten utgör ett redskap för bankerna och Europas imperialistiska borgarklass. Frågan om SYRIZAs eftergifter var nödvändiga, eller om de hade en reell möjlighet att vägra acceptera trojkans reaktionära diktat, är en fråga som jag inte tänker gå in på just nu.
Jag vill endast konstatera att vare sig S eller MP har stött Grekland i dess förhandlingar med "trojkan" och bankerna. Så lite betydde den "rödgröna" fernissan.
Bland de stora riksdagspartierna är det endast Jonas Sjöstedt och V som kommer ut med hedern i behåll i denna otäcka historia.
Medan S och MP med sin politik objektivt sett ställt sig på utpressarnas sida.
Jag vill endast konstatera att vare sig S eller MP har stött Grekland i dess förhandlingar med "trojkan" och bankerna. Så lite betydde den "rödgröna" fernissan.
Bland de stora riksdagspartierna är det endast Jonas Sjöstedt och V som kommer ut med hedern i behåll i denna otäcka historia.
Medan S och MP med sin politik objektivt sett ställt sig på utpressarnas sida.
tisdag 6 januari 2015
"Mao - den sanna historien"
JJag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".
Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .
Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.
Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.
Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.
Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.
Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.
Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.
Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.
Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.
Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.
Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.
Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).
Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.
Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.
Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.
Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .
Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.
Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .
Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.
Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.
Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.
Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.
Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.
Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.
Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.
Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.
Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.
Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.
Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).
Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.
Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.
Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.
Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .
Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.
måndag 5 januari 2015
Rorsmannen
De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.
Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.
Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...
Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...
Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.
Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...
Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)