En länk till en krönika från 2021 om när prominenta SD:are 2017 gullade med Assadregimen.
Nu när denna regim (som aktiva SD:are då talade så gott om) störtats, och islamister - en strömning som inga SDare någonsin talar gott om - har fått makten, säger SD att nu är Syrien tryggt och därför bör alla flyktingar återvända.
SDs kullerbyttor är onekligen märkliga.
Lyssna gärna på denna sång. Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskland.
Som propagandasång är den mycket ovanlig. Den är defensiv. Det finns ingenting av bisarrt skryt. Den tar upp den negativa bild som spreds av DDR i väst, och konstaterar sedan stillsamt att DDR ändå finns kvar.
Det finns egenartade formuleringar som att tyskar bruka göra sin plikt, men inte under det nuvarande ledarskapet. Men sedan förklaras att vi ju ändå finns kvar, och att staten fortfarande fungerar.
När sången sedan beskriver hur det efter ett tag blev bättre i DDR används formuleringar som att soppan inte längre var lika tunn, och smutslagret inte längre var lika djupt. Och sången tillägger att man från väst då skrek att ni har äntligen börjat gå, men ni går fel väg. Och sedan på nytt svaret - att vi ändå finns kvar.
Sången fortsätter med med att nämna att DDR i väst brukar beskrivas inom citationstecken, och tillägger att om vi inte hade fått stöd från bröder och systrar i andra länder hade vi besegrats. Detta syftar uppenbarligen på stödet från Sovjet och andra östländer.
Och sedan igen, som ett mantra: vi finns fortfarande...
Sången fortsätter med att säga att så fort något gått fel i DDR får man från väst veta att det ju var förutsägbart, men om det sedan blir bättre nämner man aldrig detta...
Som propagandasång är den nära
oöverträffad. Den försiktiga ödmjukheten slår nästan knockout på mig.
Och mina ögon fylls av tårar...
Men vad hände sedan? DDR föll, och då vaknade väl alla "östtyskar" upp och gladde sig åt att systemet hade krossats? Nja, nej.
Den som går till ordet Ostalgie, på engelska Wikipedia, kan ta del av ett helt annat scenario.
Det började efter återföreningen snart utvecklas en längtan tillbaks till DDR-tiden - som alltså fick namnet Ostalgi.
Det var egentligen inte så konstigt. Östra Tyskland gick efter återföreningen mycket snabbt från 0 procents arbetslöshet till över 20 procents.
Detta drabbade kvinnor mycket hårdare än män. Omkring 70 procent av de kvinnliga förvärvsarbetarna sades upp efter återföreningen.
Samtidigt slogs stora delar av hälsovården och barnomsorgen sönder, och det gamla idealet om att kvinnornas sfär var hemmet, som i stort sett hade försvunnit under DDR-tiden, fick en massiv renässans.
Det blev inledningen till en nedgång på snart sagt alla plan.
Så sent som 2009 svarade 57 procent av fd östtyskar i en opinionsundersökning att det forna DDR hade fler bra än dåliga sidor...
Och i östra Tyskland blev det snart kommersiellt gångbart att sälja minnessaker från det gamla DDR. Många affärer hade/har speciella hyllor för detta.
Trots att jag aldrig varit i DDR kan jag känna något liknande. DDR var en del av en värld som till stora delar faktiskt var mer hoppfull än den vi har nu. Berlinmurens fall VAR kanske en milsten på vägen mot "historiens slut", som nyliberalen Fukuyama än gång yrade om. Fast inte på det sätt som han avsåg.
Han menade att historiens slut skulle innebära en idyllvärld där marknaden skapar välstånd åt alla.
Men
"historiens slut" riskerar i värsta fall istället att i praktiken
innebära ett fritt fall nedåt för hela mänskligheten. Och sedan ett
evigt mörker.
Ett stånd i en affär i östra Tyskland där man kan köpa minnessaker från DDR och Sovjet
Länkar här till en artikel på World Socialist Web Site (WSWS) .Det är en US-amerikansk sida för en sekteristisk politisk strömning som uppkom på tidigt sextiotal och då kallade sig "Workers League". De har en historia av rent förfärliga ställningstaganden.
Men på senare år har det faktiskt funnits en hel del intressanta artiklar på deras webbsida.
Denna artikel handlar om Trumps förslag till utnämnande av Robert F Kennedys son till hälsominister. Han har samma namn som sin far, som sköts ihjäl den 6 juni 1968, och som i sin tur var bror till John F Kennedy som sköts ihjäl den 22 november 1963.
RFK Jr är bland mycket annat
vaccinskeptiker, motståndare till fluor, kritisk mot att AIDS orsakas av
HIV. Etc. Exakt hur extremt han driver dessa linjer vet jag inte; när
han blivit pressad har han exempelvis sagt att han inte är emot vacciner
i sig.
Rubriken är "Trump selects anti-vaccine conspiracy theorist Robert F. Kennedy Jr. to head Dept. of Health and Human Services"
Några
citat från artikeln: "No other individual could be less qualified or
more inadvisable for this position. It is akin to placing Al Capone at
the head of the Department of Justice"...,
"In other words, the
man ostensibly in charge of preventing pandemics and infectious disease
outbreaks has explicitly stated that he will work on behalf of the
pathogens instead of the public."
Om det verkligen blir riktigt så
illa om han utses går ju inte att svara på - men om man går igenom
större media ser man snart att oron för RFK Jr som hälsominister också
verkar delas av många inom den medicinska världen.
... som trodde att de hade röstat på en "fredspresident" börjar vakna upp. Om detta och andra intressanta saker, så här.
Här kan man ta del av en YouTube-video med en mycket intressant jämförande analys av den tyska nazismens och den US-amerikanska trumpismens sociala bas.
Den inleds med en analys av de sociala grupper som stödde Hitler och NSDAP och fortsätter med en analys av de som idag stöder MAGA.
Som jag ser det är den största skillnaden mellan dessa att trumpismen har lyckats nå ut till stora delar av (speciellt den vita) arbetarklassen, vilket nazisterna aldrig lyckades med. Men trots detta är likheterna större än vad många nog inser.
För trots den skillnad jag nämnde måste man nog ändå se att trumpismens liksom nazismens dominerande sociala bas är den lägre medelklassen, dvs i huvudsak de delar av denna som bygger sin ställning på privat egendom (som småföretagare och bönder).
Att trumpismen lyckats få stora inbrytningar inom den vita arbetarklassen beror i alla fall delvis på att klassmedvetenheten är mycket lägre i USA än den var i Tyskland på tidigt trettiotal. Stora delar av den vita arbetarklassen i USA definierar sig som medelklass , och anser sig ha mer gemensamt med medelklassen än med de delar av arbetarklassen som de anser sig stå över.
En sak som missas i den länkade videons analys är kön. Betydligt fler män än kvinnor stöder Trump, och det gäller även icke vita. Medan mindre än 10 procent av svarta kvinnor stöder Trump, är samma siffror för svarta män över 20 procent.
Överhuvudtaget verkar det finnas större politiska könsskillnader idag än det fanns för antal årtionden sedan. Kvinnor är i stora delar i världen mer vänster än män...
Vilket alltså är en aspekt som videon jag länkar till helt missar.
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de publicerat en både läsvärd och genomarbetad analys av systemet i Kina.
Till min bestörtning håller jag med om dess grundanalys.
Bestörtning - för jag har kraftigt ogillat denna strömning ända sedan jag först stötte på den - sommaren 1972. Till en början dels för att det var en supersekteristisk organisation, vars politiska linje var milt sagt hopplös.
För det andra för att den på ett närmast parasitiskt sätt hade som huvudsysselsättning att "avslöja" andra sekter, som ofta var mindre än de själva.
Från och med början av 1978 utvecklade de dessutom en linje som efter ett tag fick min olust att växa till direkt avsky. De började driva en bisarr form av sexliberalism - som inte så sällan tog sig formen av ett direkt försvar av förövare. Efter att jag sett dem som mest av allt sekteristiska började jag någon gång i tidigt 90-tal se dem som - i brist på ett bättre ord - närmast "sataniska".
Men samtidigt har jag aldrig sett dem som ointelligenta. De har ofta kunnat producera tänkvärda, ibland riktigt skarpsinniga, analyser av politiska skeenden.
Det bör för övrigt också sägas att efter deras ledare James Robertson dog 2019 har de genomgått en tumultartad utveckling. Sekterismen har minskat kraftigt - och sexliberalismen tar sig i alla fall inte riktigt lika ohyggliga uttryck som den gjorde tidigare.
För att återvända till där jag började. Som nästan enda organisation på yttersta vänsterkanten idag ser de inte Kina idag som en kapitalistisk och imperialistisk stat. De argumenterar på ett övertygande och sofistikerat sätt för att den kinesiska staten vare sig är det ena eller det andra.
De kinesiska företag som verkar i länder i tredje världen spelar inte alls samma roll som de västimperialistiska företag brukar göra. Och inom Kina är den kapitalistiska ekonomin klart underordnad staten - på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet i ett land med en avancerad kapitalistisk ekonomi.
Genom de statliga bankerna och de statliga storföretagen har det byråkratiska skikt som styr Kina en klar kontroll över ekonomin. Även den omfattande kapitalistiska sektorn av denna.
Spartacist hävdar att ett
verkligt återupprättande av en kapitalistisk stat skulle leda till
katastrofala konsekvenser i Kina. Och även katastrofala konsekvenser
internationellt. Jag kan bara instämma.
Det bör tilläggas att det just är detta återupprättande som utgör ett av de viktigaste projekten för den Trumpregim som just nu - tragiskt nog - återfått makten i USA. Trumps falska fredsretorik har bland annat som syfte att maskera detta.
