tisdag 27 december 2016

Tiden rinner ut

En av de nyheter som borde göra människor mer upprörda än vad de verkar bli kan vi läsa här. Liknande nyheter har kommit tätt de senaste åren.

Alltså.

Det är 30 grader varmare över Nordpolen än normalt.

De senaste åren har jorden, år för år, månad för månad, slagit det ena värmerekordet efter det andra.

Isarna smälter - nu även isen runt Antarktis.

Å andra sidan. USA har just nu - med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster - fått en president som säger att den globala uppvärmningen är en bluff, en kinesisk konspiration.

Den mannen har sagt att han ska satsa på kol och olja. Den mannen har sagt att han ska bryta FN:s klimatsamarbete.

Den mannen har sagt att han ska skrota anslagen till NASA:s klimatforskning.

Den vetenskapliga kontroversen om global uppvärmning är i stort sett avslutad. Det råder ett nästan totalt konsensus om att denna existerar, och att den till större delen orsakas av människor.

Den som surfar på nätet kan få en annan bild. Där kan man hitta hur många sidor som helst som säger att den globala uppvärmningen är en bluff. Ofta kombineras detta med en rad andra egenartade teman - från stöd till Donald Trump -  till spekulationer om Illuminati, chemtrails, och utomjordiska reptiler.

De som surfar på sådana sidor på nätet och tror sig hitta svar på frågan, vill jag bara uppmana att gå till något välsorterat bibliotek och låna en bok av någon verklig forskare som skriver pedagogiskt om global uppvärmning. Sådana forskare existerar, liksom för övrigt ett medium som böcker, om någon nu glömt bort detta när de dag efter dag intensivt tar del av de senaste You-tube-länkarna om Illuminati eller chemtrails.

En sak till. Om det "endast" handlat om de direkta verkningarna av den av människor producerade koldioxiden hade det redan då funnits anledning till oro. Men det är ju ännu värre.

Polarisens smältning kommer att öka uppvärmningen genom att det solljus som reflekteras bort från jorden kommer att minska. Uppvärmningen av haven kommer att leda till att koldioxid som finns på havsbotten kommer att frigöras och gå ut i atmosfären. Närt permafrosten smälter frigörs metangaser, som är en mer effektiv växthusgas än koldioxid. Osv.

Astronomen Chris Impey påpekar i sin bok "The Living Cosmos: Our search for life in the universe"   att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.

Så skräckscenariot som Stephen Hawking målar upp när när ha säger att den globala uppvärmningen i värsta fall kan leda till ett Venusliknande klimat är grundat i fakta.

Sedan är det en annan sak att riktigt lika varmt som på Venus kan det aldrig bli. Där råder ju nära 500 grader celsius vid markytan - men jorden ligger längre bort från solen så här blir det lite svalare även om det värsta inträffar. Kanske 200 grader vid markytan? 250?

Den som vill kan ju alltid trösta sig med detta....jag kan det inte.

tisdag 20 december 2016

Elektorerna har röstat

Den 8 november gick USA till val. Endast cirka femtio procent av de röstberättigade röstade.* Med 2,8 miljoner rösters övervikt över den främste rivalen Donald Trump valde dessa Hillary Clinton till president.

Men det hjälpte inte. För elektorerna tillsätts genom ett komplicerat system, som endast indirekt påverkas av hur väljarna röstar - men som inte alls behöver avspegla vad majoriteten röstar på.

Så nu har elektorerna röstat för att den högerextreme klimatskeptikern Trump ska bli president, trots att majoriteten av de som röstade den 8 november tyckte annorlunda.

Världens största demokrati, eller?
-----------------------------------------------------
* Och till detta tillkommer att en mycket stor del av USA:s befolkning saknar rösträtt, pga delstatslagar som bland annat förbjuder personer som sitter i, och/eller någonsin har suttit i, ett fängelse att rösta...

lördag 17 december 2016

Offensiv om Syrien

Syrien är en mardröm utan like. Att vara upprörd och förtvivlad över vad som händer är en självklar reaktion, att analysera vad som händer är mycket svårare.

Även stora delar av "yttersta vänstern" har här gett ett förvirrat inryck, alltifrån diverse stalinisters stöd till Assads blodsregim till andra gruppers närmast okritiska stöd till den väpnade, och i hög rad de facto islamistdominerade, oppositionen.

Denna artikel i Offensiv ger i så fall möjligen intrycket av en mer genomarbetad analys. I vilket fall som helst är den intressant.

måndag 12 december 2016

Att tro på Moskvarättegångarna

Jag hamnade för några dagar sedan på Folket i Bild/Kulturfronts Facebookgrupp (där jag varit medlem sedan något år tillbaka) och skrev några kommentarer om några frågor. Ganska snart kom jag i någon sorts underligt gräl med en man som på största allvar trodde på Moskvarättegångarna 1936-38. Han hade skrivit en artikel som behandlade dessa och sade sig snart vara färdig med en bok om saken.

Han trodde på alla, säger alla, "bekännelserna", och menade att det fanns "bevis" för dessa. När han pressades om vilka dessa bevis var blev han ganska så vag - det enda konkreta han såg ut att komma med var att en del möten med oppositionella som Trotskij förnekade ändå verkar ha ägt rum. Eftersom Trotskij därför avslöjats som "lögnare" var han inte trovärdig i något annat heller och därför måste alla "bekännelser" varit sanna.

Efter två dagar av kommentarer och kontrakommentarer gav jag upp, vilket mannen ifråga tog som ett bevis för att han vunnit debatten.

När jag hänvisade till Kenth-Åke Anderssons utmärkta genomgång från 1972 avfärdade han den, med lite svepande formuleringar, som föråldrad, och antydde att det sovjetiska material som kommit fram efter Berlinmurens fall gjorde dennes text helt inaktuell.

Varför slutade jag? Några som inte vet något om Moskvarättegångarna som läste vårt meningsutbyte kan ju ha trott att jag inte vågade bemöta "argumenten" och därför drog mig ur.

Men jag drog mig ur av samma orsaker som att jag inte skulle vilja delta i en evighetsdebatt med en vuxen person över 20 som envetet trodde på myten att det är storken som kommer med barn. Mot vissa åsikter är det helt meningslöst att debattera.

I Moskvarättegångarna hävdades - med stöd från i stort sett endast de åtalades "bekännelser" - att nästan alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 redan i början av 1920-talet, efter att de vita just hade besegrats i inbördeskriget, blev en del av ett spionnätverk, som samtidigt (!) arbetade för de tyska, engelska, japanska, och franska underrättelsetjänsterna. Efter att Hitler kom till makten blev de framförallt agenter för Gestapo, även om de fortsatte sina nära kontakter med ex.vis Storbritannien...

Deras mål var att återupprätta kapitalismen i Sovjet och skänka bort stora delar av landet till västeuropeiska stater. Detta försökte de genomföra bland annat att genom att blanda glas och spik i smöret i Sovjetunionen, för att på det sättet riva sönder magarna och struparna på det sovjetiska folket (ett folk som de påstods innerligt hata).

Och detta trodde min antagonist på - bokstavligt.

Jag hatar eviga nätdebatter, och att ha sådana med personer som på största allvar driver en sådan linje är något jag inte ens kan tänka mig att stå ut med. - mer än just två dagar.

Nu verkade han inte alls vara okunnig. Han gav ett lärt intryck, och hänvisade till och från till källor som jag inte kände till. Vilket han tolkade som att jag inte kunde svara på hans argument, och att han alltså "vann" debatten.

Han påminner mest av allt om Montague Summers, en märklig man som på 1920- och 30-talen gav ut några mycket lärda böcker, som på största allvar hävdade att bekännelserna i häxprocesserna under 15- och 1600-talen (inklusive dess övernaturliga inslag!) var bokstavligt sanna, och som hyllade häxjägarboken Malleus Malificarum som en av de mest framsynta och finaste böcker som någonsin har skrivits.

Nåväl, den som är intresserad av Moskvarättegångarna kan ju klicka på länken ovan, som nog är den bästa sammanfattningen på svenska om detta otäcka scenario.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag kunde ändå inte slita mig från "debatten" så jag gick tillbaks för att pressa den stalinistiske debattören på vad han menade med "bevis" för att de anklagade verkligen var agenter. Tills sist kom han med ett påstående att general Michail Tuchatjevskij, som utrensades och avrättades 1937 (inte i Moskvarättegångarna, men i en hemlig rättegång vid sidan om) hade omnämnts i ett telegram som den japanska ambassadören i Polen skickat till Japan. Där sades Tuchatjevskij ha varit i kontakt med Japan.

