KFML om Sovjet före augusti 1968

För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.

Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.

Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet  - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.

Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.

För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.

Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .

För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.

Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.

Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.

Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.

Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.

Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.

I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.

Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....

Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.

Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.

Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.

Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.

En film om Enhet-Solidaritet 1973

Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973 . Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma år hade hetat KFML).

Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.

Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....

KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...

Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...

Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.

Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.

Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.

En kvinnlig ledare i Nordkorea?

Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.

Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).

Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.

Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.

Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen

Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.

Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.

Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.

Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,

En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...

Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.

Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.

Stödpartiet SD

"Sverigedemokraterna har under riksdagsåret 2012/13 samt hösten 2013 röstat med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna i mer än 90 procent av de omröstningar där Sverigedemokraternas röst varit utslagsgivande.".

Detta citat är hämtat från tidskriften Tidens noggranna analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen 2012-13 .

När man tar del av denna undrar man sig verkligen hur det skulle kunna bildas en "rödgrön" regering med SD som vågmästare. Det torde vara helt omöjligt. Om Stefan Löfven bildar en regering kommer den inte att kunna bli rödgrön i någon som helst mening. Den kommer att ha helt andra färger.

Borgerlig valseger

Jonas Sjöstedt sade på V:s valvaka att "borgarna har förlorat valet". Det var ett absurt påstående om man ser på de resultat som finns nu. Enligt dessa har de fem öppet borgerliga partierna - M, C, Fp, KD och SD - en majoritet.

Sjöstedts uttalande avspeglar myten att SD är ett parti "bortom" blockgränserna. Det är de ju inte. I 9 fall av 10 har SD röstat med alliansen.

Man kan fråga sig hur de rödgröna ska kunna regera mot denna borgerliga majoritet. Svaret är att det inte går. I alla fall inte om de vill föra en "rödgrön" politik. Ens en extremt försiktig sådan.

Det främsta resultatet i valet är att det värsta borgerliga partiet - det högerpopulistiska och invandrarfientliga SD - tagit röster från framförallt moderaterna. Det finns inget positivt med det.

Antingen får vi en "rödgrön" regering som är beroende av stöd från ett eller flera öppet borgerliga partier (inklusive SD). Eller också en s-ledd "folkfrontsregering" tillsammans med ett eller flera öppet borgerliga partier.

Muntrare än så skulle det kunna vara. Men det är det inte. Tyvärr.

Röstar på Vänsterpartiet i morgon

I morgon kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla riksdagsval från och med 1994. Innan dess hände det att jag röstade på socialdemokraterna - 1982 och 1988 - och på partier på vänsterkanten som inte hade en chans att komma in - 1976, 1979 och 1991. 1985 kunde jag inte rösta, för jag hade haft bort mitt röstkort, och bodde i en helt annan del av landet än var min vallokal låg.

Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).

Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV.  Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...

Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle.  Det sätter partiet i en sorts särställning.

Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.

De som inte "visste" någonting

Jan Guillou har låtis sig intervjuas med anledning av sitt senaste litterära mästerverk /obs ironi!/. I intervjun hävdade han att det var en myt att man i Sverige kände till fakta om judeutrotningen i Nazi-Tyskland. Det skulle han inte ha gjort.

Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.

Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.

Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....

Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.

En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...

Att släcka eld med bensin

Bara för att ingen efter det förra inlägget nu ska tro att jag inte avskyr den s.k. Islamiska Staten. Det gör jag, precis som alla andra med den minsta gnutta av förnuft.

Men faktum är att ju starkare USAs och nyliberalismens styrka har blivit i Mellanöstern, och ju svagare allt som ens på ett avlägset sätt liknar vänster har blivit, ju mer elakartade former av extrem islamism har vi sett.

När småborgerligt nationalistiska regimer med "vänster"förtecken (som i Irak, Syrien, Egypten, Libyen, Jemen) som ändå hade gjort ingrepp mot kapitalismen och höjt levnadsstandarden, under trycket från imperialismens framgångar i världsmåttstock började gå åt höger förstärktes islamismen. När sedan de flesta av dessa regimer störtades och ersattes med öppet proimperialistiska dito förstärktes islamismem än mer, och blev än mer extrem.

När den sovjetstödda vänsterregeringen i Afghanistan efter att CIA-finansierade gerillor bekämpat den under åratal, till sist dukade under 1992, tog den mest extrema islamismen ett stort steg framåt. Resultatet blev talibanerna och Al Qaida.

När Saddam Husseins (förvissor mycket obehagliga) regim störtades av USA 2003 lades grunden till dagens IS.

När Egypten efter Nassers död gick åt höger kom som ett brev på posten -en förstärkning av Muslimska Brödrakapet.