Trumpregimen vill krossa det Kina som finns idag - för att återigen göra "the world safe" för USA-imperialismen.
Vilket en del naiva Trumpapologeter som verkar se sig själva som "vänster" inte alls lyckats greppa.
Xi Jinping med Joe Biden november 2022
Medan det som bekant gick dåligt för Demokraterna i USA-valen återvaldes vänsterdemokraten Bernie Sanders till senaten, och slog ut sin republikanske motkandidat. Läs här.
Efter sitt omval har Sanders hårt kritiserat det demokratiska partiet för att det har övergivit arbetarklassen, och även för att det i praktiken har stött Israels brutala krigföring. Läs här.
Bernie Sanders
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten.
Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något analytiskt värde.
Jag tänkte först två saker.
För det första - "US-amerikaner måste vara dumma i huvudet".
För det andra: "Eftersom de idag uppenbarligen inte vill använda sina ögon till att se med kommer de att bli tvungna till att använda dem desto mer i morgon. Till att gråta."
En yngre version av Donald Trump är en person som jag har svårt att tänka mig skulle kunna bli elevrådsordförande på en genomsnittlig skola i ett genomsnittligt land. Han skulle anses som pinsamt okvalificerad.
Men en okvalificerad, hatisk,förvirrad, kvinnoföraktande, paranoid, bottenlöst korkad man får nu bli den som objektivt kommer att få rollen som den som kommer att hjälpa till - till att världen kommer att koka upp. Bokstavligen koka upp.
Inte för att jag tror att lönnmord är en bra politisk kampmetod men i det tillstånd jag befinner mig nu dyker en annan (bokstavligen mordisk) ocensurerad tanke upp
Den 8 november 1939: placerar snickaren Georg Elser en bomb i en ölhall i München där Hitler ska tala, men bomben detonerar först när Hitler har gått.
Om den hade exploderat i rätt tid skulle miljoner människoliv kanske ha sparats.
Tanken fortsätter. Den där besvikna republikanen som försökte döda Trump i somras, men som själv istället blev ihjälskjuten. Det var faktiskt mycket tråkigt att han inte lyckades.
I denna video diskuterar sektexperten Steven Hassan Donald Trump och den rörelse denne leder.
Steven Hassan var en gång medlem i Unification Church, en sekt grundad av koreanen Sun Myung Moon, som ansåg sig vara en världsfrälsare. Dennes sekt förde fram en konservativ, auktoritär och hårt antikommunistisk lära. De brukade efter ett tag ofta kallas "moonies".
Efter att Hassan med hjälp av "avprogrammerare" lyckats lämna sekten började han aktivt föreläsa om destruktiva sekter och arbeta för att hjälpa människor att lämna sådana.
Han blev en profil i det som brukar kallas "antikultrörelsen" och kanske en av dess mest intressanta teoretiker.
Han skrev bland annat boken "Combatting Cult Mind Control", en bok som jag har läst - och som jag uppfattade som läsvärd.
För några år sedan skrev han boken "The Cult of Trump" som jag inte har läst.
I videon analyserar han Donald Trump som en narcissistisk sektledare. Om man använder den termen måste det i så fall medges att Trump lyckats skapa en av de största sekterna någonsin...
Analysen är mer psykologisk och sektsociologisk än politisk. Själv skulle jag vilja säga att rörelsen runt Trump är det närmaste en kvasifascistisk massrörelse som någonsin har funnits i USA.
Själv ser jag två stora faror med en seger för Trump. Dels att USA under hans regim aktivt kommer att sabotera kampen mot den globala uppvärmningen, dels risken för att denna regim kommer att försöka utveckla det politiska systemet i USA i en bonapartistisk riktning.
Jag håller inte med allt Hassan säger, men tycker definitivt att hans analyser är intressanta.
-------------------------------------------------
PS
Pedantisk anmärkning. När Hassan i intervjun i förbigående säger att
Erich Fromm var förintelseöverlevare har han helt fel. Vilket är
anmärkningsvärt för en så kunnig person. Troligen har han blandat ihop
Fromm med Victor Frankl.
Inför det US-amerikanska presidentvalet 2020 lade jag ut denna musikvideo.
Det var alltså Alice Coopers nidvisa från 1972 om en uppenbart korrupt presidentkandidat. Förmodligen associerade de flesta som detta år hörde sången till Richard Nixon.
I musikvideon spelas denne kandidat av just Alice
Copper. Och de korrupta dragen är här karikatyrmässigt framställda på
ett rent infamt sätt.
Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.
De
flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om
allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är
vänster, i någon rimlig mening av ordet.
Jag är (ganska så
passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på
förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde
förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från
1967 som finns på YouTube.
Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.
Jag
skulle kanske kunna hålla med utbrytarna om en del saker men om det
inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att
fundera på att gå med.
Jag har varit med i smågrupper på
vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer
jag inte att börja med igen.
Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.
De
flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om
allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är
vänster, i någon rimlig mening av ordet.
Jag är (ganska så
passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på
förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde
förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från
1967 som finns på YouTube.
Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.
Jag
skulle kanske kunna hålla med utbrytarna om en del saker men om det
inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att
fundera på att gå med.
Jag har varit med i smågrupper på
vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer
jag inte att börja med igen.
Jag har raderat ett inläggg om Israel jag nyligen skrev. Jag anser fortfarande inte att man måste vara antisemit för att man jämför dagens israeliska sionism med nazism, men jag anser ändå inte att det är en meningsfull jämförelse .
Det finns förvisso likheter mellan Israels terror mot palestinier och exempelvis Nazi-Tysklands terror mot polacker och andra slaviska folkgrupper. Däremot inte med Nazi-Tysklands utrotning av judar.
För nazisterna var judarna en
ondskefull grupp, som hotade hela världen. Därför ville de utrota alla
judar i alla länder, inte endast i Tyskland. Det sätter nazismen i en
särställning. Liksom deras industriella sätt att bedriva denna utrotning
Dessutom bedrev nazistpartiet en terror även mot sin egen befolkning. De förbjöd alla tyska politiska partier utom sitt eget, alla tyska fackföreningar, alla tyska oberoende media. Man kunde till och med bli avrättad för att man endast kom med en förflugen negativ kommentar om Hitler.
Där är vi inte i Israel, även om Netanyahu kanske drömmer om sådant på nätterna.
Däremot är Israel idag ändå både skrämmande och otäckt. De kombinerar en utrotningspolitik som liknar den serbchauvinisterna bedrev i Bosnien, med en förkrossande teknisk överlägsenhet som dessa saknade. Var än en fiende till Israel gömmer sig kan Israel komma åt denne, även det handlar om någon som gömmer sig i en en hemlig bunker i ett annat länd, tio meter under marken.
Det ger mig faktiskt mardrömmar.
Jag var en gång medlen i en liten grupp som hette "Tidskriftsföreningen Socialisten" . Den försökte driva en socialistisk linje inom arbetarrörelsen, och uppmanade sina medlemmar att arbeta inom Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Syftet var alltså inte att utropa sig till ett parti, utan att föra fram ett socialistiskt program, där linjen hade ett fokus att verka för att nationalisera storföretagen och bankerna under demokratisk kontroll.
Denna grupp
var en del av ett nätverk som kallades "International Marxist Tendency"
(IMT). Detta hade sina rötter inom trotskismen, och den hade varit en
politisk tendens som hade verkat under årtionden. Och som också drev
linjen att man borde arbeta inom de större arbetarpartierna.
2010 bröt Tidskriftsföreningen Socialisten med IMT, och började sedan mer lösligt samarbeta med andra grupper, som bildade ett mer lösligt internationellt nätverk, som kallades "Socialist Network". I slutet av 2011 gick jag förresten ur Tidskriftsföreningen Socialisten, efter att ha hunnit skriva ett stort antal artiklar i dess under åren alltmer odogmatiska tidning.
International Marxist Tendency fortsatte sitt eget liv, och dess teoretiskt mest drivande organisation verkade i Storbritannien och har de senaste åren arbetat inom labourpartiet, tillsammans med de som stött Jeremy Corbin.
De utvecklade för övrigt en del udda drag; ett av detta
var att de närmast gjorde motstånd mot Big Bang-teorin till en del av
sitt politiska program! Jag har alltid på närmast känslomässiga grunder
ogillat Big Bang-teorin med dess dystra prognoser om ett döende
universum, så det passade mig utmärkt.
När det blev uppenbart att arbetet för att det inte skulle lyckas att få Corbyn som labourledare, hände något mystiskt med IMT. De flippade ut totalt, och började driva en kampanj där de sa att de var de enda sanna kommunisterna och att alla sanna kommunister genast borde gå med i deras, tja - sekt..
I denna artikel får man en både roande och kritisk analys av deras utveckling - eller ska man säga urartning. Det lustiga är att den är utgiven av den engelska sektionen av vad som tidigare kallades "International Spartacist Tendency", och som senare bytte namn till "International Communist League" - som under många år varit en supersekt.
Den
var mest känd för att i sin press ägna huvuddelen av sitt innehåll till
att ettrigt angripa andra sekter, för att "avslöja" dem. Från och med
80-talet blev de efter ett tag också mer och mer (ö)kända för att
försvara... pedofili. (Ja, ni läste rätt).
Men så dog så 2019 deras något kuslige ledare, en viss James Robertson. Och organisationen hamnade i en kris. När de väl tog sig ut ur denna utvecklade de en helt ny linje, och förklarade att de insett att de hade varit en mycket sekteristisk organisation, och att de nu hade lämnat denna period bakom sig.
