Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.
Nu har han skrivit om saken i Expressen.
Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.
Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."
Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.
fredag 23 november 2012
"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"
Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan.
Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.
torsdag 15 november 2012
Bordellhärvan
Har just läst ut Bordellhärvan av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, och Janne Mattsson (Pocketförlaget 2012). Den bygger på Raucher/Mattssons bok från 2004, men är till stora delar omskriven. Den är betydligt bättre skriven, och mer pedagogisk, än versionen från 2004.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.
Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen. Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.
En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.
Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.
En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?
När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.
Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer. Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.
Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.
söndag 28 oktober 2012
När jag var sexliberal
/Något ändrad version av ett inlägg från min huvudblogg 25 aprik 2008. /
Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fanns något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Redan mot slutet av 1970 började denna världsbild att vackla, Och den föll förvånansvärt snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt bidra till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
Jag har faktiskt varit ”sexliberal” själv. Det är länge sedan nu och det varade inte länge. Det var ungefär i tre års tid, mellan 1968 och 1970. När jag var mellan 13 och 15 år.
Jag läste allt jag kom över om sex, inklusive Kinseyrapporten. Jag tittade fascinerat på denna rapports diagram över frekvensen av olika sexuella läggningar. Jag var fascinerad av statistik, det verkade så ”objektivt” och ”vetenskapligt”.
Jag var en militant anhängare av såväl porr som prostitution. Jag läste aldrig grov porr själv, utan nöjde mig med att ibland köpa ”herrtidningar” som FiB/Aktuellt. Deras bilder var verkligen försiktiga, om man jämför med dagens motsvarigheter! Det handlade i princip om bilder av halvnakna kvinnor, utan explicita sexuella inslag.
Men poängen var inte vad jag läste - när jag någon gång fick syn på en ”riktig” porrtidning blev jag äcklad och tittade snabbt bort. Nej, det var principen. Jag var stenhårt för all den pornografi jag själv inte ville titta på.
Jag hade nämligen idén att allt negativt i sexualiteten berodde på att vi levde i ett samhälle med sexuella hämningar och att om allt släpptes fritt skulle avarterna försvinna av sig själv.
Prostitution, då? Fattade jag inte att den var kopplad till kvinnoförtryck? Nej, faktiskt inte. Jag visste att det fanns ett kvinnoförtryck, och jag visste att det fanns prostitution, men jag kopplade inte ihop sakerna.
Min bild av prostitution var under flera år starkt präglad med en intervju med en prostituerad jag läste i en veckotidning 1968. Där berättade hon hur hon hade haft en man med ett deformerat könsorgan som kund. Hon beskrev med stor empati hur synd det var om honom, och hur viktigt det var att det fanns prostituerade, eftersom alla vanliga kvinnor skulle äcklas av hans vanställda organ. Jag tyckte att hennes inställning var fin och människovänlig…
Jag läste som sagt allt jag kom över, men när jag sommaren 1969 läste Ullerstams ”De erotiska minoriteterna” var det första gången jag fylldes av obehag. Inte för hans försvar av porr och prostitution utan för något annat, som var svårt att ta på. Dels hans avvisande av alla psykologiska förklaringar till sexuella avvikelser. Jag hade som en bestämd åsikt att om man fick sexuell lust av att bli slagen måste det bero på trauman i ens barndom, och att det var viktigare att komma åt dessa än att ”leva ut” sina sexuella känslor.
Men för Ullerstam var all psykoanalys ”nypuritanism”, det gällde inta alls att förklara – utan att leva ut.
Men det fanns något annat också. Jag tyckte att det fanns en sliskig sentimentalitet i hans beskrivning av hur synd det var om alla ”minoriteter”. Visst, det var det säkert, men det fanns något i hans tonfall som fick mig at bli misstänksam. Jag retades också lite över att han verkade ogilla kvinnor, eftersom de hade mindre intressanta perversioner.
Men jag fortsatte att vara sexliberal. Jag fortsatte att tro att vägen till den totala friheten var att sexualtabuna krossades. De mer neurotiska sexuella läggningarna som sadism trodde jag var perverterade resultat av att sexualiteten var hämmad. När allt blev öppet, ohämmat skulle dessa försvinna av sig själv, och en harmonisk värld skulle skapas.
Sexuella övergrepp på barn reflekterade jag aldrig över – troligen för att jag inte vågade tänka tanken. Ullerstams avsnitt om ”pedofili” och ”incest” gled jag snabbt förbi, med obehag, utan att reflektera över det. Det var inte lämpligt att tänka på sånt, för mig, just då. Däremot var jag väldigt engagerad mot andra typer av förtryck av barn. Jag var en hård motståndare till aga, och till en auktoritär och moralistisk uppfostran av barn. Att en viss typ av ”sexuell frigjordhet” kunde kombineras med ett än värre förtryck av barn var en tanke jag inte vågade tänka.
Redan mot slutet av 1970 började denna världsbild att vackla, Och den föll förvånansvärt snabbt sönder 1971. Jag blev socialist, kom i kontakt med grupper på den yttersta vänsterkanten. Jag lärde mig om socialt förtryck, om klasser, om kvinnoförtryck.
Det första jag insåg var att jag hade haft helt fel om prostitution. Jag insåg hur absurd min naiva bild av den var, och hur prostitution var kopplad till ojämlikheter både var det gällde klass och kön.
Men snart insåg jag att även porrindustrin var en del av en sexuell exploatering, och att det grundläggande förtrycket i samhället inte var ett förtryck av ”sexualitet” i allmänhet, och att en socialistisk/marxistisk grundsyn var betydligt mer förankrad i verkligheten.
Det fanns rester kvar av sexliberalism i min världsbild, vilket jag kanske återkommer till senare. Men i stort sett försvann den 1971. Den naiva synen 1968-1970 hade nog varit bekväm. Samhället var i grunden på väg till något bättre, och att sexuella tabun föll, och barnuppfostran blev mindre auktoritär, skulle nästan automatiskt bidra till en finare värld. Nu ersattes denna åsikt med åsikter om exploatering, klasser, socialt förtryck och – revolutionens nödvändighet. Mer realistiskt, ja, men också mycket mer obekvämt.
söndag 21 oktober 2012
Hands off Venezuela
Jag har lagt in bloggen Hands off Venezuela i blogglistan här. Anledningen är att kampen i Venezuela, liksom den i Bolivia, som jag ser det är centrala och strategiska avsnitt i kampen mot imperialismen i världen idag.
Av samma anledning, kan man säga, har jag tagit bort länken till "Knegarkampanjens" blogg. Denna blogg tillhör en säregen vänsterströmning i Norrbotten som jag länkat till mest för att jag under 80-talet hade en del kontakt med en del av de som är aktiva i den idag.
Jag har tagit bort den efter att jag upptäckt hur de har en helt och hållet vedervärdig linje om Venezuela. De vägrar att stöda Chavez regering mot den imperaliststödda "oppositionen", jämställer de båda sidorna och ägnar större delen av sina kommentarer till att hetsa mot vänsterregeringen.
Nej, jag är inte mot att man ska få kritisera Chavez, eller så, men en kritik som suddar ut skiljelinjen mellan revolution och reaktion vill jag inte ha på länklistan till denna blogg.
Och nej, jag vill inte heller hindra någon att ta del av eländet, så sök gärna på "Knegarkampanjen" på Google så hittar ni det. Om ni nu vill.
Men av principiella skäl vill jag inte längre ha deras blogg på min blogglista....
Av samma anledning, kan man säga, har jag tagit bort länken till "Knegarkampanjens" blogg. Denna blogg tillhör en säregen vänsterströmning i Norrbotten som jag länkat till mest för att jag under 80-talet hade en del kontakt med en del av de som är aktiva i den idag.
Jag har tagit bort den efter att jag upptäckt hur de har en helt och hållet vedervärdig linje om Venezuela. De vägrar att stöda Chavez regering mot den imperaliststödda "oppositionen", jämställer de båda sidorna och ägnar större delen av sina kommentarer till att hetsa mot vänsterregeringen.
Nej, jag är inte mot att man ska få kritisera Chavez, eller så, men en kritik som suddar ut skiljelinjen mellan revolution och reaktion vill jag inte ha på länklistan till denna blogg.
Och nej, jag vill inte heller hindra någon att ta del av eländet, så sök gärna på "Knegarkampanjen" på Google så hittar ni det. Om ni nu vill.
Men av principiella skäl vill jag inte längre ha deras blogg på min blogglista....
söndag 9 september 2012
Helen Zahavis "Dirty Weekend"
/Från min huvudblogg 13/9 2009/'
Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så redan på lördagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
lördag 8 september 2012
"Den röda vargen" - och 60- och 70-talens maoism
Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
tisdag 4 september 2012
Fortsatta pessimistiska betraktelser
Jag inser att en islamofob kan läsa mitt förra inlägg och sedan triumferande säga: "Ja, just det, vi går mot en värld av fundamentalism och irrationalitet - och det är ... muslimernas fel."
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
De som skulle trott på detta skulle ha varit helt galna.
Nej, det är det inte. Utvecklingen mot en värld där religiöst hat, etniskt hat, och almän irrationalitet växer sker parallellt över hela världen. Det är till stor del resultatet av "vänsterns" kollaps och oförmåga att bli ett alternativ.
"Nyliberalismens" triumftåg - som en form av ekonomisk "rationalitet" för de superrika - har sin motsvarighet i veritabla orgier i irrationellt hat.
Anledningen är till stor del att det knappast finns en mer andefattig "rationalitet" än de superrikas nyliberalism. Då "socialismen" ses som död uppstår istället andra "alternativ". Som inte är några alternativ alls, utan otäcka irrationella komplement till den härskande pseudorationaliteten.
"Marknadsekonomin" har fått sin historiska seger, och några av dess anhängare började på tidigt 90-tal att tala om historiens slut. Sedan kom Bin Ladin - och Anders Breivik.
Men redan innan dess hade ett ideologiskt tomrum skapat den kristna högern i USA. Och vi har idag hindufundamentalism i Indien - och etnisk rensning riktad mot muslimer i Burma.
