Olof Palme och Vietnam

Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.

Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.

Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.

Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.

När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.

Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.

Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.

En artikel som förändrade min värld

Det var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till att köpa Ny Dag,

Ny Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.

Innerst inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den kommunistiska propagandan var.

Och så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.

Det var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.

Jag läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och hade ett mycket stort folkligt stöd.

Medan den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur, vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.

Det var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam, och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...

Och jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen till det som är sant.

Några veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen, hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje parti.

Och när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...

Nedan kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med "READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning, som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....

"Utlandspress: Det andra Sydvietnam -  Saigons Vietnam en illusion

------------------------

Vägen var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar. Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."

Den som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter. Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta Staterna för länge sedan förlorat kriget.

Bloodworth  understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid flygplatsen Bien Hoa i november.

Varför skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där, skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från huvudstaden.

Byn på andra sidan

Om en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare av regeringen, det är inte byborna som väljer honom. Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till närmaste militärförläggning.

Borgmästaren i nästa by på andra sidan av de flata  risfälten är antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och i den sitter en röd stjärna fastsydd.

Bakom den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.

Befrielsefronten försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset, uppbär skatt och genomför strikt disciplin.

En regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.

Två Sydvietnam

Det finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt, dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av båda sidor samtidigt.

De bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad tvivelaktigt.

Som exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.

Nyligen, fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.

80 km respektive 560

Järnvägarna är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på att rälsen  helt enkelt var bortplockad på många ställen, eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora arbetslag under ledning av Befrielsefronten.

En konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon. Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan gick till aktion med sin vanliga smidighet.

Gerillasoldater dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att svänga in på sidovägen.

Med gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,

Befrielsefrontens ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion, sedd genom kikare.

READER"