De har i sin självkritik dock inte berört sitt tidigare försvar av pedofili, men så vitt jag kan se har de efter Robertsons död inte alls publicerat några propedofila artiklar. Men kan ju hoppas att detta avspeglar en djupgående förändring...
Men för den som är intresserad av ämnet kan den artikel som länkas till ovan rekommenderas. En före detta supersekt genomför en träffande analys av en nybliven supersekt...
IMT var riktigt sansade - nu verkar de vilja tävla om att bli Sekternas Sekt. Roande, men ändå tragiskt.
--------------------------------------------------------------------------
PS.
Jag var nog lite för välvillig mot spartacisterna. Som framgår av denna artikel, där de angriper vänsternätverket ISA för att de vidtagit åtgärder för att förhindra övergrepp i sin organisation, har ICL faktiskt kvar en hel del av sina förövarförsvar-reflexer.
Det ena landet efter det andra evakuerar sina medborgare från
Libanon. Men den svenska regeringen svarar iskallt - "vi evakuerar inte
svenska medborgare - för vi har varnat dem för månader sedan".
Underförstått de får skylla sig själva.
Det är samma sak som
tolkarna i Afghanstan. Då var det inte svenska medborgare det handlade
om - men skillnaden mellan Sverige och andra länder var likadan.
Sverige
deltog liksom andra länder i de FN-trupper i Afghanistan som försökte
hålla tillbaks talibanerna.. När FN-insatsen avslutades och det
dessutom var klart att talibanerna höll på att vinna, gav alla andra
länder som deltog i aktionen de afghaner som hade hjälpt dem på plats
som tolkar omedelbart politisk asyl och evakuerade dem.
Men
Sverige vägrade. Och förklarade att de som ville till Sverige skulle få
söka asyl på det traditionella sättet. I ett land som sakta men säkert
höll på att tas över av talibanerna.
Talibanerna såg alla som
hjälpt FN-trupperna som landsförrädare och de är inte kända för en human
politik mot de som de anser vara förrädare....
Jag har för mig
att några få av tolkarna till sist kom til Sverige, men de flesta gjorde
det inte. Vad som hände med de som var kvar när talibanerna tog över
förmäler inte historien.
Jag hoppas att historien har spritts
över världen så att nästa gånger svenska trupper ska strida i andra
länder (vilket jag hoppas inte kommer att ske...) alla de som de vill
rekrytera som tolkar kommer att svara - "aldrig i livet, vi vet hur ni
behandlade tolkarna i Afghanistan".
Den så kallade terroristexperten Magnus Ranstorp fortsätter att hemsöka Svenska Dagbladet med betraktelser över hur nödvändiga och balanserade Israels militära aktioner är, och att civilbefolkningen inte har drabbats mer än nödvändigt.
Hans senaste uppstötning har SvD dessutom placerat på sin ledarsida - därmed visat att de delar uppfattningen att Israels krigföring är både nödvändig och human.
SvD är en skam för svensk press. Och vad jag anser om Ranstorp saknar jag ord för. I alla fall icke åtalbara sådana.
Den första delen av detta program
handlar om Israels kusliga terrorattack i Libanon, som på avstånd fått
personsökare, mobiler, radioapparater, till och med solpaneler, som de
antar används av medlemmar av Hizbollah, att explodera.
Rent tekniskt är det oerhört välplanerat, men det hela lär slå tillbaks på Israel, på ett helt oöverskådligt sätt.
Inledningsvis
fick man bilden av att det skedde genom att helt vanlig apparatur kunde
förmås att hackas så att den exploderade. Dessbättre verkar inte det
vara möjligt - det handlar kanske om att Mossad lyckats infiltrera
företag som levererar material till Hizbollah så att de fått material
med inplanterade sprängämne.
Speciellt har en fabrik i Ungern blivit uppmärksammad. Ungern är ett land som tycks nära allierat med Israel.
En
annan möjlighet som förts fram är att de explosiva substanserna har
placerats i apparaturen på ett senare stadium, exempelvis i hamnar.
Detta är en typ av attack som närmast definitionsmässigt och med nödvändighet slår mot civila.
Att Mossad inte insåg att detta i alla fall på.medellång sikt kommer att slå tillbaka på Israel är märkligt.
Otäckt är det. Definitivt.
Jag har nyss sett denna dokumentär om Otto Strasser. Den kom alldeles nyligen, och jag såg den med ett visst intresse.
Otto Strasser var i en strikt mening av ordet en mycket osympatisk politisk figur . Men också en mycket intressant sådan.
Ända sedan jag blev uppmärksammad på hans egenartade öde - troligen 1972, möjligen så tidigt som 1971 - har han fascinerat mig. Han blev tidigt medlem i Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet (NSDAP) - idag vanligen kallat för nazistpartiet. Han hamnade snart i en bitter konflikt med Adolf Hitler och lämnade nazistpartiet 1930. Han hann lämna det innan han blev utesluten.
När jag först hörde talas om honom såg jag att han brukade beskrivas som teoretikern inom nazistpartiets vänsterflygel. Det var nog därför jag blev fascinerad. "Nazistparti" och "vänsterflygel" var ju två ord som liksom inte riktigt hörde samman.
Men egentligen var han i motsats till Hitler ganska så trogen till NSDAP:s tidigaste program , som togs redan 1920. I detta kombinerades en hårdför tysk nationalism, med inslag av antisemitism, med krav på ingripande mot, och till och med konfiskering av, storkapitalet.
Vad som sedan kom att hända var att tonvikten på antisemitism gradvis kom att öka inom partiet, medan de "socialistiska" idéerna gradvis försvagades. En milstolpe i denna process var utgivningen av Hitlers "Mein Kampf" med sina paranoida utfall mot de judar som Hitler tyckte sig se överallt.
Hitler skrev denna bok under sin fängelsetid,. Den närmaste perioden efter denna, dominerades partiet av Otto Strasser och hans bror - Gregor Strasser. De var båda antisemiter, men deras antisemitism var i motsats till Hitlers inte byggd på rasteorier, Av döma av Otto Strassers senare böcker verkade de snarare se judarna som en grupp som på grund av avsaknaden av ett "riktigt" eget land blev destruktiva motståndare till det nationella, mer precist det "tyska".
Under bröderna Strassers ledning blev Julius Streicher - vars antisemitism om möjligt var ännu mer betonad än Hitlers - utesluten ur partiet, anklagad för "vulgärantisemitism". När Hitler senare fick kontroll över partiet fick Streicher på nytt bli medlem.
Denne gav ut en vidrig antisemitisk tidning med namnet "Der Stürmer". Han blev 1946 dömd till döden vid Nürnbergrättegångarna.
Otto Strasser var mer konsekvent än sin broder, som slutligen kapitulerade för Hitler - vilket inte hindrade Hitler att sedan låta mörda Gregor - vid de blodiga utrensningar 30 juni 1934 som brukar kallas "de långa knivarnas natt".
Då hade Otto Strasser redan lämnat Tyskland. Han fick sedan fly från land till land. Först kom han till till Österrike, men tvingades fly därifrån när Tyskland började att hota detta land. Ett tag var han i Schweiz men åkte sedan till Tjeckoslovakien - men tvangs sticka därifrån när Tyskland invaderade. . Efter det flydde han till Frankrike, bara för att tvingas lämna när Tyskland 1940 även invaderade detta land.
Under hela denna tid levde Strasser under ständiga mordhot. Tyskland ville också ha honom utlämnad.
Efter mycket om och men kom då Strasser till sist till Kanada 1941 - där han levde till dess han tillåts att återvända till Tyskland (närmare bestämt Västtyskland) 1955.
Där försökte han skapa ett "rent" nationalsocialistiskt parti, som kombinerade en hårdför tysk nationalism med en (vid det här laget ganska så vag) "antikapitalism".
Strasser har i sin bok "Hitler och jag" som kom 1941 beskrivit att Hitler i samband med brytningen skrikande hade anklagat honom för att vara... "marxist". Vilket han definitivt inte var.
Däremot kan man nog säga att han på något sätt var "antikapitalist". Men den var på många sätt dömd på förhand,
Det är ju en paradox att kräva antikapitalistiska åtgärder och samtidigt verka inom ett parti som på alla sätt försökte krossa den enda sociala kraft som skulle ha kunnat utmana kapitalismen - dvs arbetarrörelsen. "Strasserismen" var och förblev en (förvisso i grunden reaktionär) utopi.
Otto Strasser skulle dock kanske ha haft en chans att få makt i Tyskland om Hitlers (lyckade) försök att krossa SA 30 juni 1934 skulle ha misslyckats. SA organiserade då mer än 3 miljoner man och var numerärt oerhört mycket starkare än den dåvarande tyska armén som kanske uppgick till 100.000 man.
Å andra sidan var förstås armén mycket bättre beväpnad.
Om man nu ska våga sig på en kontrafaktisk historieskrivning kan man ju fundera på vad som hänt om Hitlers och de många andra ledande nazisternas plan att mörda de ledande i SA under den 30 juni och dagarna efteråt (de dödade minst 300) skulle ha läckt ut och SA-ledningen hade vidtagit åtgärder för att försvara sig. Många ledande nazister (inklusive Hitler själv) deltog ju i de blodiga raiderna. Då skulle resultatet kanske ha blivit att istället dessa hade dödats.
Då
skulle det blivit en märklig situation. Förmodligen skulle det genast
utbrutit ett inbördeskrig mellan SA och armén. Om SA hade segrat är
det inte alls uteslutet att den nya SA-styrda regimen skulle ha vädjat
till bröderna Strasser att ingå i den.