När jag pressade honom på vad han hade fått uppgiften från visade det sig att den var hämtad från ett brev som den sovjetiska säkerhetspolisens beryktade chef Nikolaj Jezjov, skrivit till en sovjetisk general 1937. Jezjov (som förresten själv senare avrättades 1940) var organisatören bakom två av Moskvarättegångarna - de 1937 och 1938.

Man kan kanske kalla det för ett stalinistiskt cirkelresonemang... Då gav jag upp för gott...

måndag 28 november 2016

Mardrömmen står bakom dörren

Arktis är idag 20 grader varmare än det borde vara. Klimatexperten Johan Rockström säger att värmeutvecklingen har gått snabbare än några prognoser har förutsett och att vi redan kan ha passerat en punkt bortom vilken det inte finns något återvändo.

Se TV 4:s inslag här.
Om ni vågar.

söndag 13 november 2016

En fiende till mänskligheten

I Aftonbladet kan man läsa denna artikel. Den handlar om klimatet - och om Donald Trump.

I den kan man bland annat läsa detta.

"Resultaten visar att atmosfären kan vara på väg att värmas upp snabbare än man tidigare trott – och att det redan nu kan vara för sent att undvika en temperaturökning på över sju grader år 2100....

Michael Mann, professor vid Penn State University i USA, bedömer de nya studierna som trovärdiga. – 'De ger stöd för uppfattningen att Donald Trumps presidentperiod kan innebära 'game over' för klimatet", skriver han i ett e-postmeddelande till The Independent. Med 'game over' menar jag att spelet är över för att stabilisera uppvärmningen under farliga nivåer'."

Sju grader...

Jag kan inte läsa detta utan att känna en vanmäktig vrede. Det känns lite som om jag hade blivit biten av en rabiessmittad hund och sedan den ende läkare jag lyckats få tag på vägrar att låta mig få rabiesvaccin, för att det är för dyrt....

Donald Trump vet inget om klimatfrågor. Däremot vet han en hel del om att göra sig själv rik. Det är denna mentalitet som gör att han i ett avgörande ögonblick i mänsklighetens historia tycker att USA:s olje-och kolindustris vinster är viktigare än denna mänsklighets framtid.

För att nu uttrycka det så modest och försiktigt som jag bara kan. Donald Trump är inte endast en dålig politiker. Han är inte endast en reaktionär demagog och en girig kapitalist. Han är inte endast föraktfull mot kvinnor, en islamofob och äckligt fördomsfull mot mexikaner.

Han är också, objektivt sett, en fiende till mänskligheten.

lördag 12 november 2016

Bernie Sanders...

Donald Trumps valseger är en tragedi. Det är svårt att se något positivt med den. Det skulle i så fall vara att Bernoe Sanders på ett resolut sätt har börjat agera som en oppositionell motpol i USA idag. 

Jag har just börjat följa hans twitterkonto. Där visar han att han inte på något sätt get upp - och att han är en centralpunkt för vänsteroppositionen  i dagens USA.

Där kan man bland annat läsa : "If Donald Trump takes people's anger and turns it against Muslims, Hispanics, African Americans and women, we will be his worst nightmare."

Det ser faktiskt lite hoppfullt ut.  :-)

torsdag 10 november 2016

Mardrömmen

/Från min huvudblogg 9/11 2016/

Några chockade kommentarer till nattens mardröm, eller i alla fall mina mest rumsrena.

1. Den mest politiska och "rationella" är denna. Om Bernie Sanders hade varit Demokraternas kandidat hade med all säkerhet Trump inte vunnit. Det är endast en vänsterpolitik som kan stoppa reaktionära monster som Trump.

2. Om männen inte hade haft rösträtt hade inte heller Trump vunnit. Det är uppenbarligen så att suffragetterna vid förra sekelskiftet inte gick tillräckligt långt. De nöjde sig med att kräva kvinnlig rösträtt. De borde ha gått vidare och krävt ett avskaffande av den manliga rösträtten.

3. Som det ser ut nu fick Clinton flest röster men Trump vann. Det är inte första gången något sådant hänt i USA. När ska de inse att deras valsystem är fullkomligt perverst?

4. Om ett antal år när jordens temperatur inte bara stigit en eller två grader, utan mer än så, och alla inser att människan (och kanske livet) på jorden var en relativt kort parentes kommer kanske den 8 november 2016 att ses som den dag då nedräkningen mot det definitiva slutet inleddes.

fredag 4 november 2016

Slutet på tio år av kulturellt förtryck

Från Svenska Dagbladets nyligen öppnade webbarkiv tar jag mig friheten att citera en kort TT-artikel från den 28 oktober 1976. Den kom ungefär två veckor efter nyheten om att ultramaoisterna i de s.k. fyras gång - Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen - fallit i Kina. Den beskriver i sin korthet faktiskt en händelse som var historisk. Det var slutet på ett tioårig totalitär kulturpolitik i Kina.

"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.

Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.

Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.

Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.

Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.

En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.

När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.

Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande  i Kina.



Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.

Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.

Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.

Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.

Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.

En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....

Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.

Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.

För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.

söndag 30 oktober 2016

Det absolut farligaste...

... med en Trumpseger, som jag ser det, är att vi då får en president i en av världens två största ekonomier som hävdar att den globala uppvärmningen är en bluff. 
Läget i klimatfrågan är redan så dystert som det kan bli, men lite hopp kan man kanske ändå ha, om man är en obotlig optimist. Men om Trump vinner riskerar det lilla hopp som ändå finns att brutalt slås sönder.

tisdag 25 oktober 2016

Jan Myrdal och Nya Tider

Jan Myrdal har valt att medverka i den högerextrema tidningen Nya Tider. Inte genom något sorts underligt misstag, utan helt medvetet. Han hävdar att det är helt OK, att den trots allt är ”mer balanserad” än Dagens Nyheter och att den ”ger viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media”.

Vad är då Nya Tider för tidning? I ett läsvärt uttalande från Myrdals före detta kamrater i Svenska Clartéförbundet får vi reda på lite om denna tidning karaktär.

"Enligt tidskriften Expo består Myrdals nya sängkamrater bland annat av följande gäng ... 

Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk har varit medlem i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna. En annan medarbetare, Sanna Hill, har publicerat sig på nazistiska Svenska motståndsrörelsens sajt. Ytterligare en medarbetare i Nya Tider är Gunnel Wahlström, som – fortfarande enligt Expo – är 'känd för sitt brinnande försvar av judehataren och förintelseförnekaren Ahmed Rami'.

Även förintelseförnekaren Jüri Lina har publicerats i Nya Tider. Dessutom har tidningens redaktörer flera gånger medverkat vid möten anordnade av nazistiska Svenska motståndsrörelsen."

Jan Myrdals politiska urartning ser ut att ha tagit (ännu) ett kvalitativt språng. Hans helt okritiska stöd till maostalinismen på sjuttiotalet skulle man förstås kunna avfärda som tidstypisk naivitet, men sedan kom bland annat ställningstagandet för Pol Pot, och de inställsamma uttalandena om antisemiten Robert Faurisson och franska Front National. Och nu har han kommit till vad som ser ut som en i sanning tragisk slutpunkt.

Att frivilligt medverka i en tidning som drivs av antisemiter, homofober, invandrarfientliga nationalister, hatiska islamofober samt före detta (?) och/eller nuvarande nazister är att öppet falla ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som han frivilligt valt att hoppa ner i med argumentet att - Nya Tider är motståndare till USA. Må så vara, men så var Joseph Goebbels.

En gång i tiden skulle Jan Myrdal själv ha insett detta. Så här skrev han i Aftonbladet den 21 januari 1968.

"Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig".

Idag allierar han sig de facto med just de krafter som han så klarsynt varnade för 1968. Att kalla detta tragiskt är bara förnamnet.

tisdag 18 oktober 2016

Några skäl till varför "the Donald" måste förlora

Det finns röster inom vänstern som på allvar hävdar att en seger för Hillary Clinton vore värre än en seger för Donald Trump.

Jag kan förstå argumenten, men håller definitivt inte med om dem.

Några argument för att en seger för "the Donald" vore värre:

Donald Trump är en öppen förnekare av existensen av global uppvärmning, och det vore en katastrof om en sådan person blir president i en av världens två största industriländer.

Donald Trump vill mycket drastiskt sänka skatterna för de rika, vilket kommer att slå hårt mycket hårt mot de ansatser till välfärdssystem som ändå finns i USA, och mot de fattiga i USA.

Donald Trump har direkt bonapartistiska tendenser, som bland annat har tagit sig uttryck i hans hot att sätta Clinton i fängelse om han får makten.

