lördag 19 december 2015

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)

test
McDonalds Marenplan

tisdag 17 november 2015

What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

måndag 2 november 2015

Kalla krigs-propaganda i repris

Det finns i media idag ofta uttryckt åsikter om att man måste se upp för rysk propaganda, att den ryska propagandaapparaten sprider desinformation överallt, och att den syftar till att skapa splittring i väst osv.

Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.

För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...

Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....

Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.

onsdag 7 oktober 2015

"Oops, bara Kuba vet hur planeten räddas"

Låter som en fascinerande rubrik, och det är rubriken på att intressant debattartikel i Aftonbladet. Intressant och tänkvärd.

Läs den gärna här.

tisdag 6 oktober 2015

Reaktionens två ansikten

För den som jag har Svenska Dagbladet som morgontidning är det inte svårt att missa hur nyliberaler  utnyttjar den nuvarande flyktingkrisen på sitt eget speciella sätt. Medan Sverigedemokraterna utnyttjar den genom att ställa mer välbärgade svenskar mot mindre välbärgade flyktingar utnyttjar nyliberalerna den till ett mer klassiskt kapitalistiskt högertema: att ställa rika i alla länder mot fattiga i alla länder.

Flyktingkrisen visar enligt denna åskådning hur förlegade den "svenska" välfärdsstaten och den "svenska" solidariska lönepolitiken är. Välfärdsstaten står i motsättning till solidariteten - så hamras budskapet in dag efter dag i storfinansens husorgan.

Jag läser nästan aldrig DN:s ledarsida, men det skulle inte förvåna mig om samma tema reflekteras där.

Vill bara upprepa än en gång: nyliberalism är INTE mindre reaktionär än nationalism. Däremot är den mer ÖPPET cynisk. Alla andra typer av solidaritet, alla typer av gemenskap, ska ersättas med solidariteten mellan de superrika.

Det är huvudsakligen därför SD växer. Om alternativet till SD är en falsk solidaritet som vill utnyttja invandring och flyktingar till att slå mot de landvinningar som arbetarrörelsen har kämpat till sig under de senaste hundra åren - och socialdemokraterna inte aktivt går i front mot detta - är det då så underligt att SD håller på att bli ett större parti än S inom LO-grupperna?

Den genomsnittlige nyliberalen är mer välutbildad, mer sofistikerad, mindre "vulgär", än den genomsnittlige "nationalisten". Men inte ett dugg mindre reaktionär, Däremot, givetvis, mindre "folklig".

Det är förstås nu så att just de (det gäller ju inte alla!) som faktiskt röstar på SD i hopp om att välfärden a la folkhemmet ska få vara kvar , eller återupprättas, kommer att bli lurade. De kommer förr eller senare att tvingas inse att SD inte på något sätt vill försvara det klassiska "folkhemmet". Men då är ju skadan redan skedd...

De värderingar SD sprider har växt från att vara ett nästan omärkligt luftdrag för några årtionden sedan till att idag närmast likna en storm. I morgon riskerar den att bli en orkan, eller tyfon.

SD:s framväxt är spegelbilden av nyliberalismens kris. Som i sin tur avspeglar krisen i dagens kapitalistiska system.

Frånvaron av en stark vänster gör att det blir en avgrundshöger som presenterar sig som en "lösning". De senaste månaderna har jag stött på flera människor i den nedre skalan av samhällshierarkin, som normalt sett alltid röstat rött, eller grönt, eller för den delen stött F!, som nu avslöjar sin skamliga hemlighet. "Om det vore val idag skulle jag rösta på SD". Ibland med ett litet tillägg: "snälla, du måste LOVA att inte säga det till NÅGON"

Och jag svarar - nej , jag kommer aldrig att peka ut dig för någon. Det vore ungefär lika ruttet som när Åsa Linderborg outar Daniel Suhonen som masochist...*

Och medan jag säger detta undrar jag samtidigt mer och mer skräckslaget: vart är vi på väg?
------------------------------------------------------
* Det är förstås också klart möjligt att denna insinuation från Linderborg är falsk. I båda fallen är ju hennes agerande ungefär lika sunkigt...

tisdag 29 september 2015

Rabiat USA-höger rasar mot påven

"This pope needs an exorcism". Det är endast ett av de många utfall som finns på ett filmklipp man kan lyssna på här om hur många högerrepublikaner i USA reagerade på påvens besök.

Han kallas för "anti-kapitalistisk", "marxistisk" och "farlig".

Ändå kommer han förstås inte i närheten av de utfall mot de rika som man kan läsa i Bibeln, från bland annat Jesus och hans bror Jakob.

Men det enda sätt som påven på allvar skulle kunna blidka vissa delar av USA-högern vore förstås om han helt övergav Jesu lära, och istället anslöt sig till Milton Friedmans.

torsdag 24 september 2015

Den brittiska överklassens diskreta charm?

Den som inte har läst om de senaste skandalerna om toryledaren David Cameron kan läsa något om dessa här.

Man kan bara sucka. De säger en del om stora delar av den brittiska överklassens obehagliga själsliv, eller vad man nu ska kalla det. En av de äckligaste sakerna är nog berättelsen om hur dessa unga rika män roade sig med att bränna 50-dollarssedlar framför urfattiga hemlösa.

Man lär sig en del om förakt mot de fattiga, men också om bisarr ritualisering både med och utan sexuella inslag. Ett fenomen som, åtminstone indirekt, nog kan ses som relaterat till det, höll jag på att säga, närmast rutinmässiga och kontinuerliga nedtystandet av berättelser om sexuella övergrepp.

Läs gärna dessa inblickar i hur många av de superrika som styr Storbritannien "tänker", fungerar, och sysslar med när de vill ha "roligt".

Är det förresten någon som vågar tro att detta är något väldigt unikt för just Storbritannien?

måndag 21 september 2015

Män♡SD = sant?

Letar igenom siffrorna för SD i den nya SIFO-undersökningen. För att hitta alla siffror får man kolla på flera tidningars webbsidor. Men om jag sett rätt ser det ut så här. 25, 5 procent av männen röstar på SD och SD är det största partiet bland män. 18 procent av alla röstar på SD, medan ungefär 10 procent av kvinnorna röstar på SD.

Skillnaden mellan könen är anmärkningsvärt stor,  och olustig för mig, som (återigen!) får en lite svindlande känsla av att jag så att säga har fel kön.....