Inom SA fanns en stark motvilja mot överklassen och den nya regimen skulle med all säkerhet inte fått stöd från de toppar i borgarklassen som hade samarbetat med Hitler. Det skulle ha skapat en situation med oerhört starka sociala spänningar.
Troligen skulle regimen fallit ganska snart men om den inte gjorde det skulle det ändå knappast blivit något världskrig. SA var bra på att misshandla motståndare på gatorna men det är oerhört svårt att tänka sig att en SA-armé skulle klara av att erövra andra länder genom blixtkrig.
Otto Strasser var som sagt en reaktionär
nationalist. Om han hade levt idag skulle han med säkerhet stött någon
av de invandrarfientliga grupperna i Tyskland - eller bildat en egen.
På
något sätt kan man säga att Strassers rykte i viss mån räddades genom
att han blev motståndare till den mest vidriga statschefen under
1900-talet, och kanske i världshistorien. I just det avseendet liknar han
kanske Winston Churchill, en annan reaktionär nationalist och antisemit
som också fick ett bättre rykte än han förtjänade genom att han blev en
av Hitlers huvudfiender.
QAnon är förvisso bisarra, men en del av deras påståenden avspeglar något verkligt.
I dagens SvD finns en artikel av Teresa Küchler som nämnde QAnon i formuleringar som är vanligt förekommande i svensk press. Inte nog med att de har fel, de är nästan definitionsmässigt så bindgalna att varenda kommatecken man hör från dem måste avfärdas - automatiskt.
Det är en inställning som diskuteras i denna ovanligt intressanta artikel i Flamman från 19 september 2020. .
Där kommenteras bland annat en intervju som CNN gjorde med en kvinnlig QAnon-anhängare:
"Meningsutbytet
återberättas med illa dolt förakt... Jo Rae Perkins blir ännu ett
kapitel i de amerikanska liberala mediernas krönika om det nya samhälle
som framträder efter att Donald Trump tagit makten.
Jo Rae
Perkins råkar förstås ha fel i sak, både vad gäller ansiktsmasker och,
troligen*, satanistiska pedofilnätverk. Men vad CNN anklagar henne för är
inte att ha fel utan att vara galen: att befinna sig på fel sida av
sanningen så som den beskrivits av samma etablissemang."
Jo Rae Perkins intervjuades av CNN för att hon kandiderade till senaten. Hon kom för övrigt inte in.
QAnons påståenden om "satanistiska pedofilnätverk" på hög nivå i det US-amerikanska samhället var en del av deras åsiktsprofil. Påståendet att Donald Trump hade en hemlig mission att bekämpa dessa var en annan.
Det sistnämnda finns inte ens skymten av belägg för. Det bygger i stort sett på - ingenting. Och de avslöjanden som finns om Trumps nära relationer med Jeffrey Epstein talar förstås i högsta grad emot det. Försiktigt uttryckt.
Men för att återgå till Jeffrey Epstein. Han ägde en ö som många kända från den US-amerikanska eliten regelbundet besökte. Där våldtogs flickor i lägre tonåren - regelbundet.
Listan på vilka som brukade besöka denna våldtäktsö är som en "Vem är vem"-lista över prominenta personer i USA. Och, ja, Trump fanns på denna lista - men så fanns Bill Clinton.
Där kan man hitta mycket - bland annat två världsberömda kosmologer som hjälpt till att utveckla Big Bang-teorin...
I den nämnda SvD-artikeln nämns Epstein i förbigående och likaså i förbigående sägs att han begick självmord. Men det finns nästan lika många frågetecken kring detta självmord som det en gång fanns runt "självmorden" av ledande medlemmar i Rote Armée Fraktion i Västtyskland i oktober 1977.
Epstein bevakades dygnet runt; det var maximal säkerhet runt honom. Och det var ett faktum att han mycket väl skulle kunna dra upp framstående personer i USA, som vistats på hans ö, under en kommande rättegång. På ett sätt som skulle ha varit förödande för dem.
Epstein-affären är ett problem för många US-amerikanska myter. Och det är egentligen isbergets topp.
Under många år, i alla fall sedan 80-talet, har det funnits många som berättat om sexuella och sadistiska övergrepp mot barn i USA, som dragit in högt uppsatta personer i vad de berättat. Det skulle ju kunna (och brukar ofta) avfärdas som lögner, eller "falska minnen",
Men en närmare studie visar att sådana avfärdanden ofta är problematiska. Ett exempel är det s.k. Franklinfallet
där den utredare som skulle lägga fram bevis dog under mystiska
omständigheter dagen innan han skulle presentera sin rapport. Där sedan
FBI konfiskerade och hemligstämplade hela hans material. Och där en
flicka som berättade att hon utsatts för övergrepp, som barn, tystades
genom att dömas till nära 20 års fängelse ... för "förtal".
Jag återkommer till henne. Hon frigavs i förtid pga gott uppförande i fängelset och är idag aktiv för att stötta och arbeta för de som utsattes av Jeffrey Epstein.
Det ligger förvisso hundar begravda i många (mer eller mindre nedtystade) US-amerikanska sexualbrottsfall.
Det är detta som riskerar att förklaras bort genom hänvisningar till QAnon. QAnon var galna, de talade om nätverk av förövare på hög nivå - alltså måste alla som talar om något liknande också vara galna...
Vilket skulle bevisas... Det är bara det att det inte på något sätt är bevisat.
*
Lägg märke till den försiktiga formuleringen, "troligen".... Jag kan
på något sätt glädja mig åt att avvisandet här inte är komplett...
En vanlig symbol för QAnon
Jag brukar normalt sett inte uppskatta det som Lena Andersson skriver i
Svenska Dagbladet. Men i dagens ledare - som är den andra i en serie -
tar hon upp en tydligen ovanligt absurd bok - Erik J. Olssons och
Catharina Grönqvist Olssons "Den mjuka staten".
Den hävdar i
princip att staten har blivit alltför mjuk (de menar uppenbarligen
snarare mjäkig) - och det beror på att kvinnor fått alltför stor makt.
Det har skapats en "feminin kultur" som lett till en alltför "mjuk"
linje när det ex.vis gäller invandring, familjepolitik och kriminalitet.
Detta beror alltså på att kvinnor har fått för mycket makt.
Vissa länder i Europa är dock tydligen bättre än Sverige. Lena Andersson citerar från boken:
”Inom
EU är det främst Polen, Slovakien, Tyskland, Ungern och Österrike som
har en utpräglat maskulin kultur. … Bland dessa har särskilt Ungern
utmärkt sig för ett maskulint förhållningssätt, inte minst i
invandringsfrågan men även i fråga om familjepolitiken.”
Lena Andersson kommenterar:
"Denna ”kulturskillnad”, menar författarna, är vad som har föranlett den svenska skepsisen mot landet."
Om
kvinnor hade haft mindre makt i Sverige hade tydligen - enligt
författarna till boken - Orbans regim varit betydligt populärare i
vårt land... Kanske inte helt uteslutet, men det säger i så fall något ganska obehagligt om män som grupp.
Men det finns ett annat påstått problem som enligt författarna orsakats av kvinnomakt. Det är den så kallade cancelleringen.
Lena Andersson skriver:
"Ett
allvarligt påstående i boken är att senare års intellektuella gissel,
cancellering av oönskade åsikter och personer, beror på feminiseringen.
Utfrysning stämmer nämligen med kvinnlighetens naturliga metoder för
hantering av avvikare, liksom med dess konsensusmässiga, utjämnande,
snällt undfallande men därför också lönnaggressiva sätt att umgås."
Cancellering av oönskade personer är alltså något som är grundade i den kvinnliga naturen.
Och då kommer den direkt mördande replik av Andersson som fick mig att lägga ut detta inlägg.
"Varför
kalla en företeelse feminin som har utövats med större konsekvens och
precision av hårda herrar som Josef Stalin och Joseph McCarthy, av den
inte alltför kvinnodominerade inkvisitionen, av alla despotier som
någonsin existerat?"
Därmed har hon nog sagt det som behövs för att göra författarna svarslösa. Om de har något i huvudet.
Som
jag inledningsvis sa, brukar jag sällan hålla med Lena Andersson. Men
det hon säger i detta sista citat är så träffande, att jag kände att jag
helt enkelt måste lägga ut det.
...mellan Donald Trump och sexualförbrytaren Jeffrey Epstein kan man se och höra om i denna video.
Själv blev jag inte det minsta förvånad - och jag visste ju redan att Trump hade besökt Epsteins ö, och att Epstein hade besökt Trump.
Men de som på största allvar trodde på påståendena från QAnon att Trump hade som syfte att krossa pedofilnätverk på hög nivå i det US-amerikanska samhället - torde väl fått en chock...
(Hoppa gärna över det långa reklaminslaget mellan 6.14 och 7.44!)
Donald Trump gör allt för att sabotera fossilfri energi. Och främja energi från fossila bränslen. Inklusive genom att ständigt upprepa rena lögner.
Detta är endast ett exempel.
Det är kanske det allra viktigaste skälet till att en seger för honom i november skulle vara en katastrof.
I alla fall i en religiös-politisk mening...
Här
kan man se en dokumentär om framgångsteologen Paula White, som Donald
Trump utsett till sin "andliga rådgivare". Jag har för övrigt tidigare
lagt ut korta videor om henne, men det här är en längre dokumentär.
Att denna "andliga rådgivare" är framgångsteolog är förstås ingen tillfällighet. Som framgår i dokumentären var Trump tidigare anhängare till en annan framgångsteolog, Norman Vincent Peale, känd för uttrycket "positive thinking".
Peale var framgångsteolog långt innan ordet allmänt började användas. När Trump utfrågades om religion talade han ofta om hur mycket han beundrade Peale.
