/Skrivet 3 oktober 2011/
Den kinesiska byråkratins politik gentemot Tibet måste fördömas. Det är en klassisk stalinistisk politik - som inte har det minsta att göra med leninismens syn på den nationella frågan. Lenin var för minoriteters rätt till självständighet och, om så är nödvändigt, till en egen stat.
Den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjet ledde till att denna politik ersattes med en storrysk chauvinism.
De kinesiska ledarna går i Stalins fotspår. I Kina är det hankinesisk chauvinism som gäller.
I Tibet marginaliseras gradvis den tibetanska befolkningen och förvandlas till en förtryckt minoritet i sitt eget land. Det måste fördömas.
En bisarr aspekt av den kinesiska politiken är de hotelser man riktar mot varje land som tar emot Dalai Lama. Ibland lyckas man med denna skrämselpolitik, ibland misslyckas man. Nu senast verkar man ha lyckats pressa Sydafrika till att vägra Dala Lama inresevisum till Demond Tutus födelsedag.
Man kan säga vad man vill om Dalai Lama, men han är onekligen den mest kände representanten för det tibetanska motståndet mot den kinesiska ockupationen. Att acceptera sådana kinesiska diktat är objektivt sett att ta ställning för den hankinesiska chauvinismen.
Missförstå mig inte, jag anser definitivt att den kinesiska revolutionen var/är ett stort framsteg för Kinas folk. Men det är samtidigt ganska uppenbart att den inhemska tibetanska befolkningen är utsatta för ett rått nationellt förtryck och att den vill ha självständighet eller självstyre.
För en intressant analys av kampen, och situationen i Tibet och en kritik mot den linje som delar av vänstern har i frågan, läs gärna en artikel i International Socialism, "China, Tibet and the left".
lördag 26 maj 2012
fredag 18 maj 2012
Folkrepubliken Kina 60 år
/Skrivet den 1 oktober 2009/
Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.
De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.
Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.
Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.
Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.
För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.
Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?
Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.
Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.
Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.
Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?
Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.
Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.
Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.
Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.
TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!
Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.
De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.
Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.
Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.
Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.
För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.
Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?
Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.
Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.
Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.
Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?
Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.
Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.
Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.
Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.
TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!
måndag 7 maj 2012
John McCain - den "moraliske" krigsförbrytaren
/Skriven den 18 august 2008/
Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.
Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.
För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.
Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.
Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.
De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.
De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.
John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.
Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.
lördag 5 maj 2012
Än en gång till frågan om Lars Vilks Muhammadbilder
/Skrivet 16 september 2007/
För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.
Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.
Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.
Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.
Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.
Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.
Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.
För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.
Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.
Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.
Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.
Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.
Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.
Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.
Mumiens hemlighet
/Denna artikel har publicerats i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.
Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.
Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).
Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.
Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.
Så som sagt, varför denna demonisering?
Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.
Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.
Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.
Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".
Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.
Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.
Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.
Anti-kommunistisk "upplysning"
/Skrivet 13 maj 2007/
Nu när jag har en blogg borde jag väl först av allt kommentera vad som händer idag. Men jag kan inte släppa en artikel på DN/debatt den 9 maj som retade mig till vansinne.
Det var några Anders Hjemdal och Camilla Andersson som hade grundat något som de kallade ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De hade tagit del av en undersökning om vad svenska ungdomar visste och ansåg om denna ”kommunism” och de var SÅ upprörda.
Vad var de nu upprörda över? Jo, bland annat att 40 procent ansåg att ”kommunism” bidragit till ökat välstånd i världen. Tja, de kanske hade hört talas om att medellivslängden på Kuba är den högsta i Latinamerika, och att barnadödligheten är den lägsta . Och att sjukvården och skolan på Kuba har en standard som mer påminner om ett västeuropeiskt land än om Latinamerika. Så har det varit under årtionden...
En annan sak författarna gick i taket för var att 56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
Hmm… Det har funnits mängder av länder som varit blodiga diktaturer trots att de bygger på ”västerländsk marknadsekonomi” , alltifrån Pinochets Chile till Hitlers Tyskland. Så här visar sig ånyo ungdomarna mer ”upplysta” än vårt författarpar.
Men ungdomarnas "okunnighet" blir än mer skrämmande. Författarna refererar från undersökningen det hemska faktum att ’"Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'."
