"Vänsterliberal" text av mig från januari 1971

Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.

Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier.  Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön -  med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster.  Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda  innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,

Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer  skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt  liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben".  Det lät faktiskt lite unket.

Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern  - utan mer specifikt av den utomparlamentariska  vänstern.

Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några  år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund".  Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med, 
-------------------------------------------------------------

Basarbete - ett livsvillkor

Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad  mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.

Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att  ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på  - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.

Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något  enstaka  uttalande.

Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor  säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.

ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.

Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete.  Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.

Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.

Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.

Erik Rodenborg

Den vita terrorn

Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.

I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:

"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."

En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.

”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.

Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.


Anton Denikin