Peale dog 1993, men ganska snart tog Trump istället upp kontakten med White.
Paula White är ju lika lite som Trump själv någon moralisk förebild, vilket förstås framgår i dokumentären. Ett av hennes stående teman som "pastor" är att insistera att om man inte donerar tillräckligt mycket pengar till hennes kyrka får man varken frälsning och materiellt välstånd.
Detta har också möjliggjort för henne att skaffa en överdådig lyxvilla, ett privat jetplan och genomgå ett antal plastiska skönhetsoperationer. Bland annat.
Kaka söker maka, heter det ju.
Själv har jag alltid sett framgångsteologin som en egenartad form av "kristen" satanism...
Hur hårda motsättningarna inför USA-valet i år än kan vara är de inte lika hårda som motsättningarna var inför det val i Spanien 1936 som föregick Francos kupp och det följande inbördeskriget.
...fler och fler videor som försöker bevisa att Donald Trump är Anti-Krist. Denna YouTube-kanal
innehåller hundratals videor på detta tema. På samma sätt finns det
oerhört många videor som hävdar att Trunp är helig, och sänd av Gud.
Årets val i USA måste vara det kanske märkligaste presidentvalet i
USA:s historia.
Det är inte endast Trumpsidan som använder Bibeln i det US-amerikanska presidentvalet,
Det går lätt att hitta videor som drar paralleller mellan Donald Trump och den Anti-Krist som Bibeln varnar för.
Detta är en ganska så skickligt gjord video på detta tema.
På den ofrivilliga grannbloggen "Ashtar Command Book Blog" hittade jag denna länk.
Ashtar Command Book Bloog har ofta intressanta länkar, men har ofta, eller oftast, åsikter som jag absolut inte delar....
I den länk som den nyligen delade kan vi se en US-amerikansk kristen fundamentalist som upprörs över hur många kristna Trumpanhängare på största allvar jämför sin favoritpolitiker med Jesus och ibland till och med verkar sätta Donald Trump högre än Jesus.
Bibelcitat tolkas som om de egentligen handlar om Trump. En del anses till och med handla om det misslyckade mordförsöket på Trump...
Trump beskrivs som den av Gud utvalde frälsaren.
Det är en av flera orsaker som gör mig på gränsen till skräckslagen inför perspektivet av en Trumpseger. En presidentkandidat som av stora entusiastiska anhängarskaror ses som Guds utvalde, och som åtminstone implicit ser dennes fiender som representanter för Satan, är förstås problematisk.
I synnerhet som han själv aldrig öppet distanserar sig från dessa tolkningar,. Och i synnerhet om han skulle vinna i november.
Kamala Harris säger sig vara principiell motståndare till dödsstraff.
Vilket i så fall är den förste presidentkandidaten någonsin föt något av
de två största partierna i USA.
Hon är alltså den första presidentkandidat i USA som har en chans att bli vald som offentligt säger sig vara emot dödsstraff.
Det
hade varit otänkbart tidigare, eftersom den allmänna opinionen i USA
brukar vara så mycket för dödsstraff att en kandidat som var emot det
inte hade en chans att bli vald.
Det går att säga mycket om Kamala Harris, men detta är ändå glädjande.
Det finns en form av naiv inställning till USA:s presidentval.
Men vem som än vinner är det storkapitalet i USA som styr. Både kandidaterna
kommer att försöka försvara USAs. imperialistiska intressen, även om de
kommer att göra det på olika sätt.
Att jag sedan hoppas att Donald Trump inte vinner beror inte på något sätt att jag tycker att motkandidaten är bra.
Jag
hoppas att Trump inte vinner, huvudsakligen pga hans inställning till
den globala uppvärmningen - dvs att han öppet struntar i den och tycker
att man ska satsa på olja och kol så mycket man bara kan.
Den globala uppvärmningen ser jag som världens viktigaste fråga, alla kategorier.
Men
sedan är det också så att Trumps strategi att bli vän med Ryssland för
att isolera och bekämpa Kina, öppnar oroväckande perspektiv..
Vad
gäller Trumps bonapartistiska ambitioner ger de anledning till oro. En
av de saker han nyligen ska ha sagt är att om han vinner detta val
kommer han att sträva att vinna också nästa - vilket är i strid med
konstitutionen.
Dessutom för han - liksom Ronald Reagan på sin tid - en linje för än mer privatiseringar i det redan sönderprivatiserade USA.
En annan sak är att han också har en social bas i den patriarkala kristna högern....
Vad
gäller Kamala Harris är väl det enda skälet till att vilja se just
henne vinna, förutom att stoppa Trump, att det faktiskt vore lite kul
om USA fick en svart kvinna som president.
USA är ett förfallet,
korrumperat land, med en svag arbetarrörelse, och där storkapitalets
oinskränkta makt utmanas än mindre än i exempelvis Europa.
Styrkeförhållandena mellan borgarklassen och arbetarrörelsen är ännu
värre än de är i Europa.
Det kommer definitivt att förbli ett
förfärligt land även om Kamala Harris vinner. Men trots det hoppas jag
ändå att hon besegrar Trump.
Och, dessutom, uppriktigt sagt, uppfattar jag henne inte som lika personligt obehaglig som Joe Biden.
Vilket i och för sig inte säger så mycket.
Kamala Harris
/Från min huvudblogg 15/7 2024/
Jag jämför, väl att märka, inte Trump med Hitler, men däremot tror jag
att den - milt sagt! -mycket bristfälliga borgerliga demokratin i USA
kan vara hotad vid en Trumpseger.
Det finns risker för en utveckling mot en bonapartistisk diktatur - det finns för övrigt även risker för inbördeskrig.
Så
även om jag inte jämför Trump med Hitler som politisk figur vill jag
ändå nu göra en jämförelse som anknyter till Hitler och nazismen. Om
det blir en Trumpseger och sedan en alltmer bonapartistisk regim kommer
kanske mordförsöket mot Trump igår i framtiden kunna jämföras med
riksdagshusbranden i Tyskland 1933.
Som något som som banade vägen för en diktatur. Och användes som en förevändning för att skapa en sådan.
Den ansvariga för riksdagshusbranden 1933, Marius van der Lubbe, (med nedböjt huvud) inför rätta i Berlin samma år.
Det skulle endast kunna finnas ett skäl till att jag skulle hoppas på
en valseger för Donald Trump. Och det vore om QAnon hade haft rätt i
att Trump har en hemlig mission att bekämpa förövarnätverk i den
US-amerikanska samhällspyramidens topp.
Att sådana finns är jag
nämligen helt säker på. Det finns det enorma mängder belägg för. Det
mest utåt synliga är väl trafiken till Jeffrey Epsteins våldtäktsö,
där barn regelbundet våldtogs.
Dit for medlemmar i den US-amerikanska eliten i skytteltrafik, Inklusive, anmärkningsvärt nog, Donald Trump.
Och det är bara isbergets topp.
Men
det finns inte skymten av belägg för att Trump någonsin har haft en
mission att rädda barn. Och av de filmer som finns från ön verkar Trump
varit lika lyrisk som de andra makthavarna över var som pågick på
denna ö.
Från QAnon-håll fick jag tidigt påståenden om att
domarna för sexuella övergrepp mot barn mångdubblades efter att Trump
fick makten. Men när jag kollade upp det visade det sig inte stämma
alls.
Trump vare sig stödde eller förnekade QAnons påståenden.
Det är ganska självklart. Vilket han än skulle ha gjort skulle han ha
förlorat röster.
Och hans målsättning var att vinna röster, för att få makt. Inte att försvara utsatta barn.
Rörelsen runt Donald Trump är en mobilisering av några av de mest arkaiskt reaktionära patriarkala elementen i USA.
Den kristna höger som utgör en av Trumprörelsens stöttepelare består till stor del (troligen till majoriteten) av grupper som definitivt hävdar att kvinnor absolut inte får vara ledare (som ex.vis pastorer och präster) i kristna församlingar.
Detta är en uppfattning som otäckt nog även delas av många högerkristna kvinnor.
På denna sida kan man läsa lite om detta fenomen.För några dagar sedan hyllade Svenska Dagbladet Ronald Reagan som en av de största presidenterna i USA:s historia. Anledningen var, förstås. att Reagan var den president som lyckades krossa Sovjetunionen.
Att han spelade en viktig roll för Sovjets undergång ligger det något i, även om jag i motsats till SvD inte ser det som något positivt. Visserligen hade USA under många år medvetet försökt rusta ihjäl Sovjetunionen, men Reagan var den president som mest intensivt arbetade för detta.
Redan i sin valkampanj 1980 gick han hårt ut och lovade att militär upprustning för att besegra Sovjet skulle vara huvudprioriteringen i hans utrikespolitik. Han uttryckte det som att USA skulle bli så starkt att Sovjet aldrig skulle våga angripa USA.
Det var ren retorik. Reagan visste mycket väl om att Sovjet inte hade några sådana planer. Sovjet hade under årtionden fört en mycket defensiv utrikespolitik, och sovjetledarna var mycket väl medvetna om att ett kärnvapenkrig skulle innebära en förintelse för det egna landet.
USA hade haft ett militärt övertag under årtionden. Reagans syfte var att inte att hindra Sovjet att angripa, utan att hindra Sovjet att försvara sig.
Så fort Reagan kom till makten startade han en upprustning på missilområdet. Syftet var tvåfalt. Dels att ge USA förstaslagskapacitet.
En rad projekt - det mest kända blev de så kallade "Star wars" - skapades för att ge USA en förmåga att slå ut alla de sovjetiska kärnvapenbärande missilerna i ett första slag. Så att Sovjet skulle inse att de inte hade en chans att försvara sig vid en storkonflikt.
