söndag 27 mars 2016

Charles de Gaulle och Algeriet

/Från min huvudblogg 5/7 2013./

 /Inlägget nedan ska inte ses som ett försök till politisk analys.

Det är framförallt min upplevelse av de Gaulle jag beskriver. En upplevelse som grundlades i sjuårsåldern, och som till stora delar finns kvar ån idag.

Det är å andra sidan klart möjligt att det kan finnas en relation mellan denna upplevelse och någon form av materiell verklighet...
/

Om det finns någon borgerlig statsman som jag verkligen beundrat (och på sätt och vis fortfarande beundrar) är det Charles de Gaulle. Det är en beundran som går tillbaks till sex-sjuårsåldern.

Jag har skrivit om det tidigare. Om hur imponerad och rörd jag blev över att den franske presidenten gång på gång riskerade livet för att han beslutat sig för att Algeriet skulle får bli självständigt. Hur han utmanade den yttersta reaktionen, i form av mördarorganisationen OAS (Organisation de l'Armée Secrète).

Den sista veckohelgen i mars 1962 (jag vet numera, jag har kollat tidningarna) var jag i Gräddö. Jag var sju år och satt i min farmors hus, "Nystugan" som det kallades. Radion stod på.

Där refererar de till ett tal av de Gaulle, som hållits några dagar tidigare. De nämner hur de Gaulle sagt att alla resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns hur jag närmast rös av välbehag.

Senare ska jag ha sagt (det minns jag inte, jag har fått det berättat) att jag skulle vilja läsa franska i skolan för jag ville kunna det språk som general de Gaulle talade. (Tråkigt nog blev till slut när jag många år senare skulle avgöra saken tyska i alla fall.)

Den senaste tiden har jag kollat tidningar från Algerietkrigets slutfas. Det som slår mig på nytt var det rent mordiska hat de Gaulle utsattes för av den franska yttersta högern. Som hade stöd av en mycket stor del av den militära apparaten.

De mer seriösa attentatsplanerna mot honom handlade om flera tiotal. De flesta avslöjades på ett ganska tidigt stadium, men några gick till handling. Det sista stora försöket var i augusti 1962. Då besköts generalens bil, och en av kulorna passerade endast 5 centimeter från de Gaulles huvud. Han verkade inte speciellt berörd, efteråt kommenterade han: "dessa herrar var uppenbarligen mycket dåliga skyttar".

I en skämtteckning i DN från samma år visas ett samtal på OAS högkvarter. Där säger en person, som tydligen försökt skjuta de Gaulle, till en annan: "Mitt jobb är hopplöst. Jag sköt 50 skott, sedan öppnade han bilrutan och frågade om jag ville låna hans glasögon".  (Citerat ur minnet).

Ett år tidigare, i augusti 1961, hade en bomb placerats på vägen framför generalens bil. Bilen skadades inte, men det började brinna på vägen. de Gaulle gick ut från bilen, och muttrade: "ska det här föreställa ett skämt?".

Jag förstår om han drev OAS till vansinne.

Om någon någonsin haft änglavakt måste det ha varit de Gaulle. Han klarade sig alltid. Han vägrade att göra bilen skottsäker, till säkerhetspolisens förtvivlan, och han var alltid irriterad över att säkerhetsmännen försökte begränsa hans möjligheter att fritt röra sig bland folk.

Han var till och med officiellt dödsdömd av OAS, men trots oerhörda resurser misslyckades de alltid.

Att riskera sitt liv för att frige en koloni är imponerande. Det gör till och med generalens (låt vara ganska så sofistikerade) macho-retorik inte endast uthärdlig...utan  riktigt tilltalande.

Jag vet att jag läste dagstidningar regelbundet från åtminstone våren 1961 (då jag nyligen fyllt sex)  och framåt.  Jag måste ha läst om alla dessa attentatsförsök, och blivit mer och mer imponerad av hur de Gaulle (åtminstone till synes) oberörd gick från attentatsförsöken och kommenterade på detta syrliga och överlägsna sätt.