PS. Skulle gärna se hela undersökningen nånstans, med alla partiers procent hos båda könen, men den går inte att hitta, inte heller på SIFOs hemsida.

torsdag 10 september 2015

Jan Myrdal ut i intet

Människor kan ju begå misstag. Även människor som visat prov på stora insikter i vissa frågor kan bli helt gränslöst pinsamma i annat.

Men ibland handlar det inte om något som misstag. Utan om att ta steget ut i en rent hallucinatorisk värld. Något sådant, inte bara pinsamt utan även oerhört kusligt, är Jan Myrdals konsekventa stöd till Pol Pot.

Myrdal har varit, och är fortfarande, stalinist. Det är tragiskt. Men han har trots detta till och från kunnat vara lite kritisk mot Stalin. Men när det gäller Pol Pot är kritiklösheten total. Jag har aldrig sett ett enda negativt ord om den massmördaren från Myrdals penna, eller från hans dator.

Massmorden i Kambodja är en av världshistoriens mest väldokumenterade skeenden. De kan inte jämföras med bondekrigen i Tyskland eller England. De revolterande bönderna slog nedifrån. Efter 1975 slog Pol Pot definitivt uppifrån, som ledare för kanske den mest totalitära och våldsamma regimen i den nutida historien. De otaliga offren kom inte alls i någon högre grad från den gamla härskande klassen. De kom från den bondebefolkning som Pol Pot sade sig försvara, och representera. .

I denna artikel beskriver Myrdal hur trevlig en av Pol Pot-regimens ledare var. Socialminister Ieng Thirith var, får vi veta, en verklig kamrat. En god kamrat. Någon verkligt värd att beundra. Och det var Pol Pot också.

De var "lika föredömligt rättfärdiga som John Ball", den legendariske engelska bondeledaren.

Jag kan på sätt och vis förstå de som 1945 beundrade Stalin, som just hade stått i ledningen för en stat som hade besegrat Nazi-Tyskland. Förstå dem, trots att de hade fel. Men att så här i efterhand beundra Pol Pot och de andra massmördarna i den klick som förvandlade segern över USA-marionetten Lon Nol till en mardröm utan like, och som efter att de hade störtats 1979 dessutom allierade sig med den USA-imperialism de tidigare hade kämpat mot, är helt och hållet oförståeligt. Det är både ett brott - och en ofattbar dumhet.

Jan Myrdal har aldrig seriöst försökt bemöta den omfattande dokumentationen som finns om Pol Pot-regimen, Han argumenterar till och med sämre än den Robert Faurisson som han obegripligt nog försökte  försvara 1981.

Läs gärna Jan Myrdals Skriftställning 1 och 2, som kom ut i slutet av 60-talet. Där visar han prov på både skarpsinne och intelligens. Och engagemang. Men den stalinistiska  logiken är alltid förödande - för både omdömet och den politiska moralen. Den var katastrofal när  den ledde till ett förnekande av de brott som begicks i Sovjet under tvångskollektiviseringen och massutrensningarna  under 30-talet. Men när den handlar om att idag försvara Pol Pot är den inte endast katastrofal. Det är ett intellektuellt, politiskt  och moraliskt självmord.

Det är att ta ett stort steg från den verklighet som existerar till att fastna i ett intellektuellt tomrum. Ett steg ut i intet, in i ett politiskt icke-vara, ett svart och iskallt mörker som slukar de som mot bättre vetande tar steget ut över avgrunden.

söndag 23 augusti 2015

Lite om Karl Wittfogel, Dr Fu-Manchu och antikommunismens förhistoria

Den anti-kommunistiska diskursen i västvärlden kan lite slarvigt tidsmässigt uppdelas i två faser. Dels perioden från och med Karl Marx Kommunistiska Manifestet till ungefär 1927-29, dels perioden från och med 1927-29.

Vad som hände 1927-29 var att Josef Stalin  rensade ut  både vänster- och högeroppositionen och att klicken runt honom sedan snabbt utvecklade samhället i riktning mot ett byråkratiskt styrt, och hierarkiskt samhälle. Det kom även att påverka antikommunismens bildspråk och stereotyper.

Innan dess hade det helt dominerade varit att den anti-kommunistiska propagandan slog nedåt. Kommunister var oborstade, ovårdade arbetare som om de inte hejdades skulle hänga fabriksägarna, godsägarna, och prästerna i lyktstolparna. Det som betonades var det "proletärt" barbariska. I den mån det fanna en anti-totalitär tendens i retoriken var den helt underordnad.

Detta ändrades med Stalin, och på ganska goda grunder. Sovjetunionen svängde på kort tid från en nästan total öppenhet (man hade ex.vis avskaffat den hemliga diplomatin efter revolutionen) till en extrem slutenhet. Man svängde också från en jämlikhetspolitik till en politik som bakom fasaden byggde upp ett extremt ojämlikt system - där klyftorna nästan konstant ökade från 1929 till Stalins död 1953 (då de började minska igen, men aldrig tillbaks till "utgångsläget").

Väl att märka - även perioden 1921- 1928 hade det funnits problem med ojämlikhet, men då berodde det mest på att kapitalister och framgångsrika bönder berikade sig genom NEP-politiken. Det sågs officiellt som något beklagligt, som förr eller senare skulle rättas till.

1929 avskaffades NEP, men istället började en ny typ av ojämlikhet accelerera, där parti- och statsbyråkratin samlade på sig allt större privilegier.

Samtidigt inleddes utrensningar av en typ man inte sett tidigare. Ett skräckvälde där till och med ett förfluget ord vid fel tillfälle kunde leda till döden. Denna terror blev som mest intensiv 1936-39 men fanns under hela Stalintiden kvar, som ett hot, och till och från som ett verklighet, fram till Stalins död i mars 1953. Även om den rena terrorn sedan upphörde, påverkade den skräck den hade skapat även i fortsättningen samhället i stort.

Detta kunde förstås utnyttjas av de som i väst ville slå mot allt som veckade vänsteråsikter. Så antikommunismen ändrade sitt huvudtema - från oborstade arbetare som ville ställa till blodbad på över- och medelklassen till skräcken för den allsmäktiga diktatorn (eller efter Stalins död partiet) som i dystra, mörka rum med sina högt uppsatta medkonspiratörer styr samhället och staten. Det var förstås inte endast propaganda. Som all effektiv sådan byggde den dessutom på ett stycke verklighet, som den sedan ofta ganska så grovt karikerade.

Och här började den faktiskt likna något som fanns långt före Sovjets bildande 1917, och även före Marx. Den tog sitt språk från den "anti-totalitära"  retoriken som präglat västbeskrivningar av mystiska "asiatiska" samhällena, alltsedan medeltiden

De härskande klasserna i väst har sedan medeltiden (med partiellt undantag för en period av absoluta monarkier från ca 1500 och några århundraden framåt) byggt upp ett en typ av utsugning vars grund byggt på en form av (vanligtvis) decentraliserat beslutsfattande. Detta i kontrast till länder som Kina, Indien, det tidiga Ryssland, där statens makt hade varit stor, och där den privata äganderätten ofta varit underordnad politiska beslut som kunde fattas i en stark stat.

Dessa samhällen var hierarkiska, slutna och despotiska. Och betraktades i väst från medeltiden och framåt ofta som "barbariska" och som något som stod i motsättning till den "frihet" som ansågs existera i väst.

Från och mer renässansen kombinerades denna självbild i väst av en idealisering av det antika Grekland. Där hade man hållit slavar, men det fanns ändå ingen mäktig härskare, de "fria männen" var beväpnade och man kunde inte sätta sig på dem hur som helst.

Så uppkom bilden av att förtryck inte var ett så att säga riktigt förryck om det inte var centralplanerat. Det var den kusliga statsmakten som utövade det verkligt otäcka förtrycket.  Ju mer okontrollerad statsmakt, ju mer förtryck.

Under 1900-talet har denna syn förmodligen fått sin främsta akademiska företrädare i Karl Wittfogel som i sitt arbete Oriental Despotism från 1957 lade ut texten om den djupa strukturella likheten mellan kommunismen och det som Marx en gång kallade "det asiatiska produktionssättet". Ett samhällstyp som trots sitt namn existerade inte endast i Asien utan på många andra ställen i världen (ex.vis inkaindianerna i Sydamerika och det faraoniska Egypten).

I Wittfogels mycket genomarbetade och bitvis välargumenterande arbete presenteras en skräckbild av de "orientaliska" samhällena. De hade från början uppstått genom regleringen av vattentillgångarna, vilket gav staten en makt som planerare och garant för det allmänna välståndet. Men när den väl satt där blev den ett totalitärt monster, där de härskande elitens makt blev helt obegränsad, och okontrollerad.

De styrande korrumperades totalt. Wittfogel citerar uttrycket "makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" och ser detta uttryck som en bra beskrivning av dynamiken i "hydrauliska" samhällen. Han menar att de härskande i dessa samhällen i motsats till en spridd myt saknar varje "välvilja" ("benevolence"). De bryr sig endast om sin makt, och denna är obegränsad.  En central del i denna makt är rätten att när som helst expropriera privat äganderätt. Detta ger staten det absoluta övertaget och gör att den i sig förvandlas till en härskande klass.

Det finns inga gränser för denna totalitarism. Makten är absolut, så är möjligheten att bedriva terror mot befolkningen. Det finns heller inga gränser för denna terror. Skräcken råder, och enligt Wittfogel är även familjestrukturen mer auktoritär, och familjefaderns makt mer obegränsad, i dessa "despotiska" samhällen. (Han exemplifierar här med faraoniska Egypten. Han har tydligen inte hört talas om de vishetsböcker från detta samhälle där det sades att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen blint lyder sin hustru!)

I motats till dessa samhällen sätter faktiskt Wittfogel upp det grekiska slavsamhället och den medeltida feodalismen som en positiv kontrast. Han förnekar inte att det fanns förtryck  där, men det var på ett sätt inte lika totalt, inte lika... otäckt. Han ser det faktiskt som i grunden ett uttryck för samma frihet som idag han ser hos ”demokratierna”. Därför att där hade man en decentraliserad maktstruktur. I Grekland hade alla "fria män" makt och i feodalismen fanns det många jordägare, och det totalitära monstret kunde inte uppstå.

I slutet av boken hävdar Wittfogel att dagens kommunistiska stater är ÄNNU värre än de orientaliska despotierna. De har lyckats genomföra en nationalisering av sina ekonomier som inte ens den mest tyranniska kejsare lyckades med. Västerlandets framtid hänger på att kommunismen stoppas. Dessutom anser han sig kunna slå fast att anledningen till att man i Sovjet under Stalintiden övergav Marx teori om det "asiatiska produktionssättet" berodde på att man insåg att denna antydde  sanningar om det egna systemet. Här misstänker jag faktiskt att Wittfogel hade rätt, även om han går för långt när han tros sig upptäcka liknade reträtter redan hos Marx själv (!), hos Engels och hos Lenin.

Det anmärkningsvärda med hela synsättet är åsikten att förtrycket blir värre om det utförs av staten, än om det bygger på privategendom. Det antika Grekland som Wittfogel idealiserar må  ha varit mer decentraliserat än faraonernas Egypten - men historiska fakta talar definitivt för att de som arbetade för staten i Egypten hade en mycket bättre levnadsstandard och social ställning än vad den stora majoriteten av de som arbetade för grekiska (eller romerska) slavägare hade. De hade också en starkare ställning och en bättre levnadsstandard än vad medeltidens livegna bönder hade.

Dessutom hade kvinnorna en mycket starkare ställning i många ”orientaliska” samhällen, som det faraoniska Egypten eller Inkariket, än de hade i slaveriets Grekland (där de inte ens sågs som medborgare, utan hade en ställning som motsvarade slavarnas) eller den feodala medeltiden.

När Wittfogel fnysande avvisar "myten" om de härskandes välvilja i de "orientaliska despotierna" genom att säga att om något som ytligt sett liknade detta existerade handlade det inte om välvilja utan om en egoistiskt grundad strövan efter stabilitet i systemet, missar han att "välvilja” inte är ett politiskt utan ett psykologiskt begrepp. Vad som utspelade sig i huvudet på exempelvis de egyptiska härskare som förklarade att de såg sin plikt att befolkningen skulle få äta sig mätta, att kvinnorna i landet skulle vara fredade, och att de skulle följa och lyda rättvisans gudinna Maat, är inte det mest väsentliga. Det väsentliga är att de faktiskt ansåg sig tvungna att säga (och i viss mån också handla efter) den typen av saker, i ett samhälle där staten ansågs ha ett övergripande ansvar för hela landet.

I det grekiska slavsamhälle som Wittfogel faktisk verkar beundra hade vare sig "staten" eller de privata slavägarna några sådana krav på sig. Detsamma gäller i den medeltida feodalismen. Därför kan man mycket väl argumentera för att i dessa "decentraliserade" samhällen var makten betydligt MER nyckfull och okontrollerad än i de "orientaliska" despotierna.