Men det yttersta syftet var inte detta. Inte ens Reagan ville ha ett kärnvapenkrig. Hotet om USA:s förstaslagskapacitet handlade i grunden om att tvinga Sovjet att rusta upp i så hög grad att deras ekonomi skulle kollapsa.
Och ja, flera ledande USA-strateger har efteråt beskrivit att strategin just gick ut på detta
Den sovjetiska ekonomin var svagare än USA:s. USA:s ekonomi byggde på en massiv utplundring av stora delar av världen, USA-ägda multinationella företag fanns i nästan hela världen.
Sovjet hade inga multinationella företag av den typen, och det fanns inga områden som Sovjet på samma sätt kunde exploatera.
Någon kan invända genom att hänvisa till Östeuropa. Men det stämmer inte. Östeuropa var dominerat, och politiskt förtryckt, av Sovjet, men ekonomiskt exploaterat var det inte. Många av länderna i Östeuropa hade i själva verket en levnadsstandard som var högre än Sovjets. Och de som inte hade det hade i alla fall för det mesta en ekonomi som var jämförbar.
Att USA exploaterade ex.vis Latinamerika avspeglades definitivt i den låga levnadsstandarden på denna kontinent. Medan USA exploaterade sina satelliter tvingades Sovjet av politiska skäl i själva verket att subventionera många av sina.
Strategin att rusta ihjäl Sovjet lyckades. För att sovjetledningen skulle kunna behålla ett i alla fall passivt stöd hos sovjetbefolkningen krävdes en någorlunda hög levnadsstandard. Men ju mer Sovjet rustades sönder ju svårare blev det att upprätthålla en sådan.
Det finns många - såväl från höger som från vänster - som menat att Sovjetsystemet var så ruttet att det i alla fall skulle falla sönder av sina inneboende motsättningar. Jag kan mycket väl förstå logiken i resonemanget - Sovjet var inte precis ett idealland - men jag håller ändå inte med.
Utan det intensiva ekonomiska trycket skulle Sovjet ha haft ett annat läge. Inre krafter skulle ha kunnat utmana det byråkratiska styret, och förändra det till något bättre. Det var det sista USA ville.
USA ville får Sovjet på knä. För att sedan slå ut det största hindret mot USA:s världsdominans. Och göra världen, inte "safe for democracy" som hade varit USA:s officiella motto sedan Woodrow Wilsons dagar. Utan snarare göra den "safe for capitalism"...
Men var det inte bra att Sovjet föll? Det hade ju ändå ett förtryckande styre.
Nej, det var faktiskt en katastrof som krossade den främsta statliga motkraften mot inte endast USA:s världsdominans utan även den internationella kapitalismens, och imperialismens, dominans. Sovjet hade ändå varit en motkraft mot ohämmad global exploatering. Många stater i tredje världen som försökte föra en självständig politik hade stor nytta av Sovjets existens.
Nu har USA utnämnt Kina som nästa land som måste krossas. Kinas ekonomi har växt, och kan nu faktiskt utgöra en motvikt mot USA. För att göra världen säker för både USA och de andra kapitalistiska imperialistiska staterna måste Kina krossas ekonomiskt.
Jag är ingen vän till Kinas ledning, deras inrikespolitik, eller deras agerande mot exempelvis Tibet, Taiwan eller Vietnam. Men i det nya kalla kriget mellan USA och Kina står jag faktiskt på Kinas sida.
Ronald Reagan - arbetade för att krossa Sovjetunionen
Om Donald Trump vinner presidentvalet i höst är det sannerligen inte hans egen förtjänst. Att ledningen för Demokraterna än en gång har nominerat en person som under många år gradvis blivit mer och mer senil är ett politiskt mysterium.
Jag har inte sett den senaste debatten mellan Biden och Trump men den verkar ha varit en ren katastrof för Biden.
CNN skriver på sim webbsida stt utländska diplomater reagerade med skräck när de såg debatten.
Systemet i USA är i en uppenbar kris. Vilket avspeglas i att av de två främsta kandidaterna till höstens val är den ene gravt senil, och den andre gravt narcissistisk.
Joe Biden svär presidenteden 2021.
I februari 1956 höll Nikita Chrusjtjov ett tal inför en sluten del av det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress. Trots att det alltså var ett "hemligt" tal läckte stora delar av det ut ganska så snart.
Det handlade om Josef Stalin. För första gången fick man från en sovjetisk toppledares mun veta vad många faktiskt visste tidigare. Stalin hade genomfört massavrättningar av fredliga oppositionella. Och till och med av personer som inte ens var oppositionella.
I många av dessa fall hade bekännelser framtvingats genom tortyr. Det hade inletts i mitten av trettiotalet och hade fortsatt ändå in i fyrtio- och femtiotalen. Det senaste fallet var några läkare som hade anklagats för att ha förgiftat ledande partimedlemmar, och planerat att förgifta ännu fler.
I det sistnämnda fallet slapp de anklagade att avrättas. För rättsprocessen hade inletts så sent som i januari 1953, och innan den lett till en rättegång hann Stalin dö, i mars 1953. En månad efter Stalins död frigavs läkarna och det förklarades att de hade tvingats att bekänna med hjälp av "metoder som var i strid med den socialistiska legaliteten" - en omskrivning av att de hade torterats.
Dessutom tog talet upp att Stalin medvetet hade skapat en personkult av sig själv, en personkult där han ju som alla redan visste hade beskrivits som "folkens fader" "mänsklighetens ljus" etc etc.
Dessutom fick man veta att
Stalin inte alls hade varit en stor strateg under "det stora
fosterländska kriget" mot Nazi-Tyskland 1941-45. Dessutom hade han inte
ens insett att det skulle komma, trots att planerna på ett sådant redan
hade beskrivits i Hitlers Mein Kampf.
Chrusjtjovs tal var alltså "hemligt", men det blev ju snart en närmast officiell hemlighet. Sovjetledningen dementerade aldrig de ryktan som hade börjat spridas.
Så i april 1956 kom nästa steg. I alla de länder där Sovjet hade ambassader och där det fanns kommunistpartier kallades ledare för dessa upp till ambassaderna. Och fick höra en uppläsning av talet. Några av dessa har sedan berättat att det var den kanske värsta händelsen i deras liv.
Den man som officiellt hade hyllats som ett övermänskligt och kärleksfullt geni hade varit en blodig tyrann, en fåfäng narcissist, och en usel strateg. Allt enligt den nu högste ledaren i Sovjet. Man förstår att hängivna stalinister över hela världen blev bestörta.
Till råga på allt publicerade CIA en översättning av talet juni 1956. Från Sovjetunionen kom inga dementier. Man förnekade inte alls att översättningen var riktig.
Men det var ju samtidigt uppenbart att hur avslöjande Chrusjtjovs tal än var, missade det en hel del. Hur kunde verkligen den högste ledaren i ett land som sade sig bygga socialismen kunna agera på detta sätt? I denna artikel från 1956 tog den polske marxisten Isaac Deutcher upp dessa frågor.
Deutcher hade varit medlem i det polska kommunistpartiet, och uteslöts 1932 eftersom han kritiserade detta parti för att, i likhet med det tyska kommunistpartiet, och Stalin, underskatta faran för den framväxande nazismen. Deutcher hade anklagats för att vara panikspridare, som överdrev det nazistiska hotet. Sju år senare invaderades Polen av nazityska trupper.
Deutcher tog alltså nu upp frågan om vad det var för grundläggande fel i ett samhälle som kunde ha en sådan tyrann som högste ledare, Men han visade också på att när Chrusjtjov mer precist skulle konkretisera de massavrättningar som skett, valde han några få partitrogna som närmast avrättats av "misstag" - som alltså inte ens var oppositionella. Utrensningarnas fokus hade dock varit verkliga oppositionsgrupper, som trotskister, zinovjeviter och buchariniter.. Eftersom Chrusjtjov inte rent politiskt ville rehabilitera just dessa, gled han förbi ex.vis Moskvarättegångarna 1936-38.
Men trots detta var det ett viktigt och betydelsefullt tal. Vilket Deutcher också inser, och understryker.
Nu har det kommit en ganska märklig video med Chrusjtjovs tal. Det är AI-konstruerat, på ett intressant sätt. För det har en ganska så trogen version av Chrusjtjovs röst, följer strikt innehållet i hans tal, men låter honom tala på engelska. Jag har läst en översättning av talet för några årtionden sedan, så det var ju inget nytt. Men att få höra den av en engelsktalande Chrusjtjov var lite fascinerande.
Det kan höras här. Lyssna gärna.
Isaac Deutcher
Jag förtidsröstar aldrig, så jag har inte röstat ännu. Men den 9 juni kommer jag att rösta på Vänsterpartiet.
Polariseringen i USA har nått nivåer som liknar de som fanns under
Vietnamkriget. Ett av exemplen på detta är alla nidvisor som man kan
hitta om Donald Trump och Joe Biden.
Det går säkert att hitta
hundratals, men jag har inte letat så intensivt.Det måste också förstås
sägas att både Trump och Biden är ovanligt lätta att parodiera.
Elaka sånger om presidenter i USA har ju funnits tidigare, exempelvis Tom Paxtons "Lyndon Johnson told the nation" från 1965, men det antal som numera kan hittas på YouTube överträffar nog allt som fanns tidigare.
Delvis
beror det väl på att man genom internet nu kan få nidvisor spridda på
ett sätt som tidigare inte var möjligt, men delvis beror det på att
polariseringen i USA alltså nått nivåer som är jämförbara med, och
konstigt nog kanske till och med överträffar, de som fanns under
Vietnamkriget.
