Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”
Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:
”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”
Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.
Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre
Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.
fredag 13 mars 2015
torsdag 26 februari 2015
Sveriges "rödgröna" regering sviker Grekland
Grekland har tvingats till stora eftergifter av den "trojka" som i realiteten utgör ett redskap för bankerna och Europas imperialistiska borgarklass. Frågan om SYRIZAs eftergifter var nödvändiga, eller om de hade en reell möjlighet att vägra acceptera trojkans reaktionära diktat, är en fråga som jag inte tänker gå in på just nu.
Jag vill endast konstatera att vare sig S eller MP har stött Grekland i dess förhandlingar med "trojkan" och bankerna. Så lite betydde den "rödgröna" fernissan.
Bland de stora riksdagspartierna är det endast Jonas Sjöstedt och V som kommer ut med hedern i behåll i denna otäcka historia.
Medan S och MP med sin politik objektivt sett ställt sig på utpressarnas sida.
Jag vill endast konstatera att vare sig S eller MP har stött Grekland i dess förhandlingar med "trojkan" och bankerna. Så lite betydde den "rödgröna" fernissan.
Bland de stora riksdagspartierna är det endast Jonas Sjöstedt och V som kommer ut med hedern i behåll i denna otäcka historia.
Medan S och MP med sin politik objektivt sett ställt sig på utpressarnas sida.
tisdag 6 januari 2015
"Mao - den sanna historien"
JJag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".
Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .
Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.
Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.
Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.
Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.
Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.
Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.
Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.
Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.
Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.
Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.
Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).
Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.
Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.
Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.
Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .
Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.
Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .
Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.
Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.
Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.
Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.
Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.
Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.
Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.
Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.
Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.
Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.
Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).
Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.
Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.
Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.
Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .
Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.
måndag 5 januari 2015
Rorsmannen
De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.
Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.
Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...
Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...
Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.
Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...
Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...
fredag 26 december 2014
Hjärtan mot islamofobi
Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.
Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...
Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.
Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...
Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.
söndag 7 december 2014
Lars Leijonborgs tänkande
Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.
Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"
Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället, för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.
Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.
Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.
Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".
Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.
För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.
Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.
Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.
Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".
Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.
Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.
Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.
Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"
Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället, för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.
Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.
Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.
Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".
Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.
För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.
Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.
Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.
Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".
Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.
Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.
Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.
torsdag 4 december 2014
Att läsa Ny Dag
Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,
Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen. Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.
Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.
Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.
Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.
Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.
Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.
Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.
Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.
Jag skriver "nästan" för det fanns ett undantag. Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.
Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.
Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.
Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen, skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.
Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.
Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.
Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.
Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.
I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....
På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat) Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna i Sverige till att bli en av de mest debattglada.
CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.
Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.
Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen. Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.
Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.
Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.
Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.
Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.
Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.
Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.
Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.
Jag skriver "nästan" för det fanns ett undantag. Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.
Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.
Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.
Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen, skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.
Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.
Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.
Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.
Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.
I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....
På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat) Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna i Sverige till att bli en av de mest debattglada.
CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.
Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.
lördag 29 november 2014
Kommunister mot barnaga 1966
Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.
Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."
Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.
Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.
Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.
Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...
Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."
Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.
Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.
Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.
Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...
söndag 9 november 2014
Det talas om "muren"...
Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
fredag 7 november 2014
"Murens fall blev inte en befrielse för alla"
"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt."
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)