Att riskera sitt liv för att man vill ge efter och upphöra med ett förtryck är lika imponerande som det är både vedervärdigt och meningslöst att göra det för rätten att få förtrycka...

Charles de Gaulle hade förstås många mindre roliga sidor också. Men det är inte för dessa som han kommer att bli hågkommen.  Två gånger i sitt liv gjorde han en avgörande insats mot den yttersta högern i Frankrike - och i sin egen armé. Den första gången när han vägrade ge efter för Tyskland och de nazivänliga 1940. Den andra gången när han i det tidiga sextiotalet bröt med en stor del av de som fört honom till makten 1958 - för att han i motsats till dessa insåg att Frankrike vare sig borde eller kunde fortsätta att ockupera och terrorisera ett muslimskt land på Afrikas nordkust .

IS, OAS och den blinda terrorn mot civila

Mina första rent politiska minnen torde vara av Algerietkrigets slutfas, 1961-62. Framförallt minns jag en otäck organisation med initialerna OAS, Organisation de l'armée secrète. Jag var bara sju år, men visste tillräckligt mycket om den för att avsky den...

När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.

IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.

OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.

Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,

Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,

Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.

IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.

lördag 26 mars 2016

Varför röstade så många mormoner på Sanders?

Det mormondominerade Utah var en av de två delstater som gav Bernie Sanders, som öppet kallar sig demokratisk socialist, den högsta andelen röster hittills i demokraternas primärval - nästan 80 procent.

I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.

Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.

Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.

Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.

Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...

Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.

fredag 18 mars 2016

Två månader som förändrade världen

Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.

Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...

Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.

Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén  på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.

Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.

Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.

Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.

I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.

Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.

I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.

President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.

Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.

Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.

Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans  slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen.  Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.

I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.

Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand.  När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.

I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.

En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många  med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.

Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.

Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska  systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska  skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.

1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.

Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.

söndag 13 mars 2016

Blir det ännu varmare med Donald Trump?

Frågan är befogad. I det ena uttalandet efter det andra har Trump hånat begreppet "global warming", utan att på något sätt visat att han förstår ett skvatt av problematiken.

Exempelvis har han twittrat detta: "The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive."

Och detta: "Any and all weather events are used by the GLOBAL WARMING HOAXSTERS to justify higher taxes to save our planet! They don't believe it $$$$!"

Fler exempel kan man se här.

Bernie Sanders har kommenterat ett av uttalandena så här : “How brilliant can you be. The entire scientific community has concluded that climate change is real and causing major problems and Trump believes that it’s a hoax created by the Chinese. Surprised it wasn’t the Mexicans.”.

Trump är en ovanligt korkad "klimatskeptiker" , som i värsta fall kan bli president i det land som står för en mycket stor andel av de växthusgaser som förbereder jorden för ett mer Venus-liknande klimat. Det känns inte speciellt betryggande, för att uttrycka det lite försiktigt.

torsdag 3 mars 2016

Du smällfeta ko

Om folk nu blir så upprörda över att "Norden" ändras till "Jorden" när vårt nationella pekoral sjungs i TV, vad skulle de då säga om "Du gamla du fria du fjällhöga nord" ersattes med "Du gamla du fria du smällfeta ko"?

Så sjöng jag och många andra barn på tidigt 60-tal och ingen hade talat om för oss att sången var helig.

Jag skulle gärna sett att TV hade gjort det. Då skulle en än mer upprörd "debatt" kanske uppstått och skiljelinjen skulle väl gå mellan de som var kränkta och de som hade barnasinnet kvar.

tisdag 1 mars 2016

Två nationalsånger som försvann

Här klagar folk på att man ändrar några ord i vårt pekoral till nationalsång, på någon melodifestival, men vad ska då ryssarna och östtyskarna säga?

För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.

Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.

Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.

Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning)  här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?

En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.

Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...