Men Wittfogel har förstås sina inte lika akademiska föregångare, långt före uppkomsten av en "anti-totalitär" kommunistskräck. Skräcken för "orientaliska" despoter med en okontrollerad statsmakt har funnits i århundraden. Det kan ha handlat om Ryssland,  om det "otillgängliga" Kina eller Japan, det kan ha handlat om Djingis Khan. Men på något sätt har det sedan medeltiden varit en del av den härskande klassens världsbild i Europa. Vi är civiliserade, decentraliserade, och inte som dessa otäcka kungadömen österut. Lägg märke till hur detta genom åren slår igenom lite överallt - ex.vis i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye 1941!

Ett av de mest fascinerade exemplen på denna världsbild kan man hitta i Sax Rohmers serie av romaner om den kinesiska mästeragenten Dr Fu-Manchu. I en serie av böcker i början av 1900-talet konstruerade han upp exemplet Fu-Manchu, som den ondskefulla agenten för en totalitär kinesisk regering. Den första boken kom ut 1913, så det handlad ingalunda om någon ”kommunistskräck”! Men det är inte svårt att se likheten med senare tiders kallakrigs-romaner. Det totalitära "öst" beskrivs ofta på nästan samma sätt - vare sig det handlar om kejsaren i Kina, tsaren, Stalin, Bresjnev eller Mao

Likheten mellan Rohmer och antikommunistiska agentromaner är slående, möjligen med undantag för den mer öppna rasismen hos Rohmer . Det skulle som sagt vara mycket enkelt att i handlingen ersätta kejsaren med Mao, eller för den delen Stalin eller Bresjnev, och sedan föreställa sig ett typisk anti-kommunistiskt femtiotalstema...

Bara för att ge ett drastiskt exempel, och en effektfull avslutning, citerar jag här till sist från ett fascinerande stycke på sidan 21 från den svenska utgåvan av Rohmers första bok, Mysteriet Dr. Fu-Manchu från 1977 (det engelska originalet kom som sagt ut 1913). (Det bör påpekas att just den texten också finns på baksidan av denna svenska utgåva, med undantag för att de sex sista orden var borttagna... De såg nog lite FÖR illa ut för att få finnas på en baksidestext...)

"Föreställ dig en person som är lång och smärt och kattliknande, med höga axlar och med en panna som Shakespeares och ansikte som Satan, med slätrakat huvud och avlånga, magnetiska ögon av verkligt kattgrön färg, Utrusta honom med hela den österländska rasens grymma slughet, allt samlat hos ett intellekt och ett jättelikt sådant. Sätt så i hans händer alla möjligheter som vetenskapen av igår och idag kan frambringa och därtill de ekonomiska resurser som en förmögen regering kan förse honom med - en regering som dock redan har förnekat vetskap om hans existens. Föreställ dig denna hemska varelse, och du har skapat dig en rätt god bild av doktor Fu-Manchu, gula faran förkroppsligad i en man"....

fredag 14 augusti 2015

Min bild av Kina genom åren

Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på Sovjet genom åren .

Där beskrev jag hur jag redan i barndomen tidigt fick en relativt positiv bild av Sovjet, i någon form av protest mot de vuxnas negativa syn.

Men denna positiva bild av Sovjet motsvarades inte alls av någon motsvarande  positiv bild av Kina. Min bild av Kina var om något negativ. Jag uppfattade snarast Kina som skrämmande.

Den vikigaste orsaken till detta var nog Maokulten.

Mitt första minne av Kina var nog när Kina angrep Indien 1962. Nästa var när Kina hamnade i konflikt med Sovjet. Kina var för mig svårbegripligt. Det var något dunkelt över det.

Jag har ett minne av att min far på största allvar talade om Kina som "den gula faran". Jag brukade inte svälja min fars åsikter om någonting, så ej här. Han var oroad över att Kinas folkmängd växte och därför var en fara för världen. Det lät bara konstigt.

När Kina sprängde sin atombomb 1964 blev jag på allvar intresserad av vad Kina egentligen var för land. Då var jag nio år.

På det skolbibliotek som jag mycket ofta besökte fick de regelbundet bildtidningen "Kina". Det första numret jag läste var novembernumret 1964. Jag lyckade snabbt övertala bibliotekarierna att jag skulle få numret. De var inte intresserade av att ha det, så de gav det till mig. Sedan fick jag alla nummer av den tidningen fram till och med 1967.

Ju mer jag läste ju mer förundrad blev jag. Redan i det fösta numret reagerade jag på terminologin. Det talades om "folkets demokratiska diktatur". Det fick mig att tänka på Orwells "1984". En sorts absurt språk, som jag antog var ett totalitärt bedrägeri. Nu finns det en (stalinistisk) teoribildning bakom den termen, med det visste jag inte. Det förefäll mig bara som ett ovanligt absurt nyspråk.

Jag fortsatte att läsa ”Kina”, och dessutom en mer "teoretisk" tidning, som hette "Kinesisk bulletin", Det enda jag minns från den senare är en intervju med Lin Biao från 1965. Där fick han en fråga som ungefär löd så här (citerat ur minnet).

"Somliga anser att Kina har en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen. Vad anser du om det?"

Lin Biao svarade ungefär så här: "Jag anser inte att man kan ha en alltför hård linje mot den aggressiva och blodtörstiga USA-imperialismen".

Jag tyckte formuleringarna var lite väl tillrättalagda och tänkte att de som ansåg att Kina har en alltför hård linje mot USA förmodligen inte använde termer som aggressiv, blodtörstig och imperialistisk om detta land. På något sätt följde svaret logiskt från hur frågan formulerades och det tyckte jag var lite pinsamt.

När kulturrevolutionen kom blev det än märkligare. Maokulten firade triumfer, och  tidningen "Kina" fylldes av stora idolbilder på Mao Zedong, sida upp och sida ner. Och av hans beundrare. På en bild satt  människor på en grässlätt och läste Maos lilla röda. Texten förklarade att det var kinesiska meteorologer som förbättrade sina kunskaper om sitt ämne genom att studera ordförande Mao. Det lät inte klokt.

På något sätt verkade Kinas politik för mig så oerhört irrationell. Jag hade en spontan motvilja mor personkult, och uppfattade det som att man med nödvändighet måste ha något att dölja om man gav ut tidningar som sida efter sida vältrade sig i sådan.

Biblioteket fick även propagandamaterial från Sovjet, som jag fick ta hem, Även om jag inte var okritisk mot detta, gav det ändå ett mer rationellt intryck.

Dessutom hyllade Kinas ledare Josef Stalin. Det var ju logiskt att ett regering som bedrev en hejdlös kult av sin ledare skulle hylla en annan ledare som också varit föremål för en hejdlös kult. Jag jämförde med Nordvietnam, där Ho Chi Minh naturligtvis var respekterad, men inte alls verkade vara föremål för en kult. Den behövdes inte, om en ledare var genuint respekterad. Eller det var så jag tänkte.

Sommaren 1967 träffade jag maoister för första gången i mitt liv. Jag var 12 år och vid affären i Gräddö stötte jag på några ungdomar som jag började diskutera politik med. De stödde Kina och jag var verkligen förundrad. Tyckte det var intressant, men blev inte övertygad av vad de sa.

Det var något märkligt med Kina. Efter ett tag började det komma tidningsartiklar som beskrev Kina som ett land som strävade efter jämlikhet. Det lät sympatiskt, men jag kunde inte förstå hur detta kunde förenas med att man hade en ledare som hyllades som en gud. Min magtraktskänsla sa mig att det måste ligga många hundar begravda, för att uttrycka det bildligt.

Så jag kunde aldrig bli maoist. När jag snabbt gick åt vänster 1971 blev jag istället trotskist. Det verkade ju betydligt mer rationellt. Men fortfarande var jag förbryllad över Kina. Sovjet var lätt att förstå, men Kinas underliga kombination av å ena sidan jämlikhetsretorik och (påstådd) demokrati på basplanet och den mest absurda och totalitära kulten av en påstått allvetande och allgod ledare gjorde mig förbryllad.

Det fanns en kinesisk trotskist som hette Peng Shuzhi. Han bodde i Hongkong och hade en linje som många tyckte var väldigt konstig, Han menade att man i kulturrevolutionen borde ha stött Liu Shaoqi, mot Mao Xedong. Trots min spontana anti-maoism tyckte jag också det verkade vara en konstig linje. Visserligen sa han att stödet skulle vara "kritiskt" men åndå...

Han menade att Mao stod för vad han kallade "hardline stalinism" medan hans motståndare under kulturrevolutionen stod för "softline stalinism". Det lät oerhört förenklat, tyckte jag.

Men så kom 5 april 1976. Jag läste i tidningarna hur polisen i Peking slagit ner massdemonstrationer till stöd för Deng Xiaoping. Demonstranter hade lagt ner blommor på Chou En Lais grav och ropat slagord till stöd för Deng.

På något sätt verkade för mig då pusselbitarna då falla på plats. Jag skrev till och med en liten text om saken, som jag dessbättre inte försökte sprida någonstans.

Men jag tänkte i alla fall att varje förändring bort från den totalitära Maoregimen, med dess personkult och dess bisarra retorik, måste vara ett steg i rätt riktning. Och den 12 oktober samma år föll så "de fyras gäng", Det var faktiskt en av de få politiska händelser som gjort mig genuint glad. Det kan nog endast jämföras med när Saigon befriades 30 april 1975, eller när Pol Pot-regimen störtades av Vietnam i januari 1979.

Ja, men vad säger jag om allt detta nu? Jag måste fortfarande erkänna att jag har mycket svårare att ha någon välgrundad åsikt om Kina än vad jag åtminstone trott mig ha om Sovjet.

Bortsett från att jag definitivt anser att revolutions i Kina 1949 liksom den i Ryssland 1917, var ett stort framsteg som hade en världshistorisk betydelse.  Men hur ska man se på utveckligen efter den?

Utvecklingen i Kina är mycket mer motsägelsefull än den i Sovjet. I Sovjet är det ganska lått att skija mellan en mycket positiv period efter revolutionen, den katastrof som stalinismen innebar, och den mer motsägelsefulla perioden efter Stalin.

Vad gäller Kina var min obehagskänsla inför Maokulten mer än motiverad, men så här i efterhand anser jag att kulturrevolutionen också var motsägelsefull, och inte enbart negativ. Å ena sidan en bisarr retorik, och en regim som upprätthöll sin makt genom förtryck och en rent av fnoskig personkult - å andra sidan massmobiliseringar och en jämlikhetsretorik (som på basplanet inte alltid var endast retorik).

Och vad ska man säga om Kina idag? Är det kapitalistiskt, eller inte ? Om det är det så hade ju Mao ändå rätt när han redan 1966 kallade Deng för "kapitalistfarare". Et epitet som när det begav sig jag uppfattade som bisarr retorik av samma typ som när Stalin anklagade vänsteroppositionen för att vara fascistisk.

Nej, jag tror inte att Kina ens idag är entydigt kapitalistiskt. Det finns mycket starka kapitalistiska inslag i dess ekonomi men trots det hart vi inte en borgarklass som på ett entydigt sätt har  makten över samhället, som den har i "riktiga" kapitalistländer.

Om man tror att Kina rakt av blev kapitalistiskt 1978 (när Deng till sist fick makten på allvar) måste man ju i så fall säga att det var en kapitalistisk  restauration som ledde till kanske det största och snabbare ekonomiska uppsvinget och välståndsökningen i världshistorien . Medan motsvarande process i Sovjet tvärtom ledde till vad som mest av allt liknade en total kollaps, som Ryssland först långt senare partiellt lyckades ta sig ur.

Kina idag är på sätt och vis lika svårbegripligt som Kina under kulturrevolutionen. En blandning av positiva och negativa drag, som ingen hade kunnat förutse före 1978. På samma sätt som ingen skulle ha kunnat förutse den likaså motsägelsefulla dynamiken under kulturrevolutionen.

Sovjet var på sätt och vis enklare att förklara - både före, under och efter Stalin-eran. Varenda fas i dess utveckling ser på sätt och vis logiskt begriplig ut. Kina däremot ter sig för mig lite som ett mysterium - åtminstone från 1966 och framåt...

tisdag 28 juli 2015

Ska Kuba betala exploatörerna?

Om det finns något definitivt "heligt" i denna egendomliga värld är det Mammon. Närmare bestämt den privata äganderätten.

Vad man än säger om det "östblock" som snabbt började vittra sönder i slutet av 80-talet (och, ja,  det innehöll en hel del förfärliga saker!) var det i alla fall en utmaning mot denna princip...

Men nu rullas allt upp igen. Äganderättten är heligare än någonsin och de som vågar sticka upp riskerar allvarliga repressalier.

Läser att Kuba nu förhandlar med USA om att ge miljarder i ersättning till de amerikanska företag som förlorade på nationaliseringarna efter revolutionen. Det sägs gälla allt från storföretag som Coca-Cola till mindre ägare.