"Socialismens" fall i Jugoslavien ledde till Ratko Mladic och till Srerbernica....
Vad jag vill säga, på detta osammanhängande sätt, är att 1971 skulle ingen vettig människa någonsin ha kommit på tanken att det var så här världen skulle bli.
Och, ja, det var "galningarna" som fick rätt.
Men sen finns de ju de som tror att lösningen är att med aggressivitet propagera mot religion och "vidskepelse". De går med i Humanisterna och VoF och propagerar för "ateism" och "vetenskap"(eller vetenskapstro). Men det är till syvende og sisdt endast att skapa en ny typ av religionskrig... ("Tack gode icke-gud för att jag är vetenskaplig och rationell och inte som dessa vidskepliga idioter"!)
Och medan de härskands klassernas ambitioner är att berika sig - medan många av de som över hela världen skulle ha kunnat verka för ett rättvist samhälle dras in i irrationella hatkampanjer eller passiviseras - fortsätter växthuseffekten. Venus nästa?
Är 2012 "nutid" - eller medeltid?
Råkade upptäcka ett antal anti-muslimska "kontrajihadistiska" svenska bloggar. Och inser att även om det är en ytterst liten del av befolkningen som delar deras nattsvarta delirium så verkar de bli fler, och mer extrema.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
Nej, jag tänker inte länka till dem, men man behöver inte leta så länge för att hitta sådana.
Jag blir alldeles matt. Här har vi en propaganda som är lika delirisk som exempelvis den nazistiska och antisemitiska men som verkar ha en betydligt större potential att sprida sig.
Jag undrar vilken värld jag befinner mig i.
Mer allmänt.
Eftersom det hände så dramatiska saker för mig första halvåret 1971 är det en stor del av mig som hela tiden ser det tidiga 1971 som "nutid", alldeles oavsett vilket datum som står på dagens tidning.
Och utifrån detta perspektiv ser dagens värld ut som något så oerhört konstigt. Oerhört konstigt.
1971 var "modernt" i jämförelse med 2012. Den politiska debatten handlade om - politik. Och om ekonomi, fördelning, socioekonomiska system.
Det fanns ju folk som var rädda för Sovjet, eller för USA, eller för Kina. Denna rädsla var aldrig HELT irrationell. För vad man än tyckte om begrepp som "USA-imperialismen" eller "den sovjetiska kommunismen" kunde ingen förneka att de motsvarade reellt existerande fenomen i en reellt existerande värld. Vilka man var mest rädda för var också (nästan) helt rationellt - det berodde på vilket ekonomiskt och socialt system man ville ha.
Politiken handlade om denna värld, inte om en annan.
Till och med de mest extrema konspirationteorier man hörde talas om då var ganska realistiska.
Nu är det (exempelvis) "jihad" versus "kontra-jihad". Nu har vi högergrupper som inte talar om att deras fiender får pengar från Moskva, eller Peking, utan om att deras fiender är en del av en muslimsk 1400 år gammal konspiration.
1971 såg de flesta både "ras" och "religion" som I GRUNDEN underordnade begrepp i politiken - den överväldigande majoriteten verkade inse att det ytterst handlar om klasser, ekonomi, sociala villkor.
Idag verkar det som om vi på en del sätt flyttats tusen år tillbaks i tiden.
Nu går vi mer och mer ekonomiskt mot en omänsklig (och "rationell") nyliberalism - men strax under ytan får vi en växande irrationalitet - som tar sig uttryck i exempelvis främlingshat och religionshat.
Medvetenheten om existensen av sexualiserat våld och övergrepp mot kvinnor och barn har i och för sig ökat, och det är oerhört positivt. Men de praktiska resultaten av dessa insikter låter vänta på sig. Och nu har vi dessutom alltmer aggressiva grupper som försöker få oss att tro att orsaken till sexualiserat våld heter "muslimer" och "invandrare" och att det nästan inte finns något sådant bland äkta svenskar!
Och internet sen! På kommentarsfälten under allehanda debattsidor fylkas diverse nattsvarta reaktionärer, som hatar muslimer, hatar feminister, hatar allt vad vänster heter och frivilligt har valt att avstå från att använda den stora hjärnan - de verkar föredra ryggmärgen.
Och de andra - de som verkar ha mindre förstörda hjärnor - ligger oftast väldigt lågt på dessa forum.
Osv. Osv.
I det tidiga 1971 trodde jag att världen skulle gå mot mer jämlikhet, mer rationalitet, mindre religiös fanatism. I riktning mot en demokratisk form av socialism. Fundamentalism, religionskrig, kvinnohat och rashat var rester av det förflutna som gradvis höll på att dö bort.
Det blev tvärtom.
Kan ingen väcka mig och berätta att jag har sovit mycket länge - och att detta som jag ser inte är något annat än en ovanligt långvarig mardröm.
söndag 2 september 2012
"Julian Assange, free speech and rape"
På sidan "Marxist Revival" har man lagt upp en läsvärd artikel som undviker att falla i de fällor många faller i när de försöker att formulera en linje i Assangefallet.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)