Här en nidvisa om Trump från 2024.
Den som vill hitta dito om Biden kan gå till YouTube och söka på orden Biden och songs; de som vill hitta fler om Trump kan ju söka på YouTube på orden Trump och songs.
Att tro att det bästa sättet att bekämpa Israels utrotningskrig mot palestinierna är att stöda Hamas är ett fatalt misstag. En av de organisationer son fallit i denna fälla är den brittiska organisationen Socialist Workers Party (SWP), som entusiastiskt hyllade Hamas oktoberattack. I denna artikel kan vi ta del av en genomtänkt kritik från vänster av SWP:s linje.
De är hämtad från webbsidan från en annan brittisk vänstergrupp - Socialist Party. Det är en organisation som en gång kallades "Militant Tendency" och som för inte så länge sedan var systerorganisation till den svenska gruppen Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv.
Det är den inte längre nu, efter en splittring i den internationella organisation som de båda grupperna ingick i.
Jag har inga som helst åsikter om den splittringen, men Socialist Partys kritik mot SWPs linje är som sagt genomtänkt och tankeväckande.
I själva verket ledde Hamas terrorattack till ett fruktansvärt bakslag för palestinierna - såväl i Gaza som på Västbanken.
Att tro att "fiendens fiende är min vän" är att tankefel som ofta leder till katastrofala ställningstaganden.
Hamas är en organisation som inte alls förespråkar ett demokratiskt sekulärt Palestina. Det är en religiös högerorganisation som vill upprätta en auktoritär teokratisk stat - med en kapitalistisk ekonomi. Denna grundlinje kombineras med en terroristisk taktik.
Denna linje har gett den sionistiska högern i Israel en förevändning att starta en fruktansvärd utrotningskampanj mot palestinierna i Gaza, såväl som en ökad terror mot palestinierna på Västbanken.
Hamas är alltså ingen lösning - de är definitivt en del av problemet.
/Denna text av Trotskij lägger jag ut som ett historiskt dokument. Från Marxist Internet Archive, Jag har rättat en uppenbar felskrivning./
Written in exile in Turkey, June 10, 1933.
Translated from Russian and from German.
Appeared in several versions in various journals, first being The Modern Thinker, October 1933.
Last two paragraphs added as postscript November 2, 1933.
Naive minds think that the office of kingship lodges in the king himself, in his ermine cloak and his crown, in his flesh and bones. As a matter of fact, the office of kingship is an interrelation between people. The king is king only because the interests and prejudices of millions of people are refracted through his person. When the flood of development sweeps away these interrelations, then the king appears to be only a washed-out man with a flabby lower lip. He who was once called Alfonso XIII could discourse upon this from fresh impressions.
The leader by will of the people differs from the leader by will of God in that the former is compelled to clear the road for himself or, at any rate, to assist the conjuncture of events in discovering him. Nevertheless, the leader is always a relation between people, the individual supply to meet the collective demand. The controversy over Hitler’s personality becomes the sharper the more the secret of his success is sought in himself. In the meantime, another political figure would be difficult to find that is in the same measure the focus of anonymous historic forces. Not every exasperated petty bourgeois could have become Hitler, but a particle of Hitler is lodged in every exasperated petty bourgeois.
The rapid growth of German capitalism prior to the First World War by no means signified a simple destruction of the middle classes. Although it ruined some layers of the petty bourgeoisie it created others anew: around the factories, artisans and shopkeepers; within the factories, technicians and executives. But while preserving themselves and even growing numerically – the old and the new petty bourgeoisie compose a little less than one-half of the German nation – the middle classes have lost the last shadow of independence. They live on the periphery of large-scale industry and the banking system, and they live off the crumbs from the table of the monopolies and cartels, and off the spiritual alms of their theorists and professional politicians.
The defeat in 1918 raised a wall in the path of German imperialism. External dynamics changed to internal. The war passed over into revolution. Social Democracy, which aided the Hohenzollerns in bringing the war to its tragic conclusion, did not permit the proletariat to bring the revolution to its conclusion. The Weimar democracy spent fourteen years finding interminable excuses for its own existence. The Communist Party called the workers to a new revolution but proved incapable of leading it. The German proletariat passed through the rise and collapse of war, revolution, parliamentarism, and pseudo-Bolshevism. At the time when the old parties of the bourgeoisie had drained themselves to the dregs, the dynamic power of the working class also found itself sapped.
The postwar chaos hit the artisans, the peddlers, and the civil employees no less cruelly than the workers. The economic crisis in agriculture was ruining the peasantry. The decay of the middle strata did not mean that they were made into proletarians, inasmuch as the proletariat itself was casting out a gigantic army of chronically unemployed. The pauperization of the petty bourgeoisie, barely covered by ties and socks of artificial silk, eroded all official creeds and first of all the doctrine of democratic parliamentarism.
The multiplicity of parties, the icy fever of elections, the interminable changes of ministries aggravated the social crisis by creating a kaleidoscope of barren political combinations. In the atmosphere brought to white heat by war, defeat, reparations, inflation, occupation of the Ruhr, crisis, need, and despair, the petty bourgeoisie rose up against all the old parties that had bamboozled i.e. The sharp grievances of small proprietors never out of bankruptcy, of their university sons without posts and clients, of their daughters without dowries and suitors, demanded order and an iron hand.
The banner of National Socialism was raised by upstarts from the lower and middle commanding ranks of the old army. Decorated with medals for distinguished service, commissioned and noncommissioned officers could not believe that their heroism and sufferings for the Fatherland had not only come to naught, but also gave them no special claims to gratitude. Hence their hatred of the revolution and the proletariat. At the same time, they did not want to reconcile themselves to being sent by the bankers, industrialists, and ministers back to the modest posts of bookkeepers, engineers, postal clerks, and schoolteachers. Hence their “socialism.” At the Yser and under Verdun they had learned to risk themselves and others, and to speak the language of command, which powerfully overawed the petty bourgeois behind the lines. Thus these people became leaders.
At the start of his political career, Hitler stood out only because of his big temperament a voice much louder than others, and an intellectual mediocrity much more self-assured. He did not bring into the movement any ready-made program, if one disregards the insulted soldier’s thirst for vengeance. Hitler began with grievances and complaints about the Versailles terms, the high cost of living, the lack of respect for a meritorious non-commissioned officer, and the plots of bankers and journalists of the Mosaic persuasion. There were in the country plenty of ruined and drowning people with scars and fresh bruises. They all wanted to thump with their fists on the table. This Hitler could do better than others. True, he knew not how to cure the evil. But his harangues resounded, now like commands and now like prayers addressed to inexorable fate. Doomed classes, like those fatally ill, never tire of making variations on their plaints nor of listening to consolations. Hitler’s speeches were all attuned to this pitch. Sentimental formlessness, absence of disciplined thought ignorance along with gaudy erudition – all these minuses turned into pluses. They supplied him with the possibility of uniting all types of dissatisfaction in the beggar’s bowl of National Socialism, and of leading the mass in the direction in which it pushed him. In the mind of the agitator was preserved, from among his early improvisations, whatever had met with approbation. His political thoughts were the fruits of oratorical acoustics. That is how the selection of slogans went on. That is how the program was consolidated. That is how the “leader” took shape out of the raw material.
Mussolini from the very beginning reacted more consciously to social materials than Hitler, to whom the police mysticism of a Metternich [3] is much closer than the political algebra of Machiavelli. Mussolini is mentally bolder and more cynical. It may be said that the Roman atheist only utilizes religion as he does the police and the courts, while his Berlin colleague really believes in the infallibility of the Church of Rome. During the time when the future Italian dictator considered Marx as “our common immortal teacher,” he defended not unskillfully the theory which sees in the life of contemporary society first of all the reciprocal action of two classes, the bourgeoisie and the proletariat. True, Mussolini wrote in 1914, there lie between them very numerous intermediate layers which seemingly form “a joining web of the human collective”; but “during periods of crisis, the intermediate classes gravitate, depending upon their interests and ideas, to one or the other of the basic classes.” A very important generalization! Just as scientific medicine equips one with the possibility not only of curing the sick but of sending the healthy to meet their forefathers by the shortest route, so the scientific analysis of class relations, predestined by its creator for the mobilization of the proletariat, enabled Mussolini, after he had jumped into the opposing camp, to mobilize the middle classes against the proletariat. Hitler accomplished the same feat in translating the methodology of fascism into the language of German mysticism.
The bonfires which burn the impious literature of Marxism light up brilliantly the class nature of National Socialism. While the Nazis acted as a party and not as a state power, they did not quite find an approach to the working class. On the other side, the big bourgeoisie, even those who supported Hitler with money, did not consider his party theirs. The national “renaissance” leaned wholly upon the middle classes, the most backward part of the nation, the heavy ballast of history. Political art consisted in fusing the petty bourgeoisie into oneness through its common hostility to the proletariat What must be done in order to improve things? First of all, throttle those who are underneath. Impotent before big capital, the petty bourgeoisie hopes in the future to regain its social dignity through the ruin of the workers.
The Nazis call their overturn by the usurped title of revolution. As a matter of fact, in Germany as well as in Italy, fascism leaves the social system untouched. Taken by itself, Hitler’s overturn has no right even to the name counter-revolution. But it cannot be viewed as an isolated event; it is the conclusion of a cycle of shocks which began in Germany in 1918. The November Revolution, which gave the power to the workers’ and peasants’ soviets, was proletarian in its fundamental tendencies. But the party that stood at the head of the proletariat returned the power to the bourgeoisie. In this sense the Social Democracy opened the era of counter-revolution before the revolution could bring its work to completion. However, so long as the bourgeoisie depended upon the Social Democracy, and consequently upon the workers, the regime retained elements of compromise. All the same, the international and the internal situation of German capitalism left no more room for concessions. As Social Democracy saved the bourgeoisie from the proletarian revolution, fascism came in its turn to liberate the bourgeoisie from the Social Democracy. Hitler’s coup is only the final link in the chain of counterrevolutionary shifts.