Lade ut detta på Facebook och blev försäkrad, av en person som vet mer än jag om saken, att det inte kommer att ske.

Jag hoppas verkligen att han har rätt. Det kubanska folket bör definitivt inte BETALA  de företag som en gång sög ut landet!

Men ingenting skulle förvåna mig i en värld där allting ställs på huvudet i en allt snabbare takt.

lördag 25 juli 2015

Intressant artikel i ETC

I ETC idag kan man läsa en intressant presentation av en bok av Ann-Marie Ljungberg. Av döma av denna presentation är jag benägen att tycka att det låter vettigt.

I ingressen presenteras Ljungbergs åsikter så här: "Feminismen kämpar idag för kvotering till styrelseposter och delad föräldrapenning. Den vänder sig till den välmående medelklassen, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. I hennes senaste bok efterlyser hon istället en prekärfeminism för de kvinnor som är utsatta på riktigt. – Individualiserad föräldraförsäkring är en nyliberal idé, säger hon."

Kravet på kvotering av styrelseposter ser jag definitivt som (för att nu använda ett slitet begrepp) småborgerligt, men i och för sig inte direkt skadligt. Det skadar i och för sig indirekt, då "feminism" av den typen inte kommer att vara angelägen för den överväldigande majoriteten av kvinnor. Om man ändå ska säga något positivt om det, är det i så fall att varje inskränkning i borgarklassens rätt att bestämma över sina egna domäner är lite välkommet.

Men individualiserad föräldraförsäkring har jag länge ansett vara något närmast entydigt skadligt, som försvårar för både kvinnor och barn. Och för övrigt också stärker fädernas makt över familjen (Ingrid Carlqvist har därför uttalat sig för den, vilket i sig borde få alla varningsklockor att ringa).

Det är ingen tillfällighet att alla opinionsundersökningar visar att den stora majoriteten av kvinnor är emot den.

I vilket fall som helst verkar Ljungbergs bok ställa väsentliga frågor, och man kan hoppas att den kommer att leda till en givande debatt.

tisdag 21 juli 2015

Förbannelsen

Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.

Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.

Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.

Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.

Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".

Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna  på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.

Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.

Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.

Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.

Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...

onsdag 15 juli 2015

Den stora förnekelsen

Ovanstående titel är också rubriken på en artikel på Aftonbladets kultursida om försöken att förklara bort massakern i Srebrenica. Under rubriken kan vi läsa ingressen: "Serbiske författaren Vladimir Arsenijevic om försöken att förminska folkmordet trots alla motbjudande bevis".

Det är alltså en serbisk författare som här går emot de storserbiska nationalistiska myterna. Som inte endast sprids av serbiska nationalister...

Arsenijevic tar upp Carl Bildt som ett exempel på hur detta förnekande även frodas långt utanför de nationalistiska storserbiska kretsarna. Bildt är här definitivt en historierevisionist, vilket inte är förvånande om man vet något om hur han agerade när det begav sig.

Det är en viktig artikel, som bör läsas.

söndag 12 juli 2015

Grekland idag - absurditet och tragedi

Situationen i Grekland idag är både absurd och tragisk. Vill just nu inte skriva något själv, men länkar här till en mycket tankeväckande artikel av Stathis Kouvelakis, medlem av Syrizas ledning och en av ledarna för vänsteroppositionen inom denna organisation.  .

Läs den gärna!

fredag 10 juli 2015

Göran Greider, SYRIZA och euron

Läs gärna denna tankeväckande artikel av Göran Greider. Han tar upp en sak jag skrivit om tidigare här, nämligen SYRIZAs skräck för att lämna euron, "Grexit".

SYRIZA kombinerar alltså en politik mot åtstramningar utifrån en socialistisk grundsyn med en vilja att till nästan vilket pris som helst stanna kvar i eurosamarbetet. Frågan är ju om dessa två saker kan kombineras någon längre tid eller om SYRIZA antingen måste överge det ena - eller det andra?

Det borde stå klart att eurosamarbetet inte endast är en neutral teknisk fråga - det är en del av den europeiska imperialistiska borgarklassens övergripande projekt. Det finns inom detta med all säkerhet inget utrymme för de åtgärder som rimligen måste tas för att stoppa åtstramningspolitiken i Grekland.

Eller tror någon verkligen att Grekland skulle kunna få stanna kvar om de konfiskerade bankerna, utan ersättning, och förklarade att landet inte alls godkänner den skuld som skapats av de tidigare regeringarnas agerande, och att man inte har några planer att betala ett öre av den?

Jag tror det inte. Alternativen blir troligen mycket snart - Grexit eller kapitulation. Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.
------------------------------------------------
PS. Just nu ser det ut som att SYRIZA förbereder något som mycket liknar en kapitulation. Deras senaste förslag kan man läsa om här.

onsdag 8 juli 2015

Blir de ansvariga för folkmordet aldrig dömda?

Ratko Mladic och Radovan Karadzic är två av de ansvariga för folkmordet mot bosniska muslimer under kriget 1992-1995. Efter att Slobodan Milosevic dog, är dessa två de kanske mest ansvariga.

Den största massakern under det bosniska kriget inträffade i Srebrenica den 11 juli 1995, för snart exakt 20 år sedan.  Efter att de serbiska styrkorna erövrat staden, dödade de 8000 obeväpnade bosniska män, och pojkar.

Karadzic greps 2008, Mladic 2011. Både sitter i fängelse i Haag. Det sägs att de båda har ställts inför rätta. Det verkar dock handla om rättegångar vars manus skulle kunna ha skrivits av författaren till "I väntan på Godot". Karadzic lyckades fördröja rättegången många år, men om man får tro Wikipedia började till sist rättegångarna mot både honom och Mladic 2012. Det är för tre år sedan.

Tydligen pågår de, man man hör inget om dem. De verkar pågå i en sorts overklig snigelfart, där allt gå i slow motion. Det är obegripligt. Som jämförelse kan nämnas att rättegången mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget var avklarad på nästan exakt ett år.

Vad beror det Godot-liknade stillaståendet på? Jag har ingen aning. Kan det finnas krafter som inte vill ha en avslutad rättegång? I så fall kan man ju undra sig varför.

I vilket fall som helst kommer några av de i en djupare mening huvudansvariga ändå aldrig att dömas. Nämligen de europeiska politiker som gjorde massakrerna möjliga genom att aktivt hindra Bosnien att försvara sig. Det var mer än märkligt. Först uppmuntrades Kroatien och Bosnien att frigöra sig från Jugoslavien, men när de väl hade gjort de upptäckte de att de förbjöds och aktivt hindrades att skaffa vapen för att försvara sig.