Det är för mig tre viktiga skäl för att innerligt hoppas att han inte blir president.

Och förutom dessa finns det ju en sak till. Nämligen det faktum att Donald Trump är mer eller mindre spritt språngande galen.

Någon skulle förstås kunna hävda att det sistnämnda är bra (!), eftersom det försvagar USA-imperialismen... Men då bortser hen (bland annat) från det som Chrusjtjov sade i sin kommentar till Maos uttalande att imperialismen är en "papperstiger": må så vara, men "papperstigern" är faktiskt utrustad med kärnvapentänder....

måndag 3 oktober 2016

Stampa Takten

I början av oktober 1969 hölls en socialdemokratisk partikongress - som nog blivit mest känd för att Olof Palme efterträdde Tage Erlander som partiledare.

En annan sak som hände på denna var att utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle ge 200 miljoner som bistånd till Nordvietnam...

Redan dagen efter hotade USA med ekonomiska åtgärder och efter mycket om och men reducerades biståndet ner till nästan ingenting.

Det hela finns dokumenterat i Björn Elmbrants och Erik Erikssons bok "Det bidde en tumme" från 1970, men presenteras i en kortare version i denna låt av Gunder Hägg (som senare blev Blå Tåget), från 1971.

onsdag 28 september 2016

Är den som berikat sig själv den bäste statschefen?

Att rika personer ställer upp till val till posten som statschef är ju inte ovanligt. Att just ledande storföretagare gör det är kanske inte riktigt lika vanligt, men det förekommer inte så sällan.

Däremot är det inte så oerhört vanligt att kapitalister ställer upp i den typen av val och i sin valpropaganda öppet spelar på temat "eftersom jag är så bra på att göra mig själv rik är jag också bra för landets ekonomi". Men det gör Donald Trump.

Den typen av valkampanjer är ändå inte något helt och hållet nytt. Men när det hänt har det nästan alltid handlat om tredje världen-länder och i några fall i Östeuropa efter Sovjetblockets fall. I avancerade kapitalistiska västländer brukar det inte förekomma på samma sätt.

Ett sådant kampanjtema är nog inte heller, om man tänker efter, ett uttryck för klassisk borgerlig ideologi. Den borgerliga ideologin är oftast lite mer krass än så. De som har kommit upp sig i den borgerliga hierarkin vet mycket väl om att det inte nödvändigtvis är så att de egenskaper som behövs för att berika en enskild kapitalist är desamma som de som behövs för att bygga upp välstånd för ett land – eller för den delen bra villkor för kapitalistklassen som helhet....

Att ha en statschef som samtidigt är storkapitalist gynnar inte nödvändigtvis borgarklassen som helhet. Det fick många företagsledare lära sig i Nicaragua under Somozaregimens slutfas. Det somozistiska flyg som skulle bomba sandinisterna passade också på att bomba de företag som ägdes av konkurrenter till Somozaklanen.

Så om en sådan naiv kampanj inte spelar på borgerlig ideologi i ordets egentliga mening - vad gör den framgångsrik? Jag tror att det stöd den kan få är ett uttryck för en naivt småborgerlig beundran av de framgångsrika företagsledare som ”arbetat upp sig” ända till toppen. Människor som själv skulle vilja komma till denna topp, men som i realiteten inte har en chans att nå den,  idealiserar de som lyckats, och utrustar dem i sin fantasi med närmast övernaturliga krafter.

Det är alltså ingen tillfällighet att den typen av illusioner har funnits mest i relativt nyindustrialiserade tredje världen-länder och det post"kommunistiska" Östeuropa. I de länder där kapitalismen har funnit längst har de för nästan alla tett sig som det naiva trams det är.

Det är kanske ett tecken på den djupa krisen i den borgerliga samhället i USA att en kandidat som öppet spelar på den typen av naiva småborgerliga illusioner numera kan ha en chans att bli president...

Man får intrycket att den ideologiska överbyggnaden i det land som brukar ses som världskapitalismens flaggskepp och motor håller på att förändras. Frågan är bara till vad.

tisdag 27 september 2016

Mardrömmen "the Donald"

Har inte sovit eftersom jag tittade på debatten mellan "The Donald" och Hillary. Jag tyckte Clinton vann den, men å andra sidan tyckte jag att Göran Persson vann debatten mot Reinfeldt 2006, och så gick det som det gick.

Jag fick panikångest inför perspektivet av en Reinfeldt-seger 2006, men valet i USA detta år är mycket viktigare än något val i Sverige.

Det är ett val mellan ett mycket dåligt och ett totalt fasansfullt alternativ. Jag hoppas det mycket dåliga vinner över det totalt fasansfulla.

För att undvika alla missförstånd, det är "the Donald" som ger mig mardrömmar. Att så pass många i USA är beredda att rösta på den mannen säger en del saker om det politiska klimatet i det landet.

PS. Och han ljög medvetet när han förnekade att han sagt att begreppet global uppvärmning är en kinesisk komplott mot USA:s industri.

PPS. Och det var ju inte det enda han ljög om. USA-media har redan räknat till 15 lögner.

torsdag 15 september 2016

Dags för ett nytt namnbyte?

Det s.k. Folkpartiet beslöt för ett tag sedan att byta namn till Liberalerna, ett namnbyte jag kommenterade här.

Men sedan dess har mycket vatten hunnit flyta under de liberala broarna. Nu kräver ledande liberaler att Birgitta Ohlsson ska lämna partistyrelsen, framförallt för att hon offentligt gått emot major Jan Björklunds öppning för ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Snart ter sig kanske namnet "Liberalerna" lika missvisande som någonsin Folkpartiet.

Det kanske är dags för ett nytt namnbyte, för att underlätta samarbetet med de "nationella". Kanske Sverigeliberalerna skulle vara ett mer passande namn?

lördag 20 augusti 2016

Att förbjuda tiggeri...

... är ju inget nytt påfund.

De som föreslår det idag kanske kan dra lärdomar av hur ett sådant förbud genomfördes 1933 i ett land nära oss på ett mycket effektivt (och brutalt) sätt.

Allvarligt talat. Så länge det finns stora ojämlikheter kommer det att finnas människor som ber om att få pengar. Och så länge det finns stora ojämlikheter kommer ett tiggeriförbud att vara reaktionärt.

Jag mår illa bara jag tänker på ett tiggeriförbud. Ett land där fattiga kan straffas för att de ber om att få pengar vill i alla fall inte jag leva i.

torsdag 18 augusti 2016

"Venus kan ha varit beboelig"

När någon gång i framtiden en expedition från ett annat solsystem når fram till vårt, kan det hända att de sammanställer rapporter om de olika planeterna och skickar till hembasen. Och vem vet, deras rapport om den tredje planeten från solen, en gång i tiden kallad Jorden eller Tellus, kommer kanske i hög grad att påminna om denna NASA-rapport om Venus.

Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.

De skulle förstås ha rätt.

Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.

torsdag 28 juli 2016

CH Hermansson

CH Hermansson är död. Det känns sorgligt, på många sätt.

Han var nog en av orsakerna till att jag definitivt inte blev anti-kommunist när jag systematiskt började intressera mig för politik, 1964. Då var jag nio år, och började läsa Ny Dag, som då var en dagstidning. Under 1963 hade Hermansson förvandlat Ny Dag från en tidning som dels alltid stödde Sovjet, dels nästan aldrig tillät inre kritik, till en tidning där både inre kritik och kritik av Sovjet var helt legitim.

Det fanns några enstaka undantag även innan; i förkongressdebatterna i Ny Dag 1935 och 1953 hade kritik mot partiet tillåtits, men de som kritiserade blev uteslutna strax efteråt. Och på en, säger en, punkt hade faktiskt Ny Dag kritiserat Sovjet sedan mitten av 50-talet, och det var för att man hade dödsstraff. Men det var i stort sett de enda undantagen, annars var monolitismen total.

CH Hermansson blev redaktör för Ny Dag redan 1961, men det var först 1963 som han aktivt började förändra tidningen. I förkongressdebatten i slutet av 1963, vimlade det för första gången av mot partiledningen kritiska inlägg. Och detta år fördömde ex.vis Ny Dags ledare Sovjets och Kinas sätt att föra polemiker mot varandra i hårda formuleringar. Hermansson skrev att Sovjets och Kinas ledare mest av allt liknade grälande "rallare och beväringar på permissionsresa"... Sovjetkritiken fortsatte sedan att komma med jämna mellanrum. När Nikita Chrusjtjov avsattes kritiserade Ny Dag den odemokratiska och godtyckliga beslutprocessen.

