torsdag 27 december 2012

Om julfirande, islam och hotet från nyliberalismen

På den sista tiden har de "nationella" ofta fokuserat på två frågor. Hotet från islam och hotet mot "svenska traditioner".

Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.

Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.

Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".

Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.

Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.

Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.

Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.

Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.

För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,

Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.

De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Sveriges Asatrosamfund. Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.

Det beror nog dessutom också på att Sveriges Asatrosamfund efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.

Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'

Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).

Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.

De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.

Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!

torsdag 20 december 2012

En dispyt vid en FNL-insamling

Någon gång strax efter att jag blivit aktiv i Kungsholmens FNL-grupp hösten 1970 står jag tillsammans med några andra och samlar in pengar till FNL och säljer Vietnambulletinen.  Då kommer en man fram och säger att man kan väl inte stöda FNL för om de vinner blir ju Vietnam kommunistiskt.

Jag svarar ungefär så här. Om vietnameserna väljer att vilja vara kommunister är det deras sak. De har rätt att välja det system de vill ha, och USA har ingen rätt att hindra dem.

Efter att mannen har gått får jag en tillsägelse av en skolad medlem. Han säger att så där kan man inte säga, för i FNL:s program står att man är för en fri marknadsekonomi. Man får inte göra några som helst eftergifter till idén att Sydvietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrar.

Det var förstås en logisk följd av DFFG:s linje. Man skulle föra ut vietnamesernas linje till punkt och pricka (när det inte handlade om synen på Sovjet, förstås!). Men jag förstod ingenting.

För i FNL:s program stod ju också att Sydvietnam skulle förenas med Nordvietnam, och bli ett enat Vietnam. Det är ju inte så svårt att räkna ut att ett enat Vietnam inte kan ha två ekonomiska system - ett i norr , och ett i söder - någon längre tid.  Och att tro att ett Vietnam som enas på grund av att FNL segrar i söder kommer att bli kapitalistiskt - alltså att FNL:s seger omedelbart skulle leda till att kapitalismen återupprättas i Nordvietnam - lät ju ganska absurt.

För övrigt hade ju Vietminh också ett liknande program före 1954 - men Nordvietnam får en socialiserad ekonomi bara några år senare.

Nu var jag inte socialist när denna incident inträffade - det kom jag först att bli några månader senare.. Jag var snarare någon form av vänsterliberal, men jag hade ändå inga problem alls med att Vietnam skulle bli kommunistiskt om FNL segrade. Dels för att - som jag sade till mannen vid insamlingen - de hade rätt att välja själva - men dels nog också för att jag trodde att för just länder i tredje världen var nog kommunism trots allt det enda sättet att att skapa en ekonomi som gynnade de fattiga.

Men jag hade alltså för första gången konfronterats med KFML:s stalinistiska ortodoxi - i det här fallet stadieteorin...

Det tog mig kanske ett halvår att komma underfund med hur detta - till synes outgrundliga - idésystem var konstruerat. Och då var jag ju redan socialist.

Men när jag äntligen förstod, och kunde ta avstånd från KFML/DFFG:s idésystem på rationella grunder, hade jag tyvärr brutit samman psykiskt, och kunde inte AGERA speciellt rationellt. Jag valde istället ett sätt att agera som med oundviklighet ledde till uteslutning.

Det är först de senaste åren som jag insett hur tragiskt detta var. Om jag hade varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag nog gjort allt för att försöka vara kvar (och exempelvis inte sålt Mullvaden eller annan "trotskistisk" litteratur!), och gjort nytta i solidaritetsarbetet - och fört fram kritiken mer taktiskt och mindre provokativt.

tisdag 18 december 2012

"Att krossa OAS" - om ett minne från sjuårsåldern

Det finns minnen som står ut bland andra minnen som något väldigt speciellt. Det finns minnen man minns exakt och som känns som det var igår. Det finns minnen som känns viktiga, avgörande, nästan ödesmättade.

De flesta sådana är förstås personliga. Men ibland kan det vara något ytligt sett inte personligt alls. Som ett minne av en nyhetssändning, från någon gång på våren 1962.