The petty bourgeois is hostile to the idea of development, for development goes immutably against him; progress has brought him nothing except irredeemable debts. National Socialism rejects not only Marxism but Darwinism. The Nazis curse materialism because the victories of technology over nature have signified the triumph of large capital over small. The leaders of the movement are liquidating “intellectualism” because they themselves possess second- and third-rate intellects, and above all because their historic role does not permit them to pursue a single thought to its conclusion. The petty bourgeois needs a higher authority, which stands above matter and above history, and which is safeguarded from competition, inflation, crisis, and the auction block. To evolution, materialist thought, and rationalism – of the twentieth, nineteenth, and eighteenth centuries – is counterposed in his mind national idealism as the source of heroic inspiration. Hitler’s nation is the mythological shadow of the petty bourgeoisie itself, a pathetic delirium of a thousand-year Reich.
In order to raise it above history, the nation is given the support of the race. History is viewed as the emanation of the race. The qualities of the race are construed without relation to changing social conditions. Rejecting “economic thought” as base, National Socialism descends a stage lower: from economic materialism it appeals to zoologic materialism.
The theory of race, specially created, it seems, for some pretentious self-educated individual seeking a universal key to all the secrets of life, appears particularly melancholy in the light of the history of ideas. In order to create the religion of pure German blood, Hitler was obliged to borrow at second hand the ideas of racism from a Frenchman, Count Gobineau [4], a diplomat and a literary dilettante. Hitler found the political methodology ready-made in Italy, where Mussolini had borrowed largely from the Marxist theory of the class struggle. Marxism itself is the fruit of union among German philosophy, French history, and British economics. To investigate retrospectively the genealogy of ideas, even those most reactionary and muddleheaded, is to leave not a trace of racism standing.
The immense poverty of National Socialist philosophy did not, of course, hinder the academic sciences from entering Hitler’s wake with all sails unfurled, once his victory was sufficiently plain. For the majority of the professorial rabble, the years of the Weimar regime were periods of riot and alarm. Historians, economists, jurists, and philosophers were lost in guesswork as to which of the contending criteria of truth was right that is, which of the camps would turn out in the end the master of the situation. The fascist dictatorship eliminates the doubts of the Fausts and the vacillations of the Hamlets of the university rostrums. Coming out of the twilight of parliamentary relativity, knowledge once again enters into the kingdom of absolutes. Einstein has been obliged to pitch his tent outside the boundaries of Germany.
On the plane of politics, racism is a vapid and bombastic variety of chauvinism in alliance with phrenology. As the ruined nobility sought solace in the gentility of its blood, so the pauperized petty bourgeoisie befuddles itself with fairy tales concerning the special superiorities of its race. Worthy of attention is the fact that the leaders of National Socialism are not native Germans but interlopers from Austria, like Hitler himself, from the former Baltic provinces of the Czar’s empire, like Rosenberg; and from colonial countries, like Hess, who is Hitler’s present alternate for the party leadership. [5] A barbarous din of nationalisms on the frontiers of civilization was required in order to instill into its “leaders” those ideas which later found response in the hearts of the most barbarous classes in Germany.
Personality and class – liberalism and Marxism – are evil. The nation – is good. But at the threshold of private property this philosophy is turned inside out. Salvation lies only in personal private property. The idea of national property is the spawn of Bolshevism. Deifying the nation, the petty bourgeois does not want to give it anything. On the contrary, he expects the nation to endow him with property and to safeguard him from the worker and the process-server. Unfortunately, the Third Reich will bestow nothing upon the petty bourgeois except new taxes.
In the sphere of modern economy, international in its ties and anonymous in its methods, the principle of race seems unearthed from a medieval graveyard. The Nazis set out with concessions beforehand; the purity of race, which must be certified in the kingdom of the spirit by a passport must be demonstrated in the sphere of economy chiefly by efficiency. Under contemporary conditions this means competitive capacity. Through the back door, racism returns to economic liberalism, freed from political liberties.
Nationalism in economy comes down in practice to impotent though savage outbursts of anti-Semitism. The Nazis abstract the usurious or banking capital from the modern economic system because it is of the spirit of evil; and, as is well known, it is precisely in this sphere that the Jewish bourgeoisie occupies an important position. Bowing down before capitalism as a whole, the petty bourgeois declares war against the evil spirit of gain in the guise of the Polish Jew in a long-skirted caftan and usually without a cent in his pocket. The pogrom becomes the supreme evidence of racial superiority.
The program with which National Socialism came to power reminds one very much – alas – of a Jewish department store in an obscure province. What won’t you find here – cheap in price and in quality still lower! Recollections of the “happy” days of free competition, and hazy evocations of the stability of class society; hopes for the regeneration of the colonial empire, and dreams of a shut-in economy; phrases about a return from Roman law back to the Germanic, and pleas for an American moratorium; an envious hostility to inequality in the person of a proprietor in an automobile, and animal fear of equality in the person of a worker in a cap and without a collar; the frenzy of nationalism, and the fear of world creditors ... all the refuse of international political thought has gone to fill up the spiritual treasury of the new Germanic Messianism.
Fascism has opened up the depths of society for politics. Today, not only in peasant homes but also in city skyscrapers, there lives alongside of the twentieth century the tenth or the thirteenth. A hundred million people use electricity and still believe in the magic power of signs and exorcisms. The Pope of Rome broadcasts over the radio about the miraculous transformation of water into wine. Movie stars go to mediums. Aviators who pilot miraculous mechanisms created by man’s genius wear amulets on their sweaters. What inexhaustible reserves they possess of darkness, ignorance, and savagery! Despair has raised them to their feet fascism has given them a banner. Everything that should have been eliminated from the national organism in the form of cultural excrement in the course of the normal development of society has now come gushing out from the throat; capitalist society is puking up the undigested barbarism. Such is the physiology of National Socialism.
German fascism, like Italian fascism, raised itself to power on the backs of the petty bourgeoisie, which it turned into a battering ram against the organizations of the working class and the institutions of democracy. But fascism in power is least of all the rule of the petty bourgeoisie. On the contrary, it is the most ruthless dictatorship of monopoly capital. Mussolini is right: the middle classes are incapable of independent policies. During periods of great crisis they are called upon to reduce to absurdity the policies of one of the two basic classes. Fascism succeeded in putting them at the service of capital Such slogans as state control of trusts and the elimination of unearned income were thrown overboard immediately upon the assumption of power. Instead, the particularism of German “lands” leaning upon the peculiarities of the petty bourgeoisie gave way to capitalist-police centralism. Every success of the internal and foreign policies of National Socialism will inevitably mean the further crushing of small capital by large.
The program of petty-bourgeois illusions is not discarded; it is simply torn away from reality, and dissolved in ritualistic acts. The unification of all classes reduces itself to semisymbolic compulsory labor and to the confiscation of the labor holiday of May Day for the “benefit of the people.” The preservation of the Gothic script as opposed to the Latin is a symbolic revenge for the yoke of the world market The dependence upon the international bankers, Jews among their number, is not eased an iota, wherefore it is forbidden to slaughter animals according to the Talmudic ritual. If the road to hell is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.
Reducing the program of petty-bourgeois illusions to a naked
bureaucratic masquerade, National Socialism raises itself over the
nation as the worst form of imperialism. Absolutely vain are hopes that
Hitler’s government will fail today or tomorrow, a victim of its
internal inconsistency. The Nazis required the program in order to
assume power; but power serves Hitler not at all for the purpose of
fuming the program. His tasks are assigned him by monopoly capital. The
compulsory concentration of all forces and resources of the people in
the interests of imperialism – the true historic mission of the fascist
dictatorship – means preparation for war; and this task, in its turn,
brooks no internal resistance and leads to a further mechanical
concentration of power. Fascism cannot be reformed or retired from
service. It can only be overthrown. The political orbit of the regime
leans upon the alternative, war or revolution.
P.S.: The first anniversary of the Nazi dictatorship is approaching. All the tendencies of the regime have had time to take on a clear and distinct character. The “socialist” revolution pictured by the petty-bourgeois masses as a necessary supplement to the national revolution is officially liquidated and condemned. The brotherhood of classes found its culmination in the fact that on a day especially appointed by the government the haves renounced the hors d’oeuvre and dessert in favor of the have-nots. The struggle against unemployment is reduced to the cutting of semi-starvation doles in two. The rest is the task of uniformed statistics. “Planned” autarky is simply a new stage of economic disintegration.
The more impotent the police regime of the Nazi is in the field of national economy, the more it is forced to transfer its efforts to the field of foreign policy. This corresponds fully to the inner dynamics of German capitalism, aggressive through and through. The sudden turn of the Nazi leaders to peaceful declarations could deceive only utter simpletons. What other method remains at Hitler’s disposal to transfer the responsibility for internal distresses to external enemies and to accumulate under the press of the dictatorship the explosive force of nationalism? This part of the program, outlined openly even prior to the Nazis” assumption of power, is now being fulfilled with iron logic before the eyes of the world. The date of the new European catastrophe will be determined by the time necessary for the arming of Germany. It is not a question of months, but neither is it a question of decades. It will be but a few years before Europe is again plunged into a war, unless Hitler is forestalled in time by the inner forces of Germany.
Leo Trotskij talar i Danmark 1932.