Någon kan tro att Hermansson endast tillät kritik mot ledningen 1963 eftersom han själv var i opposition mot den. Men när han blev partiledare i januari 1964 fortsatte tidningen, både före och efter att Hermansson avgick som redaktör, med att ofta ta in hårda inlägg med angrepp - mot Hermansson själv. Dessa besvarades förstås, men de publicerades gång på gång.  Och de som skrev dem blev förstås aldrig uteslutna...

För några år sedan skrev SvD:s politiska kommentator att Vänsterpartiet var Sveriges mest bråkiga parti, där medlemmarna var som minst lojala mot ledningen

Det skulle ingen kunnat skriva 1962. Och den förändring som ledde till detta är till stor del CH Hermanssons förtjänst.

Nåväl, det innebar också för mig att när jag började följa politiken var det de vuxna sa om kommunister som obehagliga personer som alltid lydde Sovjet och var emot all demokrati effektivt dementerat genom att jag läste Ny Dag, Men om det hade hänt några år tidigare hade ju intrycket blivit något helt annat....

Så jag tror att Hermansson betydde en hel del för hur jag sedan skulle komma att utvecklas politiskt.

Dessutom var han så bra på TV... han var den tveklöst mest intressanta och sympatiska av partiledarna....

Den som vill ta del av Hermansson när det begav sig kan titta på honom i denna TV-utfrågning. Det står på You Tube att den ägde rum 1968, men om man lyssnar noga inser man att den torde ha ägt rum hösten 1967. Första hälften präglas av tramsfrågor, någon gång efter mitten börjar den bli riktigt intressant. Han svar på frågor om konfiskation och nationella befrielserörelser är faktiskt ganska så bra, och pedagogiska. Hans svar alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet, är imponerande och korta, han försöker verkligen inte slingra sig....

Den är en upplevelse, den är en tidsresa. Se den gärna.

tisdag 26 juli 2016

Från intellektuell vänster till avgrundshöger

När jag var barn var det mellan andra och sjätte klass mycket viktigt vilka böcker jag lånade som sommarlån. För när man väl satt i Gräddö fanns endast ett litet pyttebibliotek insprängt i en privatbostad som med något enstaka undantag dessutom knappast innehöll något jag var intresserad av.

Inför sommaren 1966, då jag var 11, hade jag genom skolbiblioteket beställt en bok med titeln "Från Jalta till Vietnam" av David Horowitz. Ja, jag läste den typen av böcker som barn....

Jag trodde väl att det var en ny allmän historieskrivning om kalla kriget. Men det visade sig vara något mycket mer än så.

Det var väl den första bok jag någonsin läst som inte hade den klassiska schablonbilden av det totalitära Sovjet som hotar demokratin i hela världen och det demokratiska USA som kommer ut till den fria väldens försvar. Det var den bild som alltid presenterades - alltifrån den öppet vulgära varianten i artiklar i Det Bästa till mer sofistikerade statsvetenskapliga varianter.

Nu var inte Horowitz "Sovjettrogen" - hans analys av utvecklingen var definitivt mer inspirerad av försiktigt trotskistiska författare som Isaac Deutcher, än av sovjetiska UD:s världsbild.

Vad han inledningsvis övertygande försökte visa var att den sovjetiska politiken i kalla krigets början inte var medvetet expansiv, utan snarare präglad av byråkratisk försiktighet. Den utgick bland annat från en hemlig överenskommelse mellan Stalin och Churchill, som utlovade Sovjet en begränsad "intressesfär" i delar av Östeuropa. Det var när Stalin insåg att denna intressesfär öppet utmanades som konfrontationen blev oundviklig,

Horowitz visar hur Stalin i själva verket försökte pressa Tito till att acceptera monarkin och inte göra Jugoslavien "kommunistiskt". Hur han ströp hjälpen till de grekiska kommunisterna för att hedra sin överenskommelse med Churchill. Hur han aktivt avrådde de kinesiska kommunisterna från att ta makten, Att det sedan blev ett kallt krig var inte resultatet ev en djävulskt uttänkt plan i Kreml utan resultatet av ett sampel av händelser utanför Sovjets kontroll.

Den bild Horowitz målar upp är snarast bilden av en defensiv Sovjetbyråkrati som av ytterst två orsaker - att den inte kunde lägga band på den revolutionära kampen i ex.vis Kina, Jugoslavien och Grekland, och att USA:s utrikespolitik blev mer och mer aggressiv - tvingades in i ett kallt krig det inte ville ha.

Horowitz visar också med hjälp av framförallt exempel från tredje världen att USA inte styrdes av omsorger om "demokratin" utan sina egna ekonomiska intressen. Det var USA-bolagens vinster som stod i förgrunden - och när dessa kom i motsättning till demokratin valde USA tveklöst alltid att försvara storbolagens vinster.

Han visar också på hur även det kalla krigets senare faser ofta präglas av en defensiv och försiktig sovjetisk hållning och en aggressiv USA-politik.

Horowitz bok kan läsas på svenska i sin helhet, här.

Jag minns hur skakad jag var sommaren 1966. Visserligen hade jag redan 1964 insett att USA hade fel i Vietnam, men det här var ett perspektiv som var omtumlande och fascinerade. Man kan nog säga att Horowitz bok är en av de böcker som jag läst som mest påverkat min världsbild

Boken är nyanserad,. väldokumenterad. och dessutom visar det sig som sagt att Horowitz ingalunda är stalinist. Han är helt medveten om att Sovjets utrikespolitik är cynisk, och styrs av en härskande grupps intressen. Om den inte styrs av en djävulsk plan för att erövra världen styrs den inte heller av en önskan av att försvara arbetarklassen och folken i världen mot imperialismen...

Men vad hände med Horowitz? Någon gång i början av 80-talet svängde hans åsikter 180 grader. Han blev en entusiastisk anhängare till - Ronald Reagan. Och idag finns han på nätet på David Horowitz Freedom Center,

Den driver för närvarande en entusiastisk kampanj för Donald Trump, men står själv faktiskt långt till höger om Trump,.

Om man plågar sig igenom artiklar av Horowitz och dennes meningsfränder kan man se att de vill återupprätta mccarthyismen, och att de anser att Obama är en landsförrädare och marxist. Dessutom är samme Obama enligt dem en hemlig agent för Muslimska Brödraskapet. Hur man kan både vara islamist och marxist på en och samma gång framgår inte helt klart.

I själva verket är hela det Demokratiska Partiet enligt Horowitz ett parti av landsförrädare. Därför är det viktigaste just nu att se till att Trump vinner valet-

I övrigt drivs en syn på islam som mest av allt liknar Ingrid Carlqvists Dispatch International. Islam är i sig en ondskefull religion som måste bekämpas som sådan.

Andra åsikter man kan finna är att palestinierna måste drivas ut från Palestina. Alla palestinier. Dessa är nämligen ättlingar till en muslimsk invasionsarmé som erövrade landet för lite mer än 1000 år sedan, som nu måste slås tillbaka. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta synsättet borde få på de vita i Amerika idag (ättlingar till en långt senare invasion...). Men man kan numera inte förvänta sig logik av Davis Horowitz.

Horowitz anser dessutom att det inte finns någon strukturell rasism i USA. Och att "Black Lives Matter" är en terrororganisation jämförbar med IS, som borde krossas.

Det märkliga är att Horowitz inte endast har bytt åsikter. Han verkar på något sätt ha amputerat sin förmåga att tänka rationellt. Man får nästan känslan av att han genomgått en hjärntransplantation.

Synd att det inte finns tidsmaskiner. För då kunde man kanske genomföra experimentet att låta David Horowitz från 1965 sammanträffa med David Horowitz av idag. Å andra sidan vore det nog mycket grymt. Den ångest som 1965 års David Horowitz troligen skulle få uppleva när han inser vad han själv kommer att bli inom en snar framtid,  är nog nästan omöjlig att föreställa sig....

fredag 1 juli 2016

Jämlikhetsideal och kulturrevolutionär bildkonst

/Jag skrev för ett tag sedan om kulturrevolutionen i Kina. Ända sedan jag i början av 70-talet först försökte få en rationell bild av detta komplexa fenomen har jag ansett att denna leddes och dirigerades av en byråkratisk gruppering i kommunistpartiets ledning för att slå ut sina rivaler i partiet. Deras motiv var helt annorlunda än de som redovisades i retoriken. Däremot har jag vacklat fram och tillbaka i synen på de massmobiliseringar som skedde under kulturrevolutionen. Var de så att säga en entydigt reaktionär stalinistisk lynchmobb eller innehöll de också starka positiva inslag? Efter att ha sett en utställning på Folkens Museum 1997 blev min bild av denna gigantiska massrörelse mer positiv än tidigare, vilket bland annat tog sig uttryck i denna artikel i Internationalen 15/1997. Idag skulle jag kanske låtit lite mer dämpad... eller kanske inte./


Kulturrevolutionen i Kina var en mycket omstridd händelse. Inställningen har skiftat från de extrema maoisternas reservationslösa hyllningar till anti-kommunistiska beskrivningar av denna period som helvetet på jorden.