Kroatien lyckades kringgå förbudet, men det omringade Bosnien hade ingen chans. Så under tre år massakrerades dåligt beväpnade bosniska muslimer av de serbiska styrkor som satt på det forna Jugoslaviens vapenarsenal. För detta var som sagt ledande europeiska politiker - inklusive Carl Bildt! - ansvariga. Något som idag tas upp i en debattartikel i SvD .

Är det kanske ytterst därför som det går så trögt att döma krigsförbrytarna i Bosnien? För att de huvudsansvariga fanns någon annanstans, i den europeiska politiska maktens centrum?

Eller har det någon svårbegriplig men ändå helt "naturlig" förklaring?

Konstigt är det i alla fall.

måndag 6 juli 2015

Gunnar Hökmarks mardrömmar

Svenska Dagbladets ledarsida har publicerat ett blogginlägg skrivet av den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om det grekiska valet. Där målar han upp vad han ser som ett verkligt skräckscenario för Grekland.

Det verkar ge honom mardrömmar, eller har han kanske i valresultatet sett kapitalismens "Mene tekel" skrivet på väggen?

Han föreställer sig alltså det värsta han kan tänka sig. "Det andra som kan hända är att kapitalkontrollen fortsätter och utvecklas till en kommandoekonomi där staten styr en allt större del av affärstransaktioner och avtal. Däri kan också ingå förstatliganden av de finansiella marknaderna och stora privata företag. Det ska inte uteslutas att det är detta som Syriza ser som en möjlighet, och inte som en risk. Vi kan få se framväxten av en socialistisk ekonomi av ett slag som vi inte trodde skulle återkomma i Europa."

Det är ju lite märkligt. Hökmarks mardrömmar verkar sammanfalla med mina önskedrömmar. Och det scenario han målar upp är förmodligen det bästa som kan hända för Grekland - och Europa.

torsdag 2 juli 2015

Grexit - en väg till Hades?

En av de saker som förbryllar mig vad gäller den grekiska krisen är hur möjligheten att Grekland lämnar, eller tvingas lämna, euron, framställs som ett steg ned i en avgrund, som om det handlade om att påbörja vägen ned mot Hades.

Det brukar kallas "Grexit". Alla verkar livrädda för denna utväg, inklusive grekerna själva, och ibland får man intrycket att den grekiska regeringen är beredd till de mest långtgående eftergifter för att få stanna kvar. i euron.

Det konstigaste av allt är när även svenska debattörer verkar dela denna skräck. Behöver det verkligen påpekas att Sverige inte är med i eurosamarbetet själva, och att vi 2003 i en folkomröstning beslöt att stå utanför? Jag har hittills inte stött på någon som framställt det som om vi 2003 störtade ner i en avgrund.

söndag 28 juni 2015

"Fy på sig sosse, vad du luktar skit"

När jag läser Magdalena Anderssons uttalande där hon i princip säger att den nuvarande situationen i Grekland är grekernas eget fel, får jag en oemotståndlig lust att spela en av de i och för sig mer sekteristiska låtarna från 70-talets proggmusik.

Nämligen Gudibrallans Sosse. För hur sekteristisk den än må vara är den nog den mest passande kommentaren till Anderssons skamliga ställningstagande.

Det är ju en närmast rasande sång som alltså innehåller den mening som jag har satt som rubrik för inlägget. Låten innehåller förresten också några träffande formuleringar, som denna:

"Första maj har alltid varit din röda dag
Andra maj så skriver du en arbetsstrejkarlag
Tredje maj så kallar du dig verklig socialist
Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist"


Annars kan man ta del av en analys av den grekisks krisen här. Lite fyrkantig på sina ställen, men ändå värd att läsa.

Bättre sent än aldrig?

Eller kanske "sent ska syndarn vakna"?  40 år efter Vietnamkrigets slut går nu Expressen-jorrnalisten Ulf Nilson ut i en krönika och medger att han faktiskt hade helt fel när han stödde USA i Vietnam.

Detta erkännande kommer alltså från en av de mest pålitligt högervridna utrikeskommentatorer som skådats i svensk press.

Det är sällan jag gillat något som den mannen skrivit. Men här framstår han för en gångs skull plötsligt som riktigt sympatisk.

/Från min huvudblogg 16/6 2015./

Om ett pekoral som inte sjöngs på skolavslutningarna

/Från min huvudblogg 13/6 2015/

"Du gamla du fria" är ett nationalistiskt pekoral. Den hyllar vikingatidens plundringsräder och möjligen också trettioåriga kriget och Karl XII. Då den skapades var vikingaromantiken stark inom den härskande klassen. Den frodades i överklasskotterier som Götiska Förbundet.

Nu har tydligen SD börjat sprida en myt om att den regelbundet sjöngs på skolavslutningar över landet. Om detta kan man läsa här.

Av döma av alla välunderrättade inlägg som kommit i saken är det just en myt.

I vilket fall som helst sjöng vi den inte när vi gick i grundskolan 1962-71. Då sjöng vi "Den blomstertid nu kommer". I den hyllades Gud, snarare än Sverige. Inte så konstigt, avslutningarna hölls i S:t Görans kyrka.

Däremot sjöng vi "Du gamla du fria" någon enstaka gång i tvåan, i klassrummet. Meningen var att vi skulle lära oss nationalsången.

Jag tyckte den var töntig, och undrade just om "fornstora dar" och "ärat ditt namn flög över jorden" snyftade på vikingarnas plundringar, eller på Gustaf II Adolf.

Jag var nog inte ensam om att ha, vad ska vi säga, en bristande respekt för sången. Bland barn var det då vanligt att ersätta orden "du fjällhöga nord" med "du smällfeta ko". Det tyder på en sund respektlöshet inför Sveriges främsta pekoralsång.

onsdag 13 maj 2015

Per Ahlmark och alla "dumbommarna"

Strax innan USA angrep Irak 2003 gav Per Ahlmark ut en bok med titeln "Det är demokratin, dumbom". En bärande tanke i den var att USA måste befria Irak militärt, sen skulle demokratin blomstra. Alla som var emot såg han som enfaldiga och extrema vänsterextremister. Nåväl, USA invaderade, och, javisst, vi har på papperet en "demokrati'" i Irak. Å andra sidan är en mycket stor del av landet ockuperat av den "islamiska" "staten" IS, det för regionen ganska välutvecklade välfärdssystemet som trots allt fanns under Saddam har smulats sönder, de som tillhör minoritetsreligioner dödas, förföljs och tvingas att fly, kvinnornas ställning har drastiskt försämrats.

