/Om den kända u-båtsaffären 1981. Från "Jakobinen", december 1981. Min principiella syn på Sovjets spionage mot Sverige.... Jag tycker fortfarande att jag i stort hade rätt då. Men idag finns ju inte Sovjetunionen, så frågorna ställs helt annorlunda nu... /
Det stora Sovjet har sänt en u-båt som kränkt det lilla, alliansfria Sveriges gränser. Ett klassiskt exempel på den svage mot den starke, David mot Goliat. Eller?
Sverige är litet, javisst – men har inte den svenska armén mäktigare vänner bakom ryggen? Några fakta.
Först ett citat av Sveriges försvarsminister, Torsten Gustafsson.
”Även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi ju vad vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin. Utan USA skulle demokratierna slukas.” (Värnpliktsnytt nr. 9/81)
1973 avslöjade Folket i Bild/ Kulturfront IB, en hemlig svensk spionorganisation. Det visade sig att IB, i nära samarbete med NATO, spionerat på östblocket, arabstaterna och Nordvietnam.
Tidningen Pax (5/81) har publicerat uppgifter som visar att Sverige deltar i NATO:s radiospionage mot Sovjet.
1952 sköts ett Catalinaplan ned över sovjetiskt territorium. Sverige förnekade upprört att det skulle röra sig om spioneri. Nyligen har USA släppt officiella dokument som visar att det var ett i Sverige stationerat amerikanskt spionplan som blev nedskjutet.
Alltså; Sverige är (trots alla officiella deklarationer) en del av västkapitalismens militärallians och deltar i spionsamarbetet mot Östblocket. Östblocket spionerar naturligtvis på västalliansen, inklusive Sverige!
En del tycks bli oerhört upprörda över detta faktum. Varför?
Erik Rodenborg
fredag 17 februari 2012
lördag 11 februari 2012
Gotfred Appel återbesökt
Jag kan inte riktigt slita mig från Gotfred Appel. Jag läste ju "Blekingegadeligen" för ett tag sen, och kom på så sätt att tänka på denne danske oortodoxe maoist, som jag väl inte har funderat på de senaste årtiondena.
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
PS. På webbsidan Antiimperialisme & snylterstat finns en hel del intressant information om saken.
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
PS. På webbsidan Antiimperialisme & snylterstat finns en hel del intressant information om saken.
fredag 10 februari 2012
Vietnam är nära
/18 juli 2007/
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
måndag 6 februari 2012
Varför klarar sig Kina så bra i krisen?
Kapitalismen är i kris men i Kina går det i stort sett bra. Det måste vara förvånande för de som har utgått frän att Kinas ekonomiska framgångar berodde på att det blivit kapitalistiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer.
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
Erik Rodenborg mars 2009
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
Erik Rodenborg mars 2009
onsdag 1 februari 2012
Den "svenska modellen" krossad
/måndag, september 20, 2010/
I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
Erik Rodenborg
I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.
I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.
De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.
Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.
Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.
Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.
Erik Rodenborg
Är Satan en borgare?
/fredag, september 10, 2010/
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Det är mig naturligtvis (nästan) helt främmande att demonisera politiska motståndare, hur obehagliga de än må vara, så därför är det ju så tacksamt när de demoniserar sig själva. I dessa valtider, då kampen mot ett reaktionärt block, som jag själv brukar beskriva som "nattsvart", är den centrala frågan, drar jag mig till minnes nedanstående artikel jag skrev 1999.
Att även en aktiv moderat och nyliberal ser likheterna mellan LaVeys satanism och borgerligt nyliberal ideologi är ju förvisso intressant.
--------------------------------
/Från Internationalen 25/1999/
Är Satan en borgare?
Traditionellt sett har kristendomen varit den religion som borgarklassen i västvärlden använt för att hålla massorna på plats. Genom en borgerlig tolkning av denna religion har ideal som underkastelse, självuppoffring och fredlighet präntats in hos de undertryckta klasserna samtidigt som de härskande haft en helt annan praktik.
I senaste numret (1-2/99) av Svensk Linje, Fria Moderata Studentförbundets tidning, tycks Johan Lindahl mena att det idag finns en religion som bättre än kristendomen överensstämmer med den borgerliga ideologin. I sin fyra sidor långa artikel "Satanism, ett annat uttryck för humanism?" hävdar han att satanismen i motsats till kristendomen har mycket gemensamt med den (ny)liberala idelogi han själv ansluter sig till.
Byggande på Anton La Veys The Satanic Bible antyder han att satanismens bejakande av de så kallade dödssynderna girighet, högmod, avund, ilska, frosseri, lusta och lättja är ovanligt lämpliga som en etisk grund för den borgerligt liberala människosynen. En annan del av satanismen han verkar uppskatta är att "all form av altruism och självuppoffring som plikt förkastas kraftigt" (s. 43).