Inom den svenska 60- och 70-talsvänstern hyllades kulturrevolutionen av många grupper - alltifrån ultramaoisterna i rebellrörelsen 1968, som ville sprida kulturrevolutionen till Sverige och förvånade sin omgivning genom att ständigt pracka på folk lösryckta mao-citat (som "bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse") till de ultra-sofistikerade akademikerna i Förbundet Kommunist.

I motsats till dessa grupper såg trotskisterna kulturrevolutionen som ett sätt för den maoistiska fraktionen inom den kinesiska byråkratin att mobilisera ett folkligt stöd för sin kamp inom denna byråkrati. Samtidigt fanns det stora skillnader även bland trotskisterna - medan somliga betonade byråkratins intriger framhöll andra de väldiga massmobiliseringarna och hoppades att de skulle kunna leda till en revolutionär utveckling där byråkratin kunde kastas över ända.

 Färgglada bilder
Folkens Museum Etnografiska pågår nu Drömmen om det goda samhället, en utställning om kulturrevolutionär konst från 70-talets Kina. Bilderna har samlats av Jan Myrdal och Gun Kessle under deras resor i Kina.

Det var inte med några större förväntningar jag gick dit. Själv var jag trotskist redan under 70-talet och minns alla diskussioner med hopplösa maoister om mao-kulten och partidiktaturen i Kina. Men när jag började gå omkring och studera de färgglada bilderna blev jag, mot min vilja, fascinerad.

Jag hade väntat mig se bilder som påminde om den stalinistiska "socialrealismen" - kraftiga muskulösa (naturligtvis manliga) arbetare och soldater med framskjutna hakor och som med en bister uppsyn visar sin beslutsamhet och mod. Men de bilder som visas på Folkens Museum ligger långt från denna olustiga tradition.

För det första är den macho-framtoning den stalinistiska konsten hade (och som den för övrigt hade gemensamt med den nazistiska) helt frånvarande. I själva verket förekommer kvinnor minst lika ofta som män på bilderna - troligen oftare (jag räknade inte). Än mer intressant är att de mycket ofta förekommer i bilder som avbildar traditionellt manliga sysselsättningar - som industriarbetare, militärer, och truckförare.

I bild efter bild ser vi hur kvinnor tillsammans med någon enstaka man sköter maskiner eller bygger skyddsrum. När jag till sist upptäckte en bild som bara föreställde män visade det sig att de tillverkade korgar - en traditionell kvinnosyssla!

Skrattar
Om bilderna inte är macho-betonade är de inte heller bistra. I själva verket är i stort sett alla glada och skrattar - även de som med vapen i handen ska försvara sig mot imperialismen. Människor ler mot varandra,  deras ögon lyser av entusiasm. Det hela kunde te sig kusligt, men gör det ändå inte. Bilderna liknar mer "Läsa Leka Lära", eller vad nu min första bok i grundskolan hette, än stalinistisk socialrealism.

Det intryck bilderna försöker förmedla är dels jämlikhet (både ekonomisk och mellan män och kvinnor). dels en allmänt uppsluppen stolt glädje. Det är absurt att kalla dem för verklighetsförfalskningar - de gjorde inte anspråk på att skildra verkligheten. Inga kineser trodde att alla människor log och skrattade hela tiden - lika lite som de trodde att de traditionella mansyrkena framförallt utfördes av kvinnor. Det här är idealbilder - syftet är att skildra ett drömt paradis, inte verkligheten.

Det intressanta för oss är att detta paradis framställs som ett jämlikhetens paradis. Hur naiva än bilderna ter sig finns det ändå något som berör mig djupt i dem.

Ja, jag vet att kulturrevolutionens ledning var byråkrater som levde på en helt annan nivå än de människor som de ledde. Jämlikheten omfattade förvisso inte Mao och hans medarbetare. Men det är åndå intressant att maofraktionen tvingades vädja till människors längtan efter jämlikhet för att kunna mobilisera dem. De miljontals människor som mobiliserades under kulturrevolutionen tog jämlikhetsidealet på allvar.

Och hur "naiva" dessa ideal än kunde te sig var de mänskliga och ger än idag hopp för framtiden -  i motsats till de ideal som idag är förhärskande hos yuppies i Kina och i Sverige.


Erik Rodenborg
(Internationalen, 15/1997)

tisdag 28 juni 2016

En ny typ av paranoia

På förekommen anledning.

Det finns människor som tror att Sverige är infiltrerat av putinister. Det finns till och med de som systematiskt går igenom sina fb-konton på jakt efter vad de tror är hel- halv- och kvartsputinister så att de kan radera dem.

De finns de som ställer som krav att de som vill vara fb-vän med denne, att aldrig under några som  helst omständigheter länka till någon som den förstnämnde definierar som "putinist".

Även personer som hårt tar avstånd från Putin, och den roffarkapititalism som råder i det av honom styrda Ryssland, definieras av fanatikerna ofta som "putinister" om dessa inte har de entydigt "anti-putinistiska" analyser som krävs, av exemplevis orsakskedjorna bakom striderna i Ukraina eller Syrien, eller vem som har rätt till Sydossetien.

Det finns de som om någon publicerar ett inlägg om en sådan, eller någon annan "Putinrelaterad" fråga, som inte är tillräckligt automatiskt fördömande inte endast mot Putin, men mot alla linjer som indirekt skulle kunna ses som för milda mot någon åtgärd som Putin någonsin vidtagit - framförallt inte ställer frågan "är det rätt eller fel?" (alla som kan misstänkas vara inställsamma mot Putin i någon fråga har alltid definitionsmässigt fel, remember!) utan "står hen på FSB:s lönelista? hur mycket pengar får hen?".

De finns de som tror att putinisterna har ett hemligt växande nätverk i Sverige som kommer att växa och växa - om de inte stoppas.

Själv tror jag att det finns ytterst få verkliga putinister i Sverige (och inom vänstern ännu färre) - och de flesta som i de feberyrande putinofob-kretsarna utpekas som putinister är inte alls putinister.

Men om man säger så kan man förstås också ses som en otäck medlöpare. Vilket hände mig helt nyligen, med bland annat en blockering på Facebook som resultat. Jag har ingen lust att gå in på några detaljer, men det var aningen obehagligt.

fredag 24 juni 2016

Brexit!

Nu ÄR det klart. Brexitsidan har nått det antal röster som behövs för att vinna.

Jag tycker att det är bra att det blev så.  EU är ett nyliberalt projekt som har spelat en aktiv roll i utvecklingen mot en allt större ojämlikhet i Europa. Som har backat upp privatiseringar, och nedskärningar...

Som har ett regelsystem som i princip omöjliggör varje försök att driva en politik som på allvar undergräver storkapitalets makt.

Däremot är det oerhört tragiskt att en mycket stor del av EU-motståndet i Storbritannien har drivits av invandrarfientliga högerpopulister. Det lämnar en bitter bismak.

Det gör att man ändå inte kan glädja sig på det sätt som man skulle kunna gjort om det inte hade varit så...

OK, nu ska jag i alla fall försöka somna.

torsdag 23 juni 2016

Jag hoppas ändå att det blir en Brexit...

Under många år sågs ja eller nej till EU (tidigare EG, och ännu tidigare EEC), som en höger-vänsterfråga. De flesta som var mot EEC/EG/EU var "vänster", de flesta som var för var "höger".

I och med framväxten av en högernationalistisk/ högerpopulistisk/ invandrarfientlig strömning ändrades detta. Denna typ av höger är numera normalt sett mot EU.

I Storbritannien är detta alldeles ovanligt uppenbart. Många som kampanjar för Brexit har åsikter som kan göra de modigaste mörkrädda....

Men trots detta - om jag bodde i Storbritannien skulle jag rösta på Brexit. Jag tycker frågan för mig är ovanligt enkel.

Jag är mot både den "nationella" och den mer etablerade nyliberala högern. Det är den senare som byggt upp EU med dess regelsystem. Jag är för en politik som utmanar kapitalismen - en socialistisk politik. Varje sådan politik skulle mycket snart komma i konflikt med EU:s reaktionära, prokapitalistiska och snåriga regelsystem.