Jag var sju år. Jag var ovanligt brådmogen, jag hade kunnat i läsa några år. Jag läste tidningar, jag lyssnade på nyheter. Jag förstod inte så mycket, men en del tyckte jag att jag förstod. Som det där med Algeriet.

Redan något år innan dess hade jag tittat och jämfört på kartor som ibland fanns i slutet av almanackor. En sak som märktes var att på Afrikakartorna hade saker förändrats. Från stora gråa och röda områden som kallades franska respektive brittiska Afrika hade en mängd små nationer skapats. De fick nya färger på kartorna. Jag visste att det betydde att folk hade blivit fria.

Men ibland gick det inte så smärtfritt. I Kongo var det krig, men det förstod jag inget av. Algerietkriget var lättare att förstå sig på.

Det var så enkelt. Algeriet vill bli fritt från Frankrika, men Frankrika tillät det inte. Därför blev det krig. Men sedan hade general Charles de Gaulle som styrde Frankrike gått med på att landet skulle få bli fritt. Då bildades en otäck hemlig organisation av militärer som kallades OAS (det stod för ”Organisation de l'armée secrete”, men jag kunde förstås inte franska) som med mord, bombattentat och andra våldsdåd ville fortsätta förtrycket.

Jag tyckte intensivt illa om OAS, som för mig blev något av ondskan personifierad. Jag hoppades att de skulle besegras.

Så till minnet, som torde vara någon gång från våren 1962. Jag sitter på en soffa i köket i farmors hus på landet. I andra ändan av rummet står en radio. Den är på, och det blir nyheter. Nyhetsläsaren berättar om ett uttalande av de Gaulle. I detta säger han att alla statens resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns inte hela meningen, men jag är säker på att ordföljden ”att krossa OAS” förekom.

Jag minns hur tagen jag blev. Jag rös. Jag minns hur jag kände att detta var något både hoppfullt och centralt.

Just de sekunderna är som inbrända i minnet. Jag kommer aldrig att glömma det.

De Gaulle blev något av en hjälte för mig, vilket ju var lite naivt. Trots allt kom han själv till makten 1958 med hjälp av de officerare som sedan skulle bilda OAS, och han fortsatte kriget i flera år efter att han tog makten. Och i ett annat läge skulle han kanske ha allierat sig med de som han nu bekämpade.

Men nu gjorde han inte det. Och för mig blev han en man som frivilligt avstod från att förtrycka andra och var villig att gå i kamp mot de som ville fortsätta att förtrycka.

Min beundran för de Gaulle höll i sig flera år. Långt senare, något av de första skolåren, fick jag frågan vilket andra språk efter engelska jag skulle vilja välja, när det blev dags för det. Jag svarade: ”Jag vill läsa franska, för att kunna det språk som general de Gaulle talar” .

Men när det ytterligare några år senare verkligen blev dags för att välja franska eller tyska, måste min beundran för de Gaulle klingat av, för jag valde tyska. Tyvärr, för jag läste det tre år, lärde mig nästan inget, och har sedan dess glömt det lilla jag lärde mig.

måndag 17 december 2012

11 september och konspirationsteorier

/Skrivet den 10 september 2011/

Det här ska bli ett kort inlägg. Jag kommer inte ha en genomgång av olika konspirationsteorier eller några längre djupsinniga resonemang,.

Bara några små reflektioner, och några länkar jag tycker är intressanta.

Nästan alla minns var de var när de först fick nyheten om 11 september- attacken. Jag satt i ett forskarrum på Stockholms Universitet vid en dator. Jag fick för mig att kolla Aftonbladets webbsida och såg plötsligt världskrigsrubriker om att USA var angripit, World Trade Center hade fallit och Pentagon stod i lågor.

Min första reaktion var att Aftonbladet.se hade hackats, så jag gick över till Expressen. Där stod i princip samma saker. Då gick jag över till CNN, som också hade samma nyhet. Jag drog snabbt slutsatsen att det var mer sannolikt att det hade hänt än att Aftonbladet, Expressen och CNN hade hackats samtidigt.