Bryr sig Ahlmark om det? Det var ju demokratin det handlade om, och den definierades uppenbarligen som att det var allmänna val då och då där flera partier fick ställa upp. Punkt slut. Om detta är det enda kriteriet på en bra stat har ju Irak gått framåt med stora steg (till och med kommunistpartiet tilläts 2003, ett pikant resultat av en USA-invasion. För att visa sin tacksamhet hyllade de invasionen och kallade den "antifascistisk"!). .

Men apropå Ahlmarks boktitel. Vem som är dumbom kan ju verkligen diskuteras. Nu har även USA:s president anslutit sig till den skara av "dumbommar" som Ahlmark hånade. Han har nu sagt att IS framväxt måste ses som ett resultat av USA:s invasion (som han var emot redan då). Kommer Ahlmark ge ut en ny upplaga av sin bok, där han även räknar in Obama till de "dumbommar" som inte fattat att en formell demokrati a la Tingsten är det enda kriteriet man måste använda när man ska bedöma stater?

 (För övrigt kan man idag - mutatis mutandis - säga nästan exakt samma sak om Libyen. De som stödde västs de facto intervention där 2011 - vilket till och med jag /i tron att det endast skulle bli en ”flygförbudszon"!/ höll på att göra de allra första dagarna, innan jag vaknade upp och undrade vad jag höll på med - bör ju ställa sig en del frågor idag. Den relativa välfärden under Khadaffi är krossad, kvinnofientliga lagar och en ännu värre kvinnofientlig praktik har införts, IS är starka och växer, och även många andra lokala krigsherrar terroriserar befolkningen på det mest outhärdliga sätt ).

lördag 9 maj 2015

Åsa Linderborg när hon är som bäst

Lika pinsam som jag tycker att Åsa Linderborg är när hon kryper för Dan Josefsson, lika suverän tycker jag hon är när hon skriver ett inlägg som det hon nu skrivit i Aftonbladets debatt om Sovjetunionen och andra världskriget.

Läs det gärna här.

fredag 20 mars 2015

Kullamannen om fredsbevarande spioneri

Jag har tidigare skrivit om TV-serien Kullamannen från 1967, som för övrigt till stor del hade samma skådespelare som Kråkguldet från 1969, som jag skrev om för några dagar sedan.

Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.

Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.

För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.

Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.

Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.

Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.

Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....

Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.

Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.

Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...

fredag 13 mars 2015

Henning Mankell om Vietnam och Pol Pot

Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”

Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:

”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”

Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.

Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre

Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.

torsdag 26 februari 2015

Sveriges "rödgröna" regering sviker Grekland

Grekland har tvingats till stora eftergifter av den "trojka" som i realiteten utgör ett redskap för bankerna och Europas imperialistiska borgarklass. Frågan om SYRIZAs eftergifter var nödvändiga, eller om de hade en reell möjlighet att vägra acceptera trojkans reaktionära diktat, är en fråga som jag inte tänker gå in på just nu.

Jag vill endast konstatera att vare sig S eller MP har stött Grekland i dess förhandlingar med "trojkan" och bankerna. Så lite betydde den "rödgröna" fernissan.

Bland de stora riksdagspartierna är det endast Jonas Sjöstedt och V som kommer ut med hedern i behåll i denna otäcka historia.

Medan S och MP med sin politik objektivt sett ställt sig på utpressarnas sida.

tisdag 13 januari 2015

Charlie Hebdo-diskussionen från ett feministiskt perspektiv

På 90-talet läste jag till och från en mycket bra feministisk tidskrift vid namn "Trouble and Strife". Den lades sedan ner men den finns idag på nätet. Där kan man såvitt jag kan se numera läsa alla nummer av tidskriften, från nummer 1 (1983) till 43 (2002)

Men nu ser jag att de dessutom har lagt ut några senare  artiklar,  den senaste är  ett feministiskt bidrag till Charlie Hebdo-diskussionen.

Jag tycker faktiskt att den är bra. Läs den gärna, den problematiserar hela den nu så dominerande diskursen om "yttrandefriheten" och dess "försvar"...

lördag 10 januari 2015

Att fördöma och att "vara"

Vill tillägga detta.

Att fördöma de vidriga våldsdåden i Paris - vilket alla utom rena galningar torde göra - innebär inte att man behöver IDENTIFIERA sig med de som gjort vulgärt rasistiska och avhumaniserande teckningar. De värsta har faktiskt inte publicerats i de större svenska media - men en av dessa har faktiskt publicerats i Dispatch International. Man kan med all rätt vara oerhört upprörd över att personer dödas pga teckningar. Men det innebär inte att man behöver säga att man "är" dessa personer, lika lite som man 2002 behövde säga att man "är" Pim Fortuyn för att man hårt fördlömde mordet på honom.

Je ne suis pas Charlie

På sin blogg har Maja Lundgren idag fört fram en tankeväckande kritik mot parollen Jag är Charlie.

Hon skriver bland annat:

"Som svar på "Je suis Charlie" har det faktiskt dykt upp ett slags motrörelse: "Je ne suis pas Charlie". Folk som tar avstånd från våld, men för den sakens skull inte vill hylla rasistiska nidbilder. 

En teckning av en muslim som blir skjuten när han håller Koranen framför sig, med texten: "Koranen är skit. Skyddar inte från kulor". 
Ett "skämt" i anledning av massakern i Egypten.
Djärvt och kul? Det är inte bättre än der Stürmer."

Jag håller helt med henne. Hennes inlägg i sin helhet kan läsas här.

torsdag 8 januari 2015

Malin Michea om dådet i Paris

Jag har funderat på att säga något om dådet i Paris. Men inte vågat för att jag inte velat säga för mycket eller för litet.  Eller fel saker. eller saker som kan missförstås.

Men så hittar jag plötsligt Malin Micheas text . Hon säger precis det jag skulle vilja ha kommit på att säga själv. Vare sig för mycket eller för litet. Och inget som är fel eller som  kan missförstås...

tisdag 6 januari 2015

"Mao - den sanna historien"

JJag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".

Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .

Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.

Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.

Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.

Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.

Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.

Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.

Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.

Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.

Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.

Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.

Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).

Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.

Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.

Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.

Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .

Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.

måndag 5 januari 2015

Rorsmannen

De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.

Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.

Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...

Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
frf
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...