Se bara på Grekland, och den skamlösa diktatpolitik EU bedrev mot det landet...

Jag länkar här gärna till den engelska vänstertidningen Morning Star, som verkar ha en liknande  linje.

Jag hoppas på Brexit, som ett steg mot att ifrågasätta det prokapitalistiska projekt som EU är - och alltid har varit.

Nu är det inte alls så att några viktiga frågor skulle få en lösning vid en Brexit. Men åtminstone ett av hindren för att kunna bedriva en poltik mot det järngrepp som storfinansen håller hela Europa i skulle då ha avlägsnats....

onsdag 22 juni 2016

Kulturrevolutionen 50 år

Det är lite svårt att exakt definiera när kulturrevolutionen i Kina började. Och faktiskt även när den slutade. Det finns en del som menar att den började redan 1962, och att den slutade först när Mao Zedong dog 1976. Men det var sommaren 1966 som de massmobiliseringar som brukade förknippas med kulturrevolutionen inleddes på allvar och det var i april 1969 som dessa officiellt förklarades ha avslutats.

Själv har jag nog (liksom många andra!) haft svårt att förstå vad som egentligen hände. Av alla politiska skeenden som inträffat under mitt liv är det nog denna en av de som jag haft svårast att greppa, för att inte tala om ha någon bestämd uppfattning om.

När den började var jag 11 år - och jag fattade definitivt ingenting. Men även när jag blev äldre var den mycket svår att förstå.

Idag är nog den allmänna bilden man får ta del av att det var manipulerade folkmassor som användes av klicken runt Mao för att denna skulle stärka sin makt. Denna kompletteras ofta genom olika  beräkningar av hur många som anses ha dött under kulturrevolutionen. Den beskrivs ofta ha lett till  massmord jämförbara med de som initierades av Hitler, Stalin och Pol Pot. Och i en mycket läst bok av Jung Chang och Jon Hallyday sägs Mao ha varit … ond redan från födseln.

Denna syn kan byggas upp med hänvisningar till fakta, liksom den naivt positiva synen  under sjuttiotalet förvisso kunde byggas upp med hänvisningar till andra fakta...

Nu är en av aspekterna av dagens syn - att den maoistiska fraktionen manipulerade folkmassor för att få stöd i en maktkamp inom partiet - självfallet riktig, och dessutom inte speciellt ny. Det var inte en ovanlig ståndpunkt när det begav sig, inte heller i yttersta vänstern.

Jag ska här börja med två citat från, och länkar till, två texter från 1967 och 1969 från icke-maoistiska delar av den yttersta vänstern. De är på sätt och vis tidsdokument. Det kan verka slött att börja denna artikel med att citera andra, och det kanske det är,  men jag ska senare i sommar skriva mer om denna period i Kinas historia.

Genom denna länk kan man läsa en artikel av Peter Taafe från februari 1967 i den trotskistiska tidningen Miltant i England, som gavs ut av en grupp som verkade inom Labourpartiet

Den har en ganska enkel linje. En del av det stalinistiska ledarskapet i Kina har startat en kampanj för att slå ut sina motståndare i partiet och använder kontrollerade massmobiliseringar för att uppnå detta syfte:

”Meeting opposition from a layer of the bureaucracy, Mao-Zedong brought into being the Red Guards as a club by which to beat down and destroy the opposition.”

Taafe betonar den ytterst odemokratiska karaktären på det kinesiska kommunistpartiet:

"It is conveniently forgotten that the Communist Party has held only two Central Committee meetings in four years while the Congresses have been convened only twice since 1949! What hope then is there for the masses to have a say in deciding their own fate under the present regime?

The present massive rallies in Beijing and elsewhere are not socialist democracy. On the contrary, as Leon Trotsky pointed out some thirty years ago, 'The democratic ritual of Bonapartism is the plebiscite. From time to time the question is presented to the citizens: for or against the leader.' ”


Taafe menar att det enda reella alternativet till den stalinistiska regimen är en socialistisk demokrati:

"Genuine socialist democracy means the democratic control and management of the economy and the state by the working class and the people themselves. It means elected delegates subject to recall and with a clearly defined maximum wage, an armed people instead of the standing army, the right of all working class tendencies which accept the nationalised property to be represented in the workers councils, and all the factors which make for real Soviet power.

None of these exist in China at the present time. Hence the convulsions, contradictions and mismanagement of the economy by the bureaucracy."


Men det finns något viktigt som saknas i denna text. För i kulturrevolutionen i Kina mobiliserades miljoner människor. De agerade inte endast för att någon beordrat dem - de hade egna idéer och hade fått bilden att de hade rätt att kämpa för jämlikhet och mot förtryck. De var inte så lätta att kontrollera. Och när den maoistiska fraktionen till sist kom fram till att den måste göra något åt dessa stora grupper av människor som hade fått ökad självrespekt när de inte endast hade tillåtits gå ut på gator och torg, utan också getts makten att avsätta "reaktionära" auktoriteter på basplanet, visade det sig att det var lättare sagt än gjort.

En annan, senare och längre text, en resolution från en annan trotskistisk strömnings världskongress, 1969, försökte även ta upp denna problematik. Den kan läsas här (på svenska).

Dess inställning till maoismen var i stort sett lika negativ som den hos Peter Taafe, vilket bland annat visas i denna formulering:

"Det auktoritära sätt på vilket ”kulturrevolutionen” lanserades, styrdes, leddes och avslutades, eliminerandet av oliktänkande, den skrupelfria förvrängningen av de anti-maoistiska tendensernas ståndpunkter, den upprörande Maokulten, frånvaron av val och av demokratiska institutioner kontrollerade av arbetare och bönder, den ökade auktoriteten för armén under Lin Piao [Lin Biao] – allt detta vittnar om den byråkratiska karaktären och orienteringen hos den maoistiska fraktionen, vilken nu reducerats till en liten kärna av den forna ledningen."

Men samtidigt insåg den i högre grad att de massmobliseringar som maoisterna initierade hade en eget dynamik. vilket gjorde att det inte kan ses som en ren upprepning av Stalins utrensningar:

"Om än de härskande byråkratiska kasterna i USSR och Kina företer många gemensamma drag, så finns det dock djupgående skillnader mellan den historiska situation som tillät Stalin att konsolidera sin makt och den internationella och nationella kontext i vilken Mao förde fram parollen om Röda Gardenas 'maktövertagande'. I dagens Kina har de av omvälvningen utlösta massmobiliseringarna, trots sina begränsningar, förändrat kraftförhållandet mellan byråkratin och folket till det senares fördel. Massrörelsen har försvagat den byråkratiska regimen. Detta resultat motsvarar inte Stalins uppstigande under de sena tjugo- och tidiga trettiotalen då massorna krossades, topphöggs och försattes i ett tillstånd av politisk passivitet som inte undergick någon grundläggande förändring förrän efter Stalins död."

Kulturrevolutionen rymde alltså en inneboende motsättning, mellan de syften som fanns hos den byråkratiska ledning som från början hade startat den, och den dynamik som uppstod när miljoner människor mobiliserades under paroller om jämlikhet.

Under denna sommar tänker jag alltså skriva lite mer om kulturrevolutionen och perioden efter den. Den primitivt "anti-totalitära" analysmetod som dominerar dagens syn på denna period är i grunden mest av allt en spegelbild av den naiva maoistiska syn som dominerade bilden omkring 1970 (och som även trängde in i borgerlig media, liksom dagens "anti-totalitära" analysmetod trängt långt in i vänstern!) .

Jag tänker alltså de närmaste månaderna försöka ta upp en del olika aspekter på dessa dramatiska händelser....

söndag 12 juni 2016

Den extremislamistiska terrorn...

... slår nu till mot HBTQ-miljöer i USA.

Det är vidrigt, upprörande och dessutom mycket oroväckande. Det kommer att kunna skapa rena skräckstämningar hos stora grupper av människor som redan är utsatta för hatbrott och förakt.

En annan sak som är helt vidrigt i sammanhanget är den kommentar som den så kallade "The Donald", dvs den man som om inte ett rent mirakel inträffar blir republikanernas presidentkandidat, twittrade ut omedelbart efter attacken.

Efter att ha nåtts av beskedet att 50 människor har dödats i ett terrordåd skrev han: "Jag uppskattar gratulationerna över att jag har haft rätt om radikal islamistisk terrorism, jag vill inte ha gratulationer, jag vill ha tuffhet och vaksamhet. Vi måste vara smarta!"