Redan samma dag, eller nästa dag, såg jag denna artikel på marxist.com om attacken. Jag tyckte den var tankeväckande. Jag tog upp den med flera personer jag kände, och några reagerade framförallt på ett avsnitt, som de ansåg innehöll an antydan till en konspirationsteori, ovärdig marxister. Jag syftar på detta stycke:

"How is it possible that the CIA was so ignorant and inept as to permit such a devastating attack on the nerve-centres of the nation? One possibility has not been mentioned - namely that it was the result of a provocation that went badly wrong. In the shadowy world of intrigue, provocation and counter-provocation that characterises the activities of the secret services, it is not beyond the bounds of possibility that a section of the US military Establishment decided to allow the terrorists to launch an attack inside America as a means of boosting public support for an aggressive policy and rearmament. This would explain the surprising failure of US intelligence, although the devastating nature of the attack would suggest that the provocation got out of hand."

Jag, för min del, tyckte att det inte alls skulle vara förvånande om det stämde. USA-imperialismens historia visar på hur de härskande under det senaste århundradet fört en poltik som kombinerat grov cynism med manipulationer och lögner.

Men, förstås, att det KAN ha gått till på det sättet är ju inget starkt belägg för att det verkligen har gjort det. Men nu verkar det som om en mängd fakta i hög grad visat sig stöda Woods och Grants framkastade idé. Några få av dessa har nyligen tagits upp i en artikel av Gunnar Wall på Passagen debatt.

Det finns betydligt fler fakta som stöder ett sådant scenario, som behandlas i hans nyutkomna bok, som jag kommer att återkomma till.

Men är detta inte en "konspirationsteori"? Tja, kanske, men so what? Konspirationer förekommer bevisligen, och på vilket sätt är det fel att göra teorier om sådana? Sedan är det en annan sak att det finns en helt uppsjö av vansinniga konspirationteorier, men, återigen, det innebär inte att just "konspirationsteorier" som kategori automatiskt måste vara något suspekt.

På några håll, exempelvis på VoF:s forum, som jag av någon sorts närmast masochistiska skäl följer någorlunda regelbundet, betraktas kategorin "konspirationsteorier" som någonting likvärdigt med att tro på Snömannen, det sjunkna Atlantis, eller ektoplasma. Jag har aldrig riktigt förstått varför.

Dessutom - när det gäller just 11 september kan man förvåna sig över att de som slår bakut inför även de mest försiktiga konspiratonstorier inte brukar reagera lika starkt mot de inte så få som antar att den ryska säkerhetstjänsten själva sprängde de bostadshus som de sedan använde som en förevändning för att angripa Tjetjenien.

Men det är klart, Ryssland ses kanske som ett skumt halvasiatiskt land medan USA självklart är en stor och upplyst västdemokrati. Eller?

Heter vårt sagoland USA?

Jag misstänker att det är en krympande minoritet som ser USA som ett sagoland. De senaste dösdskjutningarna är bara ett av många tecken på att USA är ett ovanligt sjukt land.

Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.

Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.

Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.

USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.

Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.

I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten.  Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.

När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....

lördag 15 december 2012

Marxism, global uppvärmning och "den stora konspirationen"

Världen styrs av härskande eliter. Så långt är jag (och andra marxister) överens med de mest extrema konspirationsteoretikerna. Men vad som skiljer från dessa är definitivt mer än vad som förenar.

Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och  en marxistiskt influerad värdsbild.

Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.

För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).

För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.

På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.

Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning",  ens någon "satanisk" sådan.

För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.

Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.

Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.

Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.

söndag 9 december 2012

Palmefamiljen anmäler

Så nu har filmen Call Girl anmälts i alla fall. Och nu ska vi lära oss att när ledande politikers ord står mot utnyttjade tonårstjejer, så är det de förstnämnda vi ska tro på.

Och nu står nästan alla där och är överens. En polisprofessor som Leif GW Persson, en journalistisk ikon som Jan Guillou, en vänsterhistoriker som Kjell Östberg, en kulturchef på moderata SvD som Martin Jönsson, ledarskribenter på de stora tidningarna - alla flankerade av hundratals och åter hundratals kommentarer på nätet.

Ja, även Max Scharnberg drar sitt strå till stacken, i en kommentar på Nyhetsverket...

Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.

"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.

De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna  som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.

För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.

PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.