Hu, vad hemskt! Det behövs genast en indoktrineringskampanj som ska tala om för ungdomarna att de rätta associationerna till ordet ”kollektivisering” är ”Gulag” och ”Pol Pot”, och inget annat…
Och när sedan 22 procent av ungdomarna förklarar att de anser att kommunism är ett demokratiskt samhällskick BEHÖVER det ju inte betyda att de inte hört talas om Stalin och Pol Pot utan att de i princip tycker att det är demokratiskt att äga industrier och naturtillgångar gemensamt. Och vill ni höra nåt hemskt – det tycker jag med!
Författarna för sin del likställer de byråkratiska regimerna i det av Sovjet dominerade Östeuropa med den tyska nazismen: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
Hmm… i det ena landet efter det andra i Östeuropa visar opinionsundersökningar att en stor del av befolkningen anser att det var bättre under det byråkratiska styret än det är nu. Hur många procent av befolkningen i exempelvis Norge eller Frankrike skulle, 18 år efter krigsslutet, ha svarat ”ja” på frågan om det var bättre under den tyska ockupationen?
Missförstå mig inte, jag är väl medveten om alla brott stalinismen begått och jag är inte alls för diktaturer. Men det projekt Hjemdal och Andersson föreslår är inte ”upplysning” - det är en indoktrineringskampanj som ska få alla att sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati och mellan kollektivt ägande och diktatur.
Nu när jag har en blogg borde jag väl först av allt kommentera vad som händer idag. Men jag kan inte släppa en artikel på DN/debatt den 9 maj som retade mig till vansinne.
Det var några Anders Hjemdal och Camilla Andersson som hade grundat något som de kallade ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De hade tagit del av en undersökning om vad svenska ungdomar visste och ansåg om denna ”kommunism” och de var SÅ upprörda.
Vad var de nu upprörda över? Jo, bland annat att 40 procent ansåg att ”kommunism” bidragit till ökat välstånd i världen. Tja, de kanske hade hört talas om att medellivslängden på Kuba är den högsta i Latinamerika, och att barnadödligheten är den lägsta . Och att sjukvården och skolan på Kuba har en standard som mer påminner om ett västeuropeiskt land än om Latinamerika. Så har det varit under årtionden...
En annan sak författarna gick i taket för var att 56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
Hmm… Det har funnits mängder av länder som varit blodiga diktaturer trots att de bygger på ”västerländsk marknadsekonomi” , alltifrån Pinochets Chile till Hitlers Tyskland. Så här visar sig ånyo ungdomarna mer ”upplysta” än vårt författarpar.
Men ungdomarnas "okunnighet" blir än mer skrämmande. Författarna refererar från undersökningen det hemska faktum att ’"Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'."
Hu, vad hemskt! Det behövs genast en indoktrineringskampanj som ska tala om för ungdomarna att de rätta associationerna till ordet ”kollektivisering” är ”Gulag” och ”Pol Pot”, och inget annat…
Och när sedan 22 procent av ungdomarna förklarar att de anser att kommunism är ett demokratiskt samhällskick BEHÖVER det ju inte betyda att de inte hört talas om Stalin och Pol Pot utan att de i princip tycker att det är demokratiskt att äga industrier och naturtillgångar gemensamt. Och vill ni höra nåt hemskt – det tycker jag med!
Författarna för sin del likställer de byråkratiska regimerna i det av Sovjet dominerade Östeuropa med den tyska nazismen: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
Hmm… i det ena landet efter det andra i Östeuropa visar opinionsundersökningar att en stor del av befolkningen anser att det var bättre under det byråkratiska styret än det är nu. Hur många procent av befolkningen i exempelvis Norge eller Frankrike skulle, 18 år efter krigsslutet, ha svarat ”ja” på frågan om det var bättre under den tyska ockupationen?
Missförstå mig inte, jag är väl medveten om alla brott stalinismen begått och jag är inte alls för diktaturer. Men det projekt Hjemdal och Andersson föreslår är inte ”upplysning” - det är en indoktrineringskampanj som ska få alla att sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati och mellan kollektivt ägande och diktatur.
fredag 4 maj 2012
Hur talibanerna fick makten
/Nu när USA-trupper ockuperar Afghanistan kan det vara på sin plats att
se hur de talibaner som USA nu bekämpar fick makten förra gången. I
denna artikel jag skrev i Socialisten nr 55, november 2001, visas hur
det var USA som i praktiken byggde upp fundamentalismen i Afghanistan,
och bidrog till att den fick makten./
-------------------------------------------------------------------------
Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.
Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.
I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.
Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.
Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.
Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.
Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.
Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.
När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.
Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.
USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.
Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.
Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.
-------------------------------------------------------------------------
Många har förmodligen någon gång sett en skräckfilm som handlar om den ondskefulle, och/eller galne, vetenskapsmannen som skapar monster i sitt laboratorium. Historien brukar oftast sluta med att skaparen förlorar kontrollen över sina skapelser som slutligen angriper honom.
Jag kommer osökt att tänka på sådana historier när jag läser Ahmed Rashids bok "Talibanerna" (utgiven av Svenska Afghanistankommittén). Den historia han berättar där är tveklöst otäckare än någon skräckfilm. Den är nämligen sann.
I Rashids bok får vi lära oss historien om hur talibanerna skapades. Den typ av fundamentalism som de står för har närmast obefintliga rötter i den afghanska, historiskt sett mycket toleranta, kulturen. De kan däremot förstås utifrån det krig USA förde genom ombud i Afghanistan under tio år mellan 1979 och 1989.
Efter Sovjets invasion 1979 satsade CIA och de pakistanska och saudiska säkerhetstjänsterna enorma summor på att bygga upp fundamentalistiska väpnade styrkor i Afghanistan. Syftet var att slå mot Sovjet och vänsterregeringen i landet.
Fundamentalistiska grupper hade tidigare varit extremt marginella i Afghanistan, men USA valde att satsa på sådana grupper hellre än på mer moderata motståndsgrupper. Många av dessa finansierade även sin verksamhet genom opiumodling och smuggling, en aktivitet också USA/CIA valde att se mellan fingrarna med.
Denna häxbrygd av islamistisk fundamentalism, terrorism och narkotikasmuggling skapade en situation som ytterligare förstörde ett krigshärjat land. Detta spred sig även till grannlandet Pakistan och bidrog till att även det landet destabiliserades.
Når Sovjet drog sig tillbaka 1989 och vänsterregeringen i Kabul störtats 1992 utbröt ett krig mellan de islamistiska fraktionerna om fördelningen av bytet. 1996 stod talibanerna som segrare.
Talibanerna hade uppstått på de fundamentalistiska koranskolorna i Pakistan under tidigt 90-tal och stöddes av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, i sig en skapelse av CIA. När talibanerna blev starkare fick de ett öppet stöd av Benazir Bhuttos västorienterade "progressiva" regim i Pakistan. Även Saudiarabien stödde öppet talibanerna. USA gav också sitt stöd, men mer diskret. De såg talibanerna som en garant för den stabilitet som bland annat var nödvändig för att bygga en pipeline för olja genom landet.
När talibanerna intog Kabul och införde det förmodligen mest konsekvent genomförda statligt organiserade kvinnoförtryck någon regim infört i historisk tid, sa USA:s utrikesdepartements talesman Glyn Davies att de inte hade något att invända mot talibanernas åtgäder för att införa islamisk lagstiftning. Denna lagstiftning förbjöd bland annat kvinnor att lämna sina hem utan sällskap av manliga släktingar, att visa sig utan en slöja som täckte i stort sett hela ansiktet, att behandlas av manliga läkare, och att arbeta i andra yrken än läkaryrket (där de endast fick behandla kvinnor). Flickor och kvinnor förbjöds gå i skolan.
Flera av dessa dekret fick en förödande effekt på livet i Kabul och andra städer. Under vänsterregeringen hade 40 procent av de yrkesarbetande i Kabul, inklusive de flesta lärare, varit kvinnor. Nu slogs både utbildningen och hälsovården sönder. Detta drabbade ett redan fattigt land mycket hårt. Dessutom förlorade många ensamstående kvinnor alla möjligheter att försörja sig.
USA hade inte heller något att invända mot det hänsynslösa nationella förtryck som drabbade många icke-pashtunska folkgrupper (pashtunerna var den etniska grupp som talibanerna byggdes upp av). I själva verket bedrev talibanregimen i många delar av landet en etnisk rensning helt jämförbar med det värsta i kriget i ex-Jugoslavien. USA hade inte heller här några invändningar.