Denne störde narcissist kan bli ledare för världens starkaste militärmakt nästa januari.

Jag är rädd för IS, men jag är uppriktigt sagt ännu räddare för Donald Trump.

lördag 4 juni 2016

Tidningen Brand om Per Gahrton och vänsterliberalismen

Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt  här och här.)

Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och  löntagarstyrda företag.

Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).

Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det  bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.

Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.

Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...

lördag 21 maj 2016

"Polen förbjuder kommunism i gatunamn"

"Polens president Andrzej Duda har i dag undertecknat en ny lag som förbjuder referenser till kommunismen i namn på platser. Mellan 1 200 och 1 400 gator, broar och torg kommer att behöva döpas om, skriver AFP." Citatet hämtat från denna nyhetsnotis från SvD.

Det låter extremt. Jag menar inte att namn ändras i sig, utan att direkt  förbjuda en viss typ av platsnamn.

Inte ens de nitiska kristna för tusen år sedan, eller de än mer nitiska protestanterna för femhundra år sedan, gjorde så extrema saker, och därför påminner oss ortnamn, för att inte tala om veckodagar och namn på månader, varje dag om hedniska gudar. Det tycker jag är bra, för på det sättet kan det gamla leva kvar i det nya.

Det de gör i Polen idag liknar snarare kulturrevolutionen i Kina, där de också försökte förbjuda alla politiskt inkorrekta namn. I Ryssland har de förstås ändrat många namn efter 1991, men de har ändå inget direkt förbud mot "kommunistiska" namn, och därför har ex.vis namnet på staden Kaliningrad fått vara kvar. Men i Polen bedriver den katolska högerregeringen en symbolpolitik som har närmast totalitära drag,

måndag 9 maj 2016

Identitetspolitik

Jag har aldrig läst Jan Lööfs serieböckar och har ingen åsikt om dem.

Men det finns något som är konstigt med hela den ska man säga identitetspolitiska diskursen, för att nu snobba med fina ord.

På något sätt har delar av vänstern gett upp kampen för att förbättra utsatta och missgynnade människors reella villkor och ersatt den med en kamp för att människor som står långt ner i hierarkin ska slippa uppleva subjektiva kränkningar.

Det är lite av en kapitulation - det är som att säga "ja, vi kan inte göra något åt att världen är ojämlik, men vi kan arbeta för att de som redan har det taskigt slipper att få höra saker som får dem att känna sig kränkta."

Det ska sedan uppfattas som betryggande. Om du tillhör en grupp som av olika orsaker blir missgynnade i olika sammanhang ska du åtminstone veta att det finns eldsjälar som arbetar för att den grupp du tillhör aldrig ska få beskrivas nedlåtande i en barnbok, eller serietidning. Eller i nåt annat sammanhang.

Sedan kan den reella ojämlikheten få fortsätta, medan de som skulle kunnat lagt ner kraft för att förändra denna ägnar sig åt att skriva om serietidningar, eller byta namn på glassar, eller vad det nu kan handla om.

måndag 25 april 2016

Vad har Muslimska Brödraskapet gemensamt med "sovjetkommunister" och "trotskister"?

Det kan kanske Lars Nicander svara på.

I denna DN-artikel drar nämligen denne man, som presenteras som "forskare på Försvarshögskolan", fram en påstådd tidigare parallell till det han hävdar vara en islamistisk ”infiltration” av Miljöpartiet. Man kan där läsa att Nicander

"såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar. Då försökte Sovjetkommunismen infiltrera Socialdemokratierna och ta sig in i fackföreningsrörelsen, liksom trotskister försökte ta över SSU på 80-talet.

Syftet var att ta över partiet inifrån men Socialdemokraterna lärde sig hantera detta, säger Lars Nicander till DN.”


Detta är väl att märka en typisk kallakrigs-paranoid terminologi, av en typ som SÄPO gärna använde när det begav sig. Ordet ”infiltration” implicerar att några kommer ”utifrån”. I de två fall Nicander nämner var det ju inte alls så.

Några försök från ”sovjetkommunister” att "ta över" socialdemokratin från den tiden känner jag definitivt inte till, men visst fanns det konflikter mellan kommunister (av olika schatteringar, inte alla var Moskvatrogna) och socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen!

Och visst fanns det "sovjetkommunister" där. De hade inte infiltrerat alls, de var kommunistiska arbetare som jobbade på arbetsplatser, och som hade sympatier med Sovjetunionen. De ställde till och från upp i fackliga val och använde som andra sina demokratiska rättigheter att sprida sina åsikter inom den fackliga rörelsen. Att kalla detta ”infiltration” är ren mccarthyism.

Vad gäller de ”trotskister” i SSU han hänvisar till var det ju i princip samma sak. Nicander syftar uppenbarligen på Offensiv, som 1972-73 startades av medlemmar i SSU, som efter diskussioner med medlemmar i brittiska Labours dåvarande ungdomsförbund som besökte SSU-kongressen 1972, blivit inspirerade av den politiska linje dessa drev. De startade en strömning runt just tidningen Offensiv* som försökte driva denna linje inom organisationen. Det handlade inte heller där om en ”infiltration” utifrån. De medlemmar som startade Offensiv hade inte "sänts in" av någon, de var som sagt just SSU-medlemmar, som hade utvecklat nya åsikter och börjat verka för dessa.

Att kalla avvikande uppfattningar inom ett parti för ”infiltration” fungerade under kalla kriget som en klassisk mccarthyistisk metod; personer som tillhör ett partis vänsterflygel kunde avfärdas som infiltrerande ”agenter”, för än den ena, än den andra kusliga makten.** Fjärrstyrda robotar vars åsikter inte kan tas på allvar.

Vad gäller påståenden om att det finns agenter för Muslimska Brödraskapet som "infiltrerar" Miljöpartiet är jag inte speciellt insatt i diskussionen. .Men troligen finns det medlemmar i Muslimska Brödraskapet i flera partier, vilket ur religionshistorisk och sociologisk synpunkt är intressant.

Men ur rent politisk synpunkt får det aldrig bli en avgörande fråga. Politiska åsikter bör nämligen bemötas utifrån dess argument och ståndpunkter, inte utifrån spekulationer om vilken utomstående organisation dess företrädare "innerst inne" arbetar för. Den konstruktiva utgångspunkten är ju att gå efter vilka åsikter människor för fram och inte för fram. och inte i att hej vilt spekulera om vilka organisatoriska kopplingar som kan finnas i hemlighet. Om det finns personer i Miljöpartiet som argumenterar för att införa sharialagar är det ju uppenbart i skriande motsättning till essensen i partiets program, och borde kunna behandlas som detta.

Om det däremot handlar om människor vars åsikter man försöker ”härleda” utifrån om de håller upp fyra fingrar i luften eller om de träffat X eller Y när de senast var i Egypten är det ju en blåkopia av den mccarthyistiska metod som är mycket effektiv för att skapa skräckstämningar, men mindre konstruktiv för att reda ut vad skillnader i åsikter egentligen handlar om.
------------------------------------------------------
*Dagens Rättvisepartiet Socialisterna är ju något helt annat, men kommer från denna strömning: efter en intern splittring 1991-92 beslöt sig majoriteten för att ge upp, och lämna socialdemokratin som helhet.
** Jag är förstås lite partisk här, var själv offensivare i början och mitten av 80-talet, och gick med i SAP just pga att Offensiv fanns där. Så i motsats till de som grundade Offensiv går det att argumentera för att just jag verkligen var infiltratör, vilket väl sedan är orsaken till att jag så skamlöst försvarar andra infiltratörer, Oj, då, nu avslöjade jag mig visst..,  ;-)

söndag 27 mars 2016

Charles de Gaulle och Algeriet

/Från min huvudblogg 5/7 2013./

 /Inlägget nedan ska inte ses som ett försök till politisk analys.

Det är framförallt min upplevelse av de Gaulle jag beskriver. En upplevelse som grundlades i sjuårsåldern, och som till stora delar finns kvar ån idag.

Det är å andra sidan klart möjligt att det kan finnas en relation mellan denna upplevelse och någon form av materiell verklighet...
/

Om det finns någon borgerlig statsman som jag verkligen beundrat (och på sätt och vis fortfarande beundrar) är det Charles de Gaulle. Det är en beundran som går tillbaks till sex-sjuårsåldern.

Jag har skrivit om det tidigare. Om hur imponerad och rörd jag blev över att den franske presidenten gång på gång riskerade livet för att han beslutat sig för att Algeriet skulle får bli självständigt. Hur han utmanade den yttersta reaktionen, i form av mördarorganisationen OAS (Organisation de l'Armée Secrète).

Den sista veckohelgen i mars 1962 (jag vet numera, jag har kollat tidningarna) var jag i Gräddö. Jag var sju år och satt i min farmors hus, "Nystugan" som det kallades. Radion stod på.

Där refererar de till ett tal av de Gaulle, som hållits några dagar tidigare. De nämner hur de Gaulle sagt att alla resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns hur jag närmast rös av välbehag.

Senare ska jag ha sagt (det minns jag inte, jag har fått det berättat) att jag skulle vilja läsa franska i skolan för jag ville kunna det språk som general de Gaulle talade. (Tråkigt nog blev till slut när jag många år senare skulle avgöra saken tyska i alla fall.)

Den senaste tiden har jag kollat tidningar från Algerietkrigets slutfas. Det som slår mig på nytt var det rent mordiska hat de Gaulle utsattes för av den franska yttersta högern. Som hade stöd av en mycket stor del av den militära apparaten.

De mer seriösa attentatsplanerna mot honom handlade om flera tiotal. De flesta avslöjades på ett ganska tidigt stadium, men några gick till handling. Det sista stora försöket var i augusti 1962. Då besköts generalens bil, och en av kulorna passerade endast 5 centimeter från de Gaulles huvud. Han verkade inte speciellt berörd, efteråt kommenterade han: "dessa herrar var uppenbarligen mycket dåliga skyttar".

I en skämtteckning i DN från samma år visas ett samtal på OAS högkvarter. Där säger en person, som tydligen försökt skjuta de Gaulle, till en annan: "Mitt jobb är hopplöst. Jag sköt 50 skott, sedan öppnade han bilrutan och frågade om jag ville låna hans glasögon".  (Citerat ur minnet).

Ett år tidigare, i augusti 1961, hade en bomb placerats på vägen framför generalens bil. Bilen skadades inte, men det började brinna på vägen. de Gaulle gick ut från bilen, och muttrade: "ska det här föreställa ett skämt?".

Jag förstår om han drev OAS till vansinne.

Om någon någonsin haft änglavakt måste det ha varit de Gaulle. Han klarade sig alltid. Han vägrade att göra bilen skottsäker, till säkerhetspolisens förtvivlan, och han var alltid irriterad över att säkerhetsmännen försökte begränsa hans möjligheter att fritt röra sig bland folk.

Han var till och med officiellt dödsdömd av OAS, men trots oerhörda resurser misslyckades de alltid.

Att riskera sitt liv för att frige en koloni är imponerande. Det gör till och med generalens (låt vara ganska så sofistikerade) macho-retorik inte endast uthärdlig...utan  riktigt tilltalande.

Jag vet att jag läste dagstidningar regelbundet från åtminstone våren 1961 (då jag nyligen fyllt sex)  och framåt.  Jag måste ha läst om alla dessa attentatsförsök, och blivit mer och mer imponerad av hur de Gaulle (åtminstone till synes) oberörd gick från attentatsförsöken och kommenterade på detta syrliga och överlägsna sätt.

Att riskera sitt liv för att man vill ge efter och upphöra med ett förtryck är lika imponerande som det är både vedervärdigt och meningslöst att göra det för rätten att få förtrycka...

Charles de Gaulle hade förstås många mindre roliga sidor också. Men det är inte för dessa som han kommer att bli hågkommen.  Två gånger i sitt liv gjorde han en avgörande insats mot den yttersta högern i Frankrike - och i sin egen armé. Den första gången när han vägrade ge efter för Tyskland och de nazivänliga 1940. Den andra gången när han i det tidiga sextiotalet bröt med en stor del av de som fört honom till makten 1958 - för att han i motsats till dessa insåg att Frankrike vare sig borde eller kunde fortsätta att ockupera och terrorisera ett muslimskt land på Afrikas nordkust .

IS, OAS och den blinda terrorn mot civila

Mina första rent politiska minnen torde vara av Algerietkrigets slutfas, 1961-62. Framförallt minns jag en otäck organisation med initialerna OAS, Organisation de l'armée secrète. Jag var bara sju år, men visste tillräckligt mycket om den för att avsky den...

När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.

IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.

OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.

Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,

Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,

Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.

IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.

lördag 26 mars 2016

Varför röstade så många mormoner på Sanders?

Det mormondominerade Utah var en av de två delstater som gav Bernie Sanders, som öppet kallar sig demokratisk socialist, den högsta andelen röster hittills i demokraternas primärval - nästan 80 procent.

I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.

Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.

Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.

Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.

Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...

Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.

fredag 18 mars 2016

Två månader som förändrade världen

Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.

Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...

Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.

Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén  på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.

Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.

Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.

Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.

I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.

Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.

I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.

President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.

Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.

Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.

Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans  slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen.  Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.

I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.

Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand.  När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.

I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.

En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många  med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.

Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.

Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska  systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska  skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.

1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.

Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.

söndag 13 mars 2016

Blir det ännu varmare med Donald Trump?

Frågan är befogad. I det ena uttalandet efter det andra har Trump hånat begreppet "global warming", utan att på något sätt visat att han förstår ett skvatt av problematiken.

Exempelvis har han twittrat detta: "The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive."

Och detta: "Any and all weather events are used by the GLOBAL WARMING HOAXSTERS to justify higher taxes to save our planet! They don't believe it $$$$!"

Fler exempel kan man se här.

Bernie Sanders har kommenterat ett av uttalandena så här : “How brilliant can you be. The entire scientific community has concluded that climate change is real and causing major problems and Trump believes that it’s a hoax created by the Chinese. Surprised it wasn’t the Mexicans.”.

Trump är en ovanligt korkad "klimatskeptiker" , som i värsta fall kan bli president i det land som står för en mycket stor andel av de växthusgaser som förbereder jorden för ett mer Venus-liknande klimat. Det känns inte speciellt betryggande, för att uttrycka det lite försiktigt.

torsdag 3 mars 2016

Du smällfeta ko

Om folk nu blir så upprörda över att "Norden" ändras till "Jorden" när vårt nationella pekoral sjungs i TV, vad skulle de då säga om "Du gamla du fria du fjällhöga nord" ersattes med "Du gamla du fria du smällfeta ko"?

Så sjöng jag och många andra barn på tidigt 60-tal och ingen hade talat om för oss att sången var helig.

Jag skulle gärna sett att TV hade gjort det. Då skulle en än mer upprörd "debatt" kanske uppstått och skiljelinjen skulle väl gå mellan de som var kränkta och de som hade barnasinnet kvar.

tisdag 1 mars 2016

Två nationalsånger som försvann

Här klagar folk på att man ändrar några ord i vårt pekoral till nationalsång, på någon melodifestival, men vad ska då ryssarna och östtyskarna säga?

För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.

Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.

Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.

Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning)  här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?

En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.

Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...

söndag 28 februari 2016

Olof Palme och Vietnam

Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.

Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.

Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.

Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.

När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.

Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.

Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.

fredag 26 februari 2016

En artikel som förändrade min värld

Det var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till att köpa Ny Dag,

Ny Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.

Innerst inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den kommunistiska propagandan var.

Och så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.

Det var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.

Jag läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och hade ett mycket stort folkligt stöd.

Medan den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur, vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.

Det var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam, och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...

Och jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen till det som är sant.

Några veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen, hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje parti.

Och när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...

Nedan kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med "READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning, som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....


"Utlandspress: Det andra Sydvietnam -  Saigons Vietnam en illusion
------------------------
Vägen var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar. Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."

Den som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter. Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta Staterna för länge sedan förlorat kriget.

Bloodworth  understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid flygplatsen Bien Hoa i november.

Varför skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där, skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från huvudstaden.

Byn på andra sidan
Om en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare av regeringen, det är inte byborna som väljer honom. Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till närmaste militärförläggning.

Borgmästaren i nästa by på andra sidan av de flata  risfälten är antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och i den sitter en röd stjärna fastsydd.

Bakom den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.

Befrielsefronten försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset, uppbär skatt och genomför strikt disciplin.

En regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.

Två Sydvietnam
Det finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt, dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av båda sidor samtidigt.

De bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad tvivelaktigt.

Som exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.

Nyligen, fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.

80 km respektive 560
Järnvägarna är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på att rälsen  helt enkelt var bortplockad på många ställen, eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora arbetslag under ledning av Befrielsefronten.

En konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon. Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan gick till aktion med sin vanliga smidighet.

Gerillasoldater dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att svänga in på sidovägen.

Med gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,

Befrielsefrontens ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion, sedd genom kikare.


READER"