Jag har nyss sett denna dokumentär om Otto Strasser. Den kom alldeles nyligen, och jag såg den med ett visst intresse.
Otto Strasser var i en strikt mening av ordet en mycket osympatisk politisk figur . Men också en mycket intressant sådan.
Ända
sedan jag blev uppmärksammad på hans egenartade öde - troligen 1972,
möjligen så tidigt som 1971 - har han fascinerat mig. Han blev tidigt
medlem i Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) - idag
vanligen kallat för nazistpartiet. Han hamnade snart i en bitter
konflikt med Adolf Hitler och lämnade nazistpartiet 1930. Han hann lämna
det innan han blev utesluten.
När jag först hörde talas om honom
såg jag att han brukade beskrivas som teoretikern inom nazistpartiets
vänsterflygel. Det var nog därför jag blev fascinerad. "Nazistparti" och
"vänsterflygel" var ju två ord som liksom inte riktigt hörde samman.
Men
egentligen var han i motsats till Hitler ganska så trogen till NSDAP:s
tidigaste program , som togs redan 1920. I detta kombinerades en hårdför
tysk nationalism, med inslag av antisemitism, med krav på ingripande
mot, och till och med konfiskering av, storkapitalet.
Vad som
sedan kom att hända var att tonvikten på antisemitism gradvis kom att
öka inom partiet, medan de "socialistiska" idéerna gradvis försvagades.
En milstolpe i denna process var utgivningen av Hitlers "Mein Kampf"
med sina paranoida utfall mot de judar som Hitler tyckte sig se
överallt.
Hitler skrev denna bok under sin fängelsetid,. Den
närmaste perioden efter denna, dominerades partiet av Otto Strasser och
hans bror - Gregor
Strasser. De var båda antisemiter, men deras antisemitism var i motsats
till Hitlers inte byggd på rasteorier, Av döma av Otto Strassers senare
böcker verkade de snarare se judarna som en grupp som på grund av
avsaknaden av ett "riktigt" eget land blev destruktiva motståndare till
det nationella, mer precist det "tyska".
Under bröderna Strassers
ledning blev Julius Streicher - vars antisemitism om möjligt var ännu
mer betonad än Hitlers - utesluten ur partiet, anklagad för
"vulgärantisemitism". När Hitler senare fick kontroll över partiet fick
Streicher på nytt bli medlem.
Denne gav ut en vidrig antisemitisk tidning med namnet "Der Stürmer". Han blev 1946 dömd till döden vid Nürnbergrättegångarna.
Otto Strasser
var mer konsekvent än sin broder, som slutligen kapitulerade för Hitler
- vilket inte hindrade Hitler att sedan låta mörda Gregor - vid de
blodiga utrensningar 30 juni 1934 som brukar kallas "de långa knivarnas
natt".
Då hade Otto Strasser redan lämnat Tyskland. Han fick
sedan fly från land till land. Först kom han till till Österrike, men
tvingades fly därifrån när Tyskland började att hota detta land. Ett tag var han i
Schweiz men åkte sedan till Tjeckoslovakien - men tvangs sticka
därifrån när Tyskland invaderade. . Efter det flydde han
till Frankrike, bara för att tvingas lämna när Tyskland 1940 även
invaderade detta land.
Under hela denna tid levde Strasser under ständiga mordhot. Tyskland ville också ha honom utlämnad.
Efter mycket om och men kom då Strasser
till sist till Kanada 1941 - där han levde till dess han tillåts att
återvända till Tyskland (närmare bestämt Västtyskland) 1955.
Där
försökte han skapa ett "rent" nationalsocialistiskt parti, som
kombinerade en hårdför tysk nationalism med en (vid det här laget ganska
så vag) "antikapitalism".
Strasser har i sin bok "Hitler och
jag" som kom 1941 beskrivit att Hitler i samband med brytningen
skrikande hade anklagat honom för att vara... "marxist". Vilket han
definitivt inte var.
Däremot kan man nog säga att han på något sätt var "antikapitalist". Men den var på många sätt dömd på förhand,
Det
är ju en paradox att kräva antikapitalistiska åtgärder och samtidigt
verka inom ett parti som på alla sätt försökte krossa den enda sociala
kraft som skulle ha kunnat utmana kapitalismen - dvs arbetarrörelsen.
"Strasserismen" var och förblev en (förvisso i grunden reaktionär)
utopi.
Otto Strasser skulle dock kanske ha haft en chans att få
makt i Tyskland om Hitlers (lyckade) försök att krossa SA 30 juni 1934
skulle ha misslyckats. SA organiserade då mer än 3 miljoner man och var
numerärt oerhört mycket starkare än den dåvarande tyska armén som kanske
uppgick till 100.000 man.
Å andra sidan var förstås armén mycket bättre beväpnad.
Om
man nu ska våga sig på en kontrafaktisk historieskrivning kan man ju
fundera på vad som hänt om Hitlers och de många andra ledande
nazisternas plan att mörda de ledande i SA under den 30 juni och dagarna
efteråt (de dödade minst 300) skulle ha läckt ut och SA-ledningen hade
vidtagit åtgärder för att försvara sig. Många ledande nazister
(inklusive Hitler själv) deltog ju i de blodiga raiderna. Då skulle
resultatet kanske ha blivit att istället dessa hade dödats.
Då
skulle det blivit en märklig situation. Förmodligen skulle det genast
utbrutit ett inbördeskrig mellan SA och armén. Om SA hade segrat är
det inte alls uteslutet att den nya SA-styrda regimen skulle ha vädjat
till bröderna Strasser att ingå i den.
Inom SA fanns en stark
motvilja mot överklassen och den nya regimen skulle med all säkerhet
inte fått stöd från de toppar i borgarklassen som hade samarbetat med
Hitler. Det skulle ha skapat en situation med oerhört starka sociala
spänningar.
Troligen skulle regimen fallit ganska snart men om
den inte gjorde det skulle det ändå knappast blivit något världskrig. SA
var bra på att misshandla motståndare på gatorna men det är oerhört
svårt att tänka sig att en SA-armé skulle klara av att erövra andra
länder genom blixtkrig.
Otto Strasser var som sagt en reaktionär
nationalist. Om han hade levt idag skulle han med säkerhet stött någon
av de invandrarfientliga grupperna i Tyskland - eller bildat en egen.
På
något sätt kan man säga att Strassers rykte i viss mån räddades genom
att han blev motståndare till den mest vidriga statschefen under
1900-talet, och kanske i världshistorien. I just det avseendet liknar han
kanske Winston Churchill, en annan reaktionär nationalist och antisemit
som också fick ett bättre rykte än han förtjänade genom att han blev en
av Hitlers huvudfiender.