Medan det amerikanska oljebolaget Unocal förhandlade med talibanerna om att bygga pipelines förstärktes gradvis förtrycket i Afghanistan. Från 1997 fick den saudiske dissidenten och mångmiljardären Usama bin Ladin, en man med nära relationer med den pakistanska underrättelsetjänsten, ett allt större inflytande över talibanledningen. Det var framförallt detta som gradvis ledde till att den informella allians som fanns mellan talibanerna och USA bröts sönder. bin Ladin hade i nära samarbete med CIA varit en av ledarna för den USA-dominerade islamistiska alliansen mot Sovjet i Afghanistan men hade nu vänt sig mot sina herrar. I och med attentaten mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 slog USA helt om sin politik mot talibanerna. Vad som sedan hände blev, som bekant, världshistoria.
Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Rashids bok! Den är lättläst och innehåller mycket värdefulla fakta. Den är närmast oumbärlig för den som vill ha en ordentlig bakgrund till den dramatiska och hotfulla utveckling som alla kan följa idag.
torsdag 19 april 2012
Anders Breivik och tempelriddarna
Massmördaren Anders Breivik har på sätt och vis valt en passande förebild - tempelriddarorden. De var nämligen också massmördare.
De var en order av krigarmunkar, som bildades för att delta i korstågen, och var på sätt och vis den medeltida katolska kyrkans motsvarighet till Hitlers SS. De deltog entusiastiskt i slakten av inte "endast" muslimer, utan även av judar och faktiskt också av ortodoxa kristna. De var på en och samma gång disciplinerade, hängivna och nästan ofattbart brutala. De var en kärna i de arméer som under mer än hundra år terroriserade stora delar av Mellanöstern.
När Saladin slutligen drev bort korsfararna, lät han de tillfångatagna soldaterna leva - men inte tempelriddarna. Alla tillfångatagna medlemmar av orden avrättades. De sågs som djävlar, och visades ingen nåd.
Ironiskt nog kom även den katolska kyrkan och den franske kungen i slutändan att betrakta dem som just djävlar. Redan innan de kastats ut från Mellanöstern, började tempelriddarorden att bygga upp ett banksystem, och efter att de slängts ut därifrån växte deras rikedomar, och de ledande tempelriddarna - som formellt sågs som munkar - levde knappast upp till munklöftet om fattigdom...
De kom att ses som en stat i staten, som en obekväm maktfaktor. De krossades slutligen 1307, anklagade för bland annat sataniska riter. Anklagelserna var troligen till större delen uppdiktade - jag har läst igenom dem och man slås över att de var oerhört stereotypa, och de ger ett ganska så overkligt intryck.
Å andra sidan var den idealiserade bilden av tempelriddarna som hängivet idealistiska "kristna" än mer overklig. De må ha varit oskyldiga till de bisarra ritualer som den franske kungen Filip den sköne anklagade dem för, men samtidigt var de ju skyldiga till betydligt värre saker....
På marxist.com från 2003 finns en riktigt bra beskrivning av korstågen och tempelriddarnas roll i dessa. Den kan läsas här.
De var en order av krigarmunkar, som bildades för att delta i korstågen, och var på sätt och vis den medeltida katolska kyrkans motsvarighet till Hitlers SS. De deltog entusiastiskt i slakten av inte "endast" muslimer, utan även av judar och faktiskt också av ortodoxa kristna. De var på en och samma gång disciplinerade, hängivna och nästan ofattbart brutala. De var en kärna i de arméer som under mer än hundra år terroriserade stora delar av Mellanöstern.
När Saladin slutligen drev bort korsfararna, lät han de tillfångatagna soldaterna leva - men inte tempelriddarna. Alla tillfångatagna medlemmar av orden avrättades. De sågs som djävlar, och visades ingen nåd.
Ironiskt nog kom även den katolska kyrkan och den franske kungen i slutändan att betrakta dem som just djävlar. Redan innan de kastats ut från Mellanöstern, började tempelriddarorden att bygga upp ett banksystem, och efter att de slängts ut därifrån växte deras rikedomar, och de ledande tempelriddarna - som formellt sågs som munkar - levde knappast upp till munklöftet om fattigdom...
De kom att ses som en stat i staten, som en obekväm maktfaktor. De krossades slutligen 1307, anklagade för bland annat sataniska riter. Anklagelserna var troligen till större delen uppdiktade - jag har läst igenom dem och man slås över att de var oerhört stereotypa, och de ger ett ganska så overkligt intryck.
Å andra sidan var den idealiserade bilden av tempelriddarna som hängivet idealistiska "kristna" än mer overklig. De må ha varit oskyldiga till de bisarra ritualer som den franske kungen Filip den sköne anklagade dem för, men samtidigt var de ju skyldiga till betydligt värre saker....
På marxist.com från 2003 finns en riktigt bra beskrivning av korstågen och tempelriddarnas roll i dessa. Den kan läsas här.
tisdag 20 mars 2012
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
I en av de mest väsentliga böckerna som getts ut i vår tid, Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, citeras finanskungen Cecil Rhodes, mannen som gav namn till Rhodesia (numera Zimbabwe).
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
Erik Rodenborg
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
Erik Rodenborg
tisdag 13 mars 2012
Grekland
27/2 2012
Det är deprimerande att läsa om planerna på att "rädda" Greklands ekonomi. De går i princip ut på att en ren svältekonomi ska upprättas, att de fattiga ska tvingas sjunka ner i absolut misär, och att Grekland ska få låna ännu mer pengar - så att de sedan ska bli skyldiga ännu mer.
Räddningspaketet är till för att försvara långivarna, bankerna och den europeiska imperialismen - det har ju inget att göra med att hjälpa Grekland. Istället behandlas Grekland med en cynisk imperialistisk arrogans, som liknar den som imperialistiska stater brukar visa mot länder i tredje världen. Och, ja, Greklands ekonomi och samhälle liknar i flera avseenden mer många tredje världen-länder än imperialistiska stater som Tyskland, England - och Sverige.
Det enda sättet Greklands ekonomi skulle kunna "saneras" är ju om Grekland avskrev alla skulder, nationaliserade alla banker (och de allra största företagen) utan ersättning, och började bygga en planerad ekonomi. Men det kräver ett rent massuppror där den härskande eliten störtas.
För att detta inte skulle slås ner efter en kort tid måste ju sedan revolutionen, eller åtminstone revolutionära massrörelser, spridas till andra länder - så att Grekland inte ska stå helt isolerat.
Inget av detta låter ju så sannolikt idag - men några andra alternativ som verkligen skulle "rädda" Greklands ekonomi finns inte.
Men bara en sak till. Länder som behöver lån borde förstås inte låna från institutioner som kräver privatiseringar och nedskärningar som motprestation. De kunde ju kanske låna från Kina istället, som inte brukar kräva den typen av motprestationer.
Det är deprimerande att läsa om planerna på att "rädda" Greklands ekonomi. De går i princip ut på att en ren svältekonomi ska upprättas, att de fattiga ska tvingas sjunka ner i absolut misär, och att Grekland ska få låna ännu mer pengar - så att de sedan ska bli skyldiga ännu mer.
Räddningspaketet är till för att försvara långivarna, bankerna och den europeiska imperialismen - det har ju inget att göra med att hjälpa Grekland. Istället behandlas Grekland med en cynisk imperialistisk arrogans, som liknar den som imperialistiska stater brukar visa mot länder i tredje världen. Och, ja, Greklands ekonomi och samhälle liknar i flera avseenden mer många tredje världen-länder än imperialistiska stater som Tyskland, England - och Sverige.
Det enda sättet Greklands ekonomi skulle kunna "saneras" är ju om Grekland avskrev alla skulder, nationaliserade alla banker (och de allra största företagen) utan ersättning, och började bygga en planerad ekonomi. Men det kräver ett rent massuppror där den härskande eliten störtas.
För att detta inte skulle slås ner efter en kort tid måste ju sedan revolutionen, eller åtminstone revolutionära massrörelser, spridas till andra länder - så att Grekland inte ska stå helt isolerat.
Inget av detta låter ju så sannolikt idag - men några andra alternativ som verkligen skulle "rädda" Greklands ekonomi finns inte.
Men bara en sak till. Länder som behöver lån borde förstås inte låna från institutioner som kräver privatiseringar och nedskärningar som motprestation. De kunde ju kanske låna från Kina istället, som inte brukar kräva den typen av motprestationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)