När Israel lyckades försvaga PLO efter intåget i Libanon 1982 lades grunden till Hamas och Islamiska Jihad.

Befolkningen i Mellanöstern står uppenbarligen inte ut med att leva med en nyliberal ekonomisk ordning, dominerad av USA. När vänstern inte längre är ett alternativ söker sig stora grupper av människor tillbaka i tiden - till uråldriga kalifat, eller mytiska immaner.

Om USA skulle lyckas med att krossa IS militärt kommer något ännu värre att uppstå. Precis som alltid när USA och andra imperialistiska stater besegrat sina motståndare i regionen.

När exorcismen av kommunismens spöke väl har genomförts uppstår i stället det ena monstret efter det andra.

Levnadsstandarden har sjunkit i land efter land i Mellanöstern - och stora grupper av män (och tyvärr även ganska många kvinnor) letar sig tillbaks i historien efter uråldriga primitiva partriarkat som kan återupprätta en fallen storhet. Detta är illusioner. Men de har förfört miljoner människor.

Det enda sättet att konstruktivt stoppa marschen in i islamismens återvändsgränd är en stark vänster. Och en sådan är det sista USA vill ha. Då föredrar de IS. Om inte annat som en "önskemotståndare" som kan få dem själva att te sig "civiliserade".

Men det är också en illusion. För det är de inte.

Bör USAs militär krossa IS?

Nu har det lite smått börjat framkomma fakta i media* som visar vad som alla borde ha insett från början. I de (arabiskt) sunnitiska områdena i Irak och Syrien har IS (Islamiska Staten) faktiskt NÅGON form av folkligt stöd. Det skrivs artiklar där det framhålls att IS ibland är uppskattade för att deras ledare lever enkelt och inte är korrupta, att det finns en form av "trygghet" och stabilitet där de har makten* osv. Det är därför IS har kunnat ta över så snabbt, det är därför sunnitiska soldater i Iraks armé massivt deserterat till dem.

Det visar också att det är lite problematiskt att hävda att det vore önskvärt med militära insatser från USA för att rakt av krossa IS. Det är en sak med riktade punktinsatser för att hjälpa terroriserade civila shiiter, yezidier och kristna - och hjälp till kurdiska och shiitiska styrkor för att hindra att IS tar över områden med icke-sunntisk (eller "sekulariserat" kurdisk) majoritet. Där saknar IS helt folkligt stöd och kan endast regera med ren terror.

Men om massiva militära insatser från USA skulle användas för att krossa IS i deras sunnitiska kärnområden skulle det endast kunna ske med insatser som skulle leda till ren terror mot mycket stora delar av befolkningen.

Somliga kan invända att kvinnoförtrycket i de IS-kontrollerade områdena är så massivt att det berättigar en invasion. Då får man just tänka på att just detta (i efterhand) användes för att motivera invasionen i Afghanistan 2001; men där kan man se att det ledde till ett evigt krig, där talibanerna nu efter många år är nästan lika starka som de var innan invasionen. Att bekämpa kvinnoförtryck är en av de viktigaste frågorna i världen - men det kan inte bekämpas genom imperialistiska krig i tredje världen-länder.

IS iskulle inte ens finnas om inte USA hade invaderat Irak 2003. Alla "segerrika" militära USA-interventioner i tredje världen-länder** har i slutändan lett till ett värre tillstånd än före interventionerna. (Det enda undantag jag kan komma på är Haiti 1994, där omständigheterna var mycket speciella) .

I Vietnam och Laos blev det däremot klart bättre, efter att USA avslutade sin över 15 år långa militära insats***. Men det beror ju på att USA förlorade den gången....
----------------------------------
*Se exempelvis Bitte Hammargren i SvD.
**Jag skrev medvetet tredje världen -länder. I Europa, från och med invasionen i Normandie 1944, bidrog ju USA till krossandet av Nazi-Tyskland, och de befriade länderna i Västeuropa föll ju inte alls sönder i kaos och terror. Men Europa är i sig en kontinent som består av utvecklade kapitalistiska stater, som själva är imperialistiska. USA agerar helt annorlunda gentemot Europa än de gör mot länder i tredje världen, och USA-interventionen under andra världskriget fick därför en helt annan karaktär.
*** Det blev det däremot inte i Kambodja, förstås, trots USA:s nederlag. Men om USA inte hade intervenerat 1970, först genom att backa upp Lon Nols militärkupp, sedan genom en markinvasion, och därefter genom massiva bombningar, skulle Kambodja också ha sluppit terroråren under Pol Pot...