Lindahl avslutar sin artikel med orden: "Kanske är det så att den mörka sidan har mer att ge människan i form av livskraft och mänsklighet än den ljusa. Med lite till och lite från står satanismen faktiskt ganska nära humanism och liberalism och det är inte något man bör vara rädd för, snarare bör man ta till sig även de satanistiska argumenten för personlig frihet. Och kom ihåg att "Evil" är engelskans "Live" stavat baklänges."
Är Satan en borgare eller är den borgerliga ideologin kanske satanisk?
Moderaternas orwellianska nyspråk
/onsdag, september 08, 2010/
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Erik Rodenborg
Valrörelser är ju nästan definitionsmässigt demagogiska och osakliga. Mycket har man vant sig vid, men i det här valet tar de "nya" moderaterna priset. I affischer på stan har de nu proklamerat sig som "Sveriges enda arbetarparti". Det är så fräckt att man baxnar.
Att ett parti som endast stöds av en liten minoritet bland LO-grupperna har mage att kalla sig det "enda" "arbetarpartiet" är ju makalöst. Om jag hade fått fråga ut Reinfeldt i TV skulle jag ha avkrävt honom besked om hur hans parti definierar ord som "enda" och "arbetarparti". Moderaterna är, nu som förr, överklassens främsta parti. Inget nyspråk i världen kan ändra på detta.
Har moderaternas PR-konsulter läst George Orwells 1984 innan de formulerade sina paroller? Ni vet, den där kända romanen från 40-talet där Storebrors propagandaministerium förklarar att slaveri är frihet, krig är fred och okunnighet är styrka. Man kan ju undra.
Annars är det ju inte något nytt att partier som inte har något med arbetarrörelsen eller arbetarklassen att göra kallar sig arbetarpartier. Det mest kända exemplet är väl ett parti som tog makten i Tyskland i januari 1933 och förlorade den i maj 1945 efter några milt sagt våldsamma år.
Missförstå mig inte, jag gör inga jämförelser i övrigt. Jag vill bara påpeka att historien visar att arbetarrörelsens fiender ibland verkar ha behov av att låtsas att de representerar de som de vill bekämpa.
Men - kan någon invända - vill inte moderaterna bekämpa arbetslösheten? Gör inte det dem till ett arbetarparti? Men den marknadsekonomi som de vill förstärka är ju orsaken till arbetslösheten . De enda samhällen i världen som lyckats eliminera arbetslösheten helt var de som avskaffade marknaden och införde planekonomi. Att skära ner den offentliga sektorn och låta marknaden dominera än mer för att "bekämpa arbetslösheten" är som att bekämpa eldsvådor med bensin!
Om det inte nu också - förstås- är så att de "nya" moderaterna också har en helt ny definition på ordet "arbetslöshet" - där ordet även där betyder något helt annat än i ordböckerna?
Erik Rodenborg
Gunnar Walls bok om 11 september
2011-9-13
Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.
Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.
Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.
Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.
Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.
Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.
Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...
Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.
Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.
Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.
Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.
Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.
Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....
Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.
Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.
Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.
Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.
Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.
Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.
Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...
Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.
Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.
Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.
Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.
Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.
Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....
Mordgåtan Olof Palme
2010-10-20
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
/En recension av Gunnar Walls nya bok om Palmemordet./
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Erik Rodenborg
Tragedin i Libyen
2011-03-21
Västvärldens ledare vill inte endast få bort Khadaffi - de kommer att försöka slå sönder resterna av den planerade ekonomi, som under 70-talet förvandlade Libyen till en välfärdsstat.
Trots Khadaffis diktatur är Libyen ett land där befolkningens levnadsstandard har varit högre, och jämnare fördelad, än i andra delar av arabvärlden.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
Erik Rodenborg
Västvärldens ledare vill inte endast få bort Khadaffi - de kommer att försöka slå sönder resterna av den planerade ekonomi, som under 70-talet förvandlade Libyen till en välfärdsstat.
Trots Khadaffis diktatur är Libyen ett land där befolkningens levnadsstandard har varit högre, och jämnare fördelad, än i andra delar av arabvärlden.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
Erik Rodenborg
Känd idéhistoriker avfärdar Trotskij
Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han har nyligen skrivit en understreckare om Trotskij i Svenska Dagbladet.
Man kunde tro att en idéhistoriker skulle vara intresserad av idéer. Men så är här inte fallet.
Trotskijs idéer och "trotskismens" idésystem avfärdas faktiskt på detta sätt:
"Men fanns det egentligen någon skillnad mellan trotskism och stalinism? I själva verket är den svår att upptäcka. Den enda verkliga skiljelinjen gäller vem som borde vara Lenins efterträdare och Sovjetunionens diktator."
Att "trotskisterna" ville bygga ett samhälle med sovjetdemokratin som bas, riva ner sociala ojämlikheter, och sprida revolutionen, medan "stalinisterna" slog sönder sovjetdemokratin, skapade ett samhälle med oerhörda privilegier för den styrande byråkratin och ersatte inriktningen att främja revolutionen med en cyniskt manövrerande med olika kapitalistiska stormakter (inklusive med Nazi-Tyskland 1939-41) är tydligen inte viktiga skillnader för Nordin.
Den enda skillnad förutom "vem som borde vara diktator" som Nordin efter lite om och men ändå tycker sig kunna upptäcka är Trotskijs kritik mot tesen om "socialism i ett land" - som Nordin presenterar som en ointressant metafysisk dogmfråga av närmast skolastisk typ. Men det handlade ju där i praktiken om en kritik mot en byråkratkast som upphörde att stöda revolutioner i andra länder för att i fred få bevara sin egen totalitära makt i det egna landet.
Trotskijs både nyanserade och framsynta analys av Sovjetunionens karaktär avfärdas på detta sätt: "Ur Trotskijs synpunkt måste Sovjetstaten vara den bästa staten i världen (eftersom han själv skapat den) och den sämsta staten i världen (eftersom den nu satsade hårt på att förgöra honom)." Mer vulgär beskrivning för man leta efter. Trotskij analyserade motsättningen mellan de landvinningar som fanns kvar efter revolutionen (framförallt möjligheten att planera ekonomin) och den privilegierade byråkratins makt och förtryck. Hans "Den förrådda revolutionen" som kom ut 1936 och som översatts till svenska och är relativt lätt att får tag i., är fortfarande en av de bästa analyserna av Sovjets urartning som finns.
Svante Nordin verkar egentligen inte vara idéhistoriker, utan någon form av amatörpsykolog, som i detta fall försöker ersätta en studie av idéer med vulgärpsykologiska bortförklaringar.
Högervridningen i den akademiska världen går uppenbarligen hand i hand med en rent pinsam intellekuell förflackning.
Erik Rodenborg 17/6 2011
Man kunde tro att en idéhistoriker skulle vara intresserad av idéer. Men så är här inte fallet.
Trotskijs idéer och "trotskismens" idésystem avfärdas faktiskt på detta sätt:
"Men fanns det egentligen någon skillnad mellan trotskism och stalinism? I själva verket är den svår att upptäcka. Den enda verkliga skiljelinjen gäller vem som borde vara Lenins efterträdare och Sovjetunionens diktator."
Att "trotskisterna" ville bygga ett samhälle med sovjetdemokratin som bas, riva ner sociala ojämlikheter, och sprida revolutionen, medan "stalinisterna" slog sönder sovjetdemokratin, skapade ett samhälle med oerhörda privilegier för den styrande byråkratin och ersatte inriktningen att främja revolutionen med en cyniskt manövrerande med olika kapitalistiska stormakter (inklusive med Nazi-Tyskland 1939-41) är tydligen inte viktiga skillnader för Nordin.
Den enda skillnad förutom "vem som borde vara diktator" som Nordin efter lite om och men ändå tycker sig kunna upptäcka är Trotskijs kritik mot tesen om "socialism i ett land" - som Nordin presenterar som en ointressant metafysisk dogmfråga av närmast skolastisk typ. Men det handlade ju där i praktiken om en kritik mot en byråkratkast som upphörde att stöda revolutioner i andra länder för att i fred få bevara sin egen totalitära makt i det egna landet.
Trotskijs både nyanserade och framsynta analys av Sovjetunionens karaktär avfärdas på detta sätt: "Ur Trotskijs synpunkt måste Sovjetstaten vara den bästa staten i världen (eftersom han själv skapat den) och den sämsta staten i världen (eftersom den nu satsade hårt på att förgöra honom)." Mer vulgär beskrivning för man leta efter. Trotskij analyserade motsättningen mellan de landvinningar som fanns kvar efter revolutionen (framförallt möjligheten att planera ekonomin) och den privilegierade byråkratins makt och förtryck. Hans "Den förrådda revolutionen" som kom ut 1936 och som översatts till svenska och är relativt lätt att får tag i., är fortfarande en av de bästa analyserna av Sovjets urartning som finns.
Svante Nordin verkar egentligen inte vara idéhistoriker, utan någon form av amatörpsykolog, som i detta fall försöker ersätta en studie av idéer med vulgärpsykologiska bortförklaringar.
Högervridningen i den akademiska världen går uppenbarligen hand i hand med en rent pinsam intellekuell förflackning.
Erik Rodenborg 17/6 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)