/18 juli 2007/
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
fredag 10 februari 2012
måndag 6 februari 2012
Varför klarar sig Kina så bra i krisen?
Kapitalismen är i kris men i Kina går det i stort sett bra. Det måste vara förvånande för de som har utgått frän att Kinas ekonomiska framgångar berodde på att det blivit kapitalistiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer.
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
Erik Rodenborg mars 2009
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
Erik Rodenborg mars 2009
onsdag 1 februari 2012
Den "svenska modellen" krossad
/måndag, september 20, 2010/
I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
Erik Rodenborg
I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
Erik Rodenborg
Är Satan en borgare?
/fredag, september 10, 2010/
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Moderaternas orwellianska nyspråk
/onsdag, september 08, 2010/
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Erik Rodenborg
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Erik Rodenborg
Gunnar Walls bok om 11 september
2011-9-13
Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.
Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.
Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.
Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.
Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.
Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.
Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...
Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.
Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.
Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.
Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.
Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.
Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....
Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.
Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.
Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.
Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.
Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.
Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.
Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...
Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.
Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.
Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.
Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.
Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.
Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....
Mordgåtan Olof Palme
2010-10-20
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
Tragedin i Libyen
2011-03-21
Västvärldens ledare vill inte endast få bort Khadaffi - de kommer att försöka slå sönder resterna av den planerade ekonomi, som under 70-talet förvandlade Libyen till en välfärdsstat.
Trots Khadaffis diktatur är Libyen ett land där befolkningens levnadsstandard har varit högre, och jämnare fördelad, än i andra delar av arabvärlden.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
Erik Rodenborg
Västvärldens ledare vill inte endast få bort Khadaffi - de kommer att försöka slå sönder resterna av den planerade ekonomi, som under 70-talet förvandlade Libyen till en välfärdsstat.
Trots Khadaffis diktatur är Libyen ett land där befolkningens levnadsstandard har varit högre, och jämnare fördelad, än i andra delar av arabvärlden.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
Erik Rodenborg
Känd idéhistoriker avfärdar Trotskij
Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han har nyligen skrivit en understreckare om Trotskij i Svenska Dagbladet.
Man kunde tro att en idéhistoriker skulle vara intresserad av idéer. Men så är här inte fallet.
Trotskijs idéer och "trotskismens" idésystem avfärdas faktiskt på detta sätt:
"Men fanns det egentligen någon skillnad mellan trotskism och stalinism? I själva verket är den svår att upptäcka. Den enda verkliga skiljelinjen gäller vem som borde vara Lenins efterträdare och Sovjetunionens diktator."
Att "trotskisterna" ville bygga ett samhälle med sovjetdemokratin som bas, riva ner sociala ojämlikheter, och sprida revolutionen, medan "stalinisterna" slog sönder sovjetdemokratin, skapade ett samhälle med oerhörda privilegier för den styrande byråkratin och ersatte inriktningen att främja revolutionen med en cyniskt manövrerande med olika kapitalistiska stormakter (inklusive med Nazi-Tyskland 1939-41) är tydligen inte viktiga skillnader för Nordin.
Den enda skillnad förutom "vem som borde vara diktator" som Nordin efter lite om och men ändå tycker sig kunna upptäcka är Trotskijs kritik mot tesen om "socialism i ett land" - som Nordin presenterar som en ointressant metafysisk dogmfråga av närmast skolastisk typ. Men det handlade ju där i praktiken om en kritik mot en byråkratkast som upphörde att stöda revolutioner i andra länder för att i fred få bevara sin egen totalitära makt i det egna landet.
Trotskijs både nyanserade och framsynta analys av Sovjetunionens karaktär avfärdas på detta sätt: "Ur Trotskijs synpunkt måste Sovjetstaten vara den bästa staten i världen (eftersom han själv skapat den) och den sämsta staten i världen (eftersom den nu satsade hårt på att förgöra honom)." Mer vulgär beskrivning för man leta efter. Trotskij analyserade motsättningen mellan de landvinningar som fanns kvar efter revolutionen (framförallt möjligheten att planera ekonomin) och den privilegierade byråkratins makt och förtryck. Hans "Den förrådda revolutionen" som kom ut 1936 och som översatts till svenska och är relativt lätt att får tag i., är fortfarande en av de bästa analyserna av Sovjets urartning som finns.
Svante Nordin verkar egentligen inte vara idéhistoriker, utan någon form av amatörpsykolog, som i detta fall försöker ersätta en studie av idéer med vulgärpsykologiska bortförklaringar.
Högervridningen i den akademiska världen går uppenbarligen hand i hand med en rent pinsam intellekuell förflackning.
Erik Rodenborg 17/6 2011
Man kunde tro att en idéhistoriker skulle vara intresserad av idéer. Men så är här inte fallet.
Trotskijs idéer och "trotskismens" idésystem avfärdas faktiskt på detta sätt:
"Men fanns det egentligen någon skillnad mellan trotskism och stalinism? I själva verket är den svår att upptäcka. Den enda verkliga skiljelinjen gäller vem som borde vara Lenins efterträdare och Sovjetunionens diktator."
Att "trotskisterna" ville bygga ett samhälle med sovjetdemokratin som bas, riva ner sociala ojämlikheter, och sprida revolutionen, medan "stalinisterna" slog sönder sovjetdemokratin, skapade ett samhälle med oerhörda privilegier för den styrande byråkratin och ersatte inriktningen att främja revolutionen med en cyniskt manövrerande med olika kapitalistiska stormakter (inklusive med Nazi-Tyskland 1939-41) är tydligen inte viktiga skillnader för Nordin.
Den enda skillnad förutom "vem som borde vara diktator" som Nordin efter lite om och men ändå tycker sig kunna upptäcka är Trotskijs kritik mot tesen om "socialism i ett land" - som Nordin presenterar som en ointressant metafysisk dogmfråga av närmast skolastisk typ. Men det handlade ju där i praktiken om en kritik mot en byråkratkast som upphörde att stöda revolutioner i andra länder för att i fred få bevara sin egen totalitära makt i det egna landet.
Trotskijs både nyanserade och framsynta analys av Sovjetunionens karaktär avfärdas på detta sätt: "Ur Trotskijs synpunkt måste Sovjetstaten vara den bästa staten i världen (eftersom han själv skapat den) och den sämsta staten i världen (eftersom den nu satsade hårt på att förgöra honom)." Mer vulgär beskrivning för man leta efter. Trotskij analyserade motsättningen mellan de landvinningar som fanns kvar efter revolutionen (framförallt möjligheten att planera ekonomin) och den privilegierade byråkratins makt och förtryck. Hans "Den förrådda revolutionen" som kom ut 1936 och som översatts till svenska och är relativt lätt att får tag i., är fortfarande en av de bästa analyserna av Sovjets urartning som finns.
Svante Nordin verkar egentligen inte vara idéhistoriker, utan någon form av amatörpsykolog, som i detta fall försöker ersätta en studie av idéer med vulgärpsykologiska bortförklaringar.
Högervridningen i den akademiska världen går uppenbarligen hand i hand med en rent pinsam intellekuell förflackning.
Erik Rodenborg 17/6 2011
onsdag 18 januari 2012
Dalai Lama säger sig vara till hälften marxist och till hälften buddhist
Dalai Lama har ju ofta använts i antikommunistisk propaganda. Om man läser hans egna uttalanden får man dock ett annat intryck. Alla gånger jag har sett honom diskutera marxismen har han uttalat sig positivt om den.
OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...
I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".
"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….
As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......
The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."
/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./
OK, jag är inte alls naiv. Ett Tibet med Dalai Lama som ledare skulle knappast bli "marxistiskt". Å andra sidan är det en ganska så teoretisk fråga eftersom vi med all säkerhet inte kommer att får se ett Tibet med Dalai Lama som ledare. Åtminstone inte den nuvarande Dalai Lama, mänskligt att döma...
I en intervju med Dalai Lama säger han bland annat nedanstående. Som sagt, jag är inte naiv, men på något sätt tycker jag att det är intressant att han ganska så så klart markerar sig mot de anti-marxister som ser honom sin en symbol för kampen mot "kommunism" och "marxism".
"Of all the modern economic theories, the economic system of Marxism is founded on moral principles, while capitalism is concerned only with gain and profitability. Marxism is concerned with the distribution of wealth on an equal basis and the equitable utilization of the means of production. It is also concerned with the fate of the working classes--that is, the majority--as well as with the fate of those who are underprivileged and in need, and Marxism cares about the victims of minority-imposed exploitation. For those reasons the system appeals to me, and it seems fair….
As for the failure of the Marxist regimes, first of all I do not consider the former USSR, or China, or even Vietnam, to have been true Marxist regimes, for they were far more concerned with their narrow national interests than with the Workers' International; this is why there were conflicts, for example, between China and the USSR, or between China and Vietnam. If those three regimes had truly been based upon Marxist principles, those conflicts would never have occurred......
The failure of the regime in the former Soviet Union was, for me, not the failure of Marxism but the failure of totalitarianism. For this reason I still think of myself as half-Marxist, half-Buddhist."
/Länken till ovanstående citat fick jag först från artikeln "China, Tibet and the left"./
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)