tisdag 26 juli 2016

Från intellektuell vänster till avgrundshöger

När jag var barn var det mellan andra och sjätte klass mycket viktigt vilka böcker jag lånade som sommarlån. För när man väl satt i Gräddö fanns endast ett litet pyttebibliotek insprängt i en privatbostad som med något enstaka undantag dessutom knappast innehöll något jag var intresserad av.

Inför sommaren 1966, då jag var 11, hade jag genom skolbiblioteket beställt en bok med titeln "Från Jalta till Vietnam" av David Horowitz. Ja, jag läste den typen av böcker som barn....

Jag trodde väl att det var en ny allmän historieskrivning om kalla kriget. Men det visade sig vara något mycket mer än så.

Det var väl den första bok jag någonsin läst som inte hade den klassiska schablonbilden av det totalitära Sovjet som hotar demokratin i hela världen och det demokratiska USA som kommer ut till den fria väldens försvar. Det var den bild som alltid presenterades - alltifrån den öppet vulgära varianten i artiklar i Det Bästa till mer sofistikerade statsvetenskapliga varianter.

Nu var inte Horowitz "Sovjettrogen" - hans analys av utvecklingen var definitivt mer inspirerad av försiktigt trotskistiska författare som Isaac Deutcher, än av sovjetiska UD:s världsbild.

Vad han inledningsvis övertygande försökte visa var att den sovjetiska politiken i kalla krigets början inte var medvetet expansiv, utan snarare präglad av byråkratisk försiktighet. Den utgick bland annat från en hemlig överenskommelse mellan Stalin och Churchill, som utlovade Sovjet en begränsad "intressesfär" i delar av Östeuropa. Det var när Stalin insåg att denna intressesfär öppet utmanades som konfrontationen blev oundviklig,

Horowitz visar hur Stalin i själva verket försökte pressa Tito till att acceptera monarkin och inte göra Jugoslavien "kommunistiskt". Hur han ströp hjälpen till de grekiska kommunisterna för att hedra sin överenskommelse med Churchill. Hur han aktivt avrådde de kinesiska kommunisterna från att ta makten, Att det sedan blev ett kallt krig var inte resultatet ev en djävulskt uttänkt plan i Kreml utan resultatet av ett sampel av händelser utanför Sovjets kontroll.

Den bild Horowitz målar upp är snarast bilden av en defensiv Sovjetbyråkrati som av ytterst två orsaker - att den inte kunde lägga band på den revolutionära kampen i ex.vis Kina, Jugoslavien och Grekland, och att USA:s utrikespolitik blev mer och mer aggressiv - tvingades in i ett kallt krig det inte ville ha.

Horowitz visar också med hjälp av framförallt exempel från tredje världen att USA inte styrdes av omsorger om "demokratin" utan sina egna ekonomiska intressen. Det var USA-bolagens vinster som stod i förgrunden - och när dessa kom i motsättning till demokratin valde USA tveklöst alltid att försvara storbolagens vinster.

Han visar också på hur även det kalla krigets senare faser ofta präglas av en defensiv och försiktig sovjetisk hållning och en aggressiv USA-politik.

Horowitz bok kan läsas på svenska i sin helhet, här.

Jag minns hur skakad jag var sommaren 1966. Visserligen hade jag redan 1964 insett att USA hade fel i Vietnam, men det här var ett perspektiv som var omtumlande och fascinerade. Man kan nog säga att Horowitz bok är en av de böcker som jag läst som mest påverkat min världsbild

Boken är nyanserad,. väldokumenterad. och dessutom visar det sig som sagt att Horowitz ingalunda är stalinist. Han är helt medveten om att Sovjets utrikespolitik är cynisk, och styrs av en härskande grupps intressen. Om den inte styrs av en djävulsk plan för att erövra världen styrs den inte heller av en önskan av att försvara arbetarklassen och folken i världen mot imperialismen...

Men vad hände med Horowitz? Någon gång i början av 80-talet svängde hans åsikter 180 grader. Han blev en entusiastisk anhängare till - Ronald Reagan. Och idag finns han på nätet på David Horowitz Freedom Center,

Den driver för närvarande en entusiastisk kampanj för Donald Trump, men står själv faktiskt långt till höger om Trump,.

Om man plågar sig igenom artiklar av Horowitz och dennes meningsfränder kan man se att de vill återupprätta mccarthyismen, och att de anser att Obama är en landsförrädare och marxist. Dessutom är samme Obama enligt dem en hemlig agent för Muslimska Brödraskapet. Hur man kan både vara islamist och marxist på en och samma gång framgår inte helt klart.

I själva verket är hela det Demokratiska Partiet enligt Horowitz ett parti av landsförrädare. Därför är det viktigaste just nu att se till att Trump vinner valet-

I övrigt drivs en syn på islam som mest av allt liknar Ingrid Carlqvists Dispatch International. Islam är i sig en ondskefull religion som måste bekämpas som sådan.

Andra åsikter man kan finna är att palestinierna måste drivas ut från Palestina. Alla palestinier. Dessa är nämligen ättlingar till en muslimsk invasionsarmé som erövrade landet för lite mer än 1000 år sedan, som nu måste slås tillbaka. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta synsättet borde få på de vita i Amerika idag (ättlingar till en långt senare invasion...). Men man kan numera inte förvänta sig logik av Davis Horowitz.

Horowitz anser dessutom att det inte finns någon strukturell rasism i USA. Och att "Black Lives Matter" är en terrororganisation jämförbar med IS, som borde krossas.

Det märkliga är att Horowitz inte endast har bytt åsikter. Han verkar på något sätt ha amputerat sin förmåga att tänka rationellt. Man får nästan känslan av att han genomgått en hjärntransplantation.

Synd att det inte finns tidsmaskiner. För då kunde man kanske genomföra experimentet att låta David Horowitz från 1965 sammanträffa med David Horowitz av idag. Å andra sidan vore det nog mycket grymt. Den ångest som 1965 års David Horowitz troligen skulle få uppleva när han inser vad han själv kommer att bli inom en snar framtid,  är nog nästan omöjlig